ninasofiaeklund

I och med Umemodellen har jag fått kontakt med Daniel som fotograferade mig lite igår. Jag är inte någon van modell och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men han var fantastiskt duktig på att hjälpa mig, hur jag ska stå, var jag ska ha händerna, hur jag ska tänka, hur jag ska andas.

Här kommer några av bilderna:






Vad tycks? =)

Igår var det klassfest, som inte alls slutade som planerat för min del. Början av kvällen fann jag väldigt trevlig. Lite lekar, bland annat musikquiz där jag knappt kunde någonting men briljerade på disneylåtarna.


Sen helt plötsligt blev det väldigt jobbigt, jag vet inte alls varför. En obehagskänsla kom smygande över mig. Paniken spreds genom kroppen. Det var folk överallt, men ändå kändes det inte som att det var någon där. Jag behövde få komma bort från alla människor en liten stund, så låste in mig på toan. 30 sekunder senare började folk slita i handtaget, och ensamheten där inne var inte längre ett alternativ. Gick ut och tänkte försöka socialisera lite, men det fungerade inte - jag fungerade inte. Vartän jag vände mig var det människor, fanns ingenstans att fly.
Så jag bad Thomas om att få låna hans hemnyckel och gå hem till han en stund. Han frågade om han skulle följa med, men jag avböjde erbjudandet. När jag kommit hem till honom fick jag även ett sms av honom, återigen en förfrågan om han skulle komma dit, och återigen avböjde jag. Jag ville bara vara ensam.
Det tog inte särskilt lång tid innan han dök upp ändå, vilket till en början kändes jätte jobbigt. Ville inte att han skulle röra vid mig, inte att han skulle riktigt prata med mig heller. Då satt han sig och spelade piano och sjöng, vilket är så fantastiskt vackert. Jag satt fortfarande på avstånd, men förflyttade mig efter ett tag från toagolvet till en pall en bit ifrån honom.
Det var först kring kl 6 på morgonen som känslan försvann, och nu känner jag inte av den längre. Vi satt länge och bara pratade, om allt möjligt. I nästan 2 timmar satt han vid pianot.

Vad som egentligen hände har jag inget vettigt svar på. Men någonting slog helt klart fel. Nu är jag som vanligt igen, och tycker inte alls att det är jobbigt med folk längre =)

Jason Walker - Echo


Jag är som rätt nöjd att Vampire Diaries har börjat om, och jag gillar ju som musiken i den serien.

Hur många av er är det egentligen som sett mig utan smink? Och ni som har gjort det, under hur lång tid har ni då sett mig?
Jag använder smink dagligen, det är ingen hemlighet. Jag trivs inte att visa mig utan smink. När folk sovit över eller att jag sovit borta undviker jag ögonkontakt på morgonen tills jag fått på mig nytt smink. Om jag ska måsta visa mig utan smink så vill jag inte ha vanliga kläder på mig, det känns fel. Har jag däremot pyjamas/morgonrock känns det okej.
Som häromdagen till exempel, jag sov över hos en kompis och han skulle skjutsa hem mig på morgonen. Jag hade inte med mig något smink, och valde då att åka i pyjamasbyxor. Förvisso drar det kanske till sig mer blickar, men då syns det att man är nyvaken och då kan man få se ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Åtminstone är det vad jag själv har intalat mig.
Jag är fullt medveten om att jag någonstans har en vrickad bild av mitt utseende. Jag vill inte synas utan smink, det fungerar bara inte. Jag har inget som helst självförtroende då, utan det kommer först när jag kletar på mig min mask.
Det stör mig inte att jag måste sminka mig varje morgon för att känna mig som jag. Och jag har inte heller några planer på att ändra mina rutiner inom närmsta framtid. Jag trivs bra med mitt smink, och jag behöver inte längre tänka när jag sminkar mig eftersom jag gjort det så många gånger går det som på autopiloten.

Många av er vet att jag dagligen använder smink. Men hur många vet egentligen varför?
Varför började jag från första början att känna att smink är ett måste i min vardag?

När jag var yngre hade jag inte så många nära vänner. Visserligen på en liten skola så är alla vän med alla, men det var mest så att man hängde på skolan. Jag hade väldigt lågt självförtroende och tog inte gärna plats. 
När jag var 13-14 år började vi Glommersbor umgås med dem i Arvidsjaur. Det var ju fantastiskt spännande med nytt folk, och självklart var jag med. Men det blev inte riktigt som det var tänkt. Fastän jag hade bra vänner, så tog de hårda orden ondare än vad de behövde göra.

Berättade jag för någon om dessa ord?
Ja, det gjorde jag.
Berättade jag för någon hur ont dessa ord gjorde?
Nej.

