Reunion och olles
Igår var en lång och trevlig dag, kände dock att jag fick lite feber innan middagen och fick lov att ta en tablett.
Frisörbesök som jag ska tillbaka till på måndag för hon fick inte till det lila. Tacobuffé med Viktor.
Och sedan reunion med kvinnorna/gruppen! För de flesta är det mycket bättre nu, visserligen ups and downs som för alla, men generellt mycket bättre. För en är det tyvärr lite jobbigare, då hennes ex har besöksförbud, då de aldrig fått ett avslut innan han åkte in, att de aldrig ens på riktigt gjort slut.
Frisörbesök som jag ska tillbaka till på måndag för hon fick inte till det lila. Tacobuffé med Viktor.
Och sedan reunion med kvinnorna/gruppen! För de flesta är det mycket bättre nu, visserligen ups and downs som för alla, men generellt mycket bättre. För en är det tyvärr lite jobbigare, då hennes ex har besöksförbud, då de aldrig fått ett avslut innan han åkte in, att de aldrig ens på riktigt gjort slut.
Jag kan förstå att det är tungt, för jag har varit där. När mitt ex fick besöksförbud var det skitjobbigt för mig att inte kunna kontakta honom. Jag var förvisso rädd för honom och ville inte att han skulle komma hit, men tystnaden gjorde mig tokig. Vad tänkte han för stunden, hur skulle det vara om han dök upp - hur skulle jag bete mig?
Jag ville bara få träffa han en sista gång under kontrollerade och övervakade former, se han en sista gång, få ett avslut. Men i besöksförbud så får man inte göra det, och om man gör det så hävs besöksförbudet eftersom att "Då är du inte tillräckligt rädd för honom."
Hon är i samma situation nu, och hon mår precis som jag mådde då. Ingenting fungerar, man är apatisk, vet inte vad man gör med tiden, ligger och vrider sig, spelar upp fantasiscenarion i huvudet..
Nåväl, kvällen förflöt. Vi åt middag här, jag sminkade två av tjejerna och sedan gick vi ut, fantastiskt trevligt fast jag var inte helt på g eftersom jag var lite förkyld.
På Olearys var det ett coverband - Finn fem fel, som spelade. Grymt duktiga! Vi satt nära där de spelade, vi var upp och dansade emellanåt och en av de jag var med var upp och sjöng med dem.
I slutet när vakterna slängde ut folk frågade han bandet om någon av oss var med dem. De sa nej, men sen kollade en av dem på mig, om du inte vill hjälpa till att städa ihop lite? Jag tackade ja till erbjudandet och fick stanna kvar. Sedan erbjöd de mig skjuts hem, men jag kunde inte ta emot den, hade lovat att möta Roger och köra hem hans bil.
Jag må ändå säga att jag kände mig lite speciell som fick stanna. När "vanliga" killar pratar med en på krogen, sådant händer ju hela tiden. Men att man får stanna kvar med bandet efteråt, jag av alla ur publiken? Kanske egentligen inte en jättebig deal, men jag var då helt klart nöjd =]
Jag ville bara få träffa han en sista gång under kontrollerade och övervakade former, se han en sista gång, få ett avslut. Men i besöksförbud så får man inte göra det, och om man gör det så hävs besöksförbudet eftersom att "Då är du inte tillräckligt rädd för honom."
Hon är i samma situation nu, och hon mår precis som jag mådde då. Ingenting fungerar, man är apatisk, vet inte vad man gör med tiden, ligger och vrider sig, spelar upp fantasiscenarion i huvudet..
Nåväl, kvällen förflöt. Vi åt middag här, jag sminkade två av tjejerna och sedan gick vi ut, fantastiskt trevligt fast jag var inte helt på g eftersom jag var lite förkyld.
På Olearys var det ett coverband - Finn fem fel, som spelade. Grymt duktiga! Vi satt nära där de spelade, vi var upp och dansade emellanåt och en av de jag var med var upp och sjöng med dem.
I slutet när vakterna slängde ut folk frågade han bandet om någon av oss var med dem. De sa nej, men sen kollade en av dem på mig, om du inte vill hjälpa till att städa ihop lite? Jag tackade ja till erbjudandet och fick stanna kvar. Sedan erbjöd de mig skjuts hem, men jag kunde inte ta emot den, hade lovat att möta Roger och köra hem hans bil.
Jag må ändå säga att jag kände mig lite speciell som fick stanna. När "vanliga" killar pratar med en på krogen, sådant händer ju hela tiden. Men att man får stanna kvar med bandet efteråt, jag av alla ur publiken? Kanske egentligen inte en jättebig deal, men jag var då helt klart nöjd =]
Min upplevelse
Många av er tycker nog att jag är väldigt öppen med det jag skriver på min blogg. Det som varit kan jag berätta om, för att jag vet att det berör, det inspirerar. Jag skriver om sådant som jag själv skulle vilja läsa.
"What's underneath the clothes Brooke Davis?"
En återkommande kommentar i One Tree Hill. Det som syns på ytan, det alla redan vet, vad är det att läsa, vad är det att upptäcka. Det som är under alla skal, det är det som är intressant.
Allt jag berättat om min historia, det är min upplevelse av den. Det är hur jag upplevde det som hände. Om ni skulle få reda på vem han är och kunna fråga han skulle han förneka allt. Men det han aldrig kommer att kunna ta ifrån mig är hur jag upplevde i dessa situationer, hur jag kände mig då. Det kan ingen säga att det är en lögn, att det är överdrivet.
Det är dock fascinerande hur mina ord kan få någon att ta till sådana desperata åtgärder som att anmäla. Är det rädslan att verkligheten ska hinna ifatt, att insikten ska komma?
Fick en anonym kommentar på mitt förra inlägg "Tillbaka".
Postat av: Alias
Vad bra att du fick tillbaka bloggen :) Förstod nästan att någon hade anmält den, att det va därför jag inte kom in på den. Det va säkert den där knäppskallen som du skrivit om, som anmält.. Fortsätt blogga! =)
Jag ska fortsätta blogga, jag ska fortsätta berätta om mitt liv och mina upplevelser.
"What's underneath the clothes Brooke Davis?"
En återkommande kommentar i One Tree Hill. Det som syns på ytan, det alla redan vet, vad är det att läsa, vad är det att upptäcka. Det som är under alla skal, det är det som är intressant.
Allt jag berättat om min historia, det är min upplevelse av den. Det är hur jag upplevde det som hände. Om ni skulle få reda på vem han är och kunna fråga han skulle han förneka allt. Men det han aldrig kommer att kunna ta ifrån mig är hur jag upplevde i dessa situationer, hur jag kände mig då. Det kan ingen säga att det är en lögn, att det är överdrivet.
Det är dock fascinerande hur mina ord kan få någon att ta till sådana desperata åtgärder som att anmäla. Är det rädslan att verkligheten ska hinna ifatt, att insikten ska komma?
Fick en anonym kommentar på mitt förra inlägg "Tillbaka".
Postat av: Alias
Vad bra att du fick tillbaka bloggen :) Förstod nästan att någon hade anmält den, att det va därför jag inte kom in på den. Det va säkert den där knäppskallen som du skrivit om, som anmält.. Fortsätt blogga! =)
Jag ska fortsätta blogga, jag ska fortsätta berätta om mitt liv och mina upplevelser.
Möte och dröm
Igår var jag på ett möte igen. Fastän jag inte riktigt vet vad jag ska prata om innan eller kan helt svara på vad jag pratade om efteråt, så känns det bättre. Dessa personer är bra på att fråga rätt saker, så på något sätt får man väl ur sig det som man behöver prata om. I slutet frågade hon inte om jag ville komma tillbaka, utan bokade in ett nytt möte om ungefär tre veckor, vilket kändes väldigt bra.
Igår hade jag en väldigt kuslig dröm. Jag drömde att jag jobbade på en avdelning som var ungefär som ett psyke. Men det var ingen vanlig avdelning utan patienterna var i burar utomhus som om de vore vildsinta djur. Sedan var det sektioner med olika många patienter i närheten av varandra.
Han var i en av burarna, jag visste det men hade inte sett honom. Jag tog förgivet att han skulle vara lugn nu, eftersom allt var så länge sedan. Dessutom sa all personal att han var en väldigt lugn patient. Det ringde på klockan och det var hans kompis som larmade och behövde hjälp från toan. Jag tänkte att det skadar väl inte om jag gör det. Så jag gick det, men då var det som en björn i honom vaknade, hans ögon började lysa av ilska och han slängde sig mot burkanten och skrek, morrade.
På något sätt tog han sig ut, och var på väg mot mig - jag var som paralyserad. Då blev jag räddad, av Edward Cullen.
Sen minns jag inte så mycket mer av drömmen.
Igår hade jag en väldigt kuslig dröm. Jag drömde att jag jobbade på en avdelning som var ungefär som ett psyke. Men det var ingen vanlig avdelning utan patienterna var i burar utomhus som om de vore vildsinta djur. Sedan var det sektioner med olika många patienter i närheten av varandra.
Han var i en av burarna, jag visste det men hade inte sett honom. Jag tog förgivet att han skulle vara lugn nu, eftersom allt var så länge sedan. Dessutom sa all personal att han var en väldigt lugn patient. Det ringde på klockan och det var hans kompis som larmade och behövde hjälp från toan. Jag tänkte att det skadar väl inte om jag gör det. Så jag gick det, men då var det som en björn i honom vaknade, hans ögon började lysa av ilska och han slängde sig mot burkanten och skrek, morrade.
På något sätt tog han sig ut, och var på väg mot mig - jag var som paralyserad. Då blev jag räddad, av Edward Cullen.
Sen minns jag inte så mycket mer av drömmen.
Våldtäkten
Jag har medvetet undvikit att berätta detaljerat för er om det jag nu ska till att berätta. Mycket för att jag har svårt att förstå det hela själv, därav svårigheten att berätta för andra. Men detta visar även på hur svårt det är att ta sig ur även när allt säger att man borde göra det. Hur lätt det är att stanna hos någon när man blivit tillräckligt kränkt och nedtryckt.
Detta kommer till att bli ett långt inlägg, för att ni ska förstå allt så ger jag er även bakomliggande information. För att se mönstret, för att ni ska få hela bilden. För att ni ska "förstå" det obegripliga.
Först ska jag berätta vad som ledde fram till att jag lämnade honom den 25 september 2009. Sedan avslutar jag med att berätta det jag minns av händelsen som fick mig att åter vara i hans makt, åter vara hans.
Allt började just innan jul. Den 19 december 2009 hade han återigen en konversation med en tjej. En konversation som inte är okej att ha även om man inte är i ett förhållande, än mindre när man faktiskt redan har någon!
Han säger:
hej du
Hon säger:
hej vem ?
Han säger:
en osm tycker du är snygg
Hon säger:
aha vart fick du min msn då ?
Han säger:
du gav mig pü apberget
Hon säger:
okey gjorde jag ? Heter du där då?
Han säger:
men seriöst, det är jag med kuken ?
Resten av konversationen gick ut på att han försökte övertala henne att visa brösten så skulle han visa sin "stora kuk". Han försökte på alla sätt att övertala henne - sa att hon hade stora snygga, sa att han inte trodde på att hon hade så stora som hon sa, sa att hon var feg.
Den 21 december 2009 började ännu en konversation, med samma tjej. Denna började med att han skickade en förfrågan till henne - att hon skulle starta sin cam.
Efter ett tag fick han reda på att hon hade skrivit till mig och berättat allt, skickat hela konversationen..
Han säger:
har du skrivit meil till mintjej =)
Hon säger:
ja de gör jag sj då ?
Han säger:
ok kul =)
Hon säger:
eh va ?
asså e gemig_ din tjej ?
Han säger:
mm
Hon säger:
ska fråga henne då om du har stor kuk vänta
Detta kommer till att bli ett långt inlägg, för att ni ska förstå allt så ger jag er även bakomliggande information. För att se mönstret, för att ni ska få hela bilden. För att ni ska "förstå" det obegripliga.
Först ska jag berätta vad som ledde fram till att jag lämnade honom den 25 september 2009. Sedan avslutar jag med att berätta det jag minns av händelsen som fick mig att åter vara i hans makt, åter vara hans.
Allt började just innan jul. Den 19 december 2009 hade han återigen en konversation med en tjej. En konversation som inte är okej att ha även om man inte är i ett förhållande, än mindre när man faktiskt redan har någon!
Han säger:
hej du
Hon säger:
hej vem ?
Han säger:
en osm tycker du är snygg
Hon säger:
aha vart fick du min msn då ?
Han säger:
du gav mig pü apberget
Hon säger:
okey gjorde jag ? Heter du där då?
Han säger:
men seriöst, det är jag med kuken ?
Resten av konversationen gick ut på att han försökte övertala henne att visa brösten så skulle han visa sin "stora kuk". Han försökte på alla sätt att övertala henne - sa att hon hade stora snygga, sa att han inte trodde på att hon hade så stora som hon sa, sa att hon var feg.
Den 21 december 2009 började ännu en konversation, med samma tjej. Denna började med att han skickade en förfrågan till henne - att hon skulle starta sin cam.
Efter ett tag fick han reda på att hon hade skrivit till mig och berättat allt, skickat hela konversationen..
Han säger:
har du skrivit meil till mintjej =)
Hon säger:
ja de gör jag sj då ?
Han säger:
ok kul =)
Hon säger:
eh va ?
asså e gemig_ din tjej ?
Han säger:
mm
Hon säger:
ska fråga henne då om du har stor kuk vänta
Han säger:
jag vill inte bli ovänn med dig men skulel du ha skrivit nått till hon så måste jag skriva saker till nån oxå.. och det vill jaginte =)
Hon säger:
va ?
Han säger:
jag vill inte bråka med dig eller min tjej, men skulel du skriva nånting så måste jag bli elak och skriva till din kille om att du vile se min kuk och grejor men det vill jag itne göra, och jag vill inte köra med utpressning helelr =(
(
Hon säger:
Ehh okej `??? do it , utpressning på vad hade du tänkt ?
