Ansökan om brottskadeersättning
Duschen
1:a person och presens
Vi skrattar och har det bra. Det är morgon och inatt är första natten jag har sovit över här. Hans föräldrar är inte hemma, så vi har huset för oss själva. Vi ligger i sängen och myser, han berättar hur mysig han tycker att jag är. Hur svårt han har att sova med mig eftersom han helst vill vara vaken och ta till vara på tiden. Kort där efter säger han att han vill duscha med mig, att det inte behöver vara mer än att vi duschar tillsammans eftersom att båda ändå ska duscha. Jag känner lite vemod till detta, jag har alltid haft lite dåligt självförtroende och mått dåligt över min kropp. Han tjatar lite till och jag ger med mig. Vi går en trappa ner och där är duschen. Jag har på mig en morgonrock jag fått låna. Han går in i duschen först, jag tvekar en aning men följer sedan efter honom. Jag har alltid gillat att tvätta killens hår, så nu tvättar jag även hans hår och finner att jag gillar det.
3’dje person och imperfekt
De skrattade och hade det bra. Det var morgon och det här var den första natten hon sovit över hos honom. Hans föräldrar var inte hemma så de hade huset helt för sig själva. De låg i sängen och myste, han berättade hur mysig han tyckte att hon var. Han sa att han hade svårt att sova när hon var där, eftersom han hellre hade velat lega vaken hela natten och njuta av hennes närhet och ta tillvara på tiden de hade tillsammans. Kort där efter sa han att han ville duscha med henne. Han framhävde det som så att de skulle ändå båda duscha så varför inte duscha tillsammans? Hon tvekade länge men gav till slut med sig, trots vemodet hon kände. Han lånade ut en morgonrock till henne som hon tog emot. Hon hasade sakta ur sina kläder inne på den lilla toan på övervåning och drog på sig morgonrocken.Hon såg sig i spegeln, drog en sista suck och gick ut till honom med ett leende på läpparna. De gick tillsammans nerför den lilla trappan till duschen som var i det nedre badrummet. Han klev in i duschen först och hon hörde hur vattnet började rinna över hans kropp. Hon stod kvar utanför, tvekade en aning då hennes självförtroende var rätt lågt och hon skämdes för sin kropp. Hon bet ihop och hängde av sig morgonrocken och klev själv in i vattnet. Det varma vattnet rann över deras kroppar. Hon gnuggade in schampo i hans hår och fortsatte att gnugga in över hans överkropp.
När jag skriver är det lite olika vilket tempus jag gillar att använda, men jag gillar nog hellre att använda imperfekt, dåtid. Däremot fann jag det fascinerande hur mycket lättare och hur mycket mer detaljerat det blev i 3'dje person, när man skrev om "någon annan".
Sedan fick vi lära oss om gestaltning, att skriva väldigt målande och detaljerat, utifrån våra sinnen - lukt, smak, syn, hörsel och känsel.
Gestaltning
Vattnet sköljde över våra kroppar. Han stod nära mig och kysste mig på halsen. Med tvål mellan fingrarna gled mina händer lätt över hans rygg. Jag kramade in mina fingrar i hans hår och trivdes i hans närhet.
”Får jag komma in i dig?”
Hans ord fick mig plötsligt att vakna upp ur den lilla lyckobubbla jag känt bara just innan och jag kände mig väldigt malplacerad. Hans upphetsade andetag flåsade i mitt öra, jag kände mig äcklig och jag ville fly.
”Snälla, bara lite?”
Jag ville fortfarande inte. Jag skruvade mig, blundade för jag ville inte se, jag ville inte vara där jag var. Jag bad honom sluta, men hans andetag blev allt mer upphetsade. Jag tyckte att situationen var äcklig, att han var äcklig, att jag var äcklig. Allt var bara äckligt.
”Snälla?”
Sista gången han frågade hann jag inte ens svara innan jag kände hur han tog tag i mina höfter och tryckte sig in. I några sekunder blev jag som paralyserad och tankarna snurrade. Jag ifrågasatte situationen, hände detta verkligen på riktigt? Jag vaknade upp ur min trans och paniken flödade genom kroppen och min naturliga reaktion var att ta tag i hans höfter och trycka bort honom, ut ur mig.
Han flinade och jag tittade ner. Det hade inte varat mer än några få sekunder, två-tre gånger var det enda han hann stöta men jag var ändå full i klet. Jag sa ingenting särskilt, utan duschade snabbt bort det. Sedan blev jag yr, skyllde på att jag kan bli yr om jag står för länge. Jag klev ur duschen, drog snabbt på mig morgonrocken och sjönk ner på toastolen.
Jag försökte att andas lugnt, försökte intala mig själv att det inte varit så farligt. Jag hängde ner huvudet mellan knäna och då såg jag att det fortfarande var kvar vitt klet – på min tå. Äcklighetskänslan tog åter över och jag blev illamående.
Det sista vi gjorde var att skriva med en teknik som hon kallade "Show don't tell". Vi blev ombedda att skriva ner en specifik tidpunkt, en specifik tidpunkt och en känsla. Där efter skulle vi skriva historian utan att använda dessa ord men att man ändå fick fram dem genom att beskriva runtomkring. Jag gjorde i alla fall ett försök:
Show don’t tell
Specifik tidpunkt – Mitt på dagen
Specifik plats – I duschen
Känsla/förnimmelse – Äcklig
Vi hade inte mycket mer än vaknat och klivit upp, solen stod högt på himlen och hans föräldrar var inte hemma. Jag tog av mig min pyjamas och drog på mig morgonrocken som han hade lånat ut till mig. Vi gick en trappa ner och klev in i det lilla badrummet.
Jag var fortfarande osäker på om detta verkligen var någonting jag ville, men han hade lyckats få mig att gå med på det ändå. Jag tog av mig morgonrocken och klev in, vattnet rann över min kropp. Han kysste mig på halsen vilket skulle ha kunnat ses som någonting romantisk, men hans upphetsande andetag i mitt öra fick snarare motsatt effekt.
”Får jag komma in i dig?”
Hans ord fick mig att stelna till. Sa han precis det jag trodde han sa? På riktigt? Hans flämtningar blev allt tätare och jag ville fly. Vattnet rann över hans rygg och jag stod tryckt mot väggen, kanske skulle jag kunna försvinna in i väggen om jag bara stod tillräckligt nära?
”Snälla, bara lite?”