På den tiden var jag inte alls särskilt brydd om mitt utseende. Jag steg upp typ 10 minuter innan bussen gick, slängde i mig en smörgås, drog kanske ibland en borsta genom håret och sedan iväg till skolan. Mina kläder bestod av en munktröja och träningsbyxor, mina skor var skateskor. Jag brydde mig helt enkelt inte.
Jag hade väldigt stora problem med finnar, och dessutom var jag alltid och pillade i ansiktet så jag var dessutom sårig. Det såg ut som någon dragit med ett rivjärn på mina kinder.
Barn/ungdomar kan verkligen hitta på att trycka ner vem som helst, bara för att de har tråkigt. Tyvärr blev jag offret för deras ord, jag skulle nog även vilja kalla det mobbning.
I Arvidsjaur började det spridas rykten om mig, de kallade mig inte vid namn utan de sa - "Den där fula från Glommers/Parkskolan." Den där fula... Jag såg mig i spegeln och hörde deras ord eka i huvudet, och jag kände mig fulare och fulare.
Jag började lite smått ta avstånd från övriga klasskompisar. Dök ner i en bok så fort det blev rast, för att slippa socialisera med övriga. Jag minns fortfarande vilket element jag alltid satt bredvid, eftersom jag lätt frös. Jag satt där med min bok och musik på mp3'n med låttexter som: "Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig." eller "själen är förlorad, kan någon hjälpa mig någon som kan lyssna, få mig att känna lycka."
Det tog inte lång tid därefter innan de kom på ett nytt smeknamn till mig - Krehoran, som sedan även blev till en förkortning KH'n. (I Arvidsjaurtrakterna kan man se Kre och Cp som synonymer).

"Så från att vara ful, är jag nu även störd? Men hora, det var ju då helt fel, jag som aldrig ens har hånglat med en kille. Men de kallar mig det ändå.. Vad har jag gjort för fel?"

Tiden fortsatte att gå och jag fick kontakt med en tjej i Arvidsjaur som jag åkte upp och skulle träffa en torsdag med torsdagsbussen. Jag var väldigt förväntansfull inför detta möte, det var inte så många nya som pratade med mig, förutom de som ville jävlas, men hon ville träffa mig! Dessutom hade jag som aldrig riktigt haft en riktig tjejkompis, så det kändes verkligen väldigt roligt!
Vi träffades på bussstation och följdes till Sibylla där vi åt middag tillsammans.

"Jag är så glad att du ville träffa mig, jag var rädd att även du skulle ha hört massa rykten om mig och inte velat träffas."
"... Jag har faktiskt hört vissa saker, men det är så elakt!"
"Vadå?!"
"... KH'n."

Så även hon hade hört, hon som inte ens umgicks med de som sa det egentligen?! Visste alla vem jag var tack vare det smeknamnet eller?

Tiden gick, och vi växte upp. Jag började gymnasiet, började sminka mig, började klä mig som en tjej och ryktena dog ut, det var inte längre roligt. När jag bytte stil fick jag emellanåt höra andra kommentarer, till och med ibland att jag var snygg?!
Ni kanske förstår att gå från den fula, till att få höra att man är snygg i samband med att smink och en mer feminin stil kom in i bilden har satt sina spår? Att jag trivs bättre i smink, att jag mår bättre då. Att jag undviker ögonkontakt med folk när jag är osminkad.

Att jag får bära mitt smink är min identitet, och jag trivs bra med det. Varför skulle jag då sluta? Det ser jag ingen mening med.


This is me, this is who I am.

I onsdags var jag återigen på Café Göteborg som helt klart är mitt nya favoritcafé. Det är visserligen lite dyrt, men det är så mysigt och fint. Dels deras toa som jag berömde i förra inlägget, denna gång hade de även lagt dit tuggummin. Och dels denna fina gest att de går runt och delar ut gelehallon emellanåt. Dessutom kan man verkligen sitta där väldigt länge, för det finns saker att göra - de har massa spel som man får låna och sitta där och spela! Väldigt mysigt.
Vi var där jag och 6 andra tjejer ur klassen. Vi åt och fikade, spelade utslagspoker och uno och tjollrade på. En väldigt trevlig kväll må jag säga!

Idag gjorde vi bort ett seminarium på skolan, så nu är det ingenting mer på skolan fram till tentan den 7 oktober. Det firade jag med att fara hem och tvätta och dola på, sedan sov jag någon timme och nu sitter jag vak på sjukhuset. Det är väldigt skönt att sitta vak på natten tycker jag, jag är verkligen en nattmänniska :)

Fick ett fint sms av Thomas häromdagen:
"Gå in framför mig, jag kanske inte följer.
Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder.
Gå bredvid mig och var bara min vän.
~ Albert Camus"

I övrigt, imorgon är det klassfest. Jag och tjejerna börjar kvällen med att äta tacos hemma hos mig - awesome!

