Kär lek?
Igår började jag läsa denna bok - Kär lek? Skriven av Malin Johansson (en tjej från JÄRVTRÄSK!) Jag tog mig drygt 130 sidor och jag finner den väldigt bra. Den är lättläst och intresseväckande. Den är skriven på ett sätt så att åtminstone jag har väldigt lätt att relatera till den. Dels sådana problem som att tjejen i boken är från Norrland och bor i Skåne, missförstånd och ifrågasättning på grund av hennes dialekt.
"Var kommer du ifrån? Du är inte härifrån va?" frågar han.
"Nej. Jag är från Arvidsjaur. Typ."
"Jaha, var ligger det?"
"Norrland. Norrbottens län. Lappland."
"Jaha, men Lappland. Är inte det typ en stad?
"Eh nej. Det är ett landskap."
s. 93
Jag har själv upplevt liknande situationer när jag har försökt förklara för folk från södra Sverige var jag kommer ifrån. Umeåbor har dock lite koll, de flesta.
Det är mycket mordernt; och facebook och msn är naturliga inslag vilket känns som att det som händer i boken skulle lika gärna kunna hända en själv.
Sedan skriver hon mycket om sådant som jag är beredd att påstå att nästan alla kan känna igen sig i. Känslor som de flesta har känt:
"Jag går hem till mig och lägger armarna kring den lila prydnadskudden. Saknar någon att ringa eller någon att sakna när jag vaknar. Mest av allt längtar jag efter någon som skulle vilja sakna mig. Fullosofisk som aldrig förr ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Omtyckt av alla men inte älskad av någon."
s. 26
Denna bok (trots att jag bara läst ca en tredjedel) har även fått mig att känna igen mig själv på andra sätt. Som hur huvudpersonen tappar talförmågan runt en viss kille, trots att hon egentligen är väldigt verbal. Även jag har råkat ut för det med en kille. I vanliga fall brukar jag inte bli ställd, paralyserad, men en kille fick mig alltid förr att bli det. Det var som att jag tappade talförmågan när han var i närheten. Hans kramar värmde ända in i själen och hans doft var fantastisk. Hans röst var silkeslen och jag upptäckte mig flera gånger tappa bort vad det riktigt var han sa när han pratade.
Det var förr, och jag har kommit över den perioden. Men det är roligt att läsa om precis samma fenomen i en bok på ett sätt som får det att kännas som att det emellanåt är mig hon skriver om.
Så här långt är boken fantastisk. Ska dock försöka att inte läsa förrän jag ska sitta vak eller något liknande igen, så att jag vet att jag har någonting bra att läsa då.
Inte nog med att Malin är duktig att skriva, hon har nog även kommit att bli lite av en "förebild" för mig. Jag drömmer ju själv om att få skriva böcker i framtiden. Och just att hon är från Järvträsk och har lyckats ger mig hopp om att själv kunna lyckas, i framtiden :)
Jag har själv upplevt liknande situationer när jag har försökt förklara för folk från södra Sverige var jag kommer ifrån. Umeåbor har dock lite koll, de flesta.
Det är mycket mordernt; och facebook och msn är naturliga inslag vilket känns som att det som händer i boken skulle lika gärna kunna hända en själv.
Sedan skriver hon mycket om sådant som jag är beredd att påstå att nästan alla kan känna igen sig i. Känslor som de flesta har känt:
"Jag går hem till mig och lägger armarna kring den lila prydnadskudden. Saknar någon att ringa eller någon att sakna när jag vaknar. Mest av allt längtar jag efter någon som skulle vilja sakna mig. Fullosofisk som aldrig förr ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Omtyckt av alla men inte älskad av någon."
s. 26
Denna bok (trots att jag bara läst ca en tredjedel) har även fått mig att känna igen mig själv på andra sätt. Som hur huvudpersonen tappar talförmågan runt en viss kille, trots att hon egentligen är väldigt verbal. Även jag har råkat ut för det med en kille. I vanliga fall brukar jag inte bli ställd, paralyserad, men en kille fick mig alltid förr att bli det. Det var som att jag tappade talförmågan när han var i närheten. Hans kramar värmde ända in i själen och hans doft var fantastisk. Hans röst var silkeslen och jag upptäckte mig flera gånger tappa bort vad det riktigt var han sa när han pratade.
Det var förr, och jag har kommit över den perioden. Men det är roligt att läsa om precis samma fenomen i en bok på ett sätt som får det att kännas som att det emellanåt är mig hon skriver om.
Så här långt är boken fantastisk. Ska dock försöka att inte läsa förrän jag ska sitta vak eller något liknande igen, så att jag vet att jag har någonting bra att läsa då.
Inte nog med att Malin är duktig att skriva, hon har nog även kommit att bli lite av en "förebild" för mig. Jag drömmer ju själv om att få skriva böcker i framtiden. Och just att hon är från Järvträsk och har lyckats ger mig hopp om att själv kunna lyckas, i framtiden :)
"Men är du den vackraste tjejen på hela stället?"
Fredagkväll var det utgång på schemat. Sofia som skulle fylla år dagen efter hade jag ordnat ett kort till samt 200kr i Umeå C - jag tyckte att hon skulle få unna sig någonting fint. På födelsedagskortet skrev jag även:
Nåväl, det var inte det jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om utan om krogen och dess miljö. Vi gick ut på All star som så många gånger förr. Det var fantastiskt trevligt, tills ungefär 00.30, då blev det plötsligt tjockt med folk överallt. Man blev armbågad och knuffad på dansgolvet, alla sittplatser tog slut och jag blev bara generellt less.
Som jag många gånger påpekat är jag inte den som raggar på krogen, det är inte heller så att killar raggar på mig utan jag är med mitt gäng och inget mer. Mycket beror nog på att jag är väldigt dissande i sättet, möter inte någon randoms blick, vänder mig bort från de som styr sina steg mot mig och ja.. Detta är egentligen lite tråkigt, då det skulle kunna vara rätt roligt att prata med folk, jag gillar ju nya människor. Jag blir bara så skeptisk mot fulla killar och deras avsikter.
Ett fascinerande fenomen på krogen är dock dessa oneliners som många kör på. Igår när vi hade hämtat ut jackorna och skulle lämna Allstar var det faktiskt en kille som pratade med mig:
Han: "Ursäkta..?"
(Jag trodde att jag tappat någonting och vände mig mot honom).
Han: "Men är du den vackraste tjejen på hela stället?"
Jag: "Nej!"
Efter mitt snabba och korta nej verkade han så paff att jag var så kort att han sa inget mer. Samtidigt kände jag att det där var en kommentar han drog till väldigt många tjejer den kvällen så jag kände inte att jag gick miste om någonting :)
Krogen är väl inte den ultimata miljön att träffa någon, men jag förstår inte varför jag ständigt blir så anti. Innan kan jag tänka att jag ska vara åtminstone lite mer öppen, inte så fullt så avvisande, men jag är det ändå varje gång. Jag brukar inte vara blyg vid kontakt med nya människor, men i krogmiljö blir jag "blyg".
Det är så mycket som du och jag delar
Och vid skolarbete det väldigt sällan felar
Våra namn är dessutom likadana
Att ha dig vid min sida har blivit en vana
Nu när du fyller år, något fint du dig ska unna
Se det som att dessa pengar är vunna
Du är min vän och det är jag glad över
Även om du inte kommer bli min ”löver” ;)
Nåväl, det var inte det jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om utan om krogen och dess miljö. Vi gick ut på All star som så många gånger förr. Det var fantastiskt trevligt, tills ungefär 00.30, då blev det plötsligt tjockt med folk överallt. Man blev armbågad och knuffad på dansgolvet, alla sittplatser tog slut och jag blev bara generellt less.
Som jag många gånger påpekat är jag inte den som raggar på krogen, det är inte heller så att killar raggar på mig utan jag är med mitt gäng och inget mer. Mycket beror nog på att jag är väldigt dissande i sättet, möter inte någon randoms blick, vänder mig bort från de som styr sina steg mot mig och ja.. Detta är egentligen lite tråkigt, då det skulle kunna vara rätt roligt att prata med folk, jag gillar ju nya människor. Jag blir bara så skeptisk mot fulla killar och deras avsikter.
Ett fascinerande fenomen på krogen är dock dessa oneliners som många kör på. Igår när vi hade hämtat ut jackorna och skulle lämna Allstar var det faktiskt en kille som pratade med mig:
Han: "Ursäkta..?"
(Jag trodde att jag tappat någonting och vände mig mot honom).
Han: "Men är du den vackraste tjejen på hela stället?"
Jag: "Nej!"
Efter mitt snabba och korta nej verkade han så paff att jag var så kort att han sa inget mer. Samtidigt kände jag att det där var en kommentar han drog till väldigt många tjejer den kvällen så jag kände inte att jag gick miste om någonting :)
Krogen är väl inte den ultimata miljön att träffa någon, men jag förstår inte varför jag ständigt blir så anti. Innan kan jag tänka att jag ska vara åtminstone lite mer öppen, inte så fullt så avvisande, men jag är det ändå varje gång. Jag brukar inte vara blyg vid kontakt med nya människor, men i krogmiljö blir jag "blyg".
Upp och hoppa ligg ej och dra dig, när du blir gammal vill ingen ha dig
För er som tycker att jag skriver långa inlägg med bara massa text tänkte jag sammanfatta kort för:
* Sökt sommarjobb på Samvården
* Framtiden?
* Bokat hjärt- och njur scanning på Caesar (så att han kan bli avelshane for real)
* Hungerkänslan
* Självbiografi kursen på kvinnojouren
Tanken idag var att jag skulle grilla med lite vänner vi Nydalasjön men jag orkade inte ta mig iväg. Istället har jag sökt sommarjobb, sökte i första hand på Samvården. Vad jag ska göra efter sommaren vet jag verkligen inte. Jag gillar att arbeta inom vården, men samtidigt är det det enda jag har gjort hela mitt liv. Bara för att jag kommer vara utbildad sjuksköterska betyder det inte att jag måste jobba 100% som allmänsjuksköterska direkt. Det finns så mycket möjligheter bara av att ha en högskoleutbildning, särskilt en som är så fokuserad kring människor. Till sommaren vill jag jobba på NUS i alla fall, så mycket vet jag. Vad jag vill senare, det vet jag inte. Jobba kvar på NUS, söka något annat ssk-jobb, söka något annat jobb, plugga?
Jag har även fixat tid för att scanna Caesars hjärta och njurar så att jag kan lägga ut honom som avelshane. Han är ju så fin, så det vill jag inte ska gå till spillo och kastrera honom direkt.
Jag har ännu inte tagit mig riktigt upp ur sängen, inte heller ätit. Det här med hungerkänsla vet jag inte om jag haft på riktigt någon gång? Visst min mage kan kurra, men jag känner mig inte alltid hungrig. Jag kan ibland uttrycka att jag är starving, men det går över på typ en kvart om inget görs åt saken. Jag kan vara sugen på mat, och jag kan äta mycket för att det är gott. Jag kan också inte äta, och det gör som ingen skillnad. När jag tänker efter har jag nog alltid varit så, mer eller mindre. När jag var liten och det inte var någonting jag tyckte om så åt jag helt enkelt inte, jag behövde inte äta någonting annat istället utan jag bara valde att inte äta. Ofta när jag äter gör jag det för att jag "måste".
När jag träffade tre av kvinnorna från kvinnofridsgruppen i fredags diskuterade vi detta. Av vi fyra som var där är vi två som har diagnosen EDS och två som är väldigt överrörliga (misstänkt EDS). Vi alla fyra påtalade detta fenomen att hungerkänslan var aningen bristande, om inte obefintlig. Däremot är vi alla kloka kvinnor och äter ändå, men sällan av just den anledningen att vi är hungriga.
Ikväll börjar självbiografi kursen på kvinnojouren.
Fokus kommer att ligga på att skapa stabilitet och trygghet, en hållbar grund för skrivandet. Att ta väl hand om sig själv under skrivprocessen. Att etablera en grund för fortsatt skrivande. Du använder kursen som du själv behöver och skriver om det du själv vill skriva om. Det är inget krav att skriva om någon viss typ av erfarenhet. Ni kommer att få verktyg för att skriva om det ni själva vill skriva om.
Ur innehållet: Att utveckla ramar och rutiner för skrivandet. Minnestekniker. Ingångar till skrivandet. Att föra loggbok. Läkande skrivande. Korta föredrag varvat med skrivövningar och diskussioner. Uppmuntran till eget skrivande mellan träffarna.