Han säger:
nej ag ska inte göra nått.
ochjag hoppas att du inte ska jävlas med mig heller =)
så vi kan lämna det här =)
ok freinds ?
Senare i konversationen tycks han bli rädd att hon ska berätta allt för mig. Vad han då inte redan vet är att hon kopierar och skickar redan konversationen medan de skriver med varandra. Samtidigt som han skriver med mig på msn som att ingenting hänt!
jag vill inte bli ovänn med dig men skulel du ha skrivit nått till hon så måste jag skriva saker till nån oxå.. och det vill jaginte =)
Hon säger:
va ?
Han säger:
jag vill inte bråka med dig eller min tjej, men skulel du skriva nånting så måste jag bli elak och skriva till din kille om att du vile se min kuk och grejor men det vill jag itne göra, och jag vill inte köra med utpressning helelr =(
(
Hon säger:
Ehh okej `??? do it , utpressning på vad hade du tänkt ?
Han säger:
nej ag ska inte göra nått.
ochjag hoppas att du inte ska jävlas med mig heller =)
så vi kan lämna det här =)
ok freinds ?
Senare i konversationen tycks han bli rädd att hon ska berätta allt för mig. Vad han då inte redan vet är att hon kopierar och skickar redan konversationen medan de skriver med varandra. Samtidigt som han skriver med mig på msn som att ingenting hänt!
Han säger:
ne.. jag litar på dig =)
tror inte du vill berätta för du skulel göra mer skada än du tror.
men ska jag vara ärlig så jo jag blev lite rädd, så jag kan lova dig att jag komemr hålla min sjukdom för mig sj hädanefter, trodde inte att det skulelbli ett sådant liv för att jag berättade, men ska inte göra det nå mer =9
Hon säger:
men du har ingen sjukdom väx upp
" tror inte du vill berätta för du skulel göra mer skada än du tror." skrev du hur menar du ?
vad skulle göra skada ?
Han säger:
för sofia skulledetgöra skada för vi är sambos och vi har ett barn på väg
Ett barn var aldrig på väg, men det var väl hans sätt att försöka få henne att inse att hon inte borde säga någonting till mig eftersom att det skulle förstöra "barnets" framtid?
Det som är skrämmande är att denna tjej känner jag egentligen inte alls, utan hon skrev bara till mig för att hon tyckte att det var fel att han behandlade mig på sådant sätt. Efter att det tagit slut med honom har jag fått veta andra som han skrivit liknande saker med, men med personer som åtminstone varit bekanta - men ingen sa ett ord. Förvisso kan jag förstå det, men jag är glad att denna tjej gjorde det.
Julafton är för mig det bästa på hela året, så jag ville inte förstöra julafton med massa bråk. Jag väntade, men på juldagen orkade jag inte längre. Redan då insåg jag att om jag skulle konfrontera honom face to face så skulle det inte hjälpa någonting, han skulle inte låta mig lämna honom. Så jag skrev till honom, och bifogade msn-konversationen för att visa att jag hade bevis på vad han hade gjort. Detta gjorde honom rasande, han kom och knackade på dörren hos min vän som jag var hos. Hennes låtsaspappa sa att det var ingen där som ville prata med honom, och bad honom gå. Sms ramlade in, hur många som helst - de varvades endast med försök till telefonsamtal.
Avsändare: Han
Sänt: 20:00:45 2009-12-25
Ger du mig inte nyckeln nu kommer jag söka upp dig på lappis ikväll och göra ett jävla liv.. Jag vill inte vara ihop med dig om du behandlar mig så här och kan inte ens ge mig nyckeln. Vill aldrig träffa dig igen om du inte kan ge mig nyckeln NU..? Jag är seriös jag kommer förstöra din dag om du inte ger mig nyckeln behandlar du mig som skit ska jag behandla dig lika dant.. men tro mig jag söker upp dig idag för jag vill ha nyckeln nu.
Det var mycket rabbalder ett tag, men jag åkte till Umeå ensam och firade nyår. Just efter nyår skulle han bara komma hit och hämta sina grejer. Han kom rätt sent på kvällen och skulle bara sova över en natt och köra hem dagen efter.
Dagen efter fick jag detta sms:
Avsändare: Han
Sänt: 15:20:52 2010-01-03
Inte i sömnen, jag var nyvaken därför minns jag inte hur länge. Men som jag sa lär ju aldrig hända igen.. Jag är så jävla ledsen på mig sj att jag kommer inte ens kunna pussa dig eller så längre.. Enda jag tänker på då är att jag våldtog dig.. :$ just nu vill jag bara ta bort mig för mitt jävla beteende. Och jag ska berätta som sagt allt för dig denna vecka som jag minns sen ska jag lämna dig i fred och aldrig störa dig igen. Jag klarar inte av att se dig bli sårad igen.. Fanns ingen tid måndag så jag tog tisdag kl 12-17?
Det som hände den natten, det gjorde att vi återigen var tillsammans. Jag hade ingenting att säga till om, och jag gjorde ingen ansträning att göra det heller. Jag bara fann mig i hela situationen, förträngde det som hade hänt den natten och tappade helt bort mig själv kommande halvår. Inte förrän poliserna ställde helt rätt frågor ett halvår senare minns jag vad som faktiskt hände, trots att jag än idag inte kan minnas det hela till fullo.
Det var någon gång under natten mellan 2 och 3 januari 2010. Han sov över här, och skulle dagen efter köra hem. Han sov i samma säng, eftersom vi ändå varit tillsammans och det spelade väl ingen roll om man sov i samma dubbelsäng en sista natt? Jag somnade i fosterställning bortvänd från honom iförd min pyjamas som jag alltid sov i på den tiden - pyjamasbyxor och t-shirt.
Förr kunde jag ibland sova rätt djupt, vaknade inte lika lätt. Den natten var en sådan natt, när jag vaknade var jag som paralyserad, som om jag var i en dröm trots att jag var vaken. Jag kunde förstå vad som hände, men inte agera så som hjärnan sa åt mig att agera, precis som just innan man vaknar upp ur en dröm - när man är medveten om att det är en dröm men inte kan styra sitt agerande i drömmen.
Jag låg fortfarande i fosterställning bortvänd från honom. Mina pyjamasbyxor var nerdragna, likaså mina trosor. Han hade sin penis i mig, och stönade i mitt öra. Jag var paralyserad.
Jag minns inte hur länge jag låg där innan jag återfick rörelseförmågan, men när jag återfick den försökta jag knuffa bort honom - vilket endast resulterade i att han tryckte sig närmare, höll fast mig hårdare. Jag minns hur tårarna började rinna nerför mina kinder, och hur det kändes som jag låg där i en evighet innan han till slut var nöjd.
Jag vet verkligen inte exakt vad som hände, jag minns inte vad jag sa, jag minns inte hur länge det höll på, jag minns inte om han kom i mig eller om han vände sig bort och avslutade själv.
Det jag minns är när han till slut drar ut den ur mig, och jag skyndsamt drar upp mina pyjamasbyxor. Efter det ligger jag blixtstilla i samma ställning, med tårar trillande nerför min kind.
Dagen efter skrev han det där sms'et - där han erkänner att han våldtog mig, och avslutar sms'et med att berätta om tvättiden. Bagatellisering. Så liten var jag, så lite var jag värd. Att jag "förtjänade" att få veta att jag blivit våldtagen i samma sms som han berättar om tvättiden?!
Därför gick jag tillbaka till honom, trots att det egentligen borde vara alldeles nog med anledning att slänga ut honom för alltid. Jag kan inte förklara varför jag tog tillbaka honom, det bara var så. Och som jag sa, sista halvåret innan jag lämnade honom helt är rätt mycket mörker. Jag minns inte mycket, trots att jag har börjat minnas nu i efterhand.
Som jag sa var det först när polisen frågade exakt rätt frågor som jag minns denna händelse. Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes när minnesbilderna kom tillbaka, hur smutsig jag kände mig, hur äcklig.. Jag satt i den vita soffan här i lägenheten, den kvinnliga polisen i den beiga soffan och den manliga polisen på en stol. Jag minns inte exakt vilken fråga de ställde, men det var någonting i stil med "Har han någonsin utnyttjat dig sexuellt?" Innan den frågan hade jag inte gråtit, jag hade berättat det jag visste och varit saklig. Men när den frågan kom bröt jag fullkomligt ihop, och de båda förstod att det var mycket som hänt mellan dessa väggar.
Det är svårt för en som aldrig varit med om det att förstå hur man kan stanna med en sådan kille, när jag hör mina egna ord har jag svårt att förstå det själv. Men när man är mitt i det själv, så ser man det inte på samma sätt. Man tar på sig skulden, man förminskar sig själv.
Så glöm inte, att man ska inte döma dem som är i ett destruktivt förhållande. Allt man kan göra är att finnas där för dem.
Det finns mer att berätta om min historia, det kommer mera. Känner ni igen er, eller har ni frågor. Var inte rädda att höra av er, var inte rädd att fråga.
Konflikten mellan hjärna och hjärta
Att finna konflikt mellan hjärna och hjärta händer nog oss alla. Hjärtat skriker att man ska slänga sig ut där, satsa allt - för det är just denna person, eller denna sak, som får oss att må bra. Hjärnan å andra sidan, kan säga till oss att det är korkat, att det inte är pålitligt. Även magkänslan tror jag spelar in med hjärnans roll.
För att ni ska förstå vad jag pratar om ska jag ge er ett konkret exempel.
Mitt ex, är även skurken i min berättelse. Men han var inte alltid den, han var inte bara dålig. Han fick mitt hjärta att slå ett extra slag, och ibland även hoppa över vissa slag - innan det ens var "vi". I början när jag träffade honom sa jag bestämt att det inte skulle bli någonting mellan oss. Mycket för att jag hade nyligen kommit ur ett nästan 3 år långt förhållande, och jag vill verkligen leva och göra whatever I felt for.
Trots detta tyckte jag om honom, jag trivdes fantastiskt bra i hans sällskap, han fick mig att skratta och känna mig betydelsefull. Han stannade kvar, gick ingenstans, trots att jag sa till honom att det inte fanns något hopp.
Hans ihärdighet lönade sig till slut, även om resultatet i slutändan blev katastrofalt. Jag minns fortfarande hur min hjärna och mitt hjärta var i ständig konflikt. Hur hjärnan sa åt mig att vara singel, ta hand om mig själv, skaffat livet jag alltid velat ha nu när jag flyttat till en ny stad - omringat av vänner.
Mitt hjärtat vann till slut denna konflikt, jag insåg att jag kan ändå ha det liv jag vill - bara jag tillåter det. Varför skulle han få stå i vägen för det?
Problemet i denna historia var att han var inte som andra, han stod faktiskt i vägen. Jag kunde inte träffa vänner så som jag önskade, jag kunde inte delta i alla aktiviteter. Och när jag gjorde det, fick jag dåligt samvete eftersom att han gjorde ingenting. Dels fick han mig väl även att känna dåligt samvete, med tanke på hur han var - but that's not the point.
Hans problem var att han inte hade något annat liv än mig, han hade inga vänner, ingen egen umgängeskrets - så det är klart det blev kvävande. Att han dessutom var kontrollerande, och att jag skulle få egentid fanns inte alls. När jag var med mina vänner skrev han ofta och gärna och ogillade skarpt att jag inte svarade. Innan jag skulle ut och träffa någon en längre stund var hans krav: "Du måste då skriva ett sms till mig åtminstone en gång i timmen." Att kolla min facebook utan att ha han hängande över nacken var svårt, att skriva ett sms utan hans vetskap var omöjligt då hans kontrollbegär fick honom att kolla min mobil så fort han fick chansen, speciellt när jag sov.
Jag minns en gång vaknade jag upp mitt i natten och han var flyförbannad.
"Vafan har du skrivit Sofia? Låtsas inte att du inte vet någonting, för jag vet att du vet!"
I början förstod jag inte vad han pratade om, nyvaken som jag var. Hans blick var galen, hans pupiller hade dragit ihop sig till nästan ingenting, och han skrek. Han visade mig sms'et som fick honom att bli så arg, och från den stunden passade jag mig noga för vad jag skrev och till vem. Det värsta var att även jag tyckte att jag hade gjort fel, för han fick mig att tro det.
Sms'et han hade sett var till en kär vän till mig, som jag inte träffat på väldigt länge.
"Heyuu sweetie. Jag saknar dig, hur lever livet?"
Än idag kan jag känna att använda ordet sweetie kanske inte var helt rätt, men samtidigt vet jag inte om det är för att han planterat den tanken i mitt huvud eller om det verkligen inte är okej. Jag och min kompis "sweetie" har alltid kallat varandra sådant, men det betyder inte mer än så.
Och att jag saknade honom det står jag för, och det tycker jag idag inte var fel att jag skrev. Det är okej att sakna sina vänner och undra hur de har det, trots att man har partner. Det är åtminstone min åsikt.
I ett sunt förhållande behöver man inte ge upp hela sitt liv bara för att kunna vara tillsammans med någon. Visserligen kan man inte bete sig som en singel till 100%, men jag anser att man ska fortfarande ha sina vänner, ha sin umgängeskrets, ha sin egentid.
Hittar man bara rätt, tror jag att man kan få det bästa av två världar - vilket skulle vara en helt fantastisk känsla.
Trots att det gick så pass "fel" av att jag följde mitt hjärta så ångrar jag det inte. Dels hade jag inte lärt mig allt jag vet idag, och jag hade inte heller varit den person som jag nu är. Dessutom har hjärtat en väldigt stor makt, och det tycker jag att det ska få ha. Och hade jag kunnat gå vidare om jag inte hade följt mitt hjärta då, eller hade jag då alltid undrat what might have been?
Idag har jag fått svar, hur det var att vara med honom - och dit vill jag aldrig igen. Men jag fick ta reda på det på egen hand. Jag är över honom sedan länge tillbaka, det hade nog släppt stor del av vad jag kände för honom redan vid jul när vi gjorde slut. Det är sakerna han gjorde mot mig, tankarna han planterade i mitt huvud - det är det som har tagit tid att komma över.
