ninasofiaeklund

Att göra slut med någon är aldrig bara enkelt. Det är ändå en person man har lagt ner både känslor och tid på. När man ändå känner att det inte fungerar måste det ta slut. Sen finns det bra och dåliga breakups. Mitt senaste var det sistnämnda. När någon inte kan acceptera att det är slut utan att man måste "lura" bort denna personen..

Efter ett dåligt breakup följer ofta dramatik, så även i detta fall. Att ha tappat räkningen på så många myndigheter man varit i kontakt med känns som ett rätt tydligt tecken på att det varit på tok för mycket. En av dessa myndigheter har varit kronofogden. När ett skuldebrev är skrivit och pengarna ändå inte återbetalas, då måste man be om hjälp. Men att ge någon pengar fastän man egentligen är skyldig, det vill man oftast inte, så det skrevs en överklagan. Det är detta som till slut resulterat att jag även kom i kontakt med tingsrätten, där jag spenderat dagen. Tyvärr var det ända borta i Luleå, men det må så vara.

Jag var den så kallade yrkanden och den svaranden. Vi fick båda berätta våran sida av historian. Jag höll mig saklig och konkret, jag sa ingenting när det inte var min tur att prata. Ibland kunde jag inte ens hålla mig från att småle över saker som sades, men jag lämnade inga invändningar när det inte var min tur att tala. Ordföranden var en väldigt lättsam människa. Efter att ha hört bådas version lutade han sig tillbaka och sa att för att slippa att detta ska bli en riktig rättegång är det bästa förlikning, alltså att vi kommer överens om hur vi ska göra.

I slutändan bestämdes att innan 1 april ska han ha betalat halva summan av det som stod på skuldebrevet. Även om jag inte får tillbaka alla pengar, det är bara pengar. I och med att detta klubbades fick jag ett avslut, ett stopp. Nu kommer det inte att bli någonting mer, inga nya händelser utan jag kan fokusera på att bearbeta det som var, det som jag fortfarande inte riktigt har kunnat förstå. Även om jag fällde en tår när det var över och jag fick krama om mina älskade vän Thomas och min kära mor som var där och stöttade mig så kändes det bra. Jag tror nästan att jag grät av lättnad, för att jag släppte efter och kände att nu är det över. Det har varit en lång och hård väg hit kantad med saker som jag knappt visste fanns innan. Men jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa andra genom att dela med mig av min erfarenhet. Att jag har lärt mig att se i ett större perspektiv. Jag har växt otroligt mycket som människa sedan i somras, jag har blivit den jag vill vara.

På onsdag ska jag berätta för de andra i gruppen om hur jag har tagit mig förbi, att jag har blivit fri. Jag har hittills varit rätt stängd med vad som faktiskt har hänt eftersom att allt legat kvar i luften, jag har inte velat säga för mycket. Likaså till dem runtikring mig. Har någon frågat, visst svarar jag till viss del men kanske inte fullt ut. Egentligen tycker jag inte att det gör någonting att folk vet, men jag vill inte vara den som "wainar" - den man ska tycka synd om.

Jag får ut väldigt mycket av att kunna skriva av mig så här i bloggen. Det är personligt utan att vara alltför utelämnande. Jag mår bra av det. Kanske för att då kan jag "waina" lite, utan att riktigt waina inför någon speciell. För er som vill fortsätta följa min resa kommer jag att uppdatera efter onsdagsmöterna framöver också. Även om någonting annat händer eller att jag bara får för mig för att delge någonting. I övrigt kommer det att stå om mitt vanliga liv, för jag har ju faktiskt ett sådant också. Ni är några läsare som följer mig nu, och ni får gärna fortsätta följa med mig. Tack för att ni läser!

Sen vill jag avsluta med ett särskilt tack återigen till Thomas som körde mig dit och mamma som körde hemifrån och dit bara för att vara med mig. Jag hade inte klarat dig lika bra ensam. Även om jag gjorde allt själv, så kändes det att jag hade stöd av att de bara satt där. Det kändes även som jag hade stöd från andra håll, de som visste vad som väntade idag 13.30.

Men nu är det över, jag är äntligen fri!

Jag tänkte göra ett separat inlägg med dagens händelser och ägna det här åt vad som varit ihelgen.

Fredag var det dags för tacksittningen. Dagen börjades tidigt med grupparbete och sedan hem och städa eftersom förfesten skulle hållas hos mig. Att vara Link fick mig att både känna mig ful och cool, jag har åtminstone kommit fram till att den där hårfärgen ska jag inte ha. 

Alv-öronen var verkligen kronan på verket.