Jag älskar att skriva, så jag tror detta kommer att vara en bra grund för mitt framtida skrivande. Trots den här bra känslan att gå den här kursen är det även en liten känsla av skräck som smyger sig in. Skräckblandad förtjusning. Jag tänker inte särskilt ofta på vad jag har varit med om, men nu kommer jag återigen att kastas in i det. Jag tror egentligen inte att det kommer att påverka mig särskilt mycket, men samtidigt är jag inte säker.
Vi får se efter kvällens första möte helt enkelt.
Och rubriken, så sjöng mina föräldrar för oss när vi var små och de väckte oss. Och nu ska jag faktiskt upp och hoppa, klä mig och börja göra mig i ordning, kl 18 ska jag vara på plats. Tänkte lite fel, tänkte att det var drygt en timme kvar innan jag ska vara där, men det är ju nästan bara en halvtimme!
* Sökt sommarjobb på Samvården
* Framtiden?
* Bokat hjärt- och njur scanning på Caesar (så att han kan bli avelshane for real)
* Hungerkänslan
* Självbiografi kursen på kvinnojouren
Tanken idag var att jag skulle grilla med lite vänner vi Nydalasjön men jag orkade inte ta mig iväg. Istället har jag sökt sommarjobb, sökte i första hand på Samvården. Vad jag ska göra efter sommaren vet jag verkligen inte. Jag gillar att arbeta inom vården, men samtidigt är det det enda jag har gjort hela mitt liv. Bara för att jag kommer vara utbildad sjuksköterska betyder det inte att jag måste jobba 100% som allmänsjuksköterska direkt. Det finns så mycket möjligheter bara av att ha en högskoleutbildning, särskilt en som är så fokuserad kring människor. Till sommaren vill jag jobba på NUS i alla fall, så mycket vet jag. Vad jag vill senare, det vet jag inte. Jobba kvar på NUS, söka något annat ssk-jobb, söka något annat jobb, plugga?
Jag har även fixat tid för att scanna Caesars hjärta och njurar så att jag kan lägga ut honom som avelshane. Han är ju så fin, så det vill jag inte ska gå till spillo och kastrera honom direkt.
Jag har ännu inte tagit mig riktigt upp ur sängen, inte heller ätit. Det här med hungerkänsla vet jag inte om jag haft på riktigt någon gång? Visst min mage kan kurra, men jag känner mig inte alltid hungrig. Jag kan ibland uttrycka att jag är starving, men det går över på typ en kvart om inget görs åt saken. Jag kan vara sugen på mat, och jag kan äta mycket för att det är gott. Jag kan också inte äta, och det gör som ingen skillnad. När jag tänker efter har jag nog alltid varit så, mer eller mindre. När jag var liten och det inte var någonting jag tyckte om så åt jag helt enkelt inte, jag behövde inte äta någonting annat istället utan jag bara valde att inte äta. Ofta när jag äter gör jag det för att jag "måste".
När jag träffade tre av kvinnorna från kvinnofridsgruppen i fredags diskuterade vi detta. Av vi fyra som var där är vi två som har diagnosen EDS och två som är väldigt överrörliga (misstänkt EDS). Vi alla fyra påtalade detta fenomen att hungerkänslan var aningen bristande, om inte obefintlig. Däremot är vi alla kloka kvinnor och äter ändå, men sällan av just den anledningen att vi är hungriga.
Ikväll börjar självbiografi kursen på kvinnojouren.
Fokus kommer att ligga på att skapa stabilitet och trygghet, en hållbar grund för skrivandet. Att ta väl hand om sig själv under skrivprocessen. Att etablera en grund för fortsatt skrivande. Du använder kursen som du själv behöver och skriver om det du själv vill skriva om. Det är inget krav att skriva om någon viss typ av erfarenhet. Ni kommer att få verktyg för att skriva om det ni själva vill skriva om.
Ur innehållet: Att utveckla ramar och rutiner för skrivandet. Minnestekniker. Ingångar till skrivandet. Att föra loggbok. Läkande skrivande. Korta föredrag varvat med skrivövningar och diskussioner. Uppmuntran till eget skrivande mellan träffarna.
Jag älskar att skriva, så jag tror detta kommer att vara en bra grund för mitt framtida skrivande. Trots den här bra känslan att gå den här kursen är det även en liten känsla av skräck som smyger sig in. Skräckblandad förtjusning. Jag tänker inte särskilt ofta på vad jag har varit med om, men nu kommer jag återigen att kastas in i det. Jag tror egentligen inte att det kommer att påverka mig särskilt mycket, men samtidigt är jag inte säker.
Vi får se efter kvällens första möte helt enkelt.
Och rubriken, så sjöng mina föräldrar för oss när vi var små och de väckte oss. Och nu ska jag faktiskt upp och hoppa, klä mig och börja göra mig i ordning, kl 18 ska jag vara på plats. Tänkte lite fel, tänkte att det var drygt en timme kvar innan jag ska vara där, men det är ju nästan bara en halvtimme!
Beröring är beroendeframkallande
"Den fysiska närheten till andra människor gör dig tryggare och friskare, den håller liv i relationer.
Någon lägger en hand på din arm, kramar om dig eller masserar din spända nacke - och vips känns livet lite lättare. Du blir lugn, känner dig kanske som en lyckligare människa. Kroppen jublar.
Att fysisk beröring gör oss gott och får oss att slappna av vet vi av erfarenhet. Förklaringen, eller åtminstone en del av den, stavas oxytocin."*
Jag tycker som säkerligen många andra människor att närhet är fantastiskt. Att mysa, vara nära, kramas. Som många av er vet så är jag en väldigt mysig människa. Spontankramas gör jag gärna, ligger i någons famn i soffan medan man sitter och pratar, sitter och håller någons hand på föreläsningarna, pillar i någons hår på rasterna och så vidare.
Jag känner verkligen som artikeln skriver att jag blir lyckligare av närheten. Och det måste inte vara intim-sexuell närhet utan det räcker väldigt långt med närhet från en vän.
Det här med att sova med någon är också mysigt. Dock sover man ju sämre med någon första gångerna man sover med denne. Det tar ett tag innan man "vänjer" sig, men när man väl har gjort det så blir det istället svårt att sova ensam. Jag upplever det åtminstone så. Fastän jag i början sover väldigt dåligt med någon prioriteras det emellanåt, för att hur lite sömn man än må få - ack vad mysigt det är!
"Dessutom ger de mersmak - beröring är beroendeframkallande."*
Att ge långa kramar gör jag till de flesta jag umgås med. Däremot kyssar utbyter jag inte med vemsomhelst. Även om jag inte varit kär (eller någonting ens åt det hållet) i den jag kysst har det ändå oftast funnits någonting. Det är inte en random jag träffar för första gången i alla fall.
Jag har även sovit med flera och gjort just det, sovit. Visserligen somnat i dennes famn men inte utbytt någon kyss. Vissa kallar mig teaser för detta, men jag ser (oftast) inte mening med att bara strula bara för att. Klart det händer, men det är så skönt att bara få ligga i någons famn och känna sig trygg - då behövs det inte så mycket mer!
* http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/omsint-beroring-far-kroppen-att-jubla
Någon lägger en hand på din arm, kramar om dig eller masserar din spända nacke - och vips känns livet lite lättare. Du blir lugn, känner dig kanske som en lyckligare människa. Kroppen jublar.
Att fysisk beröring gör oss gott och får oss att slappna av vet vi av erfarenhet. Förklaringen, eller åtminstone en del av den, stavas oxytocin."*
Jag tycker som säkerligen många andra människor att närhet är fantastiskt. Att mysa, vara nära, kramas. Som många av er vet så är jag en väldigt mysig människa. Spontankramas gör jag gärna, ligger i någons famn i soffan medan man sitter och pratar, sitter och håller någons hand på föreläsningarna, pillar i någons hår på rasterna och så vidare.
Jag känner verkligen som artikeln skriver att jag blir lyckligare av närheten. Och det måste inte vara intim-sexuell närhet utan det räcker väldigt långt med närhet från en vän.
Det här med att sova med någon är också mysigt. Dock sover man ju sämre med någon första gångerna man sover med denne. Det tar ett tag innan man "vänjer" sig, men när man väl har gjort det så blir det istället svårt att sova ensam. Jag upplever det åtminstone så. Fastän jag i början sover väldigt dåligt med någon prioriteras det emellanåt, för att hur lite sömn man än må få - ack vad mysigt det är!
"Dessutom ger de mersmak - beröring är beroendeframkallande."*
Att ge långa kramar gör jag till de flesta jag umgås med. Däremot kyssar utbyter jag inte med vemsomhelst. Även om jag inte varit kär (eller någonting ens åt det hållet) i den jag kysst har det ändå oftast funnits någonting. Det är inte en random jag träffar för första gången i alla fall.
Jag har även sovit med flera och gjort just det, sovit. Visserligen somnat i dennes famn men inte utbytt någon kyss. Vissa kallar mig teaser för detta, men jag ser (oftast) inte mening med att bara strula bara för att. Klart det händer, men det är så skönt att bara få ligga i någons famn och känna sig trygg - då behövs det inte så mycket mer!
* http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/omsint-beroring-far-kroppen-att-jubla
Diamanten
Jag gillar människor som får mig att tänka efter, se saker på ett annat sätt, utvecklas. En sådan människa pratade jag med häromkvällen. Han drog en liknelse som jag fann väldigt målande, så jag tänkte få dela den även med er.
Han jämförde människor med diamenter. Ingen är den andra lik och beroende på hur man snurrar på diamanten ser den olika ut. Vissa sidor av diamenten är inte alls särskilt fina med andra är fantastiska. På samma sätt är människor man lär känna. Ingen är den andra lik och en människa har flera olika sidor. Vissa sidor gillar man inte medan vissa verkligen tilltalar en.
Alla är unika, och han beskrev hur han vill se hela diamanten - alla sidor hos en människa. Även de sidor som inte är så fina.
Allt man varit med, allt man gör, allt man är präglar hur vi är idag. Som när någon får höra om mitt ex och vad jag varit med om, då vill jag inte att de ska se på mig som att jag har problem. ALLA har problem, frågan är bara vad man gör med dem - om man erkänner och bearbetar dem eller om man sopar dem under mattan och endast visar hur "perfekt" man är.
Mina problem idag beror inte på honom utan det är problem som jag hade haft ändå. Skillnaden nu efter jag har träffat honom är att jag faktiskt tar tag i dem och bearbetar dem. Förr förnekade jag allt, berättade inte att jag mådde dåligt när jag mådde dåligt. Nu för tiden mår jag mestadels bra, men jag talar inte ofta om för vänner när det är botten. Däremot pratar jag med min person, jag funderar och jag bearbetar.
Det är först när jag kan sätta ord på det som är jobbigt, på mina "problem" som jag faktiskt kan bearbeta dem och då går det ofta väldigt snabbt. Förr kunde jag länge må dåligt över samma sak gång på gång på gång. Idag mår jag endast dåligt över det tills jag själv medvetandegör problem, tills jag sätter ord på det.
Det jag egentligen ville säga med detta inlägg var att; Tänk på diamanten. Det finns alltid flera sidor, sidor vi gillar och sidor vi inte gillar. Men om man inte ser alla dessa sidor så ser man inte helheten, man ser inte hur unik någon är. Man ser inte hela diamanten.
Han jämförde människor med diamenter. Ingen är den andra lik och beroende på hur man snurrar på diamanten ser den olika ut. Vissa sidor av diamenten är inte alls särskilt fina med andra är fantastiska. På samma sätt är människor man lär känna. Ingen är den andra lik och en människa har flera olika sidor. Vissa sidor gillar man inte medan vissa verkligen tilltalar en.
Alla är unika, och han beskrev hur han vill se hela diamanten - alla sidor hos en människa. Även de sidor som inte är så fina.
Allt man varit med, allt man gör, allt man är präglar hur vi är idag. Som när någon får höra om mitt ex och vad jag varit med om, då vill jag inte att de ska se på mig som att jag har problem. ALLA har problem, frågan är bara vad man gör med dem - om man erkänner och bearbetar dem eller om man sopar dem under mattan och endast visar hur "perfekt" man är.
Mina problem idag beror inte på honom utan det är problem som jag hade haft ändå. Skillnaden nu efter jag har träffat honom är att jag faktiskt tar tag i dem och bearbetar dem. Förr förnekade jag allt, berättade inte att jag mådde dåligt när jag mådde dåligt. Nu för tiden mår jag mestadels bra, men jag talar inte ofta om för vänner när det är botten. Däremot pratar jag med min person, jag funderar och jag bearbetar.