Det kändes förnedrande att stå där, som att jag inte var värd någonting utan endast var en kropp. Jag blundade och önskade att jag var någon annanstans.
”Snälla?”
Sista gången hann jag inte svara, inte heller reagera innan det var för sent. Han hade tagit tag i mina höfter och trängt in i mig. I några få sekunder, i några enstaka stötningar från hans sida stod jag som paralyserad. Tankarna svischade runt i huvudet snabbare än de brukade. Jag vaknade upp ur min trans och tryckte honom bort från mig, ut ur mig. Han flinade och jag tittade ner. Jag hade vitt klet över mig, vitt klet som jag inte ville ha där. Jag sa ingenting, för kränkt och förnedrad för att ens säga någonting om händelsen. Jag ville bara glömma.
Jag duschade snabbt bort kletet och jag kände hur yrseln tilltog. Jag ursäktade mig, sa att jag inte orkade stå längre utan var tvungen att sätta mig ner. Jag klev ur duschen och virade snabbt morgonrocken runt min nakna kropp. Jag sjönk ner på toastolen och lät huvudet falla mellan knäna. Då såg jag att jag inte fått bort allt klet utan det var kvar på min tå. Illamåendet tog över och jag önskade att jag kunde försvinna.
Det här med gestaltning gillade jag skarpt. Jag vill ju skriva målande, detaljerat och intresseväckande. Detta är en strategi jag kommer att tänka på när jag skriver.
Vad tycker ni, blev det någon skillnad i sättet att skriva? Läser ni hellre i nutid/dåtid, i 1'a/3'dje person?
The beginning
När jag var liten, för jag var faktiskt liten på den tiden – ungefär 13 år, var första gången jag kom i kontakt med honom. Jag och en barndomskompis var på badet i Arvidsjaur och badade. Hon pratade på om någon kille som hon börjat skriva med, som dessutom var badvakt på badet i Arvidsjaur. Jag brydde mig så klart inte särskilt mycket.
Jag tror att hon var och pratade med honom en sväng, men även då var jag väldigt obrydd. Minns inte hur han såg ut då, vad han sa eller någonting. Jag var på badet i Arvidsjaur med en kompis, för liten för att bry mig särskilt mycket mer än så om killar.
Det var inte långt efter det, kanske till och med samma kväll, som någon ny hade lagt till mig på msn – han. Jag accepterade, som jag gjorde med alla som försökte lägga till mig på den tiden.
Det jag minns ur den konversationen var att han gav mig komplimang över mina stora bröst och att jag var så fin. Bröst?! Hur mycket bröst hade man på den tiden egentligen? Visst, någonting fanns väl där, men inte var det särskilt mycket för någon som var tre år äldre att titta på. Han berättade om sin sjukdom, en sjukdom som gör att hans penis bara växer och växer, han berättade hur stor den var men minns ingen särskild siffra. Han ville se mina bröst, sa att jag var feg som inte vågade visa dem. Han sa även att om jag visar dem för honom så kan han visa sin penis för mig. Jag skrev inte mycket mer med honom, kan även ha varit så att jag blockade honom för att jag tyckte att han var äcklig.
Det var först flera år senare som vi fick kontakt igen, när jag gick sista året på gymnasiet. Vet inte riktigt hur kontakten påbörjades, förutom att det var han som började skriva till mig på facebook. Jag minns inte om han la till mig och skrev sen eller om han först skrev. Han sa ingenting om sin penis, och jag hade inget som helst minne av att jag träffat och skrivit med honom flera år tidigare.
Han var smörig, lite äcklig. Han var i utlandet när han inledde vår kontakt. Han berättade han skulle komma till Sverige och hälsa på sina föräldrar och att han sedan skulle ut och resa igen. Fortfarande, jag tyckte att han var alldeles för smörig. Dessutom hade jag en pojkvän som jag trivdes väldigt bra med.
Tiden gick och vi skrev nog inte så mycket på några månader, tills han var åter i Sverige. Det närmade sig studenten och jag hade inte riktigt ändrat uppfattning om honom. Han berättade om hur två av mina klasskompisar åkt bil med honom, och hur gärna de båda ville ha honom. Jag undrade varför detta skulle intressera mig?
En dag skrev han att han hade sett mig under dagen när jag hade gått till busstationen. Jag undrade varför han inte hade stannat och hälsat, eftersom jag finner det trevligt att hälsa på människor. Han påstod att det var för svårt att stanna med bilen där han hade sett mig. Han skrev lite mer, kommenterade lite bilder och ärligt talat började jag nog gilla uppmärksamheten han gav mig lite grann. Samtidigt som jag fortfarande tyckte att han var lite väl smörig, nästan äcklig.
Jag hade fortfarande svårt att placera honom, vad jag skulle tycka om honom men jag fortsatte svara när han skrev. Han var trots en väldigt social människa, och jag gillar att samtala med sociala människor.
Studentveckan kom och vi var ofta på fest hos några killar i klassen. En eftermiddag när vi var där var det väldigt lugnt, och han råkade bo väldigt nära dessa killar. Jag tyckte att träffa honom kunde väl inte skada särskilt mycket. Sagt och gjort, vi träffades en sväng. Fortfarande fann jag honom inte särskilt intressant.
Dock tog det inte lång tid efter det mötet som han hade mig lindad runt lillfingret. Även om det var som vänner i början, han fick mig att vilja ändra mig för att bli ”perfekt” i hans ögon. Han vände och vred på min personlighet, försökte forma mig. Jag ville bara att vi skulle vara vänner, men han hade mer än så i åtanke. Hittade åt ett sms han skrev till mig inte långt efter studenten:
"Jag kan säga så här. Gillar dig som faan. Skulle vilja träffa dig skit mycket. Och även om du skulle flytta och vi hade nått speciellt så skulle jag följa dig vart än du for. Det kan jag lova dig. Men enda som är synd är att du tänker för mycket, du är för rädd. Du vågar inte ta chanser. Hade det varit lite mer spänning i dig hade du varit den perfekta tjejen för mig. Men nu är det ju tyvärr inte så. Oh det tycker jag är synd. Men gillar dig av nån konstigt anledning iaf. Även då du gillar att leka och jävlas."
Mitt ex innan honom ville inte flytta med mig till Umeå så han var duktig att trycka på att han skulle följa med mig – han var alltså bättre. Och jag ville inte inleda någonting med honom, alltså var jag för rädd och vågade inte ta chanser. Han manipulerade mig och fick som han ville till slut.