Direkt vi anlände till NH där sittningen skulle hållas hällde han i baren upp en "life potion" till mig. Han sa att om jag gör ljudet som är när Link hittar en skatt samt håller den ovanför huvudet får jag den. Jag gjorde det men ville som inte ha drinken ;p
Med egen kock kan man inte förvänta sig mycket annat än fantastisk mat, och det var den verkligen. Men efter sittningen när det blev eftersläpp for vi därifrån. Dels var jag fruktansvärt trött och slut och dels så fick inte de med kårleg stanna och det kändes som tråkigt när några skulle bli utslängda. Det slutade med att jag, Thomas och Billy slumrade lite i Billys säng innan jag insåg att det var nog bäst att fara hem och sova. Att jag sen inte fick sova för att det var någon full som inte förstod hur man går hem till sig, det är en annan femma.

Lördag kom Marcus hit med sin vovve så att Dexter får börja vänja sig vid att hundar är här. Dexter låg dock bara längst upp i klösträdet och observerade. Jag tycker ändå det är bättre att han får ta det i sin egen takt med hundar, ligga där uppe och observera så många gånger han behöver. Sedan gjorde Henke ännu en gång moussaka - mums!
Kvällen tillbringades hos en av våra nollor - Hillevi. Hon hade inflyttningsfest så vi var ett gäng som drog dit. Jag pratade egentligen inte med andra än de jag var där med, men det var som alldeles lagom, jag orkade inte med.

Söndag tillbringades på jobbet, mitt favoritpass 12-21.15. Men jag var så fruktansvärt trött, förstår inte hur man kan vara så sliten som jag varit ihelgen.

Nåväl.. Nu finns det nog dem som funderar över vad jag har gjort idag, och de som vet undrar kanske hur det gick. Men det blir nästa inlägg.

Jag läste en statusuppdatering på facebook att man skulle prova att på google translate ändra så att det är från tyska till turkiska och sedan skriva 15 st ä i rad. Jag provade, och vad blir översättningen.. Pokemon?

Nåväl. Idag har vi kämpat på med ett grupparbete som nu är över, vilket känns skönt. Är fruktansvärt trött och skulle väldigt gärna vilja ta en powernap men jag ska alldeles strax ta och städa ihop lite så vi kan ha förfest här ikväll. 

Igår på skolan kläcker Thomas ur sig: "Jag är guds gåva till kvinnan, vad kan ni inte se i den här köttbiten?"


PS, glöm inte att vara fokuserade på föreläsningarna! ;)

Ikväll har jag gjort det jag så länge har pratat om - spelat Zelda Ocarina of Time. Dock hann jag inte särsklit långt innan jag fick besök av Jonny och Billy. Vi spelade Bismarck, jag vann, hihihi ;)


Jag hade rätt bra kort när vi spelade pass, trots att det inte var jag som valde! ;)


Varför äta på en tallrik när man kan äta direkt i stekpannan? Mindre disk?

Förresten, vad många ni är som börjat läsa min blogg, I'm so happy!

Nu har alla måsten lämnats bakom mig och det känns som en enorm lättnad! Alla samtal är nu ringda, alla mail är ivägskickade så även cv't, hemtentan är färdig och jag har inga betungande måsten kvar. Eller well, städa ska jag också göra, men det är inte alls lika jobbigt som allt annat som varit.

Imorgon är det sittning och det blir förfest hemma hos mig. Jag ser faktiskt framemot ihelgen, fast är fullt medveten om att den kommer att vara snabbt förbipasserad. 

Fredag - tacksittning med tema Action/Äventyrsfilm (med fri tolkning). Jag tycker att tv-spel/film är som samma sak så jag ska vara Link, min hjälte! Så många timmar jag har lagt ner på alla Zelda spel.
Lördag - inflyttningsfest hos Hillewi, en av våra nollor.
Söndag - jobb 12-21.15.

Nu ska jag nog ta och börja på fundera på nå mat, magen kurrar lite lagom. Kanske ta på sig nå anständigare kläder också, Billy skulle komma förbi en sväng. Fast å andra sidan, att bli sedd i mjukisbyxor i sitt eget hem är väl okej.


Inte bara min mage som kurrar :]

Dagens historia innehöll både psykiskt och fysiskt. Det psykiska är som ett genomgående tema hos alla; det är det som är svårast att förklara, det är det som finns kvar även när han är borta, det som är svårast att bevisa - även för sig själv. Man får så många gånger höra att man inbillar sig, att man överanalyserar och överdriver att man till slut börjar fundera om det kanske är så? Det fysiska, det försvinner när han försvinner, det är lättare att komma över även om man kan vara helt sönderslagen, det är lättare att bevisa.
Dagens historia innehöll så fruktansvärt mycket fysiskt. I början fick hon också höra orden "Det är inte våld så länge man inte slår." Att möbler flög runt i huset efter en det var inte våld. Detta eskalerar ofta till någonting värre, till nävar. När man två gånger blir inlagd på sjukhus på grund av misshandel av den som sägs älska en, då är det någonting som inte är rätt. När man ger sig på barnen, både psykiskt och fysiskt, då är det någonting som inte är rätt. När man ska ha sex i utbyte för att dammsuga lägenheten, för att låta någon gå ut och träffa någon, för att skjutsa barnen någonstans - då är det någonting som inte är rätt!!