Det är först när jag kan sätta ord på det som är jobbigt, på mina "problem" som jag faktiskt kan bearbeta dem och då går det ofta väldigt snabbt. Förr kunde jag länge må dåligt över samma sak gång på gång på gång. Idag mår jag endast dåligt över det tills jag själv medvetandegör problem, tills jag sätter ord på det.
Det jag egentligen ville säga med detta inlägg var att; Tänk på diamanten. Det finns alltid flera sidor, sidor vi gillar och sidor vi inte gillar. Men om man inte ser alla dessa sidor så ser man inte helheten, man ser inte hur unik någon är. Man ser inte hela diamanten.
Ytligt, och sen..?
Innan man känner någon, när man endast har sett en bild på denna människa, så är ju faktiskt utseendet det man har åsikter om. Jag kanske inte talar för alla, men för mig själv i alla fall. Någonting jag brukar lägga märke till är ögon och hår. Generellt gillar jag dem med lite större ögon, eller åtminstone inte små. Det ska finnas någonting att titta in i, någonting som ger uttryck. Sedan gillar jag även mörkare ögon. Ögonbrynen är viktiga på så sätt att de ska synas och inte vara så blonda att de nästan smälter in. Håret däremot det gör inget om det är blont så länge ögonbrynen inte är jätteljusa, dock skulle jag nog säga att jag generellt gillar mörkhåriga mer. Viktigare än färgen är dock längden. Att det faktiskt finns hår, det gillar jag. Näsan brukar jag inte lägga märke till särskilt mycket om det inte är någonting väldigt i ögonfallande. Mun och tänder däremot. Killen bör ha definierbara läppar men inte några gigantiska. Och när de ler bör det inte se ut som klippiga bergen utan vanliga tänder, inte heller att tandköttet syns för mycket. Kroppen lägger jag inte lika stor vikt vid, men visst är det mer attraktivt med någon som är lite tränad istället för ölmage.
Detta låter väldigt ytligt och det är det. Jag skulle dock säga att de flesta har en åsikt vad de gillar mer på ett utseende, vad de finner attraktivt.
När det sedan kommer till den fasen att jag lär känna människan bakom bilden så blir utseendet mindre och mindre viktigt. Personen i fråga har dessutom en tendens att bli snyggare om jag gillar personligheten.
Någonting jag däremot är väldigt svag för är rösten, hur någon pratar. Dialekt spelar väl till viss del in, men jag har ingen favoritdialekt som jag är särskilt svag för. Det är snarare hur de för sig i sitt tal, hur de kan vara mjuk i rösten på precis rätt ställen, hur jag själv kan sitta och lyssna när de pratar bara för att just få höra deras röst.
Det andra jag är svag för är blickar. Hur någons blick kan kännas som de går hela vägen in i själen, hur det känns som de kan se hela mig för den jag är. En flackande blick är inte särskilt attraktivt, och det skapar ingen connection.
Det var nu väldigt länge sedan men det var en kille som var hit som gjorde alla rätt redan första gången. Dels innan hade han lite pluspoäng för sitt mörka lite längre hår och bruna ögon. Men väl här, hans röst var fantastisk och jag gillade verkligen att lyssna på honom. Vi satt vända mot varandra i min soffa och ställde frågor till varandra ur ett "lära-känna-varandra-spel" som han hade. Hans blick flackade inte utan han höll ögonkontakt med mig i princip hela tiden. Sen att det visade sig att våra personligheter inte alls gick ihop lika bra är en annan femma, utan nu pratar jag endast första mötet.
Den tredje saken som jag finner attraktivt är hur de kan föra sig verbalt. Det har väl även det lite med rösten att göra men hur de för sig verbalt tycker jag inte har bara med tal att göra utan även skrift. De ska självklart inte skriva hela tiden för då blir det nästan creepy, men ändå mer ofta än sällan. Ett godnatt eller godmorgon sms är väldigt fint. Eller att de skriver och frågar hur dagen har varit.
Jag har pratat om honom förr och nu gör jag det igen, Ryan Reynolds. Visst jag tycker dels han ser bra ut, men det finns kändisar som är snyggare. Men Ryans röst har jag helt fallit för. Jag älskar hur han pratar, hur han använder olika tonlägen på rätt ställen och.. Ja, hans röst är helt enkelt fantastisk.
Här är ett exempel. Jag gillar verkligen hans röst :)
Detta låter väldigt ytligt och det är det. Jag skulle dock säga att de flesta har en åsikt vad de gillar mer på ett utseende, vad de finner attraktivt.
När det sedan kommer till den fasen att jag lär känna människan bakom bilden så blir utseendet mindre och mindre viktigt. Personen i fråga har dessutom en tendens att bli snyggare om jag gillar personligheten.
Någonting jag däremot är väldigt svag för är rösten, hur någon pratar. Dialekt spelar väl till viss del in, men jag har ingen favoritdialekt som jag är särskilt svag för. Det är snarare hur de för sig i sitt tal, hur de kan vara mjuk i rösten på precis rätt ställen, hur jag själv kan sitta och lyssna när de pratar bara för att just få höra deras röst.
Det andra jag är svag för är blickar. Hur någons blick kan kännas som de går hela vägen in i själen, hur det känns som de kan se hela mig för den jag är. En flackande blick är inte särskilt attraktivt, och det skapar ingen connection.
Det var nu väldigt länge sedan men det var en kille som var hit som gjorde alla rätt redan första gången. Dels innan hade han lite pluspoäng för sitt mörka lite längre hår och bruna ögon. Men väl här, hans röst var fantastisk och jag gillade verkligen att lyssna på honom. Vi satt vända mot varandra i min soffa och ställde frågor till varandra ur ett "lära-känna-varandra-spel" som han hade. Hans blick flackade inte utan han höll ögonkontakt med mig i princip hela tiden. Sen att det visade sig att våra personligheter inte alls gick ihop lika bra är en annan femma, utan nu pratar jag endast första mötet.
Den tredje saken som jag finner attraktivt är hur de kan föra sig verbalt. Det har väl även det lite med rösten att göra men hur de för sig verbalt tycker jag inte har bara med tal att göra utan även skrift. De ska självklart inte skriva hela tiden för då blir det nästan creepy, men ändå mer ofta än sällan. Ett godnatt eller godmorgon sms är väldigt fint. Eller att de skriver och frågar hur dagen har varit.
Jag har pratat om honom förr och nu gör jag det igen, Ryan Reynolds. Visst jag tycker dels han ser bra ut, men det finns kändisar som är snyggare. Men Ryans röst har jag helt fallit för. Jag älskar hur han pratar, hur han använder olika tonlägen på rätt ställen och.. Ja, hans röst är helt enkelt fantastisk.
Här är ett exempel. Jag gillar verkligen hans röst :)
Randoms
Idag (eller well, nu är det ju tekniskt sett igår) sov jag länge och spenderade sedan större delen av dagen i sängen med datorn framför mig skrivande på c-uppsatsen. Jag må säga att jag är faktiskt väldigt less denna uppsats redan nu, nåväl snart är det över.
Jag pallrade mig upp just före kl 17 och ställde mig i duschen för att sedan he mig ut i snöovädret och ner på stan. Nere på stan träffade jag en random (inget illa menat, men i början är ju faktiskt alla randoms) vid namn Eric. Han må ju ha varit rätt trevlig för 3 timmar på Waynes gick väldigt snabbt ;)
Han har hunnit skriva ett blogginlägg sedan han kom hem med följande ord: "Väl på stan så träffade jag Sofia. Hon är knasig, rolig och den enda jag vet som kan vakna mitt i natten och känna suget efter revbensspjäll. Ni vet ett sånt där sug man man få efter t.ex. godis i bland. Sötsug alltså!"
Jag blev väldigt glad av att bli så pass omnämnd, att jag inte är någon random. Personer man inte ens bryr sig om att berätta för sina vänner om har inte gjort nog stort intryck utan är fortfarande en random.
Jag träffar en hel del randoms som jag kallar människor innan jag träffat och lärt känna dem. Vissa fortsätter jag att kalla random även efter att jag har träffat dem beroende på hur pass bra jag tycker att jag lärt känna människan. Fortfarande, jag menar ingenting illa med random utan det är bara för att det finns ingen annan passande kategori för stunden - då man inte riktigt uppnått vänstadiet och inte heller vet om det kan utvecklas till ett potentiellt ragg.
Det är lite fascinerande att träffa randoms också. Kanske bör tillägga innan jag fortsätter att de flesta randoms har jag skrivit en del med. Man har alltid målat upp en bild av personen innan man träffas, dels skapas till viss del förutfattade meningar av bilder och sedan har man fått något typ av intryck av det man skrivit. Vissa har man inga förväntningar på medan andra väldigt höga. Nu låter det som jag träffar randoms hela tiden, men så är inte fallet. Jag har dock hunnit med en del under mitt liv, fler sedan jag blev singel - men träffade även randoms när jag hade pojkvän (dock endast på ett vänskaplig basis, såklart).
När man är uppvuxen i skogen kändes det som ett självklart alternativ på mig att hitta randoms via internet och skriva med, och även vara social när randoms började skriva till mig. Det är svårt att hitta nya människor i en by på 60-70 personer, att vidga sina vyer är ett måste. Förr var det sidor så som lunar, apberget och bilddagboken som gällde. Jag har absolut ingenting emot att hitta nytt folk via internet, jag tycker det är ett bra sätt. Man kan snabbt få reda på viktiga faktorer - om denne är kattallergiker (för mig är det oftast en rätt avgörande faktor), hur den verkar som person (verbal kompetens är hett!) och helt enkelt se så att personen inte verkar vara konstig (creepy). Jag upplever även att man får en annan kontakt när man skriver, man kan fråga sådant som man kanske inte skulle prata om vid ett verkligt möte samt att attraktion och nervositetet läggs litegrann åt sidan.
Jag pallrade mig upp just före kl 17 och ställde mig i duschen för att sedan he mig ut i snöovädret och ner på stan. Nere på stan träffade jag en random (inget illa menat, men i början är ju faktiskt alla randoms) vid namn Eric. Han må ju ha varit rätt trevlig för 3 timmar på Waynes gick väldigt snabbt ;)
Han har hunnit skriva ett blogginlägg sedan han kom hem med följande ord: "Väl på stan så träffade jag Sofia. Hon är knasig, rolig och den enda jag vet som kan vakna mitt i natten och känna suget efter revbensspjäll. Ni vet ett sånt där sug man man få efter t.ex. godis i bland. Sötsug alltså!"
Jag blev väldigt glad av att bli så pass omnämnd, att jag inte är någon random. Personer man inte ens bryr sig om att berätta för sina vänner om har inte gjort nog stort intryck utan är fortfarande en random.
Jag träffar en hel del randoms som jag kallar människor innan jag träffat och lärt känna dem. Vissa fortsätter jag att kalla random även efter att jag har träffat dem beroende på hur pass bra jag tycker att jag lärt känna människan. Fortfarande, jag menar ingenting illa med random utan det är bara för att det finns ingen annan passande kategori för stunden - då man inte riktigt uppnått vänstadiet och inte heller vet om det kan utvecklas till ett potentiellt ragg.
Det är lite fascinerande att träffa randoms också. Kanske bör tillägga innan jag fortsätter att de flesta randoms har jag skrivit en del med. Man har alltid målat upp en bild av personen innan man träffas, dels skapas till viss del förutfattade meningar av bilder och sedan har man fått något typ av intryck av det man skrivit. Vissa har man inga förväntningar på medan andra väldigt höga. Nu låter det som jag träffar randoms hela tiden, men så är inte fallet. Jag har dock hunnit med en del under mitt liv, fler sedan jag blev singel - men träffade även randoms när jag hade pojkvän (dock endast på ett vänskaplig basis, såklart).
När man är uppvuxen i skogen kändes det som ett självklart alternativ på mig att hitta randoms via internet och skriva med, och även vara social när randoms började skriva till mig. Det är svårt att hitta nya människor i en by på 60-70 personer, att vidga sina vyer är ett måste. Förr var det sidor så som lunar, apberget och bilddagboken som gällde. Jag har absolut ingenting emot att hitta nytt folk via internet, jag tycker det är ett bra sätt. Man kan snabbt få reda på viktiga faktorer - om denne är kattallergiker (för mig är det oftast en rätt avgörande faktor), hur den verkar som person (verbal kompetens är hett!) och helt enkelt se så att personen inte verkar vara konstig (creepy). Jag upplever även att man får en annan kontakt när man skriver, man kan fråga sådant som man kanske inte skulle prata om vid ett verkligt möte samt att attraktion och nervositetet läggs litegrann åt sidan.