"Läste din blogg och jag finner inga ord.. Hur mår du nu om jag får fråga?

Mmm såg att du hade en blogg och började läsa..

Ja vi reser oss när vi faller

och du är ett levande bevis på detta.

Umemodellen är en ideell förening som har sin bas i Umeå. Föreningen är till för de människor som har ett intresse inom kreativt foto och bildskapande och vill utveckla sina idéer tillsammans med likasinnade.

Vår verksamhet rymmer massor av möjligheter.

Exempel på det vi gör är:

• Workshops och föreläsningar (tex makeup workshop, fotoworkshop)
• Träffar (möt likasinnade – varje vecka)
• Modevisningar (vi deltar och samarbetar)
• Live/konsertfoto (vi dokumenterar kulturlivet i Umeå)
• Utställningar (av våra medlemmars verk)

Det vill säga hos oss får ni en bra möjlighet att prova på och lära dig mer om till exempel hur det är att:

• stå framför en kamera
• ta bilder
• styla / sminka
• arbeta med ljussättning
• arrangera
• m.m.

Detta har jag och Viktor börjat nu. Vi har varit på två möten och jag kan nog tala för oss båda när jag säger att man verkligen känner att man är en rookie. Men det känns väldigt roligt ändå må jag säga. Om inget jobb eller så dyker på på söndag så ska jag fara till studion i typ en timme och få bli lite fotad av en där som är fotograf innan han ska jobba med sin riktiga modell.
Jag tror det kommer bli väldigt lärorikt detta, och jag hoppas att det blir roligt. Att jag får göra det tillsammans med Viktor gör att det känns ännu roligare!

Fick höra dessa ord efter förra mötet:
"Du är fotogenisk som man säger och gör dig bra på bild så go for it jag tror du kommer att trivas i Umemodellen. Där kan man utvecklas kravlöst!"

Förra gången blev det lite fotograferande i studion. Viktor gjorde sig dock mycket bättre på bild denna dag än vad jag gjorde :)

Nu har jag bestämt mig, jag ska ha en ny soffa. Och den jag ska ha, den ska jag beställa från Glommersträsk möbeloutlet. Dels tycker jag faktiskt att det är ett bra pris, och dels för att gynna byn :)
Jag var ju skeptisk om jag kunde ha en mörk soffa med mina vita katter. Men det fanns ett svart tyg som var vitspräckligt, och där syndes inte lurvet särskilt mycket. Så jag tror detta kommer bli jättebra! Måste bara vänta 6-7 veckor nu :)

Lördag var det togafest på schemat. Jag var inte alls särskilt taggad må jag säga, men det bar iväg ändå. Innan kvällen var slut var det faktiskt väldigt trevligt ändå. Kvällen avslutades hemma hos Thomas tillsammans med han och Jonny. Åt lite glass och såg Idol.




Togafesten ägde rum på Coverclub, ända tills eftersläppet och det kom in annat folk som inte kunde hålla fingrarna från att knyta upp vissas togor. 
När vi var där kom en tjej fram till mig, en tjej som jag egentligen inte alls pratat med tidigare. Hon berättade att hon på något sätt, utan att minnas hur, tagit sig in på min blogg och läst. Hon hade läst, och inte kunnat sluta läsa, hon hade blivit så berörd. Och sedan berättade hon om sitt eget liv, hon anförtrodde sina problem till mig.

När jag jobbat några dagar så brukar jag ofta behöva en dag att återhämta mig lite. I onsdags återhämtade jag mig verkligen, låg i sängen i pyjamas till 20.30. Gjorde verkligen ingenting vettigt heller, utan var bara.
Nu är jag åter människa. Torsdag var jag och Henke på stan en sväng, jag shoppade lite och sedan åt vi på Café Göteborg. Väldigtt god mat, en tallrik full av grönsaker, frukter, toast, bröd. Sedan det jag tyckte var mest fascinerande var deras toalett! När man kom in fanns det som på andra ställen pappershanddukar, men dessutom vanliga handdukar som man slängde i en tvättkorg när man använt dem. Det stod tre olika bodylotions där, samt hårstylingsprodukter - hårspray, hårmousse osv.
Igår var jag och Henke till Pappa (Anders) med familj och spelade Canasta. Det är så trevligt att spela spel, enkelt och socialt.
Har även fått vara med Thomas senaste dagarna. Han som alltid är så upptagen har äntligen haft tid med mig, så jag är nöjd =) Ikväll ska vi även följa med på togafest i samband med nollningen. Jag känner mig som stolt att jag får äran att följa med så mycket på nollning trots att vi inte ska vara med detta år.