Det sägs att sådana mäns beteende eskalerar mellan varje förhållande, att det bara blir värre och värre. Det kan börja med "bara" psykiskt våld, övergå till fasthållningar för att sedan sluta med slag. Jag fick tidigt höra att "Men Sofia, du vet väl att det är så där kvinnomisshandel börjar?"

Jag sa inte så mycket idag egentligen. Jag öste ur mig det jag ville säga redan i början. Vi skrattade åt att jag brutit ihop bara för att Dexter inte ville mysa med mig. Sen var jag egentligen ganska nöjd. De förstod min oro, och vi får se vad som händer. Jag satt mest och lyssnade idag. Det må vara hemska historier man får höra, sådant man inte tror kan hända, men det är ändå på något sätt intressant. Jag är en sån som ändå vill veta.
Det jag satt och grubblade över i slutet var hur hemskt det måste vara även för barnen. Jag kan inte ens tänka mig in i en sådan situation att bli misshandlad av sin far under sin uppväxt. Min pappa är så lugn och fin, det är få gånger han ens höjt rösten.

Just nu känner jag mig bara helt utmattad. Det var skönt att få vara där idag, det var det absolut. Men nu är jag helt knäckt. Det är som att någonting har lättat från mina axlar, trots att jag satt mest tyst. Så nu tror jag och hoppas att jag kommer kunna sova gott inatt.

Har även varit ner på stan en sväng, träffat Feffo, fixat inför min outfit på fredagens sittning, ätit på Black Country Kitchen (uppe på Åhléns). Om det är någon som inte ätit där så rekommenderar jag det varmt. Dels brukar han ha bra dagens lunch, men hans ceasarsallad är helt fantastisk. Dessutom har han så skön personlighet, och är verkligen mån om sin kunder. Så ska ni äta på stan, gå dit istället - det är värt det =)

Tiden går så fruktansvärt snabbt, snart fyller jag år. Visserligen är 21 år ingen speciell ålder, men man måste väl få ha en önskelista ändå? ;)

* Bäddmadrass till sängen. Även om det är min kusins säng. Madrassen som är nu är alldeles för hård! Kanske egentligen skulle vara värt att investera i själv, så att man får sova gott. Men man är ju rätt snål.

Sängen jag har nu är 180x200. Jag tror att madrassen jag har hemma i Järvträsk är 5 cm tjock (mamma får rätta mig om jag har fel?), och den är perfekt!

* Sällskapsspel - Ex. Nya När då då, Bluff och kanske Pictionary?


Nåväl det blev ingen lång önskelista, men det är väl inte så jätte mycket jag egentligen vill ha just nu, förutom sånt man alltid vill ha - kläder, smink, smycken ;)

Och för er som inte vet när jag fyller år, 1 april! Ja jag vet, jag är ett aprilskämt.

Det är lite roligt. Jag har ändå bott i Umeå rätt länge nu, drygt ett och ett halvt år, och jag säger fortfarande hem till Järvträsk. Ibland när någon frågar "när ska du hem?" så tänker jag direkt till Järvträsk. I övrigt säger jag ofta hem till lägenheten eller tillbaka till mig. Järvträsk kommer alltid att vara hem för mig, så enkelt är det bara!

Nu har jag sökt sommarjobb på Samvårdsenheten. Mitt demensboende i all ära, jag gillar det fortfarande och hade gärna varit där, dock känner jag att jag kanske borde söka mig in på sjukhuset nu. Och jag trivdes så bra under praktiken på samvårdsenheten så det känns som ett bra ställe att söka sig till. 

Ikväll har Billy och Jonny varit här en sväng, så nu är Dexter badad - första gången sen i julas när jag var hem! Han ligger här och är helt trött och slut nu efter att ha försökt att fixa till frisyren.

Mammas lilla älskling <3

Jag använder flytande fondation men har aldrig använt puder, har inte förstått vad skillnaden blir. Men jag har faktiskt köpt puder och gett det en chans, dock tycker jag inte det syns jätte stor skillnad. Det är sånt puder som inte har någon färg, utan man kan använda det till alla hudtoner och så. Men igår på skolan fick jag bekräftelse att det visst syntes, Sofia B sa att jag såg ut som en docka i ansiktet. Jag blev som glad att någon märkte skillnaden.

Jag for hem från skolan, jag mådde konstigt. Känslan av att må illa utan att vara illmående, att känna ett tryck i huvudet utan att ha huvudvärk, att känna sig spyfärdig utan att vara nära att spy, att känslan av att svimma finns där men man svimmar inte. Att helt enkelt känna ett obeskriviligt obehag i kroppen, det händer mig ibland, det hände idag. Två gånger har det resluterat att jag har svimmat, oftast är det bara nära. Men när den där känslan har kommit, så försvinner den som inte.