2011
Jag faller väl för grupptrycket och gör även jag en lite resumé av 2011. Året när jag gick vidare. I början av detta år började jag gå på gruppmöten på kvinnofridsmottagningen, vilket förmodligen är ett av de smartaste val jag gjort. En grupp på 7 medlemmar och 2 ledare som kom att betyda väldigt mycket för mig, som fick mig att se livet på annat sätt, som fick mig att gå vidare. Det finns fortfarande ärr, men det är inte mer än ärr. Såren har läkt men ärren gör sig påminda om att det faktiskt hänt, bildligt talat alltså.
Under detta år har jag knytit vänskapsband som känns väldigt starka. Lärt känna människor på djupet som jag aldrig vill släppa. Jag har många vänner och bekantingar men de jag har knutit starkast band med under detta år är Thomas, Henke och Viktor.
När jag blev singel sommaren 2010 trodde jag inte att jag skulle vara singel särskilt länge eftersom jag aldrig varit det, men hela 2011 har jag varit just det: singel. Ibland har jag varit väldigt nöjd med det, tyckt att det varit skönt. Att kunna göra vad man vill när man vill, träffa folk, "dejta" - jag definierar det ju dock inte som dejta utan snarare träffa killar som ibland utvecklas till vänskap, ibland till mer, eller helt enkelt rinner ut i sanden. Det finns även stunder när jag känt stor tomhet, önskat att jag haft någon speciell, någon som är min käraste. Dock oftast har jag varit varken eller utan endast tagit dagen som det kommer. Träffar jag någon som jag tycker om är jag öppen för förslag men gör jag det inte är jag nöjd med mitt liv ändå.
Det här har även varit ett riktigt jobb år. Jag har jobbat mycket och på olika ställen. Jag vågade även söka mig ifrån tryggheten på demensboendet och till sjukhuset där jag inte alls kände mig lika säker i min yrkesroll, även detta val är jag väldigt nöjd över. Jag har trivts väldigt bra på sjukan och mitt jobb där på Samvården.
Det här är året jag lämna tillbaka gamlingarna (katterna jag var fodervärd åt) och skaffade en till ragdoll så att jag nu har två ragdoll-grabbar. Min små älsklingar som ger mig så mycket glädje och är oerhört lättskötta.
Jag har växt otroligt mycket, vilket man gör varje år, men framför allt tack vare kvinnofridsmottagningen. Inte nog att jag lärt mig hantera det som hänt utan jag har även vuxit i mig själv. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag inte ens visste fanns.
2012 blir året när jag får min sjuksköterske-examen, blandade känslor där må jag säga. Man börjar ju äntligen se ljuset i tunneln, anledningen att man pluggat i snart tre år kommer snart att ha en mening. Men samtidigt känns det sorgligt att skiljas från min klass, och studentlivet.
2012 blir året när min kära syster Erika äntligen flyttar till Umeå!
Och 2012 blir året (eller åtminstone första halvåret) när jag (försöker) jobbar så mycket utan fokuserar på vänner och livet i övrigt. Det är enkelt att jobba, det blir nästan så att man gömmer sig bakom jobbet, tar på sig en roll och bara gör. Man behöver inte ta itu med allt annat utan kan vara nöjd med sig själv ändå. Sista terminen på sjuksköterskeprogrammet ska jag fokusera på mina vänner och prioritera dem istället för jobb. Jag ska inte jobba direkt jag är ledig utan endast någon gång i sänder.
Under detta år har jag knytit vänskapsband som känns väldigt starka. Lärt känna människor på djupet som jag aldrig vill släppa. Jag har många vänner och bekantingar men de jag har knutit starkast band med under detta år är Thomas, Henke och Viktor.
När jag blev singel sommaren 2010 trodde jag inte att jag skulle vara singel särskilt länge eftersom jag aldrig varit det, men hela 2011 har jag varit just det: singel. Ibland har jag varit väldigt nöjd med det, tyckt att det varit skönt. Att kunna göra vad man vill när man vill, träffa folk, "dejta" - jag definierar det ju dock inte som dejta utan snarare träffa killar som ibland utvecklas till vänskap, ibland till mer, eller helt enkelt rinner ut i sanden. Det finns även stunder när jag känt stor tomhet, önskat att jag haft någon speciell, någon som är min käraste. Dock oftast har jag varit varken eller utan endast tagit dagen som det kommer. Träffar jag någon som jag tycker om är jag öppen för förslag men gör jag det inte är jag nöjd med mitt liv ändå.
Det här har även varit ett riktigt jobb år. Jag har jobbat mycket och på olika ställen. Jag vågade även söka mig ifrån tryggheten på demensboendet och till sjukhuset där jag inte alls kände mig lika säker i min yrkesroll, även detta val är jag väldigt nöjd över. Jag har trivts väldigt bra på sjukan och mitt jobb där på Samvården.
Det här är året jag lämna tillbaka gamlingarna (katterna jag var fodervärd åt) och skaffade en till ragdoll så att jag nu har två ragdoll-grabbar. Min små älsklingar som ger mig så mycket glädje och är oerhört lättskötta.
Jag har växt otroligt mycket, vilket man gör varje år, men framför allt tack vare kvinnofridsmottagningen. Inte nog att jag lärt mig hantera det som hänt utan jag har även vuxit i mig själv. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag inte ens visste fanns.
2012 blir året när jag får min sjuksköterske-examen, blandade känslor där må jag säga. Man börjar ju äntligen se ljuset i tunneln, anledningen att man pluggat i snart tre år kommer snart att ha en mening. Men samtidigt känns det sorgligt att skiljas från min klass, och studentlivet.
2012 blir året när min kära syster Erika äntligen flyttar till Umeå!
Och 2012 blir året (eller åtminstone första halvåret) när jag (försöker) jobbar så mycket utan fokuserar på vänner och livet i övrigt. Det är enkelt att jobba, det blir nästan så att man gömmer sig bakom jobbet, tar på sig en roll och bara gör. Man behöver inte ta itu med allt annat utan kan vara nöjd med sig själv ändå. Sista terminen på sjuksköterskeprogrammet ska jag fokusera på mina vänner och prioritera dem istället för jobb. Jag ska inte jobba direkt jag är ledig utan endast någon gång i sänder.
"Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem"
Det är de här små oväntade saker som får en att dra lite extra på smilbanden, får det att värma lite extra i hjärtat. Jag tyckte att julen var ett bra tillfälle att visa uppskattning till dels nära och kära men av de som man knappt har kontakt med men vill berätta att de betyder/att de gör ett bra jobb eller helt enkelt bara tack!
"Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem". Den gyllende regeln som man lärde sig i förskolan. Och jag blir så glad när sådana oväntade överraskningar händer mig, sådant jag inte väntar mig.
Överraskning nummer 1. När jag kom hem från Järvträsk efter jul hade jag ett julkort från min tantas (en dement tant jag tidigare var ledsagare till, men inte längre) man. Han tackade för allt jag gjort för hans fru och önskade en god jul.
Detta gjorde mig väldigt glad eftersom att jag inte längre är ledsagare till tanta men att han ändå tog sig tid att skicka ett julkort till mig.
Överraskning nummer 2. Jag hann inte vara i lägenheten många minuter innan det knackade på dörren. Det var en av mina grannar som kom förbi med en julklapp (en chokladask) och ett julkort. De tackade så mycket för julkortet jag skickat och avslutade med orden "Du får gärna titta in någon gång om du har lust".
Dessa grannar tycker jag för övrigt är fantastiska. Redan innan jag pratat med någon av dem så log dem alltid och hälsade glatt när man möttes trots att vi inte ens bor i samma trappuppgång. I somras när jag var ute med katterna kom deras barn och ville mysa med mina grabbar. När jag behövde hjälp att bära ner mitt vardagsrumsbord i källaren var det pappan i familjen som hjälpte mig, med ena sonen skuttande bredvid sig "Det kanske är någon som vill dricka kaffe hos oss pappa!" Det blev inget kaffe den gången, eller jag dricker ju inte kaffe överhuvudtaget men jag skulle dessutom iväg och jobba så hade ingen möjlighet att fara dit då.
Jag har absolut tänkt hälsa på dem framöver. Kanske även kunna vara barnvakt åt barna där någon gång? Och kanske att de kommer förbi när Pappa Anders barn är här på besök?
Överraskning nummer 3. En kille som jag inte känner särskilt bra sa innan jul att han tänkte ge mig en julklapp eftersom han tänkte på mig när han såg det. Eftersom vi inte känner varandra särskilt bra och knappt umgås tänkte jag att det var någonting han hade liggande hemma, men icket! Fick denna julklapp i efterskott, han hade alltså varit och köpt Heros of might and magic 5 (ett dataspel för dem som inte vet) till mig!
Jag blev förvånad att han köpt någonting för det första, och dessutom ett dataspel som inte är det billigaste! Jag har inte provat spelat femman faktiskt, men trean och fyran gillar jag. Att någon som jag knappt umgås med känner mig så pass bra att kunna köpa en sådan personlig julklapp till mig :')
Självklart uppskattar jag även det mina vänner gör för mig, det jag fått av dem i julklapp också! Men såna här små och oväntade saker är ändå speciella :)
Så varför gör man inte sådant oftare? Varför ska någon måsta fylla år för att man ska ge dem en present? Varför ska det vara alla hjärtans dag för att ge sin älskade blommor? Osvosv..
Jag personligen brukar försöka att göra sådana här små saker för dem jag bryr mig om när de minst anar det. Skicka ett kort med posten och berätta att jag tycker om dem, skicka ett nallebud bara för att de är sådan bra vän.
Jag gör väl inte detta särskilt ofta, men det händer. Jag vill göra det, för jag vet själv hur glad man blir när det händer en själv. Återigen, den gyllende regeln "Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem".
"Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem". Den gyllende regeln som man lärde sig i förskolan. Och jag blir så glad när sådana oväntade överraskningar händer mig, sådant jag inte väntar mig.
Överraskning nummer 1. När jag kom hem från Järvträsk efter jul hade jag ett julkort från min tantas (en dement tant jag tidigare var ledsagare till, men inte längre) man. Han tackade för allt jag gjort för hans fru och önskade en god jul.
Detta gjorde mig väldigt glad eftersom att jag inte längre är ledsagare till tanta men att han ändå tog sig tid att skicka ett julkort till mig.
Överraskning nummer 2. Jag hann inte vara i lägenheten många minuter innan det knackade på dörren. Det var en av mina grannar som kom förbi med en julklapp (en chokladask) och ett julkort. De tackade så mycket för julkortet jag skickat och avslutade med orden "Du får gärna titta in någon gång om du har lust".
Dessa grannar tycker jag för övrigt är fantastiska. Redan innan jag pratat med någon av dem så log dem alltid och hälsade glatt när man möttes trots att vi inte ens bor i samma trappuppgång. I somras när jag var ute med katterna kom deras barn och ville mysa med mina grabbar. När jag behövde hjälp att bära ner mitt vardagsrumsbord i källaren var det pappan i familjen som hjälpte mig, med ena sonen skuttande bredvid sig "Det kanske är någon som vill dricka kaffe hos oss pappa!" Det blev inget kaffe den gången, eller jag dricker ju inte kaffe överhuvudtaget men jag skulle dessutom iväg och jobba så hade ingen möjlighet att fara dit då.
Jag har absolut tänkt hälsa på dem framöver. Kanske även kunna vara barnvakt åt barna där någon gång? Och kanske att de kommer förbi när Pappa Anders barn är här på besök?
Överraskning nummer 3. En kille som jag inte känner särskilt bra sa innan jul att han tänkte ge mig en julklapp eftersom han tänkte på mig när han såg det. Eftersom vi inte känner varandra särskilt bra och knappt umgås tänkte jag att det var någonting han hade liggande hemma, men icket! Fick denna julklapp i efterskott, han hade alltså varit och köpt Heros of might and magic 5 (ett dataspel för dem som inte vet) till mig!
Jag blev förvånad att han köpt någonting för det första, och dessutom ett dataspel som inte är det billigaste! Jag har inte provat spelat femman faktiskt, men trean och fyran gillar jag. Att någon som jag knappt umgås med känner mig så pass bra att kunna köpa en sådan personlig julklapp till mig :')
Självklart uppskattar jag även det mina vänner gör för mig, det jag fått av dem i julklapp också! Men såna här små och oväntade saker är ändå speciella :)
Så varför gör man inte sådant oftare? Varför ska någon måsta fylla år för att man ska ge dem en present? Varför ska det vara alla hjärtans dag för att ge sin älskade blommor? Osvosv..
Jag personligen brukar försöka att göra sådana här små saker för dem jag bryr mig om när de minst anar det. Skicka ett kort med posten och berätta att jag tycker om dem, skicka ett nallebud bara för att de är sådan bra vän.