"Hjärtat accepterar, hjärnan förkastar."
Ett citat jag nyss läste, som jag tyckte var väldigt passande - åtminstone i min situation. Jag tror att hjärnan förkastar mycket på grund av rädslan att bli sårad, och rädslan för det okända. Medan hjärtat - det accepterar. Oavsett vilken bakgrund man har, vad ens vänner tycker eller hur hjärnan säger att man vill leva sitt liv - så hjärtat, det accepterar.
Och oavsett hur sårad man blivit, så måste man våga igen. Våga hänga ut sig, och göra sig sårbar. Detta har jag haft väldigt stora problem med, kanske fortfarande har - att våga igen. But one day, I know I will.
För att ni ska förstå vad jag pratar om ska jag ge er ett konkret exempel.
Mitt ex, är även skurken i min berättelse. Men han var inte alltid den, han var inte bara dålig. Han fick mitt hjärta att slå ett extra slag, och ibland även hoppa över vissa slag - innan det ens var "vi". I början när jag träffade honom sa jag bestämt att det inte skulle bli någonting mellan oss. Mycket för att jag hade nyligen kommit ur ett nästan 3 år långt förhållande, och jag vill verkligen leva och göra whatever I felt for.
Trots detta tyckte jag om honom, jag trivdes fantastiskt bra i hans sällskap, han fick mig att skratta och känna mig betydelsefull. Han stannade kvar, gick ingenstans, trots att jag sa till honom att det inte fanns något hopp.
Hans ihärdighet lönade sig till slut, även om resultatet i slutändan blev katastrofalt. Jag minns fortfarande hur min hjärna och mitt hjärta var i ständig konflikt. Hur hjärnan sa åt mig att vara singel, ta hand om mig själv, skaffat livet jag alltid velat ha nu när jag flyttat till en ny stad - omringat av vänner.
Mitt hjärtat vann till slut denna konflikt, jag insåg att jag kan ändå ha det liv jag vill - bara jag tillåter det. Varför skulle han få stå i vägen för det?
Problemet i denna historia var att han var inte som andra, han stod faktiskt i vägen. Jag kunde inte träffa vänner så som jag önskade, jag kunde inte delta i alla aktiviteter. Och när jag gjorde det, fick jag dåligt samvete eftersom att han gjorde ingenting. Dels fick han mig väl även att känna dåligt samvete, med tanke på hur han var - but that's not the point.
Hans problem var att han inte hade något annat liv än mig, han hade inga vänner, ingen egen umgängeskrets - så det är klart det blev kvävande. Att han dessutom var kontrollerande, och att jag skulle få egentid fanns inte alls. När jag var med mina vänner skrev han ofta och gärna och ogillade skarpt att jag inte svarade. Innan jag skulle ut och träffa någon en längre stund var hans krav: "Du måste då skriva ett sms till mig åtminstone en gång i timmen." Att kolla min facebook utan att ha han hängande över nacken var svårt, att skriva ett sms utan hans vetskap var omöjligt då hans kontrollbegär fick honom att kolla min mobil så fort han fick chansen, speciellt när jag sov.
Jag minns en gång vaknade jag upp mitt i natten och han var flyförbannad.
"Vafan har du skrivit Sofia? Låtsas inte att du inte vet någonting, för jag vet att du vet!"
I början förstod jag inte vad han pratade om, nyvaken som jag var. Hans blick var galen, hans pupiller hade dragit ihop sig till nästan ingenting, och han skrek. Han visade mig sms'et som fick honom att bli så arg, och från den stunden passade jag mig noga för vad jag skrev och till vem. Det värsta var att även jag tyckte att jag hade gjort fel, för han fick mig att tro det.
Sms'et han hade sett var till en kär vän till mig, som jag inte träffat på väldigt länge.
"Heyuu sweetie. Jag saknar dig, hur lever livet?"
Än idag kan jag känna att använda ordet sweetie kanske inte var helt rätt, men samtidigt vet jag inte om det är för att han planterat den tanken i mitt huvud eller om det verkligen inte är okej. Jag och min kompis "sweetie" har alltid kallat varandra sådant, men det betyder inte mer än så.
Och att jag saknade honom det står jag för, och det tycker jag idag inte var fel att jag skrev. Det är okej att sakna sina vänner och undra hur de har det, trots att man har partner. Det är åtminstone min åsikt.
I ett sunt förhållande behöver man inte ge upp hela sitt liv bara för att kunna vara tillsammans med någon. Visserligen kan man inte bete sig som en singel till 100%, men jag anser att man ska fortfarande ha sina vänner, ha sin umgängeskrets, ha sin egentid.
Hittar man bara rätt, tror jag att man kan få det bästa av två världar - vilket skulle vara en helt fantastisk känsla.
Trots att det gick så pass "fel" av att jag följde mitt hjärta så ångrar jag det inte. Dels hade jag inte lärt mig allt jag vet idag, och jag hade inte heller varit den person som jag nu är. Dessutom har hjärtat en väldigt stor makt, och det tycker jag att det ska få ha. Och hade jag kunnat gå vidare om jag inte hade följt mitt hjärta då, eller hade jag då alltid undrat what might have been?
Idag har jag fått svar, hur det var att vara med honom - och dit vill jag aldrig igen. Men jag fick ta reda på det på egen hand. Jag är över honom sedan länge tillbaka, det hade nog släppt stor del av vad jag kände för honom redan vid jul när vi gjorde slut. Det är sakerna han gjorde mot mig, tankarna han planterade i mitt huvud - det är det som har tagit tid att komma över.
"Hjärtat accepterar, hjärnan förkastar."
Ett citat jag nyss läste, som jag tyckte var väldigt passande - åtminstone i min situation. Jag tror att hjärnan förkastar mycket på grund av rädslan att bli sårad, och rädslan för det okända. Medan hjärtat - det accepterar. Oavsett vilken bakgrund man har, vad ens vänner tycker eller hur hjärnan säger att man vill leva sitt liv - så hjärtat, det accepterar.
Och oavsett hur sårad man blivit, så måste man våga igen. Våga hänga ut sig, och göra sig sårbar. Detta har jag haft väldigt stora problem med, kanske fortfarande har - att våga igen. But one day, I know I will.
"Hjärtat är det enda instrument som kan krossas men ändå ticka vidare."
Mäns våld mot kvinnor
Ikväll går mina tankar till en kompis och hans syster. Systern ligger på IVA, misstänkt misshandlad av sitt ex. Hon kan endast röra på huvudet och är åtminstone just nu förlamnad resten av kroppen, vet inte om det är bestående eller inte. Hon behöver hjälp att andas, eftersom hon inte klarar av det själv.
Det är så sjukt att det finns sådant våld från andra människor. Jag tänker även på den här 7-åringen som blev ihjälhuggen av sin egen far. Och på allt som hänt i Norge på grund av en man?!
Jag tänker även på en person jag känner som blev så fruktansvärt misshandlad av sin dåvarande kille att hon behövde sjukhusvård. Läkaren tog bilder på handavtryck på hennes kropp där han hållit fast henne, och blåtiran som hon hade över ögat. Visst känns det som att det är självklart att en sådan man ska få något typ av straff? Men nej, förundersökningen lades ner eftersom det inte fanns nog med bevis. Säg mig, vad är då nog med bevis?
Ska det måsta gå så långt att man måsta bli så pass misshandlad att man blir förlamad innan man tas seriöst? Eller ska man måsta få sin son dödad? Kvinnan vars son inte längre finns sökte jourhem för några månader sedan, hon hade beslutat att lämna mannen. Men hon kunde inte få den hjälp hon behövde, så hon gick tillbaka till honom.
Jag tycker det är så hemskt. Och samtidigt tänker jag på hur tur jag själv har haft. I allt elände som var, så hade jag ändå tur. Det behövde inte gå så långt, jag blev trodd från början. Och jag träffade precis rätt människor vid rätt tidpunkt. Som han jag berättade om som skjutsade mig till polisstationen efter att mitt ex hotade mig, han som hjälpte mig fixa titthål på dörren. Hade han inte varit här precis när jag fick de sms'en hade jag förmodligen inte gjort någonting, och vad hade då hänt?
Det är så sjukt att det finns sådant våld från andra människor. Jag tänker även på den här 7-åringen som blev ihjälhuggen av sin egen far. Och på allt som hänt i Norge på grund av en man?!
Jag tänker även på en person jag känner som blev så fruktansvärt misshandlad av sin dåvarande kille att hon behövde sjukhusvård. Läkaren tog bilder på handavtryck på hennes kropp där han hållit fast henne, och blåtiran som hon hade över ögat. Visst känns det som att det är självklart att en sådan man ska få något typ av straff? Men nej, förundersökningen lades ner eftersom det inte fanns nog med bevis. Säg mig, vad är då nog med bevis?
Ska det måsta gå så långt att man måsta bli så pass misshandlad att man blir förlamad innan man tas seriöst? Eller ska man måsta få sin son dödad? Kvinnan vars son inte längre finns sökte jourhem för några månader sedan, hon hade beslutat att lämna mannen. Men hon kunde inte få den hjälp hon behövde, så hon gick tillbaka till honom.
Jag tycker det är så hemskt. Och samtidigt tänker jag på hur tur jag själv har haft. I allt elände som var, så hade jag ändå tur. Det behövde inte gå så långt, jag blev trodd från början. Och jag träffade precis rätt människor vid rätt tidpunkt. Som han jag berättade om som skjutsade mig till polisstationen efter att mitt ex hotade mig, han som hjälpte mig fixa titthål på dörren. Hade han inte varit här precis när jag fick de sms'en hade jag förmodligen inte gjort någonting, och vad hade då hänt?
"Måste bara säga att du har jäkligt snygga och stora bröst"
Sedan det tog slut för nu ett år sedan har jag fått höra från många bekanta saker som han gjorde medan vi var tillsammans, saker han sa. Och sådant som hände efter att det tog slut. Jag antar att det inte är lätt att komma undan när man bor på ett litet ställe, även om man inte blir fälld i domstol för någonting så - alla vet ändå.
Jag förstår nu varför han aldrig ville ha några kompisar medan vi var tillsammans, framför allt inga kompisar som bodde/kom från våra trakter. Alldeles för många visste för mycket om honom, sådant han inte ville att jag skulle få reda på. Fast istället sa han "Jag behöver inga vänner när jag har dig, då har jag allt jag behöver." Charmigt i början, men inte alls hållbart.
Då och då får jag höra saker som han gjort. Och det är som skönt att höra, trots att det egentligen är hemskt. Det är skönt att höra för då får jag bekräftelse på att jag inte bara var knäpp och inbillade mig saker, utan att de faktiskt hände. Han sa alltid att jag inbillade mig och överdrev, men jag får ständigt bekräftelse att det är inte mig det är fel på, det är han.
Idag skrev en tjej helt från ingenstans. Hon hade läst min blogg och berättade en sak som hade hänt tidigare:
"Eller det är inte så hemskt men, han skrev till mig en gång, typ helt utan förvarning, vi pratade ett tag....... Helt plötsligt skriver han ; Måste bara säga att du har jäkligt snygga och stora bröst. Jag blockade honom direkt!"
Bekräftelse, det känns så bra!
Jag förstår nu varför han aldrig ville ha några kompisar medan vi var tillsammans, framför allt inga kompisar som bodde/kom från våra trakter. Alldeles för många visste för mycket om honom, sådant han inte ville att jag skulle få reda på. Fast istället sa han "Jag behöver inga vänner när jag har dig, då har jag allt jag behöver." Charmigt i början, men inte alls hållbart.
Då och då får jag höra saker som han gjort. Och det är som skönt att höra, trots att det egentligen är hemskt. Det är skönt att höra för då får jag bekräftelse på att jag inte bara var knäpp och inbillade mig saker, utan att de faktiskt hände. Han sa alltid att jag inbillade mig och överdrev, men jag får ständigt bekräftelse att det är inte mig det är fel på, det är han.
Idag skrev en tjej helt från ingenstans. Hon hade läst min blogg och berättade en sak som hade hänt tidigare:
"Eller det är inte så hemskt men, han skrev till mig en gång, typ helt utan förvarning, vi pratade ett tag....... Helt plötsligt skriver han ; Måste bara säga att du har jäkligt snygga och stora bröst. Jag blockade honom direkt!"
Bekräftelse, det känns så bra!
"Jag kommer få dig att ångra allt"
Som jag skrev i inlägget tidigare så ska jag nu berätta vad som hände den 10 september. Jag hade tidigare under veckan lämnat in ett skuldebrev som han skrivit under angående pengar han var skyldig mig till kronofogden. Den 10 september hade informationen även tagit sig till honom, vilket han inte gillade!
Jag minns fortfarande precis var jag satt - i den bruna soffan i tv-rummet, vem jag var med - en vän som sedan hjälpt mig massor, och hur jag reagerade.. Det första sms'et var väl inte värst, det försökte jag bara ignorera och fortsätta prata med min vän som att inget har hänt.
”Varför har kronofogden tagit kontakt med mig och vill ha 15000?”
10 september 2010 16:05
Jag hade fortfarande inte svarat på något av hans sms sedan han var här och hämtade grejerna veckan innan, så jag svarade såklart inte på detta heller. En halvtimme senare kom nästa sms, och sen det tredje just därefter.
”Om du inte tar kontakt med mig idag och berättar vad faan du håller på med så kommer du ångra det och jag skiter fullständigt i vad som händer med mig.”
10 september 2010 16:29
”Helt jävla blåst tjej, hur faaaaan har du mage att göra som du gjort, och ljugit om allt, alla sakerna var nerlagda redan ju din jävla fitta. Jag kommer få dig att ångra allt”
10 september 2010 16:45
Än en gång försökte jag verka oberörd, trots att jag kunde höra hur mitt hjärta började slå allt hårdare. Min vän som såg sms'en han skrev sa att vi måste åka till polisen. Jag sa att det är lugnt, att jag inte orkade ha mer med polisen att göra. Jag kände hur ögonen började tåras bara av tanken att måsta ha med polisen att göra ännu en gång.