Jag är en sån som inte tycker att det är alltför kul att ringa utan föredrar att skriva. Igår morse hade jag samlat kraft att äntligen ringa ett nödvändigt samtal, men då fick jag som svar att "återkommer imorgon." Dock ringde denna person upp på kvällen, så vissa saker har blivit klarare. Jag har nog inte riktigt tagit in det, har inte riktigt orkat. Jag tänkte att imorgon, då är det onsdag, då kan jag göra det. 

Det här inlägget lät rätt deprimernade men det var inte tanken. Jag mår bara fysiskt inte jätte bra

Tiden går så snabbt och nu är även denna hel förbi. Två olika spelkvällar har hunnits med, båda lika mysiga. Jag har knappt ätit någonting idag, lite fil, men känner ingen hunger whatsoever. Jag ligger bara i sängen och kollar på serier, mår inte dåligt, mår inte bra - känner ingenting. Förnuftet säger att det kanske är dags för nå mat nu i alla fall. Jag har hört att äta bör man.

Aah, precis startat femte och sista tvättmaskinen. Ska fortsätta dammtorka lite slarvigt det som är kvar. Har försökt få bort lite lurv ur soffan med en blöt trasa, det är så sjukt mycket! Väldigt behövligt att städa också, är ju som inte gjort på typ.. två veckor? En ergonomisk arbetsställning verkar inte ha upprättats med tanke på hur det känns i ryggen och nacken för tillfället.

Igår kändes det som bra när jag gick och la mig. Blev visserligen bara 5 timmars sömn men det var för att jobbet kallade. Men jag somnade rätt snabbt när jag la mig, och jag kände mig rätt glad :)

Well, back to work. Det kan tänkte skriva var ett citat som min moster la ut som jag gillade:

Det kom ett meddelande med:
Det är omöjligt, sa tvivlet
Det är farligt, sa rädslan
Det är onödigt, sa förnuftet
......Prova ändå.....viskade hjärtat.......♥


Honey Curry, Min älskling Curry ;]

Jag är inte smart, men det har jag aldrig påstått. Mitt känsloliv är lite som ett glas, därav är det sällan jag gråter/blir arg. Jag lagrar och skjuter undan allt som är jobbigt och fyller det bara i glaset. Förr eller senare blir glaset fullt, och det ställs på bordskanten. En enda droppe till får glaset att av svämma över och tippa så att allt rinner ut. Känslorna kommer i en salig blandning, jag bryter ihop och kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Inatt var det så. Kanske för att det inte var något möte, jag fick inte ventilera. Och det känns nästan patetiskt att tänka tillbaka på vad droppen var som fick allt att rinna över. Dexter hoppade upp i sängen som han så ofta gör, och jag ville mysa - han ville busa. Då bröt jag ihop.



Det känns bättre nu, och antal timmars sömn inatt 6-7 timmar. Nu har jag tömt glaset litegrann och det är inte lika nära att tippa. So I'll be fine.

Underbart! Jag gillar som sångerna i Zelda.
Undra hur lång tid det skulle ta att varva nu?

Jag blir så less att ha så svårt att sova. Sista tiden har jag väl snittat 4 timmars sömn/natt, när jag sover ensam. Jag kan vara hur trött som helst tills jag kommer hem, lägger mig i sängen och blundar - då blir jag klarvaken. Det är så sjukt frustrerande. Jag är inte medveten om att jag tänker så mycket när jag blir klarvaken, fast jag gissar att det är det jag egentligen gör. Just nu är jag i väldig obalans med mig själv, det är så mycket jag egentligen måste ta tag i så istället gör jag typ ingenting. Det är så många val som måste tas, ena stunden är jag säker på att det ena är rätt och har som bestämt mig för det, sen börjar jag tveka och plötsligt kan jag helt ha bytt åsikt. Det tär, långsamt. Det gnager, svider, stundtals skriker. Ibland vill jag bara sätta mig i ett hörn, gömma ansiktet i armarna och sitta där och vagga. Men det är inte så enkelt, det blir inte bättre.
Ibland skulle jag bara vilja säga till alla att "låt mig vara!", men sen inser jag att det skulle inte heller fungera.

Nåväl, det här var inte tänkt att bli ett klagande blogginlägg, så lets go on. Idag har det varit jobb och sen plugg igen. Hängt hos Henke och fått gjort större delen av hemtentan nu faktiskt. Marcus hade med sin lilla varg också, söt som få. Det är någonting speciellt med valpar. Trots att de biter och har sig, man har som överseende med det.