Jag gör väl inte detta särskilt ofta, men det händer. Jag vill göra det, för jag vet själv hur glad man blir när det händer en själv. Återigen, den gyllende regeln "Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem".
Nyårskyssen?
Innan jul mådde jag verkligen bra. Alla små bekymmer som jag har, som alla människor har, kändes så obefintliga och meningslösa. Jul, som är min favorithögtid på hela året. Att få vara hemma med familjen och bara ha det bra.
Nu är julen över och nyår närmar sig. Nyår, när man "ska" kyssa sin älskling på tolvslaget för att fira det nya året. Men senaste åren har inte varit så för mig, och inte heller i år. Precis som singlar känner inför Alla hjärtans dag tror jag många känner inför nyår, jag vet i alla fall att jag gör det. Förvisso är denna känsla inte katastrofal, varken inför Alla hjärtans dag eller nyår, men lite ledsamt känns det helt klart.
Detta nyår kommer säkerligen bli jätte trevligt, ska fira med mina närmsta vänner här i Umeå. Äta god mat och umgås hela kvällen. Jag är övertygad om att jag kommer att ha det fantastiskt, men jag tror ändå att det kommer att kännas lite ledsamt när tolvslaget närmar sig, när tolvslaget äger rum, och när tolvslaget är över.
Det finns dem som kysser en random på tolvslaget, eller en vän, bara för att ha någon att kyssa. Precis som man inte ska sitta ensam på Alla hjärtans dag. Det kanske får det att kännas bättre, kanske inte. De år jag har varit singel har jag helt enkelt låtit bli.
En kyss ska väl inte vara en så big deal egentligen, och det är den kanske inte heller. Det är nog snarare ensamhetskänslan som kommer smygande som den periodvis gör. Jag tror att alla har känt så någon gång, att trots att det är fullt med människor runt en så finns det ingen där. Trots att man har fantastiska vänner så känns det ensamt.
A kiss to celebrate the new year. Given between december 31st at 11:59:55 and january 1st at 12:00:36. The kiss is meant to represent the end of the year that was and the start of a new year and a "new you."
http://www.urbandictionary.com/define.php?term=New%20Years%20Kiss
Nu är julen över och nyår närmar sig. Nyår, när man "ska" kyssa sin älskling på tolvslaget för att fira det nya året. Men senaste åren har inte varit så för mig, och inte heller i år. Precis som singlar känner inför Alla hjärtans dag tror jag många känner inför nyår, jag vet i alla fall att jag gör det. Förvisso är denna känsla inte katastrofal, varken inför Alla hjärtans dag eller nyår, men lite ledsamt känns det helt klart.
Detta nyår kommer säkerligen bli jätte trevligt, ska fira med mina närmsta vänner här i Umeå. Äta god mat och umgås hela kvällen. Jag är övertygad om att jag kommer att ha det fantastiskt, men jag tror ändå att det kommer att kännas lite ledsamt när tolvslaget närmar sig, när tolvslaget äger rum, och när tolvslaget är över.
Det finns dem som kysser en random på tolvslaget, eller en vän, bara för att ha någon att kyssa. Precis som man inte ska sitta ensam på Alla hjärtans dag. Det kanske får det att kännas bättre, kanske inte. De år jag har varit singel har jag helt enkelt låtit bli.
En kyss ska väl inte vara en så big deal egentligen, och det är den kanske inte heller. Det är nog snarare ensamhetskänslan som kommer smygande som den periodvis gör. Jag tror att alla har känt så någon gång, att trots att det är fullt med människor runt en så finns det ingen där. Trots att man har fantastiska vänner så känns det ensamt.
A kiss to celebrate the new year. Given between december 31st at 11:59:55 and january 1st at 12:00:36. The kiss is meant to represent the end of the year that was and the start of a new year and a "new you."
http://www.urbandictionary.com/define.php?term=New%20Years%20Kiss
Du bestämmer själv ditt värde
*Nummer 62 - Du bestämmer själv ditt värde
Newsflash: Ditt värde har ingenting personligen med dig att göra! Ditt värde är något som du bestämmer dig för att utstråla. Även om du egentligen har världens sämsta självkänsla så är det ingen som vet om det - så länge du inte tänker tala om det för dem. När andra bildar sig en uppfattning om dig har de inget annat att gå på än det som du väljer att ge dem.
Detta tips skulle jag vilja likna med ett uttryck jag ofta har använt: "Fake it 'til you make it."
Men detta jag vill påtala i detta inlägg utan det är just rubriken i tips nummer 62 - "Du bestämmer själv ditt värde." Jag har ofta en tendens att vara okej med allt. Och även om jag egentligen inte är okej med det, så säger jag att det är okej och biter ihop. Det må ju vara kopiöst idiotiskt. Vad visar man då att man har för värde egentligen? Gör vad ni vill, behandla mig hur ni vill, ta mig för given - det är okej.
Nej det är inte alls okej, inte på långa vägar. Visserligen händer det emellanåt att jag tycker att någon inte behandlar mig rätt eller respekterar mig, och då "släpper" jag denna människa. Jag låter den gå, för att undvika energitjuvar.
Det har hänt då och då att jag umgås med någon som säger att de ska komma hit en särskild tid, men dyker inte upp, och hör inte heller av sig. När man försöker kontakta denna person får man inget svar och man väntar. Efter ett tag får man svar, någon bortförklaring om varför ankomsttidpunkten blivit framskjuten och lovord om att "jag kommer nu istället." Oftast säger jag bara okej, fastän jag tycker att det är dålig stil. Jag tänker att alla kan få förhinder, för det kan man ju faktiskt få. Däremot tycker jag att man ska höra av sig när sådana förhinder uppstår. Dock finns det en gräns även för mig. Är inte min tid värd någonting, ska jag ständigt sitta och vänta och det är okej?
Jag må säga att jag oftast är väldigt tålmodig, och jag blir inte ofta bitter. Och när jag väl blir det så sitter det inte i särskilt länge. Men egentligen, hur behandlar vi varandra? Hur många tar vi förgivet?
Jag och en kompis diskuterade det för ett tag sedan. Att ens bästa vänner planerar man inte så ofta att göra särskilda saker. Det blir ofta impulsivt när man är ledig så "hänger" man. Däremot dem som man inte är så nära med, dem man inte umgås med så mycket, de planerar man att träffa och ofta även vad man ska göra. Visst det är bekvämt, men..
*Nummer 52 - Bli inte tagen för given
...Kom ihåg att du är högsta vinsten. Det är du som funderar på om han är tillräckligt bra för dig, det är du som är den sällsynta fågeln som han måste fånga innan det är för sent.
* Ur Alla får ligga av Henrik Fexeus.
Newsflash: Ditt värde har ingenting personligen med dig att göra! Ditt värde är något som du bestämmer dig för att utstråla. Även om du egentligen har världens sämsta självkänsla så är det ingen som vet om det - så länge du inte tänker tala om det för dem. När andra bildar sig en uppfattning om dig har de inget annat att gå på än det som du väljer att ge dem.
Detta tips skulle jag vilja likna med ett uttryck jag ofta har använt: "Fake it 'til you make it."
Men detta jag vill påtala i detta inlägg utan det är just rubriken i tips nummer 62 - "Du bestämmer själv ditt värde." Jag har ofta en tendens att vara okej med allt. Och även om jag egentligen inte är okej med det, så säger jag att det är okej och biter ihop. Det må ju vara kopiöst idiotiskt. Vad visar man då att man har för värde egentligen? Gör vad ni vill, behandla mig hur ni vill, ta mig för given - det är okej.
Nej det är inte alls okej, inte på långa vägar. Visserligen händer det emellanåt att jag tycker att någon inte behandlar mig rätt eller respekterar mig, och då "släpper" jag denna människa. Jag låter den gå, för att undvika energitjuvar.
Det har hänt då och då att jag umgås med någon som säger att de ska komma hit en särskild tid, men dyker inte upp, och hör inte heller av sig. När man försöker kontakta denna person får man inget svar och man väntar. Efter ett tag får man svar, någon bortförklaring om varför ankomsttidpunkten blivit framskjuten och lovord om att "jag kommer nu istället." Oftast säger jag bara okej, fastän jag tycker att det är dålig stil. Jag tänker att alla kan få förhinder, för det kan man ju faktiskt få. Däremot tycker jag att man ska höra av sig när sådana förhinder uppstår. Dock finns det en gräns även för mig. Är inte min tid värd någonting, ska jag ständigt sitta och vänta och det är okej?
Jag må säga att jag oftast är väldigt tålmodig, och jag blir inte ofta bitter. Och när jag väl blir det så sitter det inte i särskilt länge. Men egentligen, hur behandlar vi varandra? Hur många tar vi förgivet?
Jag och en kompis diskuterade det för ett tag sedan. Att ens bästa vänner planerar man inte så ofta att göra särskilda saker. Det blir ofta impulsivt när man är ledig så "hänger" man. Däremot dem som man inte är så nära med, dem man inte umgås med så mycket, de planerar man att träffa och ofta även vad man ska göra. Visst det är bekvämt, men..
*Nummer 52 - Bli inte tagen för given
...Kom ihåg att du är högsta vinsten. Det är du som funderar på om han är tillräckligt bra för dig, det är du som är den sällsynta fågeln som han måste fånga innan det är för sent.
* Ur Alla får ligga av Henrik Fexeus.
Trekant?
"Tycker du bara om pojkar?"
Jag svarade att så ligger det till och undrade så klart varför denna fråga dök upp ur intet.
"Njäe tänkte om du ville mysa tillsammans med oss." (Oss = hon och hennes kille).
Jag tackade artigast nej till erbjudandet, kände inte att en trekant med hon och hennes kille var något alternativ för mig. Själva samtalsämnet har dock dykt upp ibland efter det, mest för att det är lite roligt att diskutera, jag vill dock påpeka att jag inte har någon som helst plan på att ha en trekant!
"Trekant är en form av gruppsex där tre personer deltar, oavsett vilken kombination av kön som är involverade.
Precis som med andra typer av gruppsex är trekanter i verkligheten relativt ovanligt jämfört med sex mellan två personer. Orsaken till detta är omtvistad, dels anförs samhällets traditionella tvåsamhetsnormativitet inom sexualiteten, dels anförs det att det är på grund av de osäkerhets- och svartsjukekänslor som kan uppstå, men även på grund av rädsla för könssjukdomar."
Enligt Wikipedia.
Efter att jag fått förfrågan av denna tjej så diskuterade även vi två detta ämne litegrann, jag hävdade att trekant skulle kännas så konstigt, som att en skulle bli tredje hjulet, särskilt om det är med ett par! "Ingen blir utanför" fick jag då till svar.
När jag har diskuterat trekanter med kompisar har vi oftast varit överens om en sak, att det är svårast att veta hur man ska börja. Att risken att stämningen blir lite tryckt om man bestämmer att "Kom hit på lördag kl 19 så har vi en trekant." För vissa kanske det fungerar, men jag personligen skulle ha svårt för det. Just det att det är bestämt i förväg? Jag är lite mer av den naturen att "det bara ska hända", inte att man ska planera det och bestämma var, när, hur.
Vad jag har förstått är det inte helt ovanligt att par letar efter en tredje, för att krydda till förhållandet lite kanske? Jag har hört en del kompisar berättat om hur de drömmer om en trekanter, både de som är singlar och de som är/har varit i ett förhållande. Det finns en hel del sidor på internet där man kan söka efter likasinnade också.
Jag står ändå fast vid att trekant inte är någonting jag skulle vilja prova, att det för mig känns självklart att en blir tredje hjulet. Jag ser inte ner på dem som väljer att ha trekant, det är absolut upp till dem. Jag tycker att det kan vara fascinerande att diskutera, men det stannar där.
Vad har du för tankar om trekanter?
The frog
"It’s . . . I don’t even know how to tell the story, but it’s like the
frog that ends up boiling because he didn’t realize the heat was being
turned up a little bit, a little bit, and a little bit more. Finally, before
he knew it he was boiled. That’s how it felt."
QUEEN, J., BRACKLEY, M. H. & WILLIAMS, G. B. 2009. Being emotionally abused: a phenomenological study of adult women's experiences of emotionally abusive intimate partner relationships. Issues in Mental Health Nursing, 30, 237-245.
"Vi har fan kört fast i ett jävla dike och kan inte komma oss loss"
Det finns vissa personer och vissa sms som jag sparat genom tiderna. Från slutet av mars 2005 har jag sparat sms i ett worddokument som nu är 87 sidor långt. Jag har sparat sådant som är utöver det vanliga, det som är oerhört fint, det som är förvånade, det som är jobbigt, det som är roligt. Well, sådant som står ut ur mängden helt enkelt. Sms'en som kommer att användas i detta blogginlägg är tagna hullerombuller från dessa år, så att ingen ska känna sig utelämnad.