"Sofia, vi måste fara. Du såg inte hur du såg ut när du läste sms'en, det gjorde jag."
Han hävdade att jag hade sett livrädd ut, och det var jag väl å andra sidan. Så vi åkte till polisstationen, och jag fick en klump i magen direkt vi närmade oss byggnaden. Vi fick prata med en polis som skrev ner allt, som tog det på största allvar och sa att jag skulle försöka undvika att gå ensam. En anmälan angående olaga hot blev upprättad.
Min vän skjutsade mig sedan till en affär så att jag kunde köpa ett titthål till dörren, så att jag skulle kunna känna mig lite tryggare. Och det var verkligen guldvärt, denna lilla skillnad att kunna kika ut vem det är innan jag öppnar dörren. Jag var dock ändå noggrann med att kolla så att jag inte såg hans bil utanför fönstret innan jag gick utanför dörren.
Jag trodde att det skulle vara rätt lugnt efter det, men i samma veva hörde en av hans gamla kompisar av sig och berättade att han försökt "leja" folk att komma och slå ihjäl mig. Personen i fråga gick med på att vittna och polisen blev inkopplad. Som tur var hade han inte hittat någon som ville göra det, men rädslan var nu större. Nu visste jag inte längre vad jag skulle akta mig för, när det inte bara var han som kunde dyka upp.
Ingenting hände som tur var. Förundersökningen blev nedlagd, vilket tyvärr var synd. Och sedan hörde jag inte någonting från honom på nästan en månad..
”Du vet att det finns INGEN i hela världen som får mig att känna som du får mig”
24 oktober 2010 00:47
”Men iaf du har gått vidare och du och jag kommer aldrig bli som du sa, så jag har inget att vara glad över och bara att vet att du aldrig älskade mig nog mycket tanke på hur du alltid behandlade mig och hur du dumpade mig, men men det är historia, har bara mig sj att skyll och just därför vill jag inte leva länge efte att ha lovat dig aldrig såra dig och inte ljuga för dig och jag bröt det, kan inte leva med mig sj längre tyvärr. :(”
24 oktober 2010 00:56
”Det jag vill messt är att hålla om dig och aldrig mer släppa dig eller göra ett fel steg som slutar som det gjort sist, och jag var känslomässigt ett vrak därför skrev jag som jag skrev, och när vi sågs så ville jag verkligen krama dig, men du hade tagit dit nån tönt som bara stog där och lät dig lyfta däck, och då blev jag bara sur på dig, att av alla du kunde välja valde du nån sån tönt, så då sa jag till dig ”hoppas jag aldrig ser dig igen” och till han ”fuck you” just för att jag var så arg.”
24 oktober 2010 01:15
”Hoppas du vet att efter 100 piller så kommer vi aldrig höras mer, även om du inte tror mig, men du lär få ett samtal :) och direkt jag nämner den gången då du for till ****** och ljög så kan du inte skriva med mig, varför kan du inte bara erkänna vad du gjorde, kan som inte tänka mig att du var otrogen för du hade sex med mig väldig sällan. Så varför ha med han, du kanske for dig för att koma bort och ljög för du trodde jag inte skulle gilla det, hur som hellst vad det nu än var för anledning så ska du veta att jag har förlåtit dig för det och varför jag började med knarket och lögner var för att du gjorde samma sak en gång till en månad senare. Hade du aldrig gjort om det hade jag förlåtit dig och inte sagt någt just för jag har ljugit för dig. Men iaf god natt och hoppas ditt liv tar en ny vändning och blir bra som det aldrig var med mig :) älskar dig kissekatten”
24 oktober 2010 01:34
Plötsligt provade han en annan taktik. Istället för att vara arg, skrika och hota så vände han helt och gjorde sig själv till ett offer som det var så synd om. Och han skulle ta livet av sig, det skulle vara mitt fel, och hans mamma skulle aldrig förlåta mig för det skulle vara mitt fel.
Efter att det tog slut hävdade han många gånger att jag ljugit om att jag farit till en kompis men egentligen farit till en kille, vilket jag har absolut inget minne av. Jag sa alltid vem jag skulle fara till, och tog smällen när jag kom hem. Dock i slutet for jag inte till någon som jag visste han skulle bli arg över att jag träffade. Men han sa det så många gånger, att jag for till denna kille, och att jag då var otrogen att jag nästan började tro på det själv. Och jag mådde så dåligt över det, att jag hade ljugit. Det var först när jag började på kvinnofridsmottagningen som jag insåg att det hände aldrig, utan att det bara var för att han manipulerat in samma sak så pass många gånger att jag började tro på det. På samma sätt som jag hade börjat tro på att så länge man inte slår är det inte våld.
Det är skrämmande hur lätt det ändå är att bli manipulerad. Hur man kan börja tro att man har gjort saker som man aldrig har gjort.
Tiden gick och i november skrev han igen, då hade han ännu en gång bytt agerande. Nu var han nonchalant och förklarade hur alla ville ha honom. Jag frågade var han bodde nu, och det verkade som det gick bra för honom att hitta tjejer att bo hos åtminstone.
”Klagar inte, har ju tydligen blivit så snygg att jag har massa mail på Facebook hela tiden av tjejer så då uppkommer fler boenden :)”
14 november 2010 23:40
I december visade han att jag fortfarande betydde någonting för honom, eller om det bara var hans sätt att fortsätta ha makt över mig.
”Ne men du äger en bit av mitt hjärta så du kommer alltid vara hjärtat :)”
11 december 2010 01:07
Sista sms'et jag har fått av honom fick jag i Januari, det har nu gått väldigt lång tid sedan dess, och det har varit tyst. Men han har en ny tjej, som han har bott hos i ett halvår ungefär, om jag har uppfattat det korrekt.
”Hej du :)”
9 januari 2011 12:38
Jag svarade inte på det där sista. Han har även skrivit någon gång på internet, eller någon gång "råkat" skicka en vibb. Jag har inte svarat då heller.
Det är en skön känsla att han inte längre har makt över mig så som han hade förr. Förr när han kunde göra eller säga i princip vad som helst och jag bara tog emot vadän det var.
Jag minns fortfarande precis var jag satt - i den bruna soffan i tv-rummet, vem jag var med - en vän som sedan hjälpt mig massor, och hur jag reagerade.. Det första sms'et var väl inte värst, det försökte jag bara ignorera och fortsätta prata med min vän som att inget har hänt.
”Varför har kronofogden tagit kontakt med mig och vill ha 15000?”
10 september 2010 16:05
Jag hade fortfarande inte svarat på något av hans sms sedan han var här och hämtade grejerna veckan innan, så jag svarade såklart inte på detta heller. En halvtimme senare kom nästa sms, och sen det tredje just därefter.
”Om du inte tar kontakt med mig idag och berättar vad faan du håller på med så kommer du ångra det och jag skiter fullständigt i vad som händer med mig.”
10 september 2010 16:29
”Helt jävla blåst tjej, hur faaaaan har du mage att göra som du gjort, och ljugit om allt, alla sakerna var nerlagda redan ju din jävla fitta. Jag kommer få dig att ångra allt”
10 september 2010 16:45
Än en gång försökte jag verka oberörd, trots att jag kunde höra hur mitt hjärta började slå allt hårdare. Min vän som såg sms'en han skrev sa att vi måste åka till polisen. Jag sa att det är lugnt, att jag inte orkade ha mer med polisen att göra. Jag kände hur ögonen började tåras bara av tanken att måsta ha med polisen att göra ännu en gång.
"Sofia, vi måste fara. Du såg inte hur du såg ut när du läste sms'en, det gjorde jag."
Han hävdade att jag hade sett livrädd ut, och det var jag väl å andra sidan. Så vi åkte till polisstationen, och jag fick en klump i magen direkt vi närmade oss byggnaden. Vi fick prata med en polis som skrev ner allt, som tog det på största allvar och sa att jag skulle försöka undvika att gå ensam. En anmälan angående olaga hot blev upprättad.
Min vän skjutsade mig sedan till en affär så att jag kunde köpa ett titthål till dörren, så att jag skulle kunna känna mig lite tryggare. Och det var verkligen guldvärt, denna lilla skillnad att kunna kika ut vem det är innan jag öppnar dörren. Jag var dock ändå noggrann med att kolla så att jag inte såg hans bil utanför fönstret innan jag gick utanför dörren.
Jag trodde att det skulle vara rätt lugnt efter det, men i samma veva hörde en av hans gamla kompisar av sig och berättade att han försökt "leja" folk att komma och slå ihjäl mig. Personen i fråga gick med på att vittna och polisen blev inkopplad. Som tur var hade han inte hittat någon som ville göra det, men rädslan var nu större. Nu visste jag inte längre vad jag skulle akta mig för, när det inte bara var han som kunde dyka upp.
Ingenting hände som tur var. Förundersökningen blev nedlagd, vilket tyvärr var synd. Och sedan hörde jag inte någonting från honom på nästan en månad..
”Du vet att det finns INGEN i hela världen som får mig att känna som du får mig”
24 oktober 2010 00:47
”Men iaf du har gått vidare och du och jag kommer aldrig bli som du sa, så jag har inget att vara glad över och bara att vet att du aldrig älskade mig nog mycket tanke på hur du alltid behandlade mig och hur du dumpade mig, men men det är historia, har bara mig sj att skyll och just därför vill jag inte leva länge efte att ha lovat dig aldrig såra dig och inte ljuga för dig och jag bröt det, kan inte leva med mig sj längre tyvärr. :(”
24 oktober 2010 00:56
”Det jag vill messt är att hålla om dig och aldrig mer släppa dig eller göra ett fel steg som slutar som det gjort sist, och jag var känslomässigt ett vrak därför skrev jag som jag skrev, och när vi sågs så ville jag verkligen krama dig, men du hade tagit dit nån tönt som bara stog där och lät dig lyfta däck, och då blev jag bara sur på dig, att av alla du kunde välja valde du nån sån tönt, så då sa jag till dig ”hoppas jag aldrig ser dig igen” och till han ”fuck you” just för att jag var så arg.”
24 oktober 2010 01:15
”Hoppas du vet att efter 100 piller så kommer vi aldrig höras mer, även om du inte tror mig, men du lär få ett samtal :) och direkt jag nämner den gången då du for till ****** och ljög så kan du inte skriva med mig, varför kan du inte bara erkänna vad du gjorde, kan som inte tänka mig att du var otrogen för du hade sex med mig väldig sällan. Så varför ha med han, du kanske for dig för att koma bort och ljög för du trodde jag inte skulle gilla det, hur som hellst vad det nu än var för anledning så ska du veta att jag har förlåtit dig för det och varför jag började med knarket och lögner var för att du gjorde samma sak en gång till en månad senare. Hade du aldrig gjort om det hade jag förlåtit dig och inte sagt någt just för jag har ljugit för dig. Men iaf god natt och hoppas ditt liv tar en ny vändning och blir bra som det aldrig var med mig :) älskar dig kissekatten”
24 oktober 2010 01:34
Plötsligt provade han en annan taktik. Istället för att vara arg, skrika och hota så vände han helt och gjorde sig själv till ett offer som det var så synd om. Och han skulle ta livet av sig, det skulle vara mitt fel, och hans mamma skulle aldrig förlåta mig för det skulle vara mitt fel.
Efter att det tog slut hävdade han många gånger att jag ljugit om att jag farit till en kompis men egentligen farit till en kille, vilket jag har absolut inget minne av. Jag sa alltid vem jag skulle fara till, och tog smällen när jag kom hem. Dock i slutet for jag inte till någon som jag visste han skulle bli arg över att jag träffade. Men han sa det så många gånger, att jag for till denna kille, och att jag då var otrogen att jag nästan började tro på det själv. Och jag mådde så dåligt över det, att jag hade ljugit. Det var först när jag började på kvinnofridsmottagningen som jag insåg att det hände aldrig, utan att det bara var för att han manipulerat in samma sak så pass många gånger att jag började tro på det. På samma sätt som jag hade börjat tro på att så länge man inte slår är det inte våld.
Det är skrämmande hur lätt det ändå är att bli manipulerad. Hur man kan börja tro att man har gjort saker som man aldrig har gjort.
Tiden gick och i november skrev han igen, då hade han ännu en gång bytt agerande. Nu var han nonchalant och förklarade hur alla ville ha honom. Jag frågade var han bodde nu, och det verkade som det gick bra för honom att hitta tjejer att bo hos åtminstone.
”Klagar inte, har ju tydligen blivit så snygg att jag har massa mail på Facebook hela tiden av tjejer så då uppkommer fler boenden :)”
14 november 2010 23:40
I december visade han att jag fortfarande betydde någonting för honom, eller om det bara var hans sätt att fortsätta ha makt över mig.
”Ne men du äger en bit av mitt hjärta så du kommer alltid vara hjärtat :)”
11 december 2010 01:07
Sista sms'et jag har fått av honom fick jag i Januari, det har nu gått väldigt lång tid sedan dess, och det har varit tyst. Men han har en ny tjej, som han har bott hos i ett halvår ungefär, om jag har uppfattat det korrekt.
”Hej du :)”
9 januari 2011 12:38
Jag svarade inte på det där sista. Han har även skrivit någon gång på internet, eller någon gång "råkat" skicka en vibb. Jag har inte svarat då heller.
Det är en skön känsla att han inte längre har makt över mig så som han hade förr. Förr när han kunde göra eller säga i princip vad som helst och jag bara tog emot vadän det var.
"Hoppas jag aldrig ser dig igen, och fuck you!"