Imorgon blir det jobb hela dagen och så även fredag morgon. Jag har som svårt att tacka nej till jobb eftersom att jag vet att jag vill ha pengarna. Dessutom känns det som att jag måste passa på nu när jag faktiskt har tid. När nästa kurs drar igång på måndag kommer ordet fritid få en helt ny innebörd eftersom den kommer vara så begränsad. 

Vi har pratat lite om vårdgivares sång vid duschning av dementa på skolan. Med andra ord att man ska sjunga för/med de dementa vid duschning för att öka sammanhållning och få dem att inte känna sig så besvärade av situationen. Idag skulle jag duscha en tant, en tant som inte alls har något tal kvar. Men när jag sjöng "Tryggare kan ingen vara", så nynnade hon faktiskt med i melodin! Lät även som hon försökte få fram ord, men det gick inte lika bra. Men jag tyckte ändå att det var helt fantastiskt :)


Har senaste dagarna haft ett starkt sug att spela Zelda. Men det har man ju som inte tid med heller.

Idag är det onsdag, men var inget möte - det känns tomt.

Idag har jag varit duktig, eller åtminstone lite. Efter dagens seminarium har jag och datorn hängt hos Henke. Har kämpat på med hemtentan så nu är man helt slut i huvudet. Det stör mig att jag är så dålig på engelska, eller det som stör mig allra mest är att lärarna har kurslitteratur på engelska. Nu ligger jag i sängen och har tänkt slå igång en serie så snart detta blogginlägg är ihopdiktat.

Alla hjärtans dag, som egentligen är en väldigt onödig högtid som de flesta ständigt påpekar. På något sätt tycker jag ändå det är lite mysigt. Fast som jag läste i en kompis blogg, varför ska man ge varandra extra uppskattning/presenter/blommor just den dagen, varför inte göra det vilken dag som helst? Det håller jag förvisso med om.
Min alla hjärtans dag var faktiskt ändå oväntat bra. Det började egentligen rätt tidigt, Thomas skulle hämta mig men var lite sen. Sen hörde jag nå prassel i trapphuset, såg genom fönstret att Thomas hade parkerat bilen utanför och la som ihop ett och ett innan det ens plingade på dörren. Där stod han, finklädd från topp till tå (förutom tubsockarna) med en ros till mig. Och inte bara en vanlig ros, utan det var ett fint arrangemang.

En dålig bild men det får duga. Det är ändå själva gesten som var det vackra! (Även Dexter gillade dem!)

Det bar av till Henkes kollektiv rätt snabbt där Henke hade kokat ihop en trerättersmiddag till oss vänner. Till förrätt fick vi toast med rostbiffsröra ovanpå, till varmrätt kött och potatis - nå ryggbiff, potatisgratäng och rödvinsås, och efterrätt en god fruktsallad med vanlig glass. Helt underbart, och sällskapet ska man inte klaga på. Thomas for hem väldigt tidigt så fick låna hans bil. Kring elva skulle jag skjutsa hem Sofia B för att sedan fara hem och sova. Det slutade med att jag satt hemma hos Sofia till kl 2 inatt! Vet inte var tiden tog vägen, men trevligt var det absolut! :) Dock håller de få sömntimmarna på att ta ut sin rätt.

Gänget :)

Förrätt.

KÖTT!!

Nu ligger jag i sängen med tre katter bredvid mig, varav en snarkandes (Thelma är bra på att dra timmerstockar). Imorgon är det onsdag, vilket brukar innebära möten. Men imorgon är ledarna på utbildning så det blir inte förrän nästa vecka. Det känns faktiskt lite tungt av någon anledning. Fastän det är jobbigt att komma dit, det river upp så mycket som gör ont, är det ändå fruktansvärt skönt att få ventilera sig. Jag har kommit på mig själv med att berätta för fler och fler också, jag är inte lika tillbakadragen och låtsas som inget hänt. Även det känns skönt. Frågar någon berättar jag, kanske inte allt men delar. Däremot är jag inte den som gärna börjar berätta utan att bli tillfrågad, då känns det som man wainar, det känns som dumt det också.


Tjockisen tyckte att om datorn har en egen väska ska väl hon också få en?

Jag fick frågan när kände du dig senast hel och lycklig? Jag har funderat på svaret jag kom fram till var förra hösten, innan jag blev tillsammans med mitt ex, när vi bara träffades. När det var nytt och engagerat, innan det gick utför. I den stunden kände jag mig faktiskt hel och lycklig.
Komiskt det där, att alla gånger jag kan komma på så här på rak arm att jag känt mig helt och hållet bara hel och lycklig är när jag haft en grabb som det känts bra med. Jag är väldigt nöjd med mina vänner nu också, men det är som ändå någonting som fattas. Trots att jag inte alls känner att jag vill eller kan ha en pojkvän just nu. 
Jag säger ofta att jag inte kan vara flickvän just nu. Jag fick frågan "Varför?" häromdagen, och då kom jag på mig själv med att räkna upp anledningar som han sa. "Ingen annan kommer att klara av att vara ihop med en sån som du som...." Nästan skrämmande hur djupt det kan sitta, trots att man vet att det inte alls stämmer?

