ninasofiaeklund

Drygt 3 veckor har redan hunnit gå sedan våra gruppmöten slutade. Sedan dess har jag uppslukats med jobb och skolarbete. Lite vänner har jag även hunnit trycka in emellanåt. Men jag har ständigt varit upptagen, det är inte många dagar som är som idag - jag ska vara hemma och tvätta samt skriva på en uppsats som ska in imorgon.

Idag for jag tillbaka dit och träffade en av gruppledarna för uppföljning och utvärdering. Jag har tänkt att jag har mått rätt bra faktiskt, att jag inte har så mycket kvar att prata om - att jag helt enkelt är färdig där. När jag kom dit och satt mig ner var det som att allt bubblade ur mig. Tankar jag inte visste att jag hade fick jag sätta ord på, och jag fick prata av mig.

"Stress är den känsla som uppstår när man känner att man har för mycket att göra och för lite tid att göra det på, eller när man har för höga krav och förväntningar på sig. Som att man inte får tiden att räcka till för allt som ska göras i skolan eller på jobbet, samtidigt som man till exempel ska hinna träna, träffa kompisar, vara med familjen och hinna med olika fritidsaktiviteter."
Källa: http://www.umo.se/Kroppen/Stress/

Innan jag började i gruppen, efter allt hände, jag stressade verkligen runt. Såg till att alltid ha saker att göra, sov får lite på nätterna, tog många powernaps för att orka allt jag tagit på mig att göra. Jag har egentligen inte tänkt på det, men jag är tillbaka i samma mönster igen. Tidigare gjorde jag det för att slippa börja tänka för det var för jobbigt. Nu vet jag inte varför jag gör det.
Vi gick igenom mina två SCL 90, vilket visade att jag fortfarande känner ensamhetskänslor, både när jag är ensam och när jag är med andra.
"Tror du att du ser  till att ha så mycket att göra hela tiden för att slippa känna denna ensamhetskänsla?"
Jag hade inget vettigt svar på den frågan när den kom, och inte nu heller. Kanske?

"Tankar om det sexuella oroar dig."

Jag ska få fortsätta komma dit och ha individuella samtal, glesare än vad gruppen varit, men ändå få komma tillbaka. Det tror jag kan vara bra, just för att inte stänga av helt som så lätt händer annars. Att ha någon att ventilera mot, utan att behöva känna att man betungar sina nära och kära. Ofta är det lättare att prata med någon opartisk.


Fick fylla i "Upplevelser av förändringar". Vad som blivit bättre, vad som blivit sämre, och vad som stått stilla. Vissa saker har blivit lite bättre, oro och ångest har blivit mycket bättre, och vissa saker stod kvar på samma ställe som innan.

Att det tar tid att komma vidare, det har jag redan hört. Och det är även bevisat att det stämmer.