Igår när vi skulle diska undan middagen störde jag mig på att diskhon var på fel sida om diskstället, att den skulle varit tvärtom. Tanken hade däremot aldrig slagit mig att jag kunde ju flytta diskstället? Men när Henke förslog att flytta micron till den andra bänken och diskstället till andra sidan kändes det som en självklarthet. Och det blev väldigt bra, väldigt öppet! =)


Små förändringar kan göra stor skillnad.

Jag har fortfarande kvar min svarta mapp, eller rättare sagt jag har två. En verklig svart mapp med papper som har med honom att göra och en på datorn, där jag samlat dokument som har med honom att göra.
Jag har redan berättat för er om våldtäkten, något som berörde många av er. Jag tänkte nu berätta om en annan av punkterna han blev anmäld för, och vad han gjorde mot mig för att bli anmäld för just det. Punkten jag talar om är "Sexuellt ofredande".

Egentligen var detta det första som hände, innan ens den psykiska misshandeln började. Och hur det hela började har jag aldrig berättat för någon, berättade det inte ens för polisen för att jag tyckte att det var irrelevant gentemot allt annat. Dessutom skämdes jag nog lite. När det börjar på detta sätt, varför stannar jag då hos honom, varför inleder jag ett förhållande med honom? Well, det gamla vanliga: "Jag lovar det ska aldrig hända igen", "Jag trodde du ville" osv. Detta löfte om att inte göra om det, eller någonting liknande höll han faktiskt.. ett tag.
Jag känner mig inte riktigt trygg att duscha med en annan människa, och det har sina anledningar även om jag har förnekat denna händelse. Jag har inte ens berättat om den för gruppen eller hon jag brukar gå och samtala med, jag berättade inte om det för polisen och har inte berättat om det för någon vän, åtminstone inte vad jag kan minnas.
Jag ville inte berätta, för att det var ju mitt eget fel att det hände? Det var väldigt mycket både skuld och skam efter denna händelse. Kanske var det redan då han vann makten över mig?

Det var innan vi ens kallade oss ett par, eftersom att jag var väldigt skeptisk om jag verkligen ville vara  tillsammans med honom till en början. Det hände sig i alla fall så att vi skulle duscha tillsammans, för det kan ju som vara mysigt även om det inte behöver leda till sex.
"Kan jag inte få trycka in den?"

När man går på olika jobb som jag gör så känns det inte riktigt som man jobbar, det blir omväxlande och man hinner inte bli less på samma sätt! Lördag och söndag har jag jobbat kväll på Samvården där jag trivs som fisken i vattnet. 
Idag har jag varit på mitt första vak, detta var på onkologen. Det kändes både spännande och nervöst. Kul att få se en ny avdelning, men skulle jag hitta dit? Vad skulle det vara för typ av patient, skulle det bli svårt?
Patienten var väldigt lugn och resonlig. Jag hann läsa nästan 200 sidor i sista twilight boken. Imorgon ska jag dit och sitta vak igen, till samma patient. Känns helt okej må jag säga :)
Just ja, det jag tänkte berätta om dagen som verkligen berörde mig! På Samvården är det som sagt många patienter med cancer i Öron-Näsa-Hals regionen. Idag på onkologen hörde jag en röst som jag kände igen från i sommar, denna patient har legat inne på Samvården under sommaren. När jag slutat mitt pass gick jag in till henne och hon sken upp som en sol, påpekade min hårfärg, visade bilder på barnbarnen och hade så mycket att berätta. Hennes man skrattade och sa att "nu kommer du att vara hes imorgon så mycket som du pratar". Dels att hon kände igen mig, och dels att han blev så glad att jag kom in och sa hej, det gjorde mig glad :')

Vill bara påpeka att dela med er av denna sida, min vän Kritto som behöver en operation som landstinget vägrar betala. http://www.facebook.com/pages/Det-h%C3%A4r-handlar-om-Kritto/164198663661639

Mitt liv består mest av jobb och katter just nu, så här kommer ännu en kattbild.