Sen tänkte jag avsluta inlägget med att påpeka att min käre far fyller år idag, 44år!

Christina Aguilera - Reflection

Look at me
You may think you see
Who I really am
But you'll never know me
Everyday, it's as if I play a part

Now I see, if I wear a mask
I can fool the world
But I cannot fool my heart

Chorus:
Who is that girl I see,
Staring straight back at me?
When will my reflection show
Who I am inside?

I am now
In a world where I have to hide my heart,
And what I believe in
But somehow, I will show the world,
What's inside my heart,
And be loved for who I am

Chorus:
Who is that girl I see,
Staring straight back at me?
Why is my reflection someone I dont know?
Must I pretend that I'm
Someone else for all time?
When will my reflection show who I am inside?

There's a heart that must be free to fly,
That burns with the need to know the reason why

Why must we all conceal,
What we think, how we feel?
Must there be a secret me I'm forced to hide?
I won't pretend that I'm someone else for all time
When will my reflection show
Who I am inside?

When will my reflection show
Who I am inside?

"Follow your heart and you will get the life you want!"
Läste dessa ord i en blogg, och det är väl egentligen ganska sant. Man slåss nog ganska ofta för vad hjärnan säger är klokt och försöker stänga ute vad hjärtat säger. Eller, jag kanske inte kan säga att man gör det, jag gör det i alla fall. Jag tror att det har mycket att göra med att jag agerade efter hjärta tidigare fastän hjärnan sa nej, och det slutade inte alls så bra. Det är enkelt att välja det som är lätt.

Min son Jonny är duktig på photoshop! Han har fixat ny banner till mig här på bloggen. Kände att den gamla kanske behövdes bytas ut nu, jag var väl 16-17 år på bilden som var. Har ändrat nu, men det kan ju ta ett tag för cyperspace att reflektera över ändringen som är gjord. 
Den gamla:

Han gjorde några förslag till banners:





Jag valde den första, jag gillade den. Plus att lite Järvträsk är med där på kanten. Den nedersta var jag roligast, den gillade jag också. Och den i mitten gillar jag mer och mer varje gång jag tittar på den. Men nej, nu har jag valt den översta. Är det någon som tycker att jag gjorde fel val så finns fortfarande rätten att överklaga ;)

Igår började jag med att ha ett individuellt möte. Vi hann inte prata så jätte mycket, utan jag måste som fundera själv. Men fick åtminstone kontakt med en advokat så man har lite stöd där också.
Grupp-mötet sen var som vanligt givande. En av oss berättade sin historia, och det kändes faktiskt väldigt hemskt att lyssna på, samtidigt som man ville höra. Till skillnad från många andra har jag ju fått prova på att ha det bra också, så jag har någonting att jämföra med. Hon som berättade igår, hon hade bara haft det dåligt med olika. Det är inte okej när knivar, strypgrepp och hårda ord blir ens vardag! Men det är just det som är problemet, att det kommer succesivt så man ser det inte som nå fel. Man ser inte ens själv förändringen. Normaliseringsprocessen har vi pratat mycket om på mötena, så jag googlade det just:

"Våldets normaliseringsprocess börjar alltså med ett normalt liv som genom smärre kränkningar i vardagen mot kvinnan övergår till en total övervakning, som inledningsvis ger sken av omsorg men slutligen är en total isolering av henne från alla andra än just mannen (som börjar slå henne.) Från ett kärleksförhållande övergår dessa realtioner i en allt våldsammare relation. Våldet blir ett normalt inslag i kvinnans liv och hon övertar mannens förklaringar om orsak till varför han slår henne som sina egna, då hon inte har tillgång till någon annan att höra med. Det som ursprungligen är kränkningar av hennes person, blir sanningar om hennes person (och hon lär sig att förstå att han slår henne för att hon antingen behöver det eller för att hon tvingar honom eller rentav lurar honom att slå henne.) Våldet sägs då vara fullständigt internaliserat eller normalt i relationen. I detta läge, slutstadiet i Våldets normaliseringsprocess har den misshandlande mannen blivit så stor, så stor och våldets verklighet har blivit den enda verkligheten för kvinnan. Och hon är då i allmänhet helt utan egen viljekraft, oförmögen att välja, tillintetgjord som person och redo att dö. Typiska inslag i denna negativa utveckling är mannens växlande mellan ris och ros initialt, vilket i slutskedet huvudsakligen består av negativ kränkande kritik, övergången från uppvaktning till övervakning och slutligen isolering, samt mannens ånger förknippad med sorgeuttryck och ansvarsöverförande på kvinnan som misshandlats kombinerat med löften om en bättre framtid "om du bara...". Omvärlden kan iaktta ett avvecklingsförlopp hos kvinnan där hon allt oftare avbryter sociala förbindelser, uteblir från arbetet, minskar sitt psykiska engagemang i andra än maken och barnen."