Det är många gånger jag har haft kvar mycket sms på telefonen, sms som varit under en jobbig period, eller någonting som jag bara inte vill ska vara så nära till hands hela tiden men ändå ha kvar. Då ser jag det lite som självterapi att skriva in dessa sms på datorn, att ha kvar som minne.
Jag tycker även att det är skönt att ha kvar vissa sms som bevis för mig själv att det faktiskt var på ett sätt, att det verkligen varit så här fint, att det verkligen varit så här jobbigt. Så att jag inte senare börjar tvivla på min egen förmåga att bedöma situationer och börjar överdriva.
Jag har nog egentligen alltid eftersträvat "enkelt" när det kommer till vänskapsrelationer. Men som Jonny skrev om The Hedgehog's Dilemma - "Hur du än väljer att göra så kommer relationer med andra människor att såra dig. Det finns ingen perfekt person, ingen tagglös partner. Du kommer aldrig bli varm utan att såra och bli sårad."
Och så är det ju också. Man kommer i dispyter, man har underbart trevligt, man är oense, man gråter..
"Bara vara. Hur kan vi bara vara. Vi har fan kört fast i ett jävla dike och kan inte komma oss loss. Och du tror att allt ordnar sig. Precis så känns det för mig :)"
Bara vara har jag många gånger uttryckt. Att bara få vara och ha det som det var förr, men många gånger kan det vara svårt att återgå till det man hade, åtminstone när det gått så långt att man "kört fast i ett jävla dike".
Ibland går det att reparera, och då blir det oftast starkare och finare än det någonsin varit.
Jag har som många av er vet meste killkompisar. Jag trivs väldigt bra med killar, det har jag alltid gjort. När jag var liten var jag nästan mer kille än tjej, och det fanns en tid när jag var väldigt ledsen över att jag var just tjej.
Men att ha så mycket killkompisar kan även leda till missförstånd och att känslor inblandas som inte alls är meningen att de ska göra det. Även under tiden när jag hade pojkvän hände detta, vilket ledde till komplicerade fortsatta vänskapsrelationer.
"Ja vill verkligen inte vara utan dig, och ja, oftast så e ja me andra tjejer bara för att försöka komma över dig för ja ha lärt mig att du aldrig kmr lämna ****, så nu vet du, ja e patetisk."
"Men förstår du inte Sofia. Jag måste ha tid för att lära mig hantera för det finns ingen som jagar upp mina känslor som dig."
Att få skriva ner dessa sms, och veta att de finns kvar, att jag kan gå tillbaka och läsa och minnas när det inte längre berör mig, det är skönt. Det känns lite som självterapi.
Sedan jag skaffade denna mobil för drygt ett år sedan har jag dock inte skrivit upp alls särskilt många sms, utan jag har sparat dem i mobilen. De har legat kvar där, de har varit fina sms som jag inte velat ta bort, det har varit sårande.
Idag har jag skrivit in en hel del av dessa sms, och det är lika jobbigt varje gång. Men så här i efterhand så känns det skönt på något sätt. Jag får bekräftelse att allt detta faktiskt har hänt, att jag inte har inbillat mig. Jag får skratta, jag får känna ett styng i bröstkorgen, jag får känna lycka över de underbara människor som finns/fanns i mitt liv, jag får lusten att fälla en tår.. Men efteråt är det som att man har stoppat undan det lite.
"Ja det också! Men du ser mig som jag aldrig sett mig förut och gör väl kanske inte det riktigt nu heller. Men du ser mig som så…fin och vacker. Och jag tycker om det sättet du ser mig och ser på mig…"
Jag avslutar detta inlägg med samma ord som Jonny avslutade sitt inlägg om The Hedgehog's dilemma - "Allt du kan göra är att hoppas på att i slutändan kommer du hitta någon som är värd all smärta."
Det är många gånger jag har haft kvar mycket sms på telefonen, sms som varit under en jobbig period, eller någonting som jag bara inte vill ska vara så nära till hands hela tiden men ändå ha kvar. Då ser jag det lite som självterapi att skriva in dessa sms på datorn, att ha kvar som minne.
Jag tycker även att det är skönt att ha kvar vissa sms som bevis för mig själv att det faktiskt var på ett sätt, att det verkligen varit så här fint, att det verkligen varit så här jobbigt. Så att jag inte senare börjar tvivla på min egen förmåga att bedöma situationer och börjar överdriva.
Jag har nog egentligen alltid eftersträvat "enkelt" när det kommer till vänskapsrelationer. Men som Jonny skrev om The Hedgehog's Dilemma - "Hur du än väljer att göra så kommer relationer med andra människor att såra dig. Det finns ingen perfekt person, ingen tagglös partner. Du kommer aldrig bli varm utan att såra och bli sårad."
Och så är det ju också. Man kommer i dispyter, man har underbart trevligt, man är oense, man gråter..
"Bara vara. Hur kan vi bara vara. Vi har fan kört fast i ett jävla dike och kan inte komma oss loss. Och du tror att allt ordnar sig. Precis så känns det för mig :)"
Bara vara har jag många gånger uttryckt. Att bara få vara och ha det som det var förr, men många gånger kan det vara svårt att återgå till det man hade, åtminstone när det gått så långt att man "kört fast i ett jävla dike".
Ibland går det att reparera, och då blir det oftast starkare och finare än det någonsin varit.
Jag har som många av er vet meste killkompisar. Jag trivs väldigt bra med killar, det har jag alltid gjort. När jag var liten var jag nästan mer kille än tjej, och det fanns en tid när jag var väldigt ledsen över att jag var just tjej.
Men att ha så mycket killkompisar kan även leda till missförstånd och att känslor inblandas som inte alls är meningen att de ska göra det. Även under tiden när jag hade pojkvän hände detta, vilket ledde till komplicerade fortsatta vänskapsrelationer.
"Ja vill verkligen inte vara utan dig, och ja, oftast så e ja me andra tjejer bara för att försöka komma över dig för ja ha lärt mig att du aldrig kmr lämna ****, så nu vet du, ja e patetisk."
"Men förstår du inte Sofia. Jag måste ha tid för att lära mig hantera för det finns ingen som jagar upp mina känslor som dig."
Att få skriva ner dessa sms, och veta att de finns kvar, att jag kan gå tillbaka och läsa och minnas när det inte längre berör mig, det är skönt. Det känns lite som självterapi.
Sedan jag skaffade denna mobil för drygt ett år sedan har jag dock inte skrivit upp alls särskilt många sms, utan jag har sparat dem i mobilen. De har legat kvar där, de har varit fina sms som jag inte velat ta bort, det har varit sårande.
Idag har jag skrivit in en hel del av dessa sms, och det är lika jobbigt varje gång. Men så här i efterhand så känns det skönt på något sätt. Jag får bekräftelse att allt detta faktiskt har hänt, att jag inte har inbillat mig. Jag får skratta, jag får känna ett styng i bröstkorgen, jag får känna lycka över de underbara människor som finns/fanns i mitt liv, jag får lusten att fälla en tår.. Men efteråt är det som att man har stoppat undan det lite.
"Ja det också! Men du ser mig som jag aldrig sett mig förut och gör väl kanske inte det riktigt nu heller. Men du ser mig som så…fin och vacker. Och jag tycker om det sättet du ser mig och ser på mig…"
Jag avslutar detta inlägg med samma ord som Jonny avslutade sitt inlägg om The Hedgehog's dilemma - "Allt du kan göra är att hoppas på att i slutändan kommer du hitta någon som är värd all smärta."
Kanske är jag kär i dig
En stor skillnad jag har upplevt mellan det jag bodde hemma i Arvidsjaurtrakterna och nu här i Umeå är mentaliteten till förhållanden. Dels av beprövad erfarenhet och dels av observationer jag har gjort. Oavsett om det finns någon evidens i det jag upplevt tycker jag att det är lite fascinerande.
I Arvidsjaurtrakterna kan uttrycket kär myntas efter att ha kysst varandra första gången. Man börjar snabbt fundera om detta är en person som skulle kunna få en att byta status på facebook till "I ett förhållande". Det går även ofta väldigt snabbt till att man faktiskt gör det, byter status alltså, att man är ett par officiellt.
Jag upplevde även ofta att när man väl kysst varandra så var man ett par, det var ingen fråga om saken utan då var man ett par. Dock tror jag detta hör till yngre åldrarna, jag själv var ju yngre när jag upplevde det så.
Vissa statusuppdateringar kommer även som en chock. Det är inte alltid man ens vet att dessa människor träffats, och plötsligt är de tillsammans.
Det hände mig när jag bodde hemmavid att killar som jag inte ens kysst, utan bara varit trevlig med, kläckte ur sig "Jag är kär i dig". Jag minns otaliga gånger hur jag sagt att "Nej du är inte kär, och jag har dessutom pojkvän". Det hände alltså ofta att folk uttryckte sig som kär när de i själva verket var någonting som jag personligen skulle kalla intresserade.
Det är inte så många som uttrycker att de vill vara singel. Jag själv ville absolut inte vara singel när jag bodde där.
Här i Umeå däremot kan man strula med samma människa i ett halvår och det betyder ändå inte mer än att man "har lite trevligt med varandra". Att ha ett kk är betydligt vanligare.
Någonting annat som jag upplever händer allt oftare här är att man är i ett nästan-förhållande. Alltså att man gör allt som man hade gjort om man varit ihop, men man hyser inte sådana känslor för varandra för att vilja kalla sig ett par, eller att man helt enkelt bara vill vara singel. Och just det att vilja vara singel, det är rätt vanligt att jag hör dessa ord, jag har nog själv varit en av dem.
Det är färre som plötsligt är i ett förhållande, utan man vet oftast om det om det händer eftersom det var tydligt under en längre tid. Så som jag upplevt säger man hellre att "jag tycker om dig" än att man är kär. Att man ofta är väldigt osäker på om man är kär eller inte. Man vet att man känner någonting men inte vad det är.
Jag tror även att one nights (eller en temporär random man strular med en gång eller några gånger) är vanligare här i Umeå. Visserligen av förklarliga skäl, det finns helt enkelt fler randoms här, i Arvidsjaurtrakterna vet man vilka många är eller så är det någon i ens umgängeskrets som vet vem det är.
Jag säger inte att alla är så här, men jag upplever att själva mentaliteten är annorlunda. På sätt och vis tycker jag att det är lite tråkigt att fastna i strula stadiet för att det sedan dör ut, fast å andra sidan känner man kanske efter lite mer än vad man gjorde när man bodde hemma i inlandet?
Är det annan mentalitet i inlandet? Finns det något samband med att de flesta jag umgås med här i Umeå är studenter och många studenter vill vara singel? Eller är det bara slumpen som fått mig att uppleva det så här?
Vad tror ni?
I Arvidsjaurtrakterna kan uttrycket kär myntas efter att ha kysst varandra första gången. Man börjar snabbt fundera om detta är en person som skulle kunna få en att byta status på facebook till "I ett förhållande". Det går även ofta väldigt snabbt till att man faktiskt gör det, byter status alltså, att man är ett par officiellt.
Jag upplevde även ofta att när man väl kysst varandra så var man ett par, det var ingen fråga om saken utan då var man ett par. Dock tror jag detta hör till yngre åldrarna, jag själv var ju yngre när jag upplevde det så.
Vissa statusuppdateringar kommer även som en chock. Det är inte alltid man ens vet att dessa människor träffats, och plötsligt är de tillsammans.
Det hände mig när jag bodde hemmavid att killar som jag inte ens kysst, utan bara varit trevlig med, kläckte ur sig "Jag är kär i dig". Jag minns otaliga gånger hur jag sagt att "Nej du är inte kär, och jag har dessutom pojkvän". Det hände alltså ofta att folk uttryckte sig som kär när de i själva verket var någonting som jag personligen skulle kalla intresserade.
Det är inte så många som uttrycker att de vill vara singel. Jag själv ville absolut inte vara singel när jag bodde där.
Här i Umeå däremot kan man strula med samma människa i ett halvår och det betyder ändå inte mer än att man "har lite trevligt med varandra". Att ha ett kk är betydligt vanligare.
Någonting annat som jag upplever händer allt oftare här är att man är i ett nästan-förhållande. Alltså att man gör allt som man hade gjort om man varit ihop, men man hyser inte sådana känslor för varandra för att vilja kalla sig ett par, eller att man helt enkelt bara vill vara singel. Och just det att vilja vara singel, det är rätt vanligt att jag hör dessa ord, jag har nog själv varit en av dem.