Efter att det tagit slut mellan oss och besöksförbudet var hävt var det många diskussioner angående "bodelning". Han ansåg att han skulle ha det mesta ur lägenheten trots att han i princip levt på mig under hela tiden vi var ihop, då han oftast inte hade något jobb. Det han tjaffsade mest om var Dexter, eftersom att Dexter var det käraste jag hade. Vid separationen hade han bilen som jag betalat kontant med pengar från min fond (som han sa att han skulle betala tillbaka oavsett vad som händer men..) För mig hade inte bilen något värde förutom pengar, då ville jag hellre att han skulle låta mig vara ifred och lämna det som var i lägenheten, bara hämta det som var hans personliga saker han tagit hit. Jag minns än idag hur jobbigt jag mådde över detta, hur mycket tjaffs det var. Hur de jag var och pratade med; psykolog, advokat och polis sa åt mig att inte ge han någonting, inte ens bilen, då jag har rätt till grejerna. Det var många gånger jag tänkte helt ge upp och bara låta han ta vad han vill ha, förutom Dexter. Men i slutändan blev det så att han skulle få ta bilen och sina personliga saker, that's it.
Den 2 september 2010 skrev vi under en "bodelning" och han hämtade sina saker. Jag hade en kär vän med mig, en vän som jag hade hittat efter att det tagit slut mellan oss. Och oj vad arg han var över att jag hade med mig en kille som han inte visste vem det var! Han kastade glåpord mot mig hela tiden han bar grejerna ut i bilen, grejerna som jag hade ställt nere i trapphuset för att han inte skulle komma in i lägenheten. Jag hjälpte honom att rulla vinterdäcken från källaren samtidigt som tårarna rann över alla ord han spottade på mig. Min vän tyckte att jag inte alls skulle hjälpa honom, men jag ville inte att han skulle ha ännu en anledning att vara arg på mig. När han packat bilen färdigt bad han att få komma in i lägenheten, tvätta händerna och träffa katterna en sista gång men jag tillät honom inte. Då blev han än igen arg. De sista ord han sa innan han for härifrån var "hoppas jag aldrig ser dig igen, och fuck you!" Efter att han kört iväg tog det inte ens 5 minuter innan sms'en började hagla in.
"Va va de där för en stolpe? Bara stog där och lät dig göra allt? Ville bara sopa ner han och spotta dig i facet, och snygg blev du i håret, :) men stressen har tärt ner på dig så du såg bara sjuk ut, du såg inte ens söt ut och det bruka du alltid vara:)"
2 september 2010 23:19
"Haha vem var den där snubben :p Hade det varit ***** eller nå så hade de varit lugnt, men att du valde just han, fick mig flyförbannad, hur han bara stod där med händerna i byxorna och lät dig göra allt, vilken jävla man asså, och hur töntig är du egentligen? Får varken säga hej till katterna eller tvätta händerna, men men nu har jag iaf på papper att du anmälde mig för att få dina saker och what nott, så du kommer bli kontaktad av min advokat och han ska berätta för dig om min motanmälan :)"
Den 2 september 2010 skrev vi under en "bodelning" och han hämtade sina saker. Jag hade en kär vän med mig, en vän som jag hade hittat efter att det tagit slut mellan oss. Och oj vad arg han var över att jag hade med mig en kille som han inte visste vem det var! Han kastade glåpord mot mig hela tiden han bar grejerna ut i bilen, grejerna som jag hade ställt nere i trapphuset för att han inte skulle komma in i lägenheten. Jag hjälpte honom att rulla vinterdäcken från källaren samtidigt som tårarna rann över alla ord han spottade på mig. Min vän tyckte att jag inte alls skulle hjälpa honom, men jag ville inte att han skulle ha ännu en anledning att vara arg på mig. När han packat bilen färdigt bad han att få komma in i lägenheten, tvätta händerna och träffa katterna en sista gång men jag tillät honom inte. Då blev han än igen arg. De sista ord han sa innan han for härifrån var "hoppas jag aldrig ser dig igen, och fuck you!" Efter att han kört iväg tog det inte ens 5 minuter innan sms'en började hagla in.
"Va va de där för en stolpe? Bara stog där och lät dig göra allt? Ville bara sopa ner han och spotta dig i facet, och snygg blev du i håret, :) men stressen har tärt ner på dig så du såg bara sjuk ut, du såg inte ens söt ut och det bruka du alltid vara:)"
2 september 2010 23:19
"Haha vem var den där snubben :p Hade det varit ***** eller nå så hade de varit lugnt, men att du valde just han, fick mig flyförbannad, hur han bara stod där med händerna i byxorna och lät dig göra allt, vilken jävla man asså, och hur töntig är du egentligen? Får varken säga hej till katterna eller tvätta händerna, men men nu har jag iaf på papper att du anmälde mig för att få dina saker och what nott, så du kommer bli kontaktad av min advokat och han ska berätta för dig om min motanmälan :)"
3 september 2010 03:38
"Btw jag kommer inte göra nån motanmälan jag är inte lika sjuk som du så du behöver inte vara orolig :)"
3 september 2010 16:04
Jag svarade inte på någonting. Men jag var orolig över vad han skulle göra, det var jag varje dag. Och att jag såg sjuk ut det förstår jag. Jag åt knappt någonting, så jag var smalare än vad jag varit på många år. Dessutom syntes nog sömnbristen trots mina försök att sminka över de mörka ringarna.
Min kompis hade inte hjälpt honom att bära någonting, för han tyckte inte att han var värd det. Han tyckte inte heller att jag skulle behöva göra det men jag gjorde det ändå. Han sa efteråt hur mycket han var tvungen att knyta band på sig själv för att inte ge mitt ex en smäll när han kastade glåporden runt sig. Och då är min kompis verkligen ingen som någonsin skulle göra en fluga förnär.
Man hade kunnat tro att det nu var över, att jag inte längre behövde oroa mig för honom. Att han var ett avslutat kapitel. Men ack vad fel man kan ha. Det tog heller inte särskilt lång tid innan hans nya tjej tog kontakt med mig och hade upptäckt konstiga saker med honom. De hann inte vara tillsammans med honom särskilt länge, men det tog på henne ändå. Hon kontaktade mig, och rädslan hon beskrev var densamma som jag kände.
Nästa gång ska jag berätta om de sms som trillade in till min mobil den 10 september, och vad som hände efter det.
"Btw jag kommer inte göra nån motanmälan jag är inte lika sjuk som du så du behöver inte vara orolig :)"
3 september 2010 16:04
Jag svarade inte på någonting. Men jag var orolig över vad han skulle göra, det var jag varje dag. Och att jag såg sjuk ut det förstår jag. Jag åt knappt någonting, så jag var smalare än vad jag varit på många år. Dessutom syntes nog sömnbristen trots mina försök att sminka över de mörka ringarna.
Min kompis hade inte hjälpt honom att bära någonting, för han tyckte inte att han var värd det. Han tyckte inte heller att jag skulle behöva göra det men jag gjorde det ändå. Han sa efteråt hur mycket han var tvungen att knyta band på sig själv för att inte ge mitt ex en smäll när han kastade glåporden runt sig. Och då är min kompis verkligen ingen som någonsin skulle göra en fluga förnär.
Man hade kunnat tro att det nu var över, att jag inte längre behövde oroa mig för honom. Att han var ett avslutat kapitel. Men ack vad fel man kan ha. Det tog heller inte särskilt lång tid innan hans nya tjej tog kontakt med mig och hade upptäckt konstiga saker med honom. De hann inte vara tillsammans med honom särskilt länge, men det tog på henne ändå. Hon kontaktade mig, och rädslan hon beskrev var densamma som jag kände.
Nästa gång ska jag berätta om de sms som trillade in till min mobil den 10 september, och vad som hände efter det.
Sexuellt ofredande, Misshandel, Olaga frihetsberövande och Våldtäkt.
Jag tänkte återgå till att berätta om någonting som jag påbörjat att skriva om i ett inlägg tidigare. Jag kopierar in det jag skrev då som jag tänkte fortsätta på, så att ni som inte minns vet vad jag pratar om:
"Det knackade på dörren och jag ropade genom dörren och frågade vem det var eftersom att något titthål inte fanns på den tiden. "Det är din granne som ska lämna tillbaka hammaren" svarade snabbt en tillgjord röst. Tidigare under dagen hade den riktiga grannen varit och lämnat tillbaka hammaren, och jag hörde ju direkt vem rösten tillhörde. Hjärtat stannade till för endast en hundradels sekund innan det gjorde en dubbelvolt och sedan började banka hårdare än någonsin. Min kusin som var här stannade vid dörren medan jag smög iväg till sovrummet för att ringa till polisen. Polisen som tidigare under dagen varit hos mig sa "Jag jobbar till kl 22 ikväll så kommer han hör av dig direkt, då kommer jag och knycklar ihop honom till ett litet paket." Jag sa att det är nog lugnt, han kommer att ligga lågt nu, han är ju trots allt 30 mil bort! Men ack så fel jag hade.. Isoleringen ut i trapphuset är nästintill obefintlig så han hörde när jag ringde polisen och stack. Det tog inte många minuter innan polisen var här, de cirkulerade området några varv men fann honom ingenstans. Först när de satte span på hans bil förstod jag att det var kanske lite allvarligt det här ändå. Poliserna lovade att höra av sig så fort de visste någonting. Jag låg vaken och väntade, trots att jag skulle arbeta dagen efter. Under natten ringde de, de hade anhållit honom. Anhållen kan man vara max 4 dygn, sedan måste det beslutas om det finns tillräckligt med bevis för att häkta den misstänkta eller om man måste släppa denne. I 4 dygn satt han där, dessa 4 dygn kändes för mig som en evighet. Förutom de timmar jag spenderade på jobbet gjorde jag inte annat än att ligga i sängen och tänka på honom. Jag ringde socialjouren och pratade flera timmar varje dag. Skrek, vädjade, grät - "Jag måste få fara dit, jag måste få träffa honom!" När det närmade sig den fjärde dagen bad jag om att få veta när han blev släppt, för att jag var rädd för honom om han skulle bli det. Trots att jag inte ville någonting hellre än att fara dit och träffa honom ville jag inte träffa honom utanför, där jag inte hade skydd. Ett besöksförbud blev upprättat i samma stund han blev släppt."
Det var en måndag, dagen efter kvarnfesten. När jag kom hit på söndagen var jag fortfarande så förvirrad, så förstörd. Sms från honom trillade in med jämna mellanrum, men jag svarade inte. Jag hittade saker i lägenheten som jag trodde att han inte höll på med, saker han sa att han slutat med för länge sedan. När jag hittade dessa saker kände jag mig återigen dum, hur hade jag kunnat vara så blåögd och tro på honom. Hur hade jag kunnat tro att hans små pupiller och torra ögon berodde på en operation han gjorde för så länge sedan? Skuldkänslorna sköljde över mig.
Dagen efter, måndagen, hade jag bestämt mig för att ringa polisen och be dem komma hit och identifiera det, samt eventuellt hitta mer? Jag var väldigt orolig att ringa till polisen, att slå 112 är inte någonting jag hoppades att få göra. Speciellt med tanke på bemötandet jag fick på lördagen när jag ringde och var rädd när jag var hemma i Järvträsk. Det enda han i andra sidan luren gjorde då var att snäsa åt mig och säga att det var en värdslig sak, ingenting man kan göra en anmälan på.
När jag ringde på måndagen var det en kvinna som svarade på andra sidan luren och jag bröt ihop direkt. Hon lyssnade på mig och tog mig på allvar. Ibland undrar jag vad som hade hänt om hon inte hade gjort det, om hon inte hade tagit mig på allvar?
"Vi ska skicka upp de som har patrull till dig."
"Ska inte du med?!"
"Vill du ha med en kvinna?"
"Jaaa...."
"Jag kan inte följa men jag ser till så att en kvinna följer med."
När polisen kom hit visade jag vad jag hade hittat och sedan satt vi oss ner i soffan. Jag berättade tecken som såhär i efterhand kändes som tecken på att han gick på droger. Humörssvängningarna och saker han gjorde mot mig. Jag tyckte ju dock att han inte gjort någonting riktigt fel mot mig, för att "så länge man inte slår är det inte våld!" hade ju blivit inpräntat i mitt huvud under så lång tid. Jag berättade mest i hopp om att han skulle få hjälp, att han skulle bli satt på ett behandlingshem eller någonting?
Polisen var duktig, de frågade exakt rätt saker så jag började komma ihåg saker som jag helt hade glömt. Som händelsen vid jul, som på något väldigt konstigt sätt är anledning till att jag blev tillsammans med honom igen (jag ska berätta för er om denna händelse när jag känner att jag klarar av att skriva ut det.)
När jag hade berättat klart i princip skakade den manliga polisen, han skakade av ilska.
"Killar ska verkligen inte röra tjejer!"
Sen började han räkna upp saker han kunde anmäla honom för bara av det jag berättade. Jag förstod ingenting, det var närmare 10 punkter - med saker han gjort mot mig?! I slutändan blev det fyra punkter som han blev anmäld för:
Sexuellt ofredande, Misshandel, Olaga frihetsberövande och Våldtäkt.
Jag blev erbjuden Besöksförbud och i samband med att han blev släppt ur fängelset var besöksförbudet upprättat.
"Besöksförbud.
******** meddelas besöksförbud. Besöksförbudet innebär förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter Eklund, Sofia.
Motivering: Det finns på grund av särskilda omständigheter risk att ********* kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera Eklund, Sofia. Pågående utredning framgår att det förekomit misshandel, sexuellt ofredande och olaga frihetsberövande mot skyddspersonen samt att förhållandena i övrigt är sådana att de motiverar ett besöksförbud."
Efter att polisen hade farit på måndagen kom socialtjänsten hit. De frågade återigen frågor och erbjöd mig ett jourhem, att direkt få flytta in i ett skyddat boende. Jag orkade inte så jag tackade nej, jag ville inte måste böka på med katterna eller någonting. Plus att jag såg det nog inte tillräckligt allvarligt då heller.
Som jag skrev tidigare så kom han den kvällen, och han blev anhållen. De satte till och med span på bilen, men jag tror inte att jag ens då förstod hur allvarligt allting var.
Att sedan måsta fara till polisstationen och berätta allt ännu en gång så att de kunde banda min historia var tungt. Det kändes mycket jobbigare än att berätta här i hemmet. Dessutom var polisen som förhörde mig inte på samma sätt som de som var här, hon var kall men kunnig. Advokaten som jag blev tilldelad skulle gå på semester dagen efter så han skulle bara vara med under förhöret så jag hade någon, därefter skulle någon annan ta över. Det kändes som att han i tanken redan hade gått på semester.