Det är dock skrämmande hur tidigt han började påpeka fel i min personlighet. Hur tidigt han hade åsikter om hur jag skulle vara. Hur tidigt jag blev påverkad av det han sa och försökte ändra på mig så som han ville att jag skulle vara. Med facit i handen fanns varningstecknen där ända från början, men jag såg dem inte. Jag var förblindad och visste inte vad jag skulle akta mig för.
Så träffar ni en kille som är på liknande sätt, var försiktig! Har ni redan träffa en sådan kille, var försiktig! Alla är inte misshandlare, alla är inte dåliga, men med dessa tecken redan från början bör en varningsklocka gå igång. Det börjar så lite, små pikar som sedan växer till större saker som sedan växer till misshandel i alla former om det går tillräckligt långt.
Att berätta om det
Ikväll däremot så gjorde jag det. Jag satt och pratade med en kille som hade läst en kurs i makt och kön. Jag blev så fascinerad över hur han tänkte och vad han sa. Jag övervägde ett bra tag om jag skulle säga någonting om det eller inte, men jag valde att göra det för det kändes som att det verkligen hängde i luften.
Jag är medveten om att när jag berättar om det för någon face to face så bagatelliserar jag det hela oerhört mycket. Jag berättar om det som andra berättar om en hemskt nyhet de läst i tidningen. Han reagerade på att jag tog väldigt lätt på det, och det gör jag när jag pratar om det. Det bara blir så.
Det jag ville komma fram till med detta var i alla fall de ord han sa till mig precis när han skulle gå härifrån "Jag uppskattar verkligen att du valde att berätta för mig." De orden, de betydde mycket för mig.
"You'll never find someone like me"
Såg denna bild och gillade den genast. Jag är säker på att jag inte är den enda kvinnan som fått höra det från sitt ex, att jag aldrig kommer att hitta någon som han. Mitt ex la dessutom till att jag aldrig kommer att hitta någon som står ut med mig, men det är en annan historia. Grejen är att vi vill inte hitta någon som är som han!
Äcklig
Igår fick jag ett meddelande från en tjej som även hon haft ett dåligt förhållande. "Nu när jag läser i din blogg förstår jag varför." Det hon skrev i övrigt fick mig att inse en sak som jag egentligen inte riktigt har förstått även om jag indirekt skrivt det.
Jag har varit väldigt avståndstagande när det kommer till sex efter mitt ex. Visst, han var väl inte alltid så snäll och med honom blev det sex av fel anledningar. Efter nyår, efter att han förgrep sig på mig, ville jag aldrig helhjärtat ha sex med honom. Jag undvek det så gott det gick, kom med undanflykter men ibland valde jag att säga okej så att han inte skulle vara så arg, så att han skulle vara nöjd.
Nu efteråt har jag sagt att jag undvikit sex för att jag känner mig äcklig, vilket förvisso är sant. Dock har jag trott att det var endast kroppsligt jag kände mig äcklad, att jag skämts över min kropp. Efter meddelandet jag fick har jag tänkt om litegrann. Det kanske är att jag känner mig äcklad för att jag gav med mig, för att jag lät honom använda min kropp som han ville.
Äckladskänslan är den känsla jag har känt, men kanske är det så att jag känner det äckligt av andra anledningar än jag trott. Det är inte jag som är äcklig, utan det han gjorde mot mig, det jag mer eller mindre tillät honom att göra för att det skulle vara lugnt.
När jag stannar upp och lyssnar..
Vi fick även lära oss kloka grejer inom skrivande, som det fria skrivandet eller som jag tidigare lärt mig att kalla det "associera fritt". Kort sagt att ta papper och penna (alternativt dator som för min del) och börja skriva. Det man skriver behöver inte ha någon särskild ordning, man behöver inte tänka på grammatiken utan bara se till att låta orden komma flytande. Ett sätt att börja med detta är att sätta upp en tid som man ska skriva, exempelvis 3 minuter, vilket vi även provade på i onsdags. Vi fick början av en mening: "När jag stannar upp och lyssnar.." Under dessa 3 minuter hann jag skriva ner 163 ord som jag tänkte delge till er för att visa hur det blev för mig när jag bara skulle låta orden flöda.
Någonting jag reflekterade över och även relaterade till tidigare kontakter med våldsutsatta kvinnor är hur man benämner situationen. En osund relation, ett konstigt ex, ett dåligt förhållande osv, men aldrig har jag (vad jag kan komma ihåg) hört någon kvinna benämna sig själv som våldsutsatt eller misshandlad. Inte heller har jag hört någon direkt benämna sitt ex som misshandlare, utan snarare konstig, sjuk, kanske till och med psyko.
En annan sak jag reflekterat över tidigare och jag även såg en annan kvinna reflektera över tidigare idag, är hur många våldsutsatta kvinnor som arbetar inom vården. Det är dock många som arbetet inom vården ett bra tag innan de träffat sitt "konstiga ex". Vad beror då detta på? Jag hade själv en liten teori att man redan i början av relationen med en sådan karl undermedvetet känner av hans behov av omhändertagande. Arbetar man inom vården är man van att ta hand om människor, och de flesta trivs även med det (förutom vissa bittra som ångrar sitt yrkesval). En annans teori var egentligen liknande men hon använde orden "Jag tror det beror på att vi har ett jääättestort hjärta,vi älskar att hjälpa och finnas för andra."
En annan sak som kom upp i onsdags på kvinnojouren var följande citat: ”Bland de finaste fåren finns de hemskaste vargarna.” Anledningen att detta citat ens kom upp var för att många påtalade hur deras ex verkade vara världens finaste och snällaste utåt, men inom hemmets fyra väggar..
"Det finns en stor poäng för misshandlaren att tåt framstå som fläckfri, normal och trevlig Om kvinnan skulle berätta för någon om hur han är i hemmet är det inte säkert att omgivningen skulle tro henne omedelbart, eftersom hon ju har en "toppenman". Misshandlaren reserverar sin aggressiva, fientliga, kritiska, kränkande och nedlåtande sida för partnern, när de befinner sig i enrum. Något som skapar förvirring hos kvinnan och får henne att kanske börja leta fel hos sig själv - "han är ju så trevlig mot andra, och alla tycker han är fantastisk, så det måste vara något fel med mig eftersom han behandlar mig annorlunda"."