Det är färre som plötsligt är i ett förhållande, utan man vet oftast om det om det händer eftersom det var tydligt under en längre tid. Så som jag upplevt säger man hellre att "jag tycker om dig" än att man är kär. Att man ofta är väldigt osäker på om man är kär eller inte. Man vet att man känner någonting men inte vad det är.
Jag tror även att one nights (eller en temporär random man strular med en gång eller några gånger) är vanligare här i Umeå. Visserligen av förklarliga skäl, det finns helt enkelt fler randoms här, i Arvidsjaurtrakterna vet man vilka många är eller så är det någon i ens umgängeskrets som vet vem det är.
Jag säger inte att alla är så här, men jag upplever att själva mentaliteten är annorlunda. På sätt och vis tycker jag att det är lite tråkigt att fastna i strula stadiet för att det sedan dör ut, fast å andra sidan känner man kanske efter lite mer än vad man gjorde när man bodde hemma i inlandet?
Är det annan mentalitet i inlandet? Finns det något samband med att de flesta jag umgås med här i Umeå är studenter och många studenter vill vara singel? Eller är det bara slumpen som fått mig att uppleva det så här?
Vad tror ni?
"Jag skulle vilja vara lite av ett bad ass."
"Jag skulle vilja vara lite av ett bad ass. Att någon bara vill ha sex med mig för att de tänder på min kropp, och inte att de tycker om mig för att jag är snäll."
Hade en diskussion med en kompis för inte alls länge sedan. Han skulle vilja att folk såg honom mer som en kropp, någon som är het och som de bara vill ha sex med.
Jag personligen är tvärtom. Jag vill bli omtyckt för den jag är, och inte känna mig som ett objekt som killar bara blir kåt på, vill ha sex med, vill sova med. Jag vill bli vald att vara med för den person jag är, och jag vill inte bara ha sex för sakens skull.
Igår skrev jag med en gammal vän som jag inte hört av på säkert ett år. Han bor inte längre här i trakterna utan har flyttat iväg. Han sa att jag borde komma dit och hälsa på, men jag avböjde erbjudandet eftersom att jag knappt har tid att åka hem till Järvträsk och hälsa på, än mindre dit.
Det kom då på tal att han skulle komma till Umeå, och att sovplats löser sig - han borde ha många vänner kvar här och well, det är väl helt okej att sova här någon natt om så skulle vara fallet.
"sen skulle jag aldrig kunna sova hos dig"
"jaså, why not? :p"
"det vet du nog ;)"
....
"nä men skulle iaf inte hålla tassarna borta"
Till saken hör att vi umgicks relativt myckete under en period, men hade aldrig någon som helst närkontakt. Vi myste inte i soffan, vi sov inte med varandra. Det var en hej-kram och en hejdå-kram.
Jag styrde konversationen från detta ämne, men det tog inte lång stund förrän han återigen tog upp det.
"men skulle jag bo i ume skulle jag försöka ha sex med dig och det skulle kanske inte va bra"
"jaså varför skulle du försöka det? jag är inte ett objekt :p"
"du är trevlig och söt :p nä men det skulle inte va bra iaf"
"tack"
"skulle bli dissad om jag kom o hälsa på sen skulle det bli konstig stämmning"
Denna människa som jag såg som en av mina bättre vänner under en period, han ställde alltid upp vadän det var, vi hade roligt när vi umgicks, det var enkelt. Sättet han skrev det på fick mig verkligen att känna mig som ett objekt och ingenting mer. Jag gillar verkligen inte den känslan!
Missförstå mig rätt. Självklart gillar jag om killar tänder på mig, om de finner mig attraktiv. Men jag är mer än en kropp, och det känns som att vissa glömmer det ibland, det är det jag tycker är jobbigt. Att andra ser mig som en attraktiv människa som de skulle kunna ha sex med, det känns ju bra. Förstår ni skillnaden?
Hade en diskussion med en kompis för inte alls länge sedan. Han skulle vilja att folk såg honom mer som en kropp, någon som är het och som de bara vill ha sex med.
Jag personligen är tvärtom. Jag vill bli omtyckt för den jag är, och inte känna mig som ett objekt som killar bara blir kåt på, vill ha sex med, vill sova med. Jag vill bli vald att vara med för den person jag är, och jag vill inte bara ha sex för sakens skull.
Igår skrev jag med en gammal vän som jag inte hört av på säkert ett år. Han bor inte längre här i trakterna utan har flyttat iväg. Han sa att jag borde komma dit och hälsa på, men jag avböjde erbjudandet eftersom att jag knappt har tid att åka hem till Järvträsk och hälsa på, än mindre dit.
Det kom då på tal att han skulle komma till Umeå, och att sovplats löser sig - han borde ha många vänner kvar här och well, det är väl helt okej att sova här någon natt om så skulle vara fallet.
"sen skulle jag aldrig kunna sova hos dig"
"jaså, why not? :p"
"det vet du nog ;)"
....
"nä men skulle iaf inte hålla tassarna borta"
Till saken hör att vi umgicks relativt myckete under en period, men hade aldrig någon som helst närkontakt. Vi myste inte i soffan, vi sov inte med varandra. Det var en hej-kram och en hejdå-kram.
Jag styrde konversationen från detta ämne, men det tog inte lång stund förrän han återigen tog upp det.
"men skulle jag bo i ume skulle jag försöka ha sex med dig och det skulle kanske inte va bra"
"jaså varför skulle du försöka det? jag är inte ett objekt :p"
"du är trevlig och söt :p nä men det skulle inte va bra iaf"
"tack"
"skulle bli dissad om jag kom o hälsa på sen skulle det bli konstig stämmning"
Denna människa som jag såg som en av mina bättre vänner under en period, han ställde alltid upp vadän det var, vi hade roligt när vi umgicks, det var enkelt. Sättet han skrev det på fick mig verkligen att känna mig som ett objekt och ingenting mer. Jag gillar verkligen inte den känslan!
Missförstå mig rätt. Självklart gillar jag om killar tänder på mig, om de finner mig attraktiv. Men jag är mer än en kropp, och det känns som att vissa glömmer det ibland, det är det jag tycker är jobbigt. Att andra ser mig som en attraktiv människa som de skulle kunna ha sex med, det känns ju bra. Förstår ni skillnaden?
Ja, jag ska bli författare och gifta mig med Ryan Reynolds.
"Vad ska man bli när man blir stor egentligen?"
"Ja, jag ska bli författare och gifta mig med Ryan Reynolds."
"Jag vill bli kär."
"Jaa.. Det vill väl alla."
Denna konversation ägde rum mellan mig och en kompis för inte alls länge sedan. Jag skämtade bort frågan (som jag nog gör med rätt mycket) genom att berätta om Ryan Reynolds. Han seriositet i hans önskan, att få bli kär, fick mig att tappa den skämtsamma masken. Jaa, det vill väl alla. Eller åtminstone de flesta? Så även jag.
* Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek:
"En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Detta inlägg tänkte jag tillägna kärlek. Inte av någon särskild anledning egentligen, utan för att den påverkar alla människor, den påverkar mig. Den är intressant, den är fint, den är skrämmande. Den är någonting jag längtar efter samtidigt som jag fasar över den. Den är någonting spännande, någonting som finns i tankebanorna med jämna mellanrum trots att det för närvarande inte finns något alternativ.
* Kärlek är nästan omöjligt att beskriva. Känslan och upplevelsen är olika för olika personer och kan variera från gång till gång som man blir kär.
För en del pirrar det i hela kroppen bara de tänker på personen de är kär i, några blir konstant rusiga och varma, vissa blir mest nervösa och kallsvettas medan andra blir energiska. En del känner en stilla känsla i magen eller bröstet, vissa kan inte sluta tänka på personen i fråga medan andra känner allt detta på en gång.
För mig personligen kan jag väl säga att när jag tycker om någon, även om det bara är på ett begynnelsestadie och kanske inte leder någonstans, så blir jag väldigt "fast" i denna person. Stor del av mina tankar går till denna person, även om jag inte berättar det för honom.
Jag gillar inte att vara needy, utan längtar periodvis i tystnad. Emellanåt visar jag mitt intresse väldigt ambitiöst. Skriver fina meddelanden, visar uppskattning, överraskar. Sedan blir jag nästan orolig att han ska tycka att jag är för needy, så då tar jag lite avstånd - ofta omedvetet, detta är någonting jag reflekterar över i efterhand.
* Ibland är det svårt att veta om man verkligen är kär. Kanske är du förälskad, bara lite intresserad eller kanske mest tänd. Ena dagen kan du känna dig förälskad i en person för att nästa dag vara jätteförälskad i en annan. Är det då kärlek?
"Ja, jag ska bli författare och gifta mig med Ryan Reynolds."
"Jag vill bli kär."
"Jaa.. Det vill väl alla."
Denna konversation ägde rum mellan mig och en kompis för inte alls länge sedan. Jag skämtade bort frågan (som jag nog gör med rätt mycket) genom att berätta om Ryan Reynolds. Han seriositet i hans önskan, att få bli kär, fick mig att tappa den skämtsamma masken. Jaa, det vill väl alla. Eller åtminstone de flesta? Så även jag.
* Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek:
"En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Detta inlägg tänkte jag tillägna kärlek. Inte av någon särskild anledning egentligen, utan för att den påverkar alla människor, den påverkar mig. Den är intressant, den är fint, den är skrämmande. Den är någonting jag längtar efter samtidigt som jag fasar över den. Den är någonting spännande, någonting som finns i tankebanorna med jämna mellanrum trots att det för närvarande inte finns något alternativ.
* Kärlek är nästan omöjligt att beskriva. Känslan och upplevelsen är olika för olika personer och kan variera från gång till gång som man blir kär.
För en del pirrar det i hela kroppen bara de tänker på personen de är kär i, några blir konstant rusiga och varma, vissa blir mest nervösa och kallsvettas medan andra blir energiska. En del känner en stilla känsla i magen eller bröstet, vissa kan inte sluta tänka på personen i fråga medan andra känner allt detta på en gång.
För mig personligen kan jag väl säga att när jag tycker om någon, även om det bara är på ett begynnelsestadie och kanske inte leder någonstans, så blir jag väldigt "fast" i denna person. Stor del av mina tankar går till denna person, även om jag inte berättar det för honom.
Jag gillar inte att vara needy, utan längtar periodvis i tystnad. Emellanåt visar jag mitt intresse väldigt ambitiöst. Skriver fina meddelanden, visar uppskattning, överraskar. Sedan blir jag nästan orolig att han ska tycka att jag är för needy, så då tar jag lite avstånd - ofta omedvetet, detta är någonting jag reflekterar över i efterhand.
* Ibland är det svårt att veta om man verkligen är kär. Kanske är du förälskad, bara lite intresserad eller kanske mest tänd. Ena dagen kan du känna dig förälskad i en person för att nästa dag vara jätteförälskad i en annan. Är det då kärlek?
En del prioriterar bort kärleken, kanske av rädsla eller religiösa skäl. Kanske har man blivit kär i fel personer tidigare och har dåliga erfarenheter från det. Många tycker också att det är svårt att hitta någon att bli kär i.
Sedan jag blev singel för ca 1,5 år sedan har jag självklart blivit intresserad av killar, men det har aldrig lett någonstans. Vad anledning till detta är kan jag inte riktigt svara på. Vissa säger att jag är kräsen, jag säger att jag är försiktig.
Jag får ofta frågan om jag vill ha ett nytt förhållande, och jag har väl inget riktigt svar på den frågan. Det är inte precis så att jag aktivt söker någon i alla fall. Jag tror att när jag träffar någon som det känns rätt med kommer det inte att vara några tvivel, då kommer fördelarna med förhållanden överväga fördelarna med att vara singel.
Ibland tänker jag att jag inte har tid med ett förhållande, men om skulle man hamna där skulle man ta sig tid, man skulle få lov att prioritera.
Tanken på att ha någon att dela saker med, på det sätt man gör i ett förhållande, känns ändå väldigt tilltalande. Tanken på någon som prioriterar en högst, någon som längtar efter att få vara med en på samma sätt som man själv känner längtan till denna person. Tanken på någon att drömma om en framtid tillsammans med, att göra planer och ja, drömma helt enkelt.
Sedan drömmer jag som så många andra om att få bli lite bortskämd, bli lite uppvaktad. Någon som verkligen är engagerad - någon som vill och gör. Att få sin lilla saga och flyta runt på de där små rosa molnen som det ständigt talas om i filmerna.
Nej, nu avslutar jag detta inlägg med ord som jag ofta använder: Ääh, det löser sig!