Mycket som de frågade om hade jag inte direkt svar på, för jag mindes inte. Vissa saker har jag börjat minnas nu, men vissa saker är fortfarande ett mörker. Jag har helt tryckt undan så mycket, för att orka leva med det, så jag hittar inte tillbaka vissa minnesbilder.
Dessutom fanns det inget bevis för någonting, eftersom att jag inte berättat särskilt mycket för någon. Så förundersökningen lades ner.
Det var inte över i och med att förundersökningen lades ner, utan det fortsatte. Jag ska berätta för er fortsättningen sen. Men nu tror jag att ni är less att läsa för länge sedan, så jag avslutar här.
"Det knackade på dörren och jag ropade genom dörren och frågade vem det var eftersom att något titthål inte fanns på den tiden. "Det är din granne som ska lämna tillbaka hammaren" svarade snabbt en tillgjord röst. Tidigare under dagen hade den riktiga grannen varit och lämnat tillbaka hammaren, och jag hörde ju direkt vem rösten tillhörde. Hjärtat stannade till för endast en hundradels sekund innan det gjorde en dubbelvolt och sedan började banka hårdare än någonsin. Min kusin som var här stannade vid dörren medan jag smög iväg till sovrummet för att ringa till polisen. Polisen som tidigare under dagen varit hos mig sa "Jag jobbar till kl 22 ikväll så kommer han hör av dig direkt, då kommer jag och knycklar ihop honom till ett litet paket." Jag sa att det är nog lugnt, han kommer att ligga lågt nu, han är ju trots allt 30 mil bort! Men ack så fel jag hade.. Isoleringen ut i trapphuset är nästintill obefintlig så han hörde när jag ringde polisen och stack. Det tog inte många minuter innan polisen var här, de cirkulerade området några varv men fann honom ingenstans. Först när de satte span på hans bil förstod jag att det var kanske lite allvarligt det här ändå. Poliserna lovade att höra av sig så fort de visste någonting. Jag låg vaken och väntade, trots att jag skulle arbeta dagen efter. Under natten ringde de, de hade anhållit honom. Anhållen kan man vara max 4 dygn, sedan måste det beslutas om det finns tillräckligt med bevis för att häkta den misstänkta eller om man måste släppa denne. I 4 dygn satt han där, dessa 4 dygn kändes för mig som en evighet. Förutom de timmar jag spenderade på jobbet gjorde jag inte annat än att ligga i sängen och tänka på honom. Jag ringde socialjouren och pratade flera timmar varje dag. Skrek, vädjade, grät - "Jag måste få fara dit, jag måste få träffa honom!" När det närmade sig den fjärde dagen bad jag om att få veta när han blev släppt, för att jag var rädd för honom om han skulle bli det. Trots att jag inte ville någonting hellre än att fara dit och träffa honom ville jag inte träffa honom utanför, där jag inte hade skydd. Ett besöksförbud blev upprättat i samma stund han blev släppt."
Det var en måndag, dagen efter kvarnfesten. När jag kom hit på söndagen var jag fortfarande så förvirrad, så förstörd. Sms från honom trillade in med jämna mellanrum, men jag svarade inte. Jag hittade saker i lägenheten som jag trodde att han inte höll på med, saker han sa att han slutat med för länge sedan. När jag hittade dessa saker kände jag mig återigen dum, hur hade jag kunnat vara så blåögd och tro på honom. Hur hade jag kunnat tro att hans små pupiller och torra ögon berodde på en operation han gjorde för så länge sedan? Skuldkänslorna sköljde över mig.
Dagen efter, måndagen, hade jag bestämt mig för att ringa polisen och be dem komma hit och identifiera det, samt eventuellt hitta mer? Jag var väldigt orolig att ringa till polisen, att slå 112 är inte någonting jag hoppades att få göra. Speciellt med tanke på bemötandet jag fick på lördagen när jag ringde och var rädd när jag var hemma i Järvträsk. Det enda han i andra sidan luren gjorde då var att snäsa åt mig och säga att det var en värdslig sak, ingenting man kan göra en anmälan på.
När jag ringde på måndagen var det en kvinna som svarade på andra sidan luren och jag bröt ihop direkt. Hon lyssnade på mig och tog mig på allvar. Ibland undrar jag vad som hade hänt om hon inte hade gjort det, om hon inte hade tagit mig på allvar?
"Vi ska skicka upp de som har patrull till dig."
"Ska inte du med?!"
"Vill du ha med en kvinna?"
"Jaaa...."
"Jag kan inte följa men jag ser till så att en kvinna följer med."
När polisen kom hit visade jag vad jag hade hittat och sedan satt vi oss ner i soffan. Jag berättade tecken som såhär i efterhand kändes som tecken på att han gick på droger. Humörssvängningarna och saker han gjorde mot mig. Jag tyckte ju dock att han inte gjort någonting riktigt fel mot mig, för att "så länge man inte slår är det inte våld!" hade ju blivit inpräntat i mitt huvud under så lång tid. Jag berättade mest i hopp om att han skulle få hjälp, att han skulle bli satt på ett behandlingshem eller någonting?
Polisen var duktig, de frågade exakt rätt saker så jag började komma ihåg saker som jag helt hade glömt. Som händelsen vid jul, som på något väldigt konstigt sätt är anledning till att jag blev tillsammans med honom igen (jag ska berätta för er om denna händelse när jag känner att jag klarar av att skriva ut det.)
När jag hade berättat klart i princip skakade den manliga polisen, han skakade av ilska.
"Killar ska verkligen inte röra tjejer!"
Sen började han räkna upp saker han kunde anmäla honom för bara av det jag berättade. Jag förstod ingenting, det var närmare 10 punkter - med saker han gjort mot mig?! I slutändan blev det fyra punkter som han blev anmäld för:
Sexuellt ofredande, Misshandel, Olaga frihetsberövande och Våldtäkt.
Jag blev erbjuden Besöksförbud och i samband med att han blev släppt ur fängelset var besöksförbudet upprättat.
"Besöksförbud.
******** meddelas besöksförbud. Besöksförbudet innebär förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter Eklund, Sofia.
Motivering: Det finns på grund av särskilda omständigheter risk att ********* kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera Eklund, Sofia. Pågående utredning framgår att det förekomit misshandel, sexuellt ofredande och olaga frihetsberövande mot skyddspersonen samt att förhållandena i övrigt är sådana att de motiverar ett besöksförbud."
Efter att polisen hade farit på måndagen kom socialtjänsten hit. De frågade återigen frågor och erbjöd mig ett jourhem, att direkt få flytta in i ett skyddat boende. Jag orkade inte så jag tackade nej, jag ville inte måste böka på med katterna eller någonting. Plus att jag såg det nog inte tillräckligt allvarligt då heller.
Som jag skrev tidigare så kom han den kvällen, och han blev anhållen. De satte till och med span på bilen, men jag tror inte att jag ens då förstod hur allvarligt allting var.
Att sedan måsta fara till polisstationen och berätta allt ännu en gång så att de kunde banda min historia var tungt. Det kändes mycket jobbigare än att berätta här i hemmet. Dessutom var polisen som förhörde mig inte på samma sätt som de som var här, hon var kall men kunnig. Advokaten som jag blev tilldelad skulle gå på semester dagen efter så han skulle bara vara med under förhöret så jag hade någon, därefter skulle någon annan ta över. Det kändes som att han i tanken redan hade gått på semester.
Mycket som de frågade om hade jag inte direkt svar på, för jag mindes inte. Vissa saker har jag börjat minnas nu, men vissa saker är fortfarande ett mörker. Jag har helt tryckt undan så mycket, för att orka leva med det, så jag hittar inte tillbaka vissa minnesbilder.
Dessutom fanns det inget bevis för någonting, eftersom att jag inte berättat särskilt mycket för någon. Så förundersökningen lades ner.
Det var inte över i och med att förundersökningen lades ner, utan det fortsatte. Jag ska berätta för er fortsättningen sen. Men nu tror jag att ni är less att läsa för länge sedan, så jag avslutar här.
Done
Nu var det färdigeldat. Thomas följde mig och gjorde en brasa. Han har varit med mig så stor del av denna resa, alltid ställt upp.
Kanske lite konstigt att sitta i nästan 4 timmar och skriva ett långt brev för att sedan kasta det i elden. Men det kändes bra att få ur sig allt - rena systemet.
Kanske lite konstigt att sitta i nästan 4 timmar och skriva ett långt brev för att sedan kasta det i elden. Men det kändes bra att få ur sig allt - rena systemet.
The Last Words
"I snart ett år har jag varit ifrån dig, men ändå finns du här varje dag. Jag behöver ett avslut, jag behöver få bort allt jag känner och har känt som gnager inom mig. Jag behöver helt enkelt få skriva ner allt jag känner, och låta det försvinna."
Framsida och baksida av 3 a4-ark, handskrivna ord ska brännas utan att någon får läsa dem. Inte ens jag kommer att någonsin kunna läsa dem igen, för de finns inte sparade någonstans.
I början när jag skrev rann tårarna men mot slutet kändes det mycket bättre, som att jag faktiskt fått säga till honom allt jag vill. Och jag hoppas att detta ska lätta det om legat och gnagit inifrån.
Även bilden av oss, "vår" bild, ska försvinna. Jag har slängt alla andra bilder av han, av oss, som fanns i lägenheten. Men den där bilden betydde alltid så mycket, så när jag städade för knappt ett år sedan kunde jag inte förmå mig att slänga den. Jag lät den hänga kvar i samma ram, bakom den nuvarande bilden. Jag har alltid vetat att den finns där, och jag tror att det är rätt att göra sig av med den nu.
De sista orden, den sista bilden.
Sedan mina gruppträffar tog slut upplever jag själv att jag blivit rätt inåtvänd. Jag har inte riktigt tänkt så mycket igen, utan begravt mig med jobb och annat att göra hela tiden. Men det kommer dagar när jag inte har någonting särskilt för mig, utan bara har varit för mig själv och då har jag blivit nedstämd. Sista tiden har det varit riktigt illa. Det känns bättre nu, och jag hoppas på att befrielsekänslan kommer att infinna sig när detta är bränt och "skickat".
"If you always look for reasons not to be with somebody, then you'll always find them.
But I guess at some point maybe you should let go and give your heart what it deserves."
Ur One Tree Hill Säsong 3 Episod 11.
Framsida och baksida av 3 a4-ark, handskrivna ord ska brännas utan att någon får läsa dem. Inte ens jag kommer att någonsin kunna läsa dem igen, för de finns inte sparade någonstans.
I början när jag skrev rann tårarna men mot slutet kändes det mycket bättre, som att jag faktiskt fått säga till honom allt jag vill. Och jag hoppas att detta ska lätta det om legat och gnagit inifrån.
Även bilden av oss, "vår" bild, ska försvinna. Jag har slängt alla andra bilder av han, av oss, som fanns i lägenheten. Men den där bilden betydde alltid så mycket, så när jag städade för knappt ett år sedan kunde jag inte förmå mig att slänga den. Jag lät den hänga kvar i samma ram, bakom den nuvarande bilden. Jag har alltid vetat att den finns där, och jag tror att det är rätt att göra sig av med den nu.
De sista orden, den sista bilden.
Sedan mina gruppträffar tog slut upplever jag själv att jag blivit rätt inåtvänd. Jag har inte riktigt tänkt så mycket igen, utan begravt mig med jobb och annat att göra hela tiden. Men det kommer dagar när jag inte har någonting särskilt för mig, utan bara har varit för mig själv och då har jag blivit nedstämd. Sista tiden har det varit riktigt illa. Det känns bättre nu, och jag hoppas på att befrielsekänslan kommer att infinna sig när detta är bränt och "skickat".
"If you always look for reasons not to be with somebody, then you'll always find them.
But I guess at some point maybe you should let go and give your heart what it deserves."
Ur One Tree Hill Säsong 3 Episod 11.
En oväntad check
27 september 2010
Kronofogden - Utslag. ******** förpliktas att betala följande belopp ****** till sökande. Fordran avser handlån enligt skuldepapper daterat 2009-12-23.
14 oktober 2010
Luleå Tingsrätt - Föreläggnade. Ni ska lämna ett skriftligt yttrande över bifogande handling. Yttrandet ska ha kommit in till tingsrätten senast den 29 oktober 2010.
4 februari 2011
Luleå Tingsrätt - Kallelse angående fordran (återvinning). Måndag den 28 februari 2011 kl 13.33. Ni ska komma personligen eller genom ombud.
Kronofogden - Utslag. ******** förpliktas att betala följande belopp ****** till sökande. Fordran avser handlån enligt skuldepapper daterat 2009-12-23.
14 oktober 2010
Luleå Tingsrätt - Föreläggnade. Ni ska lämna ett skriftligt yttrande över bifogande handling. Yttrandet ska ha kommit in till tingsrätten senast den 29 oktober 2010.
4 februari 2011
Luleå Tingsrätt - Kallelse angående fordran (återvinning). Måndag den 28 februari 2011 kl 13.33. Ni ska komma personligen eller genom ombud.
28 februari 2011
Luleå tingsrätt - Domslut. Senast 1 april ska en summa på 7500kr vara åter till Sofia Eklund. Genom denna förlikning är parternas samtliga mellanhavanden med anledning av denna tvist slutligt reglerade.
6 april 2011
Kronofogden - Uppgift om registrerat mål. För kännedom meddelas att målet registrerats hos kronofogdsmyndigheten.
3 maj 2011
Kronofogden - Delredovisning. Gäldenären saknar kända utmätningsbara tillgångar för täckande av skulden. Gäldenären saknar känd inkomst. Det har inte gått att få tg med gäldenär och ytterligare försök till gäldenärskontakt anses inte motiverat.
29 juni 2011
Nordea - Check på 7500kr från kronofogdsmyndigheterna.