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren
Olaga förföljelse
Syftet är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse och åstadkomma en straffmätning som bättre återspeglar brottslighetens allvar när det brottsliga handlandet utgör en särskild kränkning av målsägandens integritet. Enligt förslaget ska en person som begått upprepade brottsliga gärningar av visst slag mot en annan person kunna dömas för olaga förföljelse. De brottsliga gärningar som avses är till exempel misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande, sexuellt ofredande, skadegörelse och överträdelse av kontaktförbud. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.
I syfte att stärka förbudets skyddsverkan föreslås att elektronisk övervakning, så kallad fotboja, ska få användas för att kontrollera efterlevnaden av vissa förbud.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Olaga_f%C3%B6rf%C3%B6ljelse
Olaga förföljelse alltså.. Tänk om denna lag funnits tidigare, för ungefär 1,5 år sedan. Då hade det ju inte varit någon fråga om saken, då hade han åkt dit så det bara visslat om det. Det var flera saker som jag hade bevis på skriftligt, sms eller facebook/msn, men det var för lite bevis eftersom det inte vägde så tungt då. Fastän han erkände våldtäkten i ett sms, fastän han terroriserade min mobil med sms efter att jag lämnat honom, fastän han skickade hot-sms efter att jag lämnat in skuldebrevet till kronofogden. Det var inte nog med bevis..
Så snart han insett att det var slut mellan oss gick min mobil varm. Han ringde och skickade sms omvartannat, hela hela hela tiden. Han började även höra av sig till min familj. Han gav sig inte i första taget heller, utan det fortsatte att trilla in sms efter sms trots att han inte fick någon som helst respons från min sida. När han sedan satt i häktet 4 dygn var mobilen så tyst, skrämmande tyst.
Hade denna lag funnits tidigare, hade han åkt dit. Då hade han kanske inte kunnat göra så mot fler tjejer, åtminstone inte så direkt efter. Det hade kanske kunnat förebyggas. Kanske hade han fått hjälp, åtminstone erbjudande som jag tyvärr tvivlar att han accepterat.
Det är dock tur att denna lag tillkommit, då det i dagens samhälle sker så mycket via internet och mobil. Stor del av kommunikationen äger ju faktiskt rum skriftligt, det finns loggat, det finns kvar.
Självbiografiskt skrivande
Nu har jag anmält mig. Det är 5 tillfällen under januari-mars 2012. Mest för att jag vill lära mig skriva på "rätt sätt". Jag känner inte längre ett behov av detta på samma sätt som förr. Förr då jag ville göra det för min egen läknings skull, innan jag kommit till ro med allt som hänt, innan jag accepterat det och gått vidare. Nu tänker jag inte alls särskilt mycket på detta, det finns små tillfällen då det gör sig påmint, men det är inte ofta.
Jag är inte längre skeptisk mot nya killar på grund av rädslan att de ska vara som han. Jag tror snarare att jag fastnat i dessa storstads fasoner (som jag skrev om) och är för "kräsen".
Jag har gått vidare men önskar fortfarande att med mina historia kunna hjälpa andra som varit i min situation, som är i min situation eller förebyggande för att slippa hamna i min situation. Så det är den ena anledningen att jag vill gå den här kursen, och den andra är för att bara generellt bygga på kunskaper inför eventuella framtida författarskapande :)
"Jag gör ingenting!"
Jag är ju en periodare och just nu känns det mesta väldigt bra, trots att jag inte gör någonting (förutom nöter väldigt mycket serier). Kanske är det att julen närmar sig som får mig att må så bra, julafton är ju den bästa dagen på hela året!
So you want them to read your mind, but they can’t. . ..
Det jag tycker är skrämmande är dock att i flera studier påtalas att vårdpersonal tagit upp frågan om våld när partnern varit närvarande?! Det är väl självklart att man inte berättar någonting då?
‘You want them [providers] to know the truth, but you’re too scared to tell them. So you want them to read your mind, but they can’t. . ..’’
Jag känner igen det där tänket, fast då var det inte från vårdpersonal utan från annat folk runtomkring mig. Jag ville att de skulle veta, men jag vågade inte berätta. Jag önskade att de kunde läsa mina tankar, men när någon var nära sanningen så förnekade jag i sten.
Jag hade ofta en tendens att skämta bort allvaret (det har jag väl fortfarande men..), så jag berättade för en kompis om någonting han hade gjort mot mig, det var en bagatell som jag egentligen inte såg som någonting allvarligt i sig. Hon var dock den första som sa till mig "Men Sofia, du vet väl att det är så här kvinnomisshandel börjar.." Dessa ord skrämde mig, men jag förnekade att det någonsin skulle hända, och sedan berättade jag aldrig mer någonting för henne. Men jag minns att varje gång vi träffades så önskade jag att hon skulle veta.
I artiklarna jag hittills läst har det även stått om hur viktigt det är att personalen inger en känsla av trygghet och tillit. Hur viktigt det är med kroppsspråk, leenden, ögonkontakt, användanden av namn etc. När jag läser detta tänker jag på min kontaktperson på kvinnorfridsmottagningen, hon är helt fantastisk. Varje gång jag kommer dit möter hon mig med ett leende, hon tar upp där vi slutade sist, hon får mig att känna som att hon verkligen bryr sig.
När jag är färdigutbildad och börjar jobba ska jag sträva efter att vara en sån person, som verkligen ser patienterna, och får dem att känna sig sedda.
Ne men för 2 år sen började jag få växtvärk i min penis
"fan vad hemskt.... kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste varit. vad är det för sjukdom han snackat med en tjej om ? hoppas de är hiv och han dör"
Nej, det är inte HIV, och personligen hoppas jag inte heller att han dör. Sjukdomen han pratat om är inte heller bara till en tjej, utom till flera olika, långt många fler än vad man tror. Sjukdomen är inte heller en verklig sjukdom, utan bara påhittat utan någon som helst evidens.
Ofta påbörjade han dessa konversationer genom att berätta hur snygg tjejen i fråga är. Därefter berättade han att han hade en sjukdom, eller att han precis kommit hem från läkaren efter dagens dos av sprutor. Han sa att hon skulle nog skratta om hon fick höra vad det var, och inte tro honom. Sedan berättade han..