Nej nu ska jag ta och klä mig innan Jonny knackar på dörren :)

Att säga att man är gammelfadder och ändå får vara med på nollningen igen känns väldigt roligt. Jag hade en awesome kväll, fastän det inte blev som planerat. Trevlig förfest och lärde mig lite nya namn (som jag säker snart kommer att ha glömt tyvärr), gick till Origo där det var lång kö redan innan de öppnat, stod och knuffades i denna kö i typ en halvtimme innan vi gav upp, gick mot Corona - ännu längre kö, bestämdes oss för att dra tillbaka till lägenheten vi hade förfest i och köra efterfest direkt.
Jag är en person som gillar att hålla i trådarna, fixa och dona. Ordnade kvarterslokal till nollningen förra helgen, trots att jag inte var med själv. Skjutsade även hem en full nolla med Thomas bil eftersom Thomas inte själv hade möjlighet att göra detta. Har fixat så att vi ska få äta buffé på Black Country Kitchen efter att han egentligen har stängt om typ en och en halv vecka. Fixa fixa fixa, jag gillart :)

Nu ska jag sova så jag orkar jobba på Samvården imorgon. Har förresten påbörjat ett inlägg som kommer att hamna under kategorin "min resa", blir dock inte att avsluta det idag. Men för er nyfikna själar, håll utkik! :)


Caesar gillar att ligga i handfatet när man själv ska tvätta händerna.

Som jag skrev tidigare så präglas man mycket av uppväxten, och en sak som verkligen präglade mig var min bästa vän, vars smärta jag bar på tillsammans med honom. Innan ni läser denna historia vill jag bara göra er uppmärksamma på att detta är min upplevelse av hur det var, vad jag observerade, vad jag gjorde, och vad jag kände.
Min vän, han var en glad kille, alltid trevlig och social, umgicks mycket med oss tjejer.
Jag tror det var i 6'an det hela började, och jag vet egentligen inte hur lång tid det hann gå innan vi ens började reagera. Det började med att han åt mindre och mindre på luncherna, till slut var det i princip ingenting. När man för honom påtalade detta åt honom litegrann, men man kunde ofta höra honom gå och spy på toan efteråt.
Jag minns särskilt två lunchsituationer.
Den ena gången var det den läraren som då åt lunch med oss, hon såg hur lite han åt, och jag minns inte riktigt hur man på något sätt sa/visade hon oss att hon visste vad som försiggick. Jag minns fortfarande den lättnad jag kände när jag visste att hon visste, att nu vet en vuxen och han kommer att få hjälp, men ännu mer minns jag min djupa besvikelse när jag insåg att hon låtsades blunda för problemet som ingenting hade hänt.
Den andra gången var när jag och ett gäng tjejer ur klassen (minns dock inte vilka, men vi var då några stycken), stod utanför toadörren och hörde hur han kraxade upp det lilla han ätit. De andra tjejerna såg ut ungefär som jag kände mig - vemodig, förtvivlad.
Men jag märkte inte att någon annan gjorde någonting, ingen vuxen och inte heller någon av hans andra vänner. Han sa att han mådde bra, att det inte var någonting att oroa sig över. Det var i samma veva som jag själv försöka göra en skillnad, göra någonting för honom. Jag minns hur jag var med honom nästan varje kväll och i princip tvingade honom att äta. Jag minns hur jag rostade bröd och han tog brödskivan från mig. Han påstod att han inte tyckte om kanterna och tog bort stor del av brödet. Smöret han sedan bredde på var nästintill obefintligt. Men han åt, även om det inte var mycket. Första gångerna gick han på toa och jag kände mig misslyckad då mina försök att få i honom mat slutade med att maten hamnade i toastolen.
Min vän älskade att vara ute och gå, eftersom han var så ”tjock” och ville då röra på sig för att förbränna ”allt fett” han hade på kroppen. Jag fortsatte att bjuda hem honom på fika och direkt vi fikat föreslog jag en promenad vilket han direkt nappade på. Då glömde han bort att gå på toan och vi gick ut istället, så att när vi kom tillbaka från promenaden intalade jag åtminstone mig själv att nu har viss del av det jag fick honom att äta hunnit tas upp av kroppen innan han hinner försöka spy upp det.
Han klädde sig alltid i stora kläder, men jag minns en gång när han gjorde en volt på studsmattan i Järvträsk blev och tröjan gled upp och hans skelett blottades mot mig. Jag blev helt förfärad, jag hade inte riktigt förstått hur smal han faktiskt var förrän jag såg han den gången. Det var verkligen bara skinn och ben.
Det började även hända att han svimmade, jag var dock aldrig med någon av dessa gånger, utan andra var det.

Låter detta som en hållbar situation?

Det kändes som att det var jag som var med om allt som han var med om, att det var jag som hade anorexia. Vi var så tajta, så hans smärta var min smärta, och det gjorde så ont i mig. Till sist orkade jag inte längre, jag gav upp och gick till kuratorn. Väl där kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag berättade allt och det slutade med att han blev tvångsinlagd.