Det har tagit lång tid, mycket kraft och energi - men jag gav aldrig upp. I onsdags fick jag en check, ett bevis på att han till slut betalat. Någonting som jag inte alls hade förväntat mig. Så nu är allt som går att göra gjort. Det som känns bra är att jag aldrig gav upp, trots att jag många gånger ville. Att jag stod på mig, och bevisade att jag hade rätt.
Luleå tingsrätt - Domslut. Senast 1 april ska en summa på 7500kr vara åter till Sofia Eklund. Genom denna förlikning är parternas samtliga mellanhavanden med anledning av denna tvist slutligt reglerade.
6 april 2011
Kronofogden - Uppgift om registrerat mål. För kännedom meddelas att målet registrerats hos kronofogdsmyndigheten.
3 maj 2011
Kronofogden - Delredovisning. Gäldenären saknar kända utmätningsbara tillgångar för täckande av skulden. Gäldenären saknar känd inkomst. Det har inte gått att få tg med gäldenär och ytterligare försök till gäldenärskontakt anses inte motiverat.
29 juni 2011
Nordea - Check på 7500kr från kronofogdsmyndigheterna.
Det har tagit lång tid, mycket kraft och energi - men jag gav aldrig upp. I onsdags fick jag en check, ett bevis på att han till slut betalat. Någonting som jag inte alls hade förväntat mig. Så nu är allt som går att göra gjort. Det som känns bra är att jag aldrig gav upp, trots att jag många gånger ville. Att jag stod på mig, och bevisade att jag hade rätt.
Från offer, till överlevare, till att leva
Om du längtar efter din partner - kom ihåg att det inte är konstigt att en del av dig längtar. Du har en gång blivit kär i den personen, i den person han gav sig ut för att vara när ni träffades. Men minns samtidigt att alla de fina stunderna förr eller senare har följts av misshandel som har gjort dig illa och skadat dig oerhört mycket. Så även om du kan tillåta dig att känna längtan, ska du inte agera på den, dvs kontakta honom eller falla för hans eventuella uppvaktning. Samma sak är det med till exempel ilska - du ska absolut tillåta dig att känna din ilska över vad din partner har gjort mot dig, men du ska inte agera ut den inför honom, dvs kontakta honom och släppa ut din ilska över honom (det kommer inte leda till något gott, och kan bli farligt för dig).
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/overlevare
Att längta efter sitt ex efter att det tagit slut, det gjorde jag också. Jag var så osäker på om det var mig eller han det var fel på, om jag kunde ha överdrivit saker så som han sa att jag gjorde. Funderade om det verkligen kunde vara så att jag inte kommer att klara mig utan honom, att ingen annan kommer att vilja ha mig.
Första tiden var den jobbigaste, jag slogs varje dag mot känslan att be honom komma hit och försvinna tillsammans med honom. Även om han behandlade mig dåligt, så då fanns jag ju.
Jag ska ärligt talat säga att jag inte kunde hålla mig från att ha kontakt med honom. Även om det inte var särskilt mycket. Dels hade vi ouppklarat vissa saker, "bodelning" och sådant. Och även för att jag hade känslan av saknad. Denna känsla har blivit svagare, och i det stora hela obefintlig - men ibland känner jag fortfarande av den. Inte saknaden av just honom, utan snarare personen som han utgav sig för att vara i början - när allt var bra och bekymmersfritt. Att ha kunnat känna saknad har länga även gett mig skuld- och skamkänslor. Men det är naturligt, och man är så hjärntvättad så det tar ett tag att ta sig ur den känslan. Jag vet inte om jag kan säga att jag gjort det helt och hållet ännu.
Misshandlaren kommer kanske att försöka få dig tillbaka. Han kommer att känna av att han inte längre får sina kickar från dig, och han kan därmed bli snäll, charmig och uppvaktande på ett sätt han inte varit sedan i början av ert förhållande.
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/overlevare
Det är just när det var på väg att ta slut, eller när han kände att risken fanns, som det var som bäst mellan oss. Då var han som han var i början, han var den jag föll för, den jag ville att han skulle vara. Det höll dock inte länge innan det övergick i samma mönster igen - kontrollerande, manipulerande, lögnaktiga.
Tycker även att ni som tvingas fortsätta ha kontakt med eran partner på grund av gemensamma barn eller liknande ska läsa det som står rätt långt ner på denna sida: http://www.varningstecken.n.nu/overlevare under rubriken "Om du är tvungen att ha fortsatt kontakt med din partner."
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/overlevare
Att längta efter sitt ex efter att det tagit slut, det gjorde jag också. Jag var så osäker på om det var mig eller han det var fel på, om jag kunde ha överdrivit saker så som han sa att jag gjorde. Funderade om det verkligen kunde vara så att jag inte kommer att klara mig utan honom, att ingen annan kommer att vilja ha mig.
Första tiden var den jobbigaste, jag slogs varje dag mot känslan att be honom komma hit och försvinna tillsammans med honom. Även om han behandlade mig dåligt, så då fanns jag ju.
Jag ska ärligt talat säga att jag inte kunde hålla mig från att ha kontakt med honom. Även om det inte var särskilt mycket. Dels hade vi ouppklarat vissa saker, "bodelning" och sådant. Och även för att jag hade känslan av saknad. Denna känsla har blivit svagare, och i det stora hela obefintlig - men ibland känner jag fortfarande av den. Inte saknaden av just honom, utan snarare personen som han utgav sig för att vara i början - när allt var bra och bekymmersfritt. Att ha kunnat känna saknad har länga även gett mig skuld- och skamkänslor. Men det är naturligt, och man är så hjärntvättad så det tar ett tag att ta sig ur den känslan. Jag vet inte om jag kan säga att jag gjort det helt och hållet ännu.
Misshandlaren kommer kanske att försöka få dig tillbaka. Han kommer att känna av att han inte längre får sina kickar från dig, och han kan därmed bli snäll, charmig och uppvaktande på ett sätt han inte varit sedan i början av ert förhållande.
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/overlevare
Det är just när det var på väg att ta slut, eller när han kände att risken fanns, som det var som bäst mellan oss. Då var han som han var i början, han var den jag föll för, den jag ville att han skulle vara. Det höll dock inte länge innan det övergick i samma mönster igen - kontrollerande, manipulerande, lögnaktiga.
Tycker även att ni som tvingas fortsätta ha kontakt med eran partner på grund av gemensamma barn eller liknande ska läsa det som står rätt långt ner på denna sida: http://www.varningstecken.n.nu/overlevare under rubriken "Om du är tvungen att ha fortsatt kontakt med din partner."
Vill kvinnor bli slagna av sina män?
Läste ett inlägg som var så korrekt så jag försöker inte ens citera någonting, utan jag hänvisar bara direkt till inlägget;
http://tiohundraarton.blogg.se/2011/june/utkast-juni-10-2011.html
http://tiohundraarton.blogg.se/2011/june/utkast-juni-10-2011.html
Snälla kom hem!
Under middagen i fredags kom det upp fler minnesbilder för mig, sådant jag inte tänkt på och saker jag inte kommit ihåg. En sak jag tänkte på var hur det ofta var tjat att jag skulle komma hem när jag var någonstans, och när jag väl kom hem var det som att han inte brydde sig alls över att jag var hemma. Trots att det var samma sak varje gång så for man ju alltid hem till honom tidigare än vad man själv ville. När man fick gulliga sms att han saknade en och ville att man skulle komma hem. Jag tänker att detta är verkligen att förminska en människa. Jag kände mig så liten och betydelselös när detta hände.
Jag drömde om honom för ett tag sedan. Första gången på väldigt länge. Jag drömde att det var dagen innan min födelsedag och han kom till mig. Vi gjorde en stor fågel av hönsnät som vi sedan gjorde en figur av. Dagen efter var det dags för mitt kalas, han var med. Jag väntade att mina nuvarande vänner skulle komma men de som knackade på och kom in var de jag umgicks med förra året. I drömmen reagerade jag inte på detta utan bjöd på det fika jag hade. Efter ett tag var det en av tjejerna som viskade till mig och frågade vad han gjorde där. Då var det som att jag vaknade upp och kom ihåg allt han hade gjort. Då drabbades jag nästan av panik, för han hade sjukt bra koll på mig. Jag fick inte lämna lägenheten så att jag kunde ringa. Sedan vaknade jag.
Det var skrämmande enkelt att falla tillbaka i drömmen. Att tycka att allt är okej, att bli förminskad till nästan ingenting, att sakna fri vilja.. Drömmen skrämde mig litegrann, men samtidigt är det väl bra att reflektera - hur enkelt det faktiskt är att falla tillbaka i samma mönster.
Jag fick höra en hemsk historia häromdagen. En kvinna som när hon varit i ungefär min ålder varit och jobbat i andra länder. Hon hade fått ett helt fantastiskt jobb, men det blev inte riktigt som allt var tänkt. Hon blev våldtagen under pistolhot. Det kändes så hemskt! Att det finns sådana människor, en helt random.
Det finns både i förhållanden, och randoms.. Usch!
Jag saknar ingen särskild, men jag saknar någon.
Sorgeår
Sorgeår, att gå igenom alla årstider för olika känslor man hade under just den årstiden måste bearbetas. I höstas, under nollningen, var det rätt bra - både nollningen och året innan. Nu är jag på väg in i den period som var absolut värst för ett år sedan.
Jag har nu börjat sortera alla dokument som har med honom att göra här på datorn och lägger dem i en egen mapp - "Svarta mappen".
Jag har sparat "bevis" redan från Mars 2010. Hur han la till en random brud här i Umeå för att sedan skriva till henne:
"hej hej. **** heter jag och trodde jag kände igen dig men nu när jag tittade på bilder så stämde inte det. XD men du tar riktigt snygg.. :)"
eller
"hej du allt väl med dig? förlåt att jag bara la till dig utan att fråga, men trodde du var någon annan. :) Men jag ångrar mig inte, för du var verkligen verkligen snygg.. ;)"
Var det då konstigt att jag tvivla på mig själv, att jag inte kände mig tillräcklig? Att jag trodde på hans ord: "Ingen annan kommer att stå ut med dig så som du är.."
Till de flesta tjejer drog han samma historia, en historia som ingen tycktes tro på men som han ändå fortsatte med;
"Ne men för 2 år sen började jag få växtvärk i min penis:$ och det betyder att den växte och växte både på längden och på grovleken, och nu är den överdrivet stor :$ du skulle inte tro mig om jag sa hru stor ens?! :$ men nu får jag sprutor för att den ska lsuta växa och det ska förhoppnings vis hjälpa, men tror det är för sent ändå :$ Som jag sa udda som faan :/
27 cm lång och 18 cm grov, når knappt runt den med en hand, vill du se eller?"
Den här tiden förra året hade han fått sparken från jobbet. Enligt han.. jag minns ärligt talat inte vad hans anledning var. Den verkliga anledningen fick jag veta i efterhand. Han hade inte kunnat hålla sig från att skriva sådant här till sina kollegor, och kollegors familj. Det som var fascinerande var också att det spelade ingen roll vem det var, eller vilken ålder de var i. Han hade ingen spärr att man är barn - minderårig om man är under 15 år!
Den här tiden förra året.. Jag kunde inte ta mig därifrån.. Det gick inte..
Jag har nu börjat sortera alla dokument som har med honom att göra här på datorn och lägger dem i en egen mapp - "Svarta mappen".
Jag har sparat "bevis" redan från Mars 2010. Hur han la till en random brud här i Umeå för att sedan skriva till henne:
"hej hej. **** heter jag och trodde jag kände igen dig men nu när jag tittade på bilder så stämde inte det. XD men du tar riktigt snygg.. :)"
eller
"hej du allt väl med dig? förlåt att jag bara la till dig utan att fråga, men trodde du var någon annan. :) Men jag ångrar mig inte, för du var verkligen verkligen snygg.. ;)"
Var det då konstigt att jag tvivla på mig själv, att jag inte kände mig tillräcklig? Att jag trodde på hans ord: "Ingen annan kommer att stå ut med dig så som du är.."
Till de flesta tjejer drog han samma historia, en historia som ingen tycktes tro på men som han ändå fortsatte med;
"Ne men för 2 år sen började jag få växtvärk i min penis:$ och det betyder att den växte och växte både på längden och på grovleken, och nu är den överdrivet stor :$ du skulle inte tro mig om jag sa hru stor ens?! :$ men nu får jag sprutor för att den ska lsuta växa och det ska förhoppnings vis hjälpa, men tror det är för sent ändå :$ Som jag sa udda som faan :/
27 cm lång och 18 cm grov, når knappt runt den med en hand, vill du se eller?"
Den här tiden förra året hade han fått sparken från jobbet. Enligt han.. jag minns ärligt talat inte vad hans anledning var. Den verkliga anledningen fick jag veta i efterhand. Han hade inte kunnat hålla sig från att skriva sådant här till sina kollegor, och kollegors familj. Det som var fascinerande var också att det spelade ingen roll vem det var, eller vilken ålder de var i. Han hade ingen spärr att man är barn - minderårig om man är under 15 år!
Den här tiden förra året.. Jag kunde inte ta mig därifrån.. Det gick inte..
Ro utan åror
Vi skulle läsa en patografi i skolan, och jag läste en bok vid namn Ro Utan Åror. För er som inte har läst den och undrar vad den handlar om så klistrar jag in mitt referat av boken:
"Det var dagen som hon skulle fira sin 50-årsdag som TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist fick sin diagnos - ALS, amyoytofisk lateralskleros. Problemen hade börjat i hennes högra hand och sedan även benet och allt fler muskler efter som. Denna sjukdom saknar bot och leder snabbt till döden. Boken jag har valt att läsa heter "Ro utan åror" och är skriven av Ulla-Carin Lindquist (2004) själv. Hon beskriver hur det är att gå från en högt klassad arbetskvinna till att stå ansikte mot ansikte med döden. Boken handlar även om den djupa kärlek hon känner till sin familj och hur mycket hon börjar värdesätta livet och allt vad det innebär."