"Ne men för 2 år sen började jag få växtvärk i min penis:$ och det betyder att den växte och växte både på längden och på grovleken, och nu är den överdrivet stor :$ du skulle inte tro mig om jag sa hru stor ens?! :$ men nu får jag sprutor för att den ska lsuta växa och det ska förhoppnings vis hjälpa, men tror det är för sent ändå :$ Som jag sa udda som faan :/"
Hur stor den var skiljde sig lite mellan gångerna, men ofta var det ungefär:
"27 cm lång och 18 vcm grov, når knappt runt den med en hand, vill du se eller?"
Drömmar
Här är två exempel på de drömmar jag har haft sista tiden:
28 oktober 2011
Jag gjorde slut med honom för andra gången, men han vägrade acceptera det. Jag kontaktade telia för att få byta telefonnummer så att han inte skulle kunna kontakta mig. Men av någon anledning så registrerade de även det nya mobilnumret i mitt namn, så han hittade åt mig.
Jag bytte nummer igen, men det var för sent. Vi var på ett sjukhus med tio våningar, han jagade mig. Fick fast i mig och jag lyckades smita. Medan jag sprang tog jag upp min mobil och ringde till mina nära och kära, men alla jag ringde till bara skrattade åt mig, skrattade och sa att jag fick skylla mig själv.
31 oktober 2011
Jag hade fått tid hos min samtalsperson på kvinnofridsmottagningen. Jag mådde verkligen jätte dåligt. När jag kom dit satt det en man där som började prata med mig, han var konstig.
När min samtalsperson kom in i rummet förklarade hon att den mannen var psykolog och hon hade även med sig en annan som var läkare eller någonting sådant. Hon sa att hon hoppades innerligt att dessa personer också skulle hålla hårt på tystnadsplikten. Hon sa att de i vanliga fall inte brukar ta in dessa instanser, men att hon kände sig maktlös, att hon inte kunde hjälpa mig på egen hand.
Med anknytning till föregående inlägg
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
Lyrics ur låten The Story med Brandi Carlile.
"Fotnot"
Nej, jag berättar för berätta en historia. Definitionen av historia: Dels den förflutna verkligheten , dels beskrivningen och utforskningen av denna verklighet.
Det är historian jag berättar, verkligheten hur det var då och observationer som framkommit efter att utforskat och bearbetat det.
"jag läser din blogg du är så himla duktig på att få fram känslor och uttryck i hur du skriver, d gör d intressant att läsa den "
"Replaceable
Känner ni igen er, eller förstår ni inte alls vad jag menar? Oavsett vad, så ska ni nu få lite konkreta exempel. Vissa av dessa exempel har jag berättat om förr och vill förtydliga.
1.
Han säger:
hej du
säger:
hej vem ?
Han säger:
en som tycker du är snygg
27 mars kl. 19:15
Shit vad du var snygg =)
28 mars kl. 15:31
jag måste bara få säga. shit så jävla snygg du är. :O
29 mars kl. 08:52
hej du allt väl med dig? förlåt att jag bara la till dig utan att fråga, men trodde du var någon annan. :) Men jag ångrar mig inte, för du var verkligen verkligen snygg.. ;)
10 mars kl. 17:13
hej hej. *************** heter jag och trodde jag kände igen dig men nu när jag tittade på bilder så stämde inte det. XD men du tar riktigt snygg.. :)
Snygg, snygg, snygg.. Alla var så snygga. I början innan han fick mig var det jag som var den vackra, den snygga. "Men jag har faktiskt tänkt på ditt leende och dina ögon flera gånger idag. För att så mycket leenden och ögon som jag kan minnas så minns jag dina bäst och dom är finaste som jag minns."
Sedan när vi var ihop var det alla andra som var snygga, och han var tvungen att berätta det för dem. Och ju mer jag hörde han använda de ord han gav mig till andra, desto mindre värde fanns det i dessa ord när jag fick dem.
Jag säger inte att man inte ska få tycka att andra människor är snygga, för det gör man. Men man kan ju hantera det på olika sätt.
2.
"Men ett sms är ungefär; Hur stora bröst har du? och då sa jag att det skulle han skita i och att jag inte trodde att du skulle uppskatta att han frågade. Då svarade han att du behöver inte få veta något. Det var ett rätt lindrigt sms, men som när jag frågade om vi skulle ta en öl framöver var han väldigt noga på att påpeka hur kåt han blir när han dricker, och om jag skulle klara av han. Sen fortsatte han tjafsa om att han blir så när han är full, och om jag skulle tolerera att han tog på mig då."
Han berättade för mig hur tjejer skrev till honom och tyckte att han var snygg. Han berättade för mig hur tjejer skrev till honom och ville träffas och ha sex med honom. Han berättade för mig hur tjejer vände sig om på stan och tittade efter honom. Han berättade för mig hur tjejer kom fram till honom och frågade efter hans nummer, som han vänligt nekade att ge ut.
I efterhand fick jag då höra många såna här meddelanden från tjejer som han påstått varit på honom. Att det i själva verkat var han som var på dem, och inte vice versa.
Han var även duktig att berätta att det var alla dessa tjejer som han plötsligt var vän med på facebook la till honom, och inte omvänt. Att han inte hade någon aning hur dom hittade åt honom, men att de la till honom. När det sedan visade sig att det var tvärtom försvarade han sig med att "Men det var ju alltid massa killar som la till dig och då ville jag inte vara sämre.."
3.
"Men som sagt han är jävligt duktig på att lura folk in i skiten och han är väldigt falsk. Han flörta men en massa tjejer och jag visste om det men så störd som jag var stanna ja kvar för man vill tro det bästa om en person. Men han sårade mig djupt."
Han var duktig på att berätta hur underbar han varit mot sina tidigare tjejer eller tjejer som han bara träffat under kortare tid. Och hur de hade lämnat honom ensam och sårad. Eller hur de hade flippat och blivit psykon.
Men alla som han haft någon sorts relation till tycker inte längre om honom.
Tredje punkten var väl nästan ett sidospår från ämnet jag började skriva om men. Det jag vill mena på i detta inlägg är hur fruktansvärt jobbig jag tycker att den känslan är, känslan av att man är utbytbar. Vem som helst kan ta min plats, hade det inte varit jag hade det varit någon annan.
Meg: Hey, I've sworn off manhandling.
Hades: Well, you know, that's good because that's what got you into this jam in the first place, isn't it? You sold your soul to me to save your boyfriend's life. And how does this creep thank you? By running off with some babe. He hurt you real bad, didn't he, Meg? Huh?
Meg: Look, I learned my lesson, okay?