Nu hoppar jag lite i historian till nästa händelse, med samma person. Detta tror jag var när vi gick i 8’an. Han hade då börjat äta igen, han var fortfarande smal, men det har han alltid varit och det var inte längre så där sjukligt.
I alla fall. Han blev då självdestruktiv, han skar sig framför allt på armarna. Ibland kunde han ringa mig på kvällarna och be mig komma över med bandage att linda hans armar med, han klarade inte av att röra på armarna innanför tröjan eftersom det gjorde så ont. Hans armar var fulla i sår, vissa sår var riktigt djupa. Det luktade illa, och jag lindade om honom.
Han berättade att det var lärare på skolan som ibland kom på honom när han var på toan och skar sig. Jag tycks även minnas att han talade om för mig att han en gång tuppat av på skol-toaletten för att han skurit sig för mycket och de hade låst upp dörren utifrån. Han hade kontakt med kuratorn, men han fortsatte ändå med sitt beteende.
En gång skrev han och berättade att han hade piercat sig. När jag frågade vars på kroppen han hade piercat sig svarade han:

”I armen.”
När jag ifrågasatte vad han menade med i armen sa han att jag skulle få se när jag träffade honom. Han hade då stuckit in säkerhetsnålar under huden i armen, det var hans piercningar. Jag fick honom att plocka ut dessa, men det var mycket motvilligt han gjorde detta.
Det gick en tid och sedan blev jag ombedd att gå till kuratorn. Jag trodde att det var ett rutinmöte som alla elever skulle gå på. Kuratorn frågade lite basala frågor och sedan ställde hon frågan som var orsaken till att jag var där:
”Vad vet du om honom?”
Hon frågade alltså om min kompis, vad jag visste om honom och om hans beteende, hur allvarligt det var. Jag sa att jag vill väldigt gärna svara på hennes frågor, eftersom att jag också ansåg att han har ett problem, men att jag inte ville göra detta bakom hans rygg. Jag ville att han skulle få vara med när jag berättade, så att han med egna öron fick höra vad jag sa.
Sagt och gjort, vi ordnade ett möte, och jag berättade allt jag visste. Min kompis som egentligen är världens snällaste människa, blev både arg och frustrerad. Jag fortsatte berätta, ville få ur mig allt, men ville fortfarande att han skulle höra vad jag sa.
Det slutade med att han återigen blev tvångsinlagd.

Jag tror att han många gånger var rätt irriterad på mig, att jag berättade allt, att jag inte höll tyst. Och själv hade jag väldigt mycket skuldkänslor båda gångerna han åkte in, jag hade fått min bästa kompis att bli inlåst, för han vantrivdes verkligen där!
Så här i efterhand har han tackat mig. Han har sagt att om det inte hade varit för mig hade han inte levt idag.
Idag har vi fortfarande bra kontakt, även om det inte är som förr. Nu när jag flyttat till Umeå träffas vi så klart inte lika ofta. Men vi har gått igenom så mycket tillsammans, och det bandet vi fått tror jag kommer vara svårt att bryta.

Varför vill jag då dela med mig av denna historia? Det är ju inte ens min historia, det är ju hans? Jag anser ändå att detta till stor del är min historia, att den till stor del präglat mig till den jag är idag. Det var detta som från början fick mig intresserad av sjukvård, att ta hand om människor. Jag tror att det är till stor del detta som har fått mig att välja den utbildning jag valt – sjuksköterska.
Denna tid var även väldigt psykiskt påfrestande för mig, och den berörde och påverkade mig väldigt mycket. Den formade mig till den jag är idag.

Min vän har även läst detta innan jag nu publicerar det och godkänt att jag lägger ut det. De som känner oss båda kommer att veta vem jag pratar om, och vet redan stor del av det som hände. Men nu får ni även ta del av min version av situationen, min upplevelse. Och ni som inte alls vet vem jag pratar om, ta till er ändå och begrunda.


Bild tagen från google.