Efter att vi läst boken skulle vi skriva en fördjupande uppgift angående något begrepp, jag skrev om hopp och mening eftersom att jag tyckte att det var det som fokus låg på i den boken.
Hon skrev: ”I hela mitt vuxna liv har jag tänkt: ”Det blir bra sedan. Först ska jag bara. Sedan blir det bra.” Men nu går det inte längre. Det märkliga är att jag kan känna stunder av stark lycka nu när jag är dödssjuk, stunder som jag sällan känt förut. Lycka har aldrig varit min starkaste sida. Men nu börjar den bli det. Därför skrattar jag.”
Jag berättade för er om ensamhetskänslan som brukar komma krypande om jag inte har fullt upp, liksom nu. Tillsammans med ensamheten kommer även känslan av att allt är meningslöst, att vad än man gör känner man sig aldrig helt tillfredsställd - det är någonting som saknas.
När jag inte skriver av mig processerar jag inte alls på samma sätt, om jag ens gör det alls.
"Många finner hjälp i att själva skriva. Genom att få ner orden på papper kan man få ur sig det som finns inom en, till exempel angående smärta och hopp (Solvoll, 2006, s.150)."
Jag saknar att känna mening.
"Det var dagen som hon skulle fira sin 50-årsdag som TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist fick sin diagnos - ALS, amyoytofisk lateralskleros. Problemen hade börjat i hennes högra hand och sedan även benet och allt fler muskler efter som. Denna sjukdom saknar bot och leder snabbt till döden. Boken jag har valt att läsa heter "Ro utan åror" och är skriven av Ulla-Carin Lindquist (2004) själv. Hon beskriver hur det är att gå från en högt klassad arbetskvinna till att stå ansikte mot ansikte med döden. Boken handlar även om den djupa kärlek hon känner till sin familj och hur mycket hon börjar värdesätta livet och allt vad det innebär."
Efter att vi läst boken skulle vi skriva en fördjupande uppgift angående något begrepp, jag skrev om hopp och mening eftersom att jag tyckte att det var det som fokus låg på i den boken.
Hon skrev: ”I hela mitt vuxna liv har jag tänkt: ”Det blir bra sedan. Först ska jag bara. Sedan blir det bra.” Men nu går det inte längre. Det märkliga är att jag kan känna stunder av stark lycka nu när jag är dödssjuk, stunder som jag sällan känt förut. Lycka har aldrig varit min starkaste sida. Men nu börjar den bli det. Därför skrattar jag.”
Jag berättade för er om ensamhetskänslan som brukar komma krypande om jag inte har fullt upp, liksom nu. Tillsammans med ensamheten kommer även känslan av att allt är meningslöst, att vad än man gör känner man sig aldrig helt tillfredsställd - det är någonting som saknas.
När jag inte skriver av mig processerar jag inte alls på samma sätt, om jag ens gör det alls.
"Många finner hjälp i att själva skriva. Genom att få ner orden på papper kan man få ur sig det som finns inom en, till exempel angående smärta och hopp (Solvoll, 2006, s.150)."
Jag saknar att känna mening.
Uppföljning
Drygt 3 veckor har redan hunnit gå sedan våra gruppmöten slutade. Sedan dess har jag uppslukats med jobb och skolarbete. Lite vänner har jag även hunnit trycka in emellanåt. Men jag har ständigt varit upptagen, det är inte många dagar som är som idag - jag ska vara hemma och tvätta samt skriva på en uppsats som ska in imorgon.
Idag for jag tillbaka dit och träffade en av gruppledarna för uppföljning och utvärdering. Jag har tänkt att jag har mått rätt bra faktiskt, att jag inte har så mycket kvar att prata om - att jag helt enkelt är färdig där. När jag kom dit och satt mig ner var det som att allt bubblade ur mig. Tankar jag inte visste att jag hade fick jag sätta ord på, och jag fick prata av mig.
"Stress är den känsla som uppstår när man känner att man har för mycket att göra och för lite tid att göra det på, eller när man har för höga krav och förväntningar på sig. Som att man inte får tiden att räcka till för allt som ska göras i skolan eller på jobbet, samtidigt som man till exempel ska hinna träna, träffa kompisar, vara med familjen och hinna med olika fritidsaktiviteter."
Källa: http://www.umo.se/Kroppen/Stress/
Innan jag började i gruppen, efter allt hände, jag stressade verkligen runt. Såg till att alltid ha saker att göra, sov får lite på nätterna, tog många powernaps för att orka allt jag tagit på mig att göra. Jag har egentligen inte tänkt på det, men jag är tillbaka i samma mönster igen. Tidigare gjorde jag det för att slippa börja tänka för det var för jobbigt. Nu vet jag inte varför jag gör det.
Vi gick igenom mina två SCL 90, vilket visade att jag fortfarande känner ensamhetskänslor, både när jag är ensam och när jag är med andra.
"Tror du att du ser till att ha så mycket att göra hela tiden för att slippa känna denna ensamhetskänsla?"
Jag hade inget vettigt svar på den frågan när den kom, och inte nu heller. Kanske?
"Tankar om det sexuella oroar dig."
Jag ska få fortsätta komma dit och ha individuella samtal, glesare än vad gruppen varit, men ändå få komma tillbaka. Det tror jag kan vara bra, just för att inte stänga av helt som så lätt händer annars. Att ha någon att ventilera mot, utan att behöva känna att man betungar sina nära och kära. Ofta är det lättare att prata med någon opartisk.
Fick fylla i "Upplevelser av förändringar". Vad som blivit bättre, vad som blivit sämre, och vad som stått stilla. Vissa saker har blivit lite bättre, oro och ångest har blivit mycket bättre, och vissa saker stod kvar på samma ställe som innan.
Att det tar tid att komma vidare, det har jag redan hört. Och det är även bevisat att det stämmer.
Idag for jag tillbaka dit och träffade en av gruppledarna för uppföljning och utvärdering. Jag har tänkt att jag har mått rätt bra faktiskt, att jag inte har så mycket kvar att prata om - att jag helt enkelt är färdig där. När jag kom dit och satt mig ner var det som att allt bubblade ur mig. Tankar jag inte visste att jag hade fick jag sätta ord på, och jag fick prata av mig.
"Stress är den känsla som uppstår när man känner att man har för mycket att göra och för lite tid att göra det på, eller när man har för höga krav och förväntningar på sig. Som att man inte får tiden att räcka till för allt som ska göras i skolan eller på jobbet, samtidigt som man till exempel ska hinna träna, träffa kompisar, vara med familjen och hinna med olika fritidsaktiviteter."
Källa: http://www.umo.se/Kroppen/Stress/
Innan jag började i gruppen, efter allt hände, jag stressade verkligen runt. Såg till att alltid ha saker att göra, sov får lite på nätterna, tog många powernaps för att orka allt jag tagit på mig att göra. Jag har egentligen inte tänkt på det, men jag är tillbaka i samma mönster igen. Tidigare gjorde jag det för att slippa börja tänka för det var för jobbigt. Nu vet jag inte varför jag gör det.
Vi gick igenom mina två SCL 90, vilket visade att jag fortfarande känner ensamhetskänslor, både när jag är ensam och när jag är med andra.
"Tror du att du ser till att ha så mycket att göra hela tiden för att slippa känna denna ensamhetskänsla?"
Jag hade inget vettigt svar på den frågan när den kom, och inte nu heller. Kanske?
"Tankar om det sexuella oroar dig."
Jag ska få fortsätta komma dit och ha individuella samtal, glesare än vad gruppen varit, men ändå få komma tillbaka. Det tror jag kan vara bra, just för att inte stänga av helt som så lätt händer annars. Att ha någon att ventilera mot, utan att behöva känna att man betungar sina nära och kära. Ofta är det lättare att prata med någon opartisk.
Fick fylla i "Upplevelser av förändringar". Vad som blivit bättre, vad som blivit sämre, och vad som stått stilla. Vissa saker har blivit lite bättre, oro och ångest har blivit mycket bättre, och vissa saker stod kvar på samma ställe som innan.
Att det tar tid att komma vidare, det har jag redan hört. Och det är även bevisat att det stämmer.
Separation ur misshandlarens perspektiv
När misshandlaren känner att kvinnan är på väg att lösgöra sig från honom, bli starkare och kanske vilja lämna honom, kan han ta till några av följande beteenden: (hämtade ur boken Why does he do that? av Lundy Bancroft)
- Han kanske bättrar sig omedelbart. Han lovar att ändra på sig, blir snällare och mer hjälpsam. Han kanske slutar med beteenden han vet att du inte tycker om genom att t ex dricka mindre, vara hemma mer, sköta hushållet i högre grad eller uppvakta dig på olika sätt. Han kanske till och med säger att han vill söka hjälp och börja i terapi. Han kanske ber om ursäkt för saker han gjort. Han kanske tar tag i saker som du har klagat över att han inte gör. Kort sagt - han blir plötsligt den man som du önskar att han var och den man du hela tiden velat tro att han innerst inne är. Den man han var i början av förhållandet, den man du blev kär i. Detta är en fasad.
Det hände under några gånger i förhållandet att jag sa att det inte fungerade längre. Då blev han plötsligt återigen den "perfekta" pojkvännen. Skötte hushållet klanderfritt, överraskade med små gåvor trots att pengarna egentligen inte fanns. Han gick t.o.m med på att söka hjälp. Vad han egentligen pratade om på dessa möten, det är en annan femma. Dessutom blev många av hans möten inställda eftersom hans kontaktperson var pappaledig - i efterhand fick jag veta att hans kontaktperson endast har vuxna barn.
- Han kan säga att du aldrig kommer att kunna klara dig utan honom. Han kan säga att ingen annan man kommer att vilja ha dig. Dessa två repliker är en klassiker i sammanhanget. De kan göra stor skada om man tror på dem, men är oerhört vanliga och inget man ska ta till sig. Det är en lögn, det han säger. Kanske hjälper det att veta att oerhört många misshandlare yttrar just dessa ord då de känner att kvinnan är på väg att lämna honom.
"Hur ska du klara dig utan mig som lagar mat åt dig, du kan ju inte laga mat själv!" Det var många saker han ständigt påpekade att jag inte skulle klara mig utan honom eftersom att.. Dessutom att ingen annan kille kommer att stå ut med mig. "Ingen annan kommer att vilja ha dig."
- Han kan plötsligt spela offerrollen. Han kan hota med självmord om du vill lämna honom. Han kan få dig att känna skuldkänslor för att du vill lämna honom. Han kan bete sig självdestruktivt genom att t ex dricka för mycket eller isolera sig. Han kan även få andra människor att pressa dig till att ge honom en andra chans.
"Ja, om du gör slut med mig då kommer jag inte att bry mig vad som händer med mitt liv!" Han hotade aldrig direkt med självmord, utan han använde sig av den indirekta metoden. Och om han skulle göra någonting skulle det vara mitt fel!
Datum: 2010-09-01 09:38
Skiter väl jag i, allt är ditt fel ändå så hon får väl skylla på dig eller nå, du ska vara glad att jag inte tagit mitt liv för då hade du verkligen fått skulden. :p
- Han kan inleda ett nytt förhållande, för att göra dig svartsjuk eller arg.
Väldigt snabbt efter att det tagit slut mellan oss hade han en ny tjej. Och han var snabb på att berätta för mig hur mycket bättre än mig hon var. Han poängterade mina "brister" och sa att hon inte hade dem. Att han hade en ny tjej gjorde mig inte särskilt mycket - eftersom att jag ändå inte ville ha tillbaka honom. Men allt han klankade ner på, det sved!
- Han kan hota dig på olika sätt, mer eller mindre diffust. Han kan hota med att han tänker ta vårdnaden om barnen. Han kan hota med att se till att du inte ska få några finansiella resurser. Han kan hota med att skada dig eller till och med döda dig. Om du har träffat en ny man kan han hota med att skada eller döda denne.
Det han hotade med länge och det som var min stora skräck var att han skulle ta Dexter ifrån mig. Min lilla bäbis! Och han, han hade ju inget hem - var skulle han ta vägen med en katt? Vad han skulle tänkas göra med mig skrämde mig inte i närheten så mycket som att han skulle ta Dexter. Jag drömde mardrömmar om att jag vaknade och katterna var borta. Mardrömmar att jag vaknade mitt i natten och han stod vid fotänden av sängen och hånskrattade åt mig.
- Han kan sprida rykten om dig och försöka förstöra dina vänskapsrelationer eller ditt rykte. Han kan sprida privat information om dig i syfte att förödmjuka dig.
Inget konkret som jag kan komma på.
- Han kan förstöra dina ägodelar.
Han hade inte tillgång till några av mina ägodelar så han fick aldrig chansen.
- Han kan bli fysiskt eller sexuellt våldsam. Separationen kan vara en farlig tid för kvinnan som lämnar en misshandlare.
Efter riktiga separationen hade han inte möjlighet till det. Däremot innan..
- Han kan förfölja dig, stalka dig, genom att ständigt ringa, mejla eller komma på spontana besök. Han kan bete sig oförutsägbart - har ni gemensamma barn kan han ständigt ändra överenskommelser eller kontakta dig i tid och otid under förevändningen att något måste diskuteras angående barnen. Bor ni fortfarande tillsammans kan han bevaka dig och följa efter dig.
Sms ramlade in konstant. En sekunden var han charmig och berättade hur bra jag var, sen plötsligt slog det om och han började hota om både det ena och det andra. Likt en gammal gubbe med frontallobs demens.
- Han kan ha intentionen att göra dig gravid, att binda dig till sig genom ett barn.
Inte efter separationen. Men under tiden? När jag nu tänker efter vet jag inte om det var hans avsikt. Men jag minns att jag var lika orolig varje månad att jag inte skulle få mens.
Misshandlaren kan växla mellan dessa olika taktiker. Han kan vara trevlig och charmig ena dagen, i syfte att locka dig tillbaka, för att bli hotfull nästa dag (när hans "charm" inte har fungerat). Misshandlaren kan dock bete sig elakt även när han själv inte vill ha en återförening och fortsätta förhållandet.
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/separation