* Källa: http://www.vardguiden.se/Tema/Sex-och-samlevnad/Relationer/Vad-ar-karlek/
Sedan jag blev singel för ca 1,5 år sedan har jag självklart blivit intresserad av killar, men det har aldrig lett någonstans. Vad anledning till detta är kan jag inte riktigt svara på. Vissa säger att jag är kräsen, jag säger att jag är försiktig.
Jag får ofta frågan om jag vill ha ett nytt förhållande, och jag har väl inget riktigt svar på den frågan. Det är inte precis så att jag aktivt söker någon i alla fall. Jag tror att när jag träffar någon som det känns rätt med kommer det inte att vara några tvivel, då kommer fördelarna med förhållanden överväga fördelarna med att vara singel.
Ibland tänker jag att jag inte har tid med ett förhållande, men om skulle man hamna där skulle man ta sig tid, man skulle få lov att prioritera.
Tanken på att ha någon att dela saker med, på det sätt man gör i ett förhållande, känns ändå väldigt tilltalande. Tanken på någon som prioriterar en högst, någon som längtar efter att få vara med en på samma sätt som man själv känner längtan till denna person. Tanken på någon att drömma om en framtid tillsammans med, att göra planer och ja, drömma helt enkelt.
Sedan drömmer jag som så många andra om att få bli lite bortskämd, bli lite uppvaktad. Någon som verkligen är engagerad - någon som vill och gör. Att få sin lilla saga och flyta runt på de där små rosa molnen som det ständigt talas om i filmerna.
Nej, nu avslutar jag detta inlägg med ord som jag ofta använder: Ääh, det löser sig!
* Källa: http://www.vardguiden.se/Tema/Sex-och-samlevnad/Relationer/Vad-ar-karlek/
Vill helst inte whina
Gårdagens möte. Well, egentligen är det ju rätt bra nu. Det var mer befogat att prata med någon för en och en halv vecka sen egentligen. När jag jobbar mår jag som rätt bra. Jag vet inte varför, men då stänger jag av vadän det är som är jobbigt.
Just nu har jag inte heller någon anledning att det ska vara jobbigt egentligen, men det har varit det. Dock gick den känslan över förra veckan.
Jag har egentligen inte så mycket att säga om gårdagens möte, förutom att det var skönt att få prata av sig utan att känna att jag whinar. Och jag vill inte heller whina här på bloggen, så därför blir det inte mer än så :P
Just nu har jag inte heller någon anledning att det ska vara jobbigt egentligen, men det har varit det. Dock gick den känslan över förra veckan.
Jag har egentligen inte så mycket att säga om gårdagens möte, förutom att det var skönt att få prata av sig utan att känna att jag whinar. Och jag vill inte heller whina här på bloggen, så därför blir det inte mer än så :P
The difference between 'like', 'in love' and 'love' is the same difference between
'for now', 'for awhile' and 'forever'.
First of all, you don't know me. Second of all, you don't know me.
Idag har jag varit och jobbat på demensboendet, första gången på drygt en månad. Det är skrämmande hur allt kan vara så pass likt men samtidigt så annorlunda. Hur de boende hinner bli så pass mycket sämre.
På förmiddagen hade vi en föreläsning. Under slutet av den fann jag mig själv med att inte alls vara närvarande, jag var någon helt annanstans - vet dock inte var. Det var först när Thomas petade på mig och frågade var jag var som jag "vaknade upp".
"First of all, you don't know me. Second of all, you don't know me."
Peyton Sawyer, One Tree Hill S01E01.
Jag tycker att det är ett väldigt slående citat, någonting jag kan känna igen mig i. Det finns gånger när jag har fått vissa "komplimanger", helt obefogade. Av personer som inte känner mig. Eller att randoms i ett väldigt tidigt stadie har sagt "Dig skulle jag vilja träffa för du är så underbar". Men ärligt talat, hur mycket vet de om mig egentligen?
Jag ogillar inte komplimanger, det menar jag inte alls - tvärtom blir jag väldigt glad av dem. Men vissa känns bara så ogenuina, så forcerade. Vissa som säger det de tror att man vill höra, bara för att kamma hem pluspoäng. Jag tycker snarare att det blir motsatt effekt av dessa.
Caesar är iallafall söt, det spelar ingen roll vad man tar fram, han lägger sig i/på det. Sötnosen!
På förmiddagen hade vi en föreläsning. Under slutet av den fann jag mig själv med att inte alls vara närvarande, jag var någon helt annanstans - vet dock inte var. Det var först när Thomas petade på mig och frågade var jag var som jag "vaknade upp".
"First of all, you don't know me. Second of all, you don't know me."
Peyton Sawyer, One Tree Hill S01E01.
Jag tycker att det är ett väldigt slående citat, någonting jag kan känna igen mig i. Det finns gånger när jag har fått vissa "komplimanger", helt obefogade. Av personer som inte känner mig. Eller att randoms i ett väldigt tidigt stadie har sagt "Dig skulle jag vilja träffa för du är så underbar". Men ärligt talat, hur mycket vet de om mig egentligen?
Jag ogillar inte komplimanger, det menar jag inte alls - tvärtom blir jag väldigt glad av dem. Men vissa känns bara så ogenuina, så forcerade. Vissa som säger det de tror att man vill höra, bara för att kamma hem pluspoäng. Jag tycker snarare att det blir motsatt effekt av dessa.
Caesar är iallafall söt, det spelar ingen roll vad man tar fram, han lägger sig i/på det. Sötnosen!
När hjärtat är överfullt har det mest utrymme; när det är tomt har det inte plats för en ny gäst.
Ibland kan jag fastna väldigt länge vid datorn, och inte göra någonting vettigt. Jag kan sitta och lyssna på låttexter samtidigt som jag har dess lyrics framför mig. Låttexter som man känner igen sig i, som betyder någonting, som man blir berörd av när man hör.
På samma sätt olika citat ur serier eller någonting någon annan lagt ut på facebook/bloggen som får mig att reagera. Som detta, jag läste det på en kompis facebook tidigare ikväll och det fick mig att reagera och känna igen från det verkliga livet:
"Visste du att de som tar hand om andra hela tiden är oftast de som behöver det mest?"
På detta sätt kan jag fördriva tiden väldigt länge. Om det är någonting särskilt som berör mig skriver jag ofta även upp detta någonstans, på ett worddokument. När jag nu gick igenom hittade jag åt detta citat:
"När hjärtat är överfullt har det mest utrymme; när det är tomt har det inte plats för en ny gäst."
Kanske det är just det som är mitt problem, att det är för tomt. Och när jag försöker släppa in en ny gäst så blir det bara mer och mer tomt?
Nej, det börjar bli för mycket grubblande. Och hur botar Sofia detta? Hon anmäler sig till jobb när hon vet att hon är ledig. Inte alls som förra månaden, när jag jobbade direkt jag hade ledigt. Men, kanske är det lite på väg tillbaka, att jobba. Denna månad har jag bara jobbat 3 pass hittills, vilket är väldigt lite för att vara jag. Jag mår bättre av att jobba, eller åtminstone intalar jag mig själv att jag gör det. Jag håller mig sysselsatt, och då mår jag bra.
Idag på föreläsningen fick vi frågan "Vad utmärker en god lyssnare?" Vi skulle även fundera vem vi vänder oss till när vi behöver prata, och vad som är utmärkande för just denna person. När det är någonting jag verkligen mår dåligt av det, så säger jag det inte gärna till någon kompis, för jag vill inte tynga ner dem. Och även ofta för att jag vet inte själv vad jag tänker och känner.
Min "samtalskomtakt" på kvinnofrids känns det alltid bra att prata med. Hon utmärker för mig en god lyssnare. Hon återkopplar till teori och tidigare erfaranheter och möten hon haft. Hon bekräftar det jag säger och får mig att tänka efter på rätt sätt. Efter att jag har pratat med henne känns det alltid mycket bättre, det känns som jag har fått bredare perspektiv och öppnat ögonen på ett nytt sätt.
Men henne kan jag inte alltid prata med. Och självklart har jag några vänner att prata med när det krisar sig. Någon jag inte vänt mig till ofta, men som jag vände mig till häromveckan när det bara blev på tok för mycket är Sofia. Att prata med henne är befriande. Hon lyssnar och ger respons på allt man säger. Hon gråter när det är sorgligt, blir upprörd när det är någonting som är fel - man ser på hennes kroppsspråk vad hon tänker redan innan hon säger det. Hon ger även väldigt bra feedback på det man sagt, man känner sig inte ensam med det man känner. Hon dömer inte, fastän jag själv kan känna att jag agerat fel i vissa fall. Och sen det fina hon gör efteråt - hon skriver ett peppande sms, att allt kommer lösa sig och att hon finns där om jag behöver prata igen.
Sista tiden tror jag att jag mått lite sämre, fast jag har inte medvetet tänkt så själv. Jag brukar i vanliga fall inte ta ut någonting på andra, men i lördags kände jag verkligen flera gånger att jag gjorde det. Jag var bitchig mot mina vänner, körde över dem och var allmänt taskig. Allt blev för mycket, och fastän jag egentligen hade väldigt trevligt, så kändes någonting inte rätt.
Nu har jag samlat mig och låter det inte gå ut över er kära vänner, för det är verkligen inte meningen.
På samma sätt olika citat ur serier eller någonting någon annan lagt ut på facebook/bloggen som får mig att reagera. Som detta, jag läste det på en kompis facebook tidigare ikväll och det fick mig att reagera och känna igen från det verkliga livet:
"Visste du att de som tar hand om andra hela tiden är oftast de som behöver det mest?"
På detta sätt kan jag fördriva tiden väldigt länge. Om det är någonting särskilt som berör mig skriver jag ofta även upp detta någonstans, på ett worddokument. När jag nu gick igenom hittade jag åt detta citat:
"När hjärtat är överfullt har det mest utrymme; när det är tomt har det inte plats för en ny gäst."
Kanske det är just det som är mitt problem, att det är för tomt. Och när jag försöker släppa in en ny gäst så blir det bara mer och mer tomt?
Nej, det börjar bli för mycket grubblande. Och hur botar Sofia detta? Hon anmäler sig till jobb när hon vet att hon är ledig. Inte alls som förra månaden, när jag jobbade direkt jag hade ledigt. Men, kanske är det lite på väg tillbaka, att jobba. Denna månad har jag bara jobbat 3 pass hittills, vilket är väldigt lite för att vara jag. Jag mår bättre av att jobba, eller åtminstone intalar jag mig själv att jag gör det. Jag håller mig sysselsatt, och då mår jag bra.
Idag på föreläsningen fick vi frågan "Vad utmärker en god lyssnare?" Vi skulle även fundera vem vi vänder oss till när vi behöver prata, och vad som är utmärkande för just denna person. När det är någonting jag verkligen mår dåligt av det, så säger jag det inte gärna till någon kompis, för jag vill inte tynga ner dem. Och även ofta för att jag vet inte själv vad jag tänker och känner.
Min "samtalskomtakt" på kvinnofrids känns det alltid bra att prata med. Hon utmärker för mig en god lyssnare. Hon återkopplar till teori och tidigare erfaranheter och möten hon haft. Hon bekräftar det jag säger och får mig att tänka efter på rätt sätt. Efter att jag har pratat med henne känns det alltid mycket bättre, det känns som jag har fått bredare perspektiv och öppnat ögonen på ett nytt sätt.
Men henne kan jag inte alltid prata med. Och självklart har jag några vänner att prata med när det krisar sig. Någon jag inte vänt mig till ofta, men som jag vände mig till häromveckan när det bara blev på tok för mycket är Sofia. Att prata med henne är befriande. Hon lyssnar och ger respons på allt man säger. Hon gråter när det är sorgligt, blir upprörd när det är någonting som är fel - man ser på hennes kroppsspråk vad hon tänker redan innan hon säger det. Hon ger även väldigt bra feedback på det man sagt, man känner sig inte ensam med det man känner. Hon dömer inte, fastän jag själv kan känna att jag agerat fel i vissa fall. Och sen det fina hon gör efteråt - hon skriver ett peppande sms, att allt kommer lösa sig och att hon finns där om jag behöver prata igen.
Sista tiden tror jag att jag mått lite sämre, fast jag har inte medvetet tänkt så själv. Jag brukar i vanliga fall inte ta ut någonting på andra, men i lördags kände jag verkligen flera gånger att jag gjorde det. Jag var bitchig mot mina vänner, körde över dem och var allmänt taskig. Allt blev för mycket, och fastän jag egentligen hade väldigt trevligt, så kändes någonting inte rätt.
Nu har jag samlat mig och låter det inte gå ut över er kära vänner, för det är verkligen inte meningen.