Kursen vi läser nu handlar som sagt om psykatri, och dagens föreläsning berörde mig verkligen. Det var en kvinna som berättade om sitt liv. Hur hon under hela sin barndom var rädd, aldrig hade ett tryggt hem att komma hem till då hennes pappa blev "konstig" av alkoholen. Hon blev flera gånger slagen av honom likaså hennes mamma. Som barn gick hon ofta upp på nätterna när hon hörde att han var vaken, gick upp för att kolla så hennes mamma var okej.
"Jag tänkte att det är bättre att han slår mig, än att han slår min mamma."
Hon blev även sexuellt utnyttjad av sin systers man. Men hon teg om allt, berättade ingenting för någon. Hon hade varit hemma hos en kompis vid tidig ålder och kompisens föräldrar hade velat prata med dem.
"Ni ska passa er för att umgås för mycket med **** och inte heller fara hem till h*n, eftersom hennes föräldrar är alkolister båda två."
Det var de orden som fick henne att aldrig berätta, för hon var rädd att bli utstött på samma sätt om folk fick reda på hur hon hade det hemma.
När hon började gymnasiet fick hon flytta hemifrån, men mådde fortfarande inte bra. Det slutade med att hon köpte rakblad och började skära sig.
"Det kändes som en befrielse att om så bara för en sekund förflytta smärtan inifrån till ytliga sår."
När hon var i 25års åldern orkade inte kroppen mer, hon blev halvsidesförlamad och under ett års tid klarade hon inte av att gå utan hjälpmedel. Hennes kropp vibrerade när hon rörde på sig. Vi fick se filmklipp hur hon såg ut efter ett halvår i detta tillstånd, hon föll ofta när hon gick och det var knappt att hon tog sig framåt. Hon försökte att alltid gå med händerna korsade över bröstet, för att dölja sin byst, för hon var äcklig, smutsig.
Det tog tid men hon tog sig ur allt, och idag mår hon bra. Hon har bearbetat det som hänt. Hon har fortfarande viss känselbortfall i ansiktet vilket man kunde se då det hängde lite på denna sida, och hon hade även borta känsel i ena handen.

Det här var en väldigt komprimerad version av hennes berättelse, men den berörde mig verkligen. Och den fick mig att tänka på hur mycket man präglas av sin hemmamiljö och vad man varit med om under sin uppväxt. Min bästa vän vars smärta jag bar med mig ständigt, hur jag satt vid ett element på rasterna på skolan i min ensamhet, hur min moster blev brutalt mördad.
Men jag hade någonting som inte dagens föreläsare hade, jag hade alltid ett tryggt hem. Jag medger att jag berättade väl inte alltid allt hemma, men jag kände mig alltid trygg där.
Hade det inte varit för min familj har jag en känsla av att jag hade löpt stor risk att gå tillbaka till mitt ex ännu en gång, trots att jag egentligen visste att han inte skulle ändras, att han inte var bra för mig. Men jag tror ändå, att om det inte varit för min familj, så hade jag litat på hans ord om bättring, hade än en gång fallit för hans charm och gått tillbaka honom - bara för att det hade varit enklare.
Min resa att mig ifrån honom har ni ju på många sätt tagit del av, och den har inte varit lätt. Det är nu drygt ett år sedan, och det är mycket bättre - just eftersom att jag har bearbetat det omgående. Jag har pratat med olika proffessionella instanser, varit på både enskilda samtal och gruppsamtal, och jag har haft min familj. Självklart har jag även haft vänner, som många har hjälpt mig lång bit på vägen.
Men bara att klara av att lämna honom, hade jag inte klarat av att göra, inte klarat av att säga, om jag inte hade varit i Järvträsk - i min trygghet. När jag sedan kom tillbaka till Umeå var min kusin här, han bodde på soffan. Vi pratade egentligen inte särskilt mycket, och jag tror inte att han förstår hur mycket det hjälpte mig att ha honom här, för det var en trygghet. Jag var dels rädd för att han skulle söka upp mig, men även rädd för att jag skulle bli för svag och välja den enkla vägen och gå tillbaka till honom. Bara känslan av att ha någon som sov här, som var här, utan några krav att prata - det fick mig att känna mig trygg, trots att jag var helt förstörd.
När det sedan blev dags för Luleå tingsrätt angående pengar han var skyldig mig hade jag en kär kär vän som körde mig dit, följde med. Men även mamma körde från Järvträsk, trots att vi inte har särsklit gott om pengar och det är rätt långt till Luleå - mycket bensinpengar, trots att hon har så mycket problem med sin kropp så att sitta och köra såna långa sträckor är för henne väldigt smärtsamt. Att få ha ens bästa vän med sig in i det rummet var väldigt skönt, men att även ha med sig mamma - det gjorde hela tillvaron trygg, trots att han var där.