Som i den tecknade filmen Herkules. Meg säljer sin själ för att rädda sin kärlek, säljer sin själ för en annan människa. Och han byter ut henne.
Utbytbar.
Sex-mur
Dels pratade vi om min smink-historia och hur jag reagerade på klassfesten. Hon sa att förmodligen var det så att när jag tänka på hur det varit för mig förr så gick jag även tillbaka i känslorna och fick samma känslor som jag hade då. Därför blev det för mycket med folk, och därför kände jag ett starkt behov av att få sitta ensam på golvet (som jag alltid gjorde förr på raster, dock då vid ett element).
Hon sa även att så länge det inte förhindrar mig i min vardag så ser hon inga problem med att jag sminkar mig, och det gör inte jag heller.
"En annan utgångspunkt är att individens livshistoria, särskilt de första åren, har stor betydelse för den vuxna människans liv. I psykodynamisk psykoterapi arbetar man därför delvis med att bearbeta relationer, upplevelser och minnen från klientens tidiga livshistoria och att i ljuset av denna tolka och förstå klientens liv här och nu, med allt vad det innebär av relationer, känslor och livsmönster. Man kan säga att man använder ”då” för att bättre förstå och förändra ”nu”." Källa: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=36&Psykodynamisk+psykoterapi
Hon sa att det verkar som jag kör lite egen psykodynamisk terapi, att jag går tillbaka i tiden och får då de känslor som när saker hände.
Vi pratade även mycket om sex, och hon ritade en illustrerande bild över hur jag tänker kring detta.
Jag har inga problem att göra allt förutom sex, men jag har bestämt mig för att sex är innanför muren. Att då denna gräns har passerats mot min vilja tidigare gör att väggen har blivit ännu tjockare än vad den var förr. Allt som är runtomkring denna mur, hur nära sex det än är, det är inga problem. Det är bara regelrätt sex som jag har placerat innanför murarna.
Murarna kommer inte att gå att riva helt på en gång, utan de kommer med trygghet och tillit att kunna öppna en dörr.
Att igår prata om sex fick mig att väldigt många gånger säga ordet äcklig, för det var så jag kände mig efteråt - äcklig. Egentligen är det inte själva tanken på sex som är jobbigast, utan det är tanken på efteråt som får äcklighetskänslan att starta.
Kanske även här för att jag går tillbaka i tiden till tidigare händelser med tidigare känslor. Vilket gör att liknande händelser blir förknippade med samma känslor.
Sedan pratade vi om att jag jobbar mycket emellanåt, och hon tipsade om att jag kunde bestämma mig i början av varje månad hur många pass jag MAX för arbeta. Men detta kändes inte alls som ett alternativ, eftersom det är så olika hur mycket jag har tid att jobba, och jag vill kunna ha möjlighet att jobba när jag har tid.
Denna månad blir dock betydligt lugnare än förra, eftersom jag redan nu har planer för de flesta av dagarna.
Bortglömt, eller förträngt?
Saker efter han. Dels bilder på honom, på oss. Bilder som jag var så säker att jag hade gjort mig av med för länge sedan. Och ett kort som fick mig att reagera.
På framsidan av kortet stod det "Tack!" Inuti hade han skrivit: "Att du står ut med mig. Du och jag mot solnedgången! Jag älskar dig."
Tack att du står ut med mig.. Detta fick jag en gång efter att han blivit arg utan anledning. Och just sättet det är formulerat på, "att du står ut med mig.." Ska man måsta tacka för att ens partner står ut med en?
Kände han egentligen själv att jag fick stå ut med mer än vad man egentligen ska? Eller sa han bara så för att jag skulle tro att han brydde sig, att jag skulle tro att han hade tankar på förändring?
Jag grubblar väl inte särskilt mycket på detta egentligen. Lägger mest ut det för att visa er hur han valde att välja sina ord medan vi var tillsammans.
Nu åker bilderna i skräpet!
Posttraumatiskt stresssyndrom & Depressiv episod
Det jag idag kände mig träffad av var följande.
Posttraumatiskt stresssyndrom.
Resultat av kraftigt och/eller långvarigt trauma.
- Känslotomhet - psykisk förstelning
Depressiv episod.
- Nedstämdhet under en stor del av dagen, eller nästan varje dag i minst 2 veckor
- Viktminksning eller viktuppgång
- Motorisk hämning eller oro
- Trötthet - orkeslöshet
- Värdelöshet eller skuldkänsla
- Koncentrationssvårigheter, minnesproblem
Posttraumatiskt stresssyndrom.
- Mardrömmar
I början, direkt efter att det tagit slut med honom förföljdes jag av mardrömmar. För att slippa utsättas för dessa började jag då sova mindre och mindre, för att undvika att komma in i drömstadiet.
Jag vaknade ofta upp ur dessa drömmar, panikslagen, genomsvettig. Jag klev ofta upp ur sängen för att se efter om jag verkligen hade låst dörren, ibland kunde jag göra det flera gånger under samma natt.
Idag drömmar jag sällan mardrömmar, men de händer. Oftast handlar dock inte dagens mardrömmar om honom, utan snarare om att vara otillräcklig och värdelös - "att det inte är någon som står ut med mig."
- Ångest för att återuppleva det som hänt
I början ville jag inte prata om det som hade hänt, särskilt inte med någon jag kände. Jag tog avstånd från vänner och bekanta. Under alla första tiden orkade jag inte vara med någon överhuvudtaget, jag hade nog stora problem att ens orka med mig själv. När jag sedan insåg att jag skulle nog behöva träffa folk igen så sökte jag mig till "randoms" - folk som inte kände mig sedan tidigare, som inte visste någonting om honom, inte visste någonting om mig. Dessa var det enkelt att umgås med.
Idag har jag inga problem att prata om det som hänt. Förvisso skämtar jag bort stor del av det när jag berättar om det in real life, jag vill inte få det att låta så allvarligt. Men jag kan prata om det.
I början var det väldigt mycket flashbacks. Så mycket saker som jag hade förträngt för att orka med, så mycket saker som jag inte ville komma ihåg men som jag blev påmind om eftersom. Jag levde verkligen i tron om att vi hade ett rätt bra förhållande förutom att han blev lite arg emellanåt, men han slog mig ju aldrig!
När jag var utan honom kom minnesbilder på löpande band, och jag insåg mer och mer att det var aldrig helt bra. Inte ens de gånger han var som bäst, för de gånger fanns ändå rädslan att göra fel, känslan av att inte kunna göra vad man ville.