Ett begrepp som också används ofta på mötena är "Han lovade alltid guld och gröna skogar." Man tror på allt, så här i efterhand funderar man hur man ens kunde tro på det från början när det egentligen var så uppenbart att ingenting skulle bli bättre. Och det är alltid kvinnan det är fel på "Om du bara.. var hemma oftare istället för att vara med dina killkompisar då hade jag inte.." eller "Om du bara.. hade svarat på sms oftare hade det varit lugnt.." Så många "Om du bara..", i slutet är ingenting man gör rätt. Men OM man skulle börja göra rätt, "Om du bara..", då skulle det vara så himla bra. Men det spelar ingen roll hur mycket kvinnan än försöker att anpassa sig efter hans vilja, mannen kommer ändå inte vara nöjd, då kommer det komma upp nya "Om du bara.."-fraser.
Det värsta är att kvinnan till slut är så manipulerad att hans ord är sanning, som att "Det är inte våld förrän man slår." Jag har lärt mig nu att det är visst våld fastän man inte slår, våld är inte bara slag utan ett väldigt stort begrepp. Skulle någon för knappt ett år sedan frågat mig vad våld är hade jag svarat när man slår någon.
En av ledarna sa att "En vanlig man säger att "Jag kommer aldrig älska någon annan så som jag älskar dig.", medan dessa män oftast säger: "Ingen kommer någonsin att älska dig så som jag gör."" Kvinnan blir ständigt påmind om att hon inte duger som hon är, att det bara är just han som skulle orka med henne. "Tror du verkligen att någon annan skulle orka med en sån som dig, du som har bara killkompisar, du som är så kräsen, du som aldrig vill ha sex." När man fått höra det tillräckligt många gånger blir det ens verklighet. Jag undrar hur länge såna tankar finns kvar efteråt. Fastän man tror att man kommit över det, man egentligen tycker att man duger, finns inte ibland den lilla rösten kvar? Den lilla rösten som säger att man inte duger, att ingen kille skulle orka med en i längden. Tillbaka till veta och förstå nu, man vet att det inte är så men förstår man det verkligen? 

Det som också togs upp var hur det ofta är utbyte mot sex. Om han ska städa ska han ha sex, om man ska få träffa sina vänner ska han ha sex. De flesta kände igen sig där, men på den punkten hade jag fortfarande kvar vilja och sa oftast nej.
"Men om du hade gett mig sex oftare hade jag inte behövt kolla på porr eller ta på dig när du sover." Fascinerande hur allt kan vara kvinnans fel. Och det som är ännu mer fascinerande är att kvinnan tror att det är hennes fel.

Efter varje möte är det så mycket tankar som snurrar. Nya minnesbilder som kommer upp. Tankar som inte riktigt når fram fastän man känner att de ligger där och trycker. Man blir trött, utmattad. Men ack så nyttigt det är, det är bra att vara där. Jag längtar nästan tills det blir onsdagar så att man får vara dit igen. Det sved faktiskt lite när de sa att nästa onsdag är det inställt eftersom att ledarna är på kurs.

"Var känner du dig som mest trygg?"
Det känns ju tragiskt att säga men det är verkligen bland min närmsta - vänner och familj. Jag känner mig inte alls lika trygg ensam. Senast idag hörde jag att det var folk ute i trapphuset, det var en som skrek till och sen blev det tyst. Jag hörde att de stannade här på min våning och jag satt på helspänn. "Låste jag verkligen dörren?" Men som vanligt var det ingen som skulle in hit.

Helt plötsligt så spricker bubblan att allt är bara bra. Det behövs inte heller mycket, utan det räcker med ett brev. Ett brev som egentligen inte borde kommit som en så stor chock, men som ändå gjorde hela mig helt omtumlad. Jag läste det om och om igen, försökte förstå men det gick inte. Jag vet inte om jag hunnit förstå ännu, men jag har bett om hjälp att förstå och hoppas på att snart få svar. Tankar snurrar runt i huvudet, de är svåra att grena ut till någonting förståeligt. "Hur kommer det gå till? Vad kommer jag att måsta säga? Hur lång tid kommer det ta? Kommer han vara där? Hur kommer jag att reagera? Hur ska jag ta mig dit?" Osv osv.. Men, det lär väl lösa sig som vanligt, känns bara tungt just nu.

Har trots allt haft en bra kväll, jag har inte varit ensam. Billy har varit här, vi gjorde lasagne och såg en film. Jag som inte brukar se film, men det var ungefär det jag orkade med för tillfället. Låta tankarna fly in i en annan värld för en stund.