Jag tänkte även idag på detta med jobb. Alla säger att jag jobbar mycket, men det får mig att må bra. Inte bara att det trillar in mer pengar på kontot utan även tillfredställelsen att göra någonting rätt. Och jag tror även att mycket är på grund av hur jobbet fick mig att känna mig när jag hade lämnat honom. Det var jobbet som fick mig att orka vidare, att ha någonting att göra, att hjälpa andra.
Så min första räddning var nära och kära, men på andra plats kom jobbet. Jag minns att jag berättade lite kort för min chef, bara utifall att han skulle dyka upp på arbetsplatsen, och jag minns hans ord:
"Jag förstår fullt ut om du inte orkar vara här. Om du ringer till mig och sjukanmäler dig så är det okej, jag förstår det och ska inte ifrågasatta oavsett hur länge du blir borta."
Men jag skakade bara på huvudet, sa att det går bra att jobba. Just då behövde jag även pengarna, eftersom att det inte var särskilt billigt att försörja oss båda då han oftast inte hade pengar, och dessutom var det så mycket som han alltid tyckte att vi skulle köpa som blev av mina pengar.
Hade jag inte haft jobbet under den tiden hade jag bara legat i sängen och inte gjort någonting. Jag orkade inte prata med någon jag kände, under ett tag stängde jag verkligen alla som kände mig sedan tidigare ute. Att ha jobbet fick mig att stiga upp och ändå göra någonting, det fick mig att fortsätta leva.

Jag tror man kommer långt om man har en trygg grund att stå på, för mig har det alltid varit ett tryggt hem. Vänner har kommit och gått, och många har hjälpt mig, men grundtryggheten hemma i Järvträsk har alltid funnits kvar.


My saftey place - Järvträsk.

Hur gör man när glasskivan på ramen gått sönder? Fick tips av mamma att fixa en plastskiva. Men jag kollade blocket och hade tur - fanns en tavla med rätt mått som jag prutade ner och fick för 100kr, som dessutom var här på Berghem så det var bara att knalla över och hämta. Så nu är det riktigt snyggt om ni frågar mig, dock svårt att visa med mobilkvalla:


I övrigt så fick jag idag ett glädjande besked om ni frågar mig. Jag har blivit timanställd på Bemanningsbyrån på sjukhuset, så jag kan komma att få gå som undersköterska på Samvården och även Vak på andra avdelningar om det behövs. Vi får väl se hur mycket folk de behöver, men jag tycker att det känns väldigt spännande åtminstone!
Har dock i och med det beskedet bestämt mig att detta blir sista månaden som ledsagare då tiden blir knapp. Jag kan väl inte jobba hur mycket som helst? Jag har ju fortfarande tre olika extrajobb vid sidan av studierna; Demensboendet, Personlig Assistent och Sjukhuset.
Det är som skönt att jobba på nå sätt.

Skolan började om idag, nu läser vi om psykiatrin. Jag tycker att det är ett rätt fascinerande ämne må jag säga. Denna kurs är till stor del webb-baserad, så det är mycket självstudier.


Nästan varje morgon är Caesar tokig innan man kliver upp, ibland tidigt på morgonen när man fortfarande har ett tag kvar att sova. Men när man kliver upp och det är okej för honom att vara tokig, då däckar han.

Ikväll har jag pysslat, tänkte visa vad jag åstadkommit för er. Dock var det en besvikelse när jag tog fram tavelramen, glasskivan hade inte överlevt bussresan hemifrån till Umeå. Men nu när jag varit så duktig och gjort fint ville jag ha den på väggen ändå! Har någon något förslag hur jag kan få en ny glasskiva/ny tavla utan att det blir så dyrt, hör gärna av er :)


Katterna var duktiga och hjälpte till med jämna mellanrum. Tack för hjälpen...


Tog ner alla bilder som min kusin hade på väggen där förut, nu känns det mer som mitt place istället för hans =)


Tada!!

Det har varit en lång dag för mig. Till att börja med en väldigt kort natts sömn. Upp och spela beachvolley, men ju fler gånger jag spelar beachvolley det första jag gör på dagen desto mer inser jag hur dumt det är. Jag är som stel på något sätt, trots att jag är så överrörlig. Det är som att kroppen inte har bråkat igång ännu, så jag kan inte prestera alls. Att cykla är oftast jätte jobbigt, men jag gör det ändå bara för att ta mig snabbare fram. Även om jag egentligen inte vill erkänna det så vet jag att EDS'en (Ehlers-Danlos Syndrom) finns hos mig, fastän det inte syns utåt, fastän jag biter ihop mitt yttersta för att inte visa det på något sätt.
Nåväl, sedan bar det av direkt till sjukhuset för att jobba. Att jobba går som bra, då blir jag en annan person, tar en annan roll, det kan vara mycket att göra men det är oftast inte för jobbigt för lederna. Dessutom trivs jag så bra, så då går tiden snabbt =)
Efter jobbet funderade jag på att följa med några vänner ut, men jag kände att jag inte riktigt hade orken med mig. Så jag for hem till Thomas. Han bakade scones, vi drack te, och såg en film. Det var väldigt länge sedan jag senast såg en film med en vän (förutom på bio). Tycker generellt att det är rätt överskattat, men ikväll var det precis vad jag behövde.

Imorgon ska inte någon väckarklocka få väcka mig, jag ska sova ut! =)