Idag, det händer visserligen att jag får någon flashback som jag inte riktigt varit medveten om, men dessa flashbacks brukar inte vara av någon större händelse så de påverkar mig inte.
Var god se nedan om depressiv episod.
I början, isolerade jag mig som sagt från alla förutom de jag träffade i samband med att jag jobbade. Efter ett tag träffade jag några "randoms". När jag jobbade var det inte på samma sätt, det var inte jobbigt att träffa folk eftersom då gick jag in i en roll och var en personal, jag behövde inte vara Sofia.
Idag är jag rätt mycket med kompisar. Jag kan ibland ha perioder när jag finner det aningen jobbigt med människor - förutom när jag jobbar. Det brukar dock inte bli som det blev under klassfest, att känslan av att det är folk överallt ger mig panikskänslor. Under de perioder då jag helst inte vill vara med så mycket folk söker jag mig till jobb, för att ha en anledning, en undanflykt, att inte behöva göra så mycket mer än just ta på mig en roll som en personal.
Psykiska besvär som visar sig som fysiska symtom. Jag kan verkligen inte bedömma om jag haft detta mer än i "vanliga" fall, mer än de smärtor som sjukdomen EDS ger mig.
- Känslotomhet - psykisk förstelning
I början, var jag väldigt apatisk som var det ordet jag använde. Jag brydde mig inte särskilt mycket om vad som hände med mig. Samtidigt som jag var livrädd för att han skulle hitta åt mig och göra någonting mot mig, hoppades jag ibland att han skulle göra det.
På samma sätt brydde jag mig inte om hur många randoms jag träffade, hur gamla de var, hur lite jag hade pratat med dem. Jag brydde mig inte om de skulle ha skadat mig, om de hade utnyttjat mig. Jag tänkte att vadän de skulle göra mot mig skulle det inte vara någonting som jag inte redan varit med om.
Idag är jag absolut inte likadan. Dock är jag väl fortfarande inte som jag var innan jag träffade honom. Som klassfesten, då blev jag helt apatisk. Och ibland händer det att jag blir "off" som jag brukar kalla det, ofta utan någon tydlig anledning.
- Nedstämdhet under en stor del av dagen, eller nästan varje dag i minst 2 veckor
Då: Jag var nedstämd större delen av dagen, även om jag inte visade det dygnet runt. Detta varade i långt mycket mer än 2 veckor.
Nu: Det finns stunder när jag blir nedstämd, "off". Som sagt, oftast utan tydlig anledning - men det kan vara någon utlösande faktor som jag ibland inte är medveten om själv ens i efterhand. Jag kan känna att det inte finns någon mening. Det jag då brukar göra är att fly till jobb, för att det får mig att må bättre, det får mig att känna att jag gör någonting bra.
Då: Ingenting var roligt, ingenting gav mig någonting. Även när jag gjorde sådant som jag tidigare gillat så kände jag ingen glädje.
Nu: Idag tycker jag återigen att saker är roligt, så på denna punkt är det idag bra.
- Viktminksning eller viktuppgång
Då: Jag sjönk i vikt, eftersom jag inte klarade av att äta särskilt mycket. Det var som en klump i halsen som var i vägen varje gång jag försökte svälja. En kompis som såg mig efter några veckor i detta tillstånd sa att jag såg ut som ett auschwitz-barn.
Nu: Jag håller vikten men under senaste veckorna har jag inte känt någon hungerkänsla. Jag har ätit i snitt en gång per dag, inte för att jag varit hungrig utan endast för att jag vet att jag måste äta. Dock nu senaste dagarna har jag ätit ett mål mat + fikat + gotteätande. Så kanske är det på väg tillbaka, suget har jag åtminstone fått tillbaka. Så förhoppningsvis kommer även hungern tillbaka snart.
Då: Som sagt, jag undvek att sova längre stund för att undvika mardrömmar. Jag sov väldigt lite, väldigt osammanhängande, väldigt dåligt när jag väl sov. Jag hade svårt att komma till ro, svårt att somna.
Nu: Jag sover väldigt olika. Ibland 3-4 timmar/natt och ibland ~12 timmar. Det är i perioder hur lätt jag har att sova, men det är absolut inte som för ett år sedan.
- Motorisk hämning eller oro
Då: Jag skulle vilja säga att jag hade både hämning och oro. Ibland när jag låg ner kändes det som jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag vred mig som om kroppen tagit eld, eftersom den psykiska smärtan blev för stark. Samtidigt som jag ibland kunde ligga helt apatsik och stilla i sängen, kunde inte somna, ville inte lyssna på musik för allt associerades till honom, ville inte se någon serie eftersom det var "våra" serier.
Nu: Den motoriska oron känner jag inte längre av, men hämningen ibland. Trots att jag vill göra någonting, jag är inte trött - så kan jag inte orka rära mig. Men vad det egentligen beror på det vet jag inte.
- Trötthet - orkeslöshet
Då: jag var ständigt trött, men hade svårt att sova. Jag var orkeslös och låg större del av tiden i sängen, utan att egentligen göra någonting.
Nu: Jag är rätt trött, ligger väldigt mycket i sängen och ser serier. Men utåt verkar jag vara den som alltid gör saker, alltid har fullt upp. Jag jobbar, är med kompisar och hittar på allt möjligt osv osv. Däremot när jag är ensam, är jag väldigt slö.
- Värdelöshet eller skuldkänsla
Då: Well, värdelös kände jag mig ständigt. Att jag inte förtjänade någonting bra, att jag fick skylla mig själv som råkat ut för det jag råkat ut för. Skuldkänslor eftersom allt var mitt fel, och han ständigt påpekade att det verkligen var mitt fel.
Nu: Jag tar inte längre på mig skulden för det som hände. Men värdelöshetskänslan finns till viss del kvar. Han var väldigt duktig på att ständigt påpeka "Du kommer aldrig att hitta någon annan än mig som står ut med dig." Dessa ord har etsat sig fast hårdare än vad de borde. För ett tag sedan när jag var med en kompis uttryckte jag mig utan att tänka mig för som så: "Jag tycker synd om den killen som ska måsta stå ut med mig." Den kvällen tänkte jag mycket på det jag sagt, eftersom det egentligen var hans ord som kom ur min mun. Hans ord som blivit mina tankar.
- Koncentrationssvårigheter, minnesproblem
Då: Jag glömde allt, det spelade ingen roll vad det var. Jag hade väldigt svårt att komma ihåg! På samma sätt att koncentrera sig. Att fokusera på vad föreläsaren säger under en hel timme?! Det fanns inte en chans i världen att jag klarade ens en kvart.
Nu: Jag glömmer fortfarande vissa saker. Jag blandar ihop vilka dagar jag gjorde vad, och har rätt dålig tidsuppfattning. Jag kan dock koncentrera mig mycket längre än vad jag kunde förr utan att tankarna skenar iväg till sin egen lilla värld. Men en dag med fokus på föreläsningar, hur intressanta de än må vara så går det inte.
Då: Tanken på döden slog mig. Hur skönt det skulle vara att få slippa allt. Men jag hade aldrig varken självmordsplaner eller självmordsförsök.
Nu: Inga tankar på döden.
Sexuellt ofredande
Jag har redan berättat för er om våldtäkten, något som berörde många av er. Jag tänkte nu berätta om en annan av punkterna han blev anmäld för, och vad han gjorde mot mig för att bli anmäld för just det. Punkten jag talar om är "Sexuellt ofredande".
Egentligen var detta det första som hände, innan ens den psykiska misshandeln började. Och hur det hela började har jag aldrig berättat för någon, berättade det inte ens för polisen för att jag tyckte att det var irrelevant gentemot allt annat. Dessutom skämdes jag nog lite. När det börjar på detta sätt, varför stannar jag då hos honom, varför inleder jag ett förhållande med honom? Well, det gamla vanliga: "Jag lovar det ska aldrig hända igen", "Jag trodde du ville" osv. Detta löfte om att inte göra om det, eller någonting liknande höll han faktiskt.. ett tag.
Jag känner mig inte riktigt trygg att duscha med en annan människa, och det har sina anledningar även om jag har förnekat denna händelse. Jag har inte ens berättat om den för gruppen eller hon jag brukar gå och samtala med, jag berättade inte om det för polisen och har inte berättat om det för någon vän, åtminstone inte vad jag kan minnas.
Jag ville inte berätta, för att det var ju mitt eget fel att det hände? Det var väldigt mycket både skuld och skam efter denna händelse. Kanske var det redan då han vann makten över mig?
Det var innan vi ens kallade oss ett par, eftersom att jag var väldigt skeptisk om jag verkligen ville vara tillsammans med honom till en början. Det hände sig i alla fall så att vi skulle duscha tillsammans, för det kan ju som vara mysigt även om det inte behöver leda till sex.
"Kan jag inte få trycka in den?"
"Men, bara lite?"
"Nej."
"Men om jag bara trycker in den och sedan drar ut direkt."
*suck*
Sista gången sa jag inte nej, men jag sa inte heller ja. Jag orkade bara inte upprepa mig och antog att han förstod min vilja. Vi hånglade lite och helt plötsligt känner jag hur han trycker in den innan jag hinner reagera. Jag tar tag i hans höfter och trycker ut honom nästan omedelbart, och då har jag sagg på magen, på benen, på fötterna.
Jag sköljde genast bort allt men kände mig ändå smutsig. Kort därefter ansåg jag mig färdigduschad, jag ville inte stå där naken med honom. När jag gick ur duschen och började torka mig såg jag att jag hade kvar sagg på fötterna.
Äcklig, smutsig.
I och med att jag sedan blev tillsammans med honom kände jag nog för mycket skuld och skam för att berätta om denna händelse. Dels kände jag mig själv äcklig, och dels kände jag att "jag fick skylla mig själv" eftersom att jag utvecklat någonting med honom efter denna händelse.
Så vitt jag kan minnas var det därefter lugnt på den fronten ett tag, inget snuskande mot min vilja. Men efter nyår, efter att jag tog honom tillbaka började det. Jag var som tidigare nämnt väldigt off på det sexuella planet efter nyår, trots att jag själv inte kunde minnas eller förstå varför.
Det började då att te sig så att för jämnan vaknade jag på natten av att han tog på mig, oftast mellan benen. Jag vaknade dock varje gång, efter nyår sov jag aldrig så djupt så han hann aldrig längre. Jag påtalade för honom gång på gång att jag inte gillade när han gjorde så. När jag tog upp detta med honom på dagtid beklagade han sin otänksamhet och bad om ursäkt, lovade att det inte skulle ske igen.
Men det skedde igen. Gång på gång på gång.. Sista tiden vi var tillsammans var det allt oftare, helt på slutet var det varje natt.
I slutet av vårat förhållande kände jag inte heller något behov av att duscha med honom. Jag kom med bortförklaringar att jag skulle duscha själv, försökte oftast göra det på morgonen innan jag skulle jobba, innan han vaknat. Eller så tvättade jag bara håret i handfatet. Eller så hade jag väldigt bråttom så hade inte tid att duscha tillsammans med honom.
Till sist en dag hade jag ingen anledning att inte duscha med honom. Han var dessutom väldigt irriterad och kände sig dissade eftersom att jag aldrig ville göra just det - duscha med honom. Jag tänkte att - fine, det spelar väl ingen roll om jag låter honom duscha med mig nu.
Jag kom att få ångra detta, inte för att det egentligen var en sådan allvarlig händelse i sig, utan snarare för att det fick mig att återigen känna mig själv smutsig, äcklig. Även kränkt för den delen, väldigt kränkt. Som att jag inte var värd någonting, att jag var ett objekt.
Jag sköljde ur schampo eller balsam ur håret när jag kände hur han greppade tag om mitt ena bröst. Jag brydde mig inte särskilt mycket, orkade inte bry mig utan fortsatte skölja. När jag öppnade ögonen hade han gjort det igen, det var sagg över mig. Han hade dragit en tvär-runk, och jag hann aldrig ens förstå att han började med det, utan helt plötsligt hade han bara kommit.
Denna händelse berättade jag om för polisen, och de ansåg den som allvarlig, att det inte var okej att behandla någon så.
Det började och slutade på nästan samma sätt. Trots att jag stod i duschen båda gångerna fick han mig att känna mig smutsig, äcklig.. Och framför allt kränkt och inte värd någonting. Han fick mig att känna som att han ägde min kropp och inte jag, att han bestämde över den och inte jag..
Det är drygt ett år sedan, men jag har fortfarande svårt att duscha med någon, att vara naken inför någon.