Läste en av våra kära nollors blogg ikväll där det stod "Minns att jag pussade Favoritfadder (som dessutom var spiknykter hela kvällen).... borde be om ursäkt för det kanske..... xD" Tydligen var det mig han refererade till som favoritfadder. Bara det gör mig glad!

Fick en ny fråga idag att fundera på till imorgon. "Var känner du dig som mest trygg?"

En kompis till mig berättade igår att han är en filosofapa. Fick då en fråga att fundera på till idag - Hur jag skulle beskriva frihet med ett ord. När jag först fick frågan kändes det som det var en fråga omöjlig att svara på. När jag vaknade imorse hade jag svaret: "Självbestämmanderätt." Att det var det ordet som kändes som frihet för mig känns präglat i allt som hänt. Makt och kontroll. Att ha självbestämmanderätt, det är frihet för mig. Hans ord på frihet var "Sinnesro." Sen fick jag följdfrågan som jag ännu inte kunnat svara på: "Är det samma svar som det vi eftersträvar mest och det vi helst av allt vill uppnå?"

Idag träffade jag Weidrup en sväng innan han for tillbaka till Skåne. Det har verkligen sin lilla charm att träffa gamla kompisar, kunna prata om saker som var förr, personer hemma. Efter det bar det av till Thomas, även Henke var där. Vi spelade lite kort, bismarck. Gick riktigt dåligt för mig i början men sen vände det. Vi hann inte spela klart heller, för både Henke och Thomas slängde iväg sina kort. Jag hade väl rätt tur den omgången. Vi spelade "spel", jag valde det så jag började. Kunde direkt lägga ut alla utom två kort och ta alla de sticken. Det blev lite för mycket för dem. Så vi gjorde nå mat istället, och gott var det - kött och potatis. Då hade även Billy kommit dit :) Sedan fick jag och Billy utklassa Henke och Thomas i med andra ord vartefter vi åt bulla! Jag har verkligen en bull-period nu. Bullar och te. Mums!

Drömmarna har börjat ändras, fast känslan är den samma. Obehag, rädsla. Men nu är de flesta drömmar som en film, där inte jag - Sofia, har huvudrollen, utan jag spelar någon annan. Jag ser allting hända, jag känner allting hända, jag känner smärtan - både den fysiska och den psykiska, men jag kan ingenting göra.
Jag har även börjat ha drömmar i drömmar, och sen drömmar i drömmar. Med det menar jag att jag drömmer någonting och vaknar till. Jag vaknar och kollar på klockan, stiger upp ur min säng och sen händer någonting jag inte vill ska hända tills jag vaknar igen. Jag vaknar tänker "Tur, det var bara en dröm." Jag stiger upp ur sängen och sen händer nå hemskt igen tills jag vaknar. Så kan det hålla på jättelänge, och jag kan inte vakna upp helt ur det. Den känslan är jobbig.
Drömmarna är också så verkliga. Realistiska fastän de egentligen är helt orealistiska. Därav är känslan så stark även när jag vaknar på riktigt, för att det är så verkligt. Dock har jag svårt att vid helt vaket tillstånd komma ihåg hela drömmar, fastän jag vet att jag mindes dem tidigare.
Jag vet inte om det är därför jag nu har svårt att somna, för att det är så jobbigt att sova, jobbigt att drömma?

Såg nyss mitt Vampire Diaries. Det är ju en tjejserie, och så känsloladdat allt. Det är så fint.

Jag känner mig ensam, trots att jag inte alls är det. Hur kan det kännas tomt när man inte ens är ensam? Hur kan tankar gnaga så hårt utan att man riktigt kan definiera dem? Har en konstig odefinierbar känsla.. 
Jag försöker tänka att jag är stark, och jag kommer att vara så mycket starkare och ha så mycket mer nyttig kunskap efteråt. Men hur lång tid ska det ta innan det blir efteråt? Någonting är trasigt, därav hålet - ensamheten. Hålet går temporärt att fylla och jag kan känna mig riktigt lycklig. Men så fort det inte fylls på så är det där igen, tomt. 
Det är svårt att förklara när man inte riktigt förstår själv. 

Sitter här och väntar på Feffo som är sen som vanligt. Han ville komma hit så att jag kan sminka honom, han ska på sittning ikväll och vara Michael Jackson. Funderade på att vara i en backe med lite folk nu men det får bli en annan gång :)

Igår var en trevlig dag, jag var som glad hela dagen. Fastän jag blev väckt av Henke som ringde och sa att vi skulle spela beach kl 9. Det blev lite beach och sedan bar det av till Thomas för att ge honom hans födelsedagspresent från mig, jag var några dagar sen men det tror jag han hade överseende med ;)

Synd väl dåligt på bilden, men hade gjort i ordning en "frukt"korg till honom, dock utan frukt. Hade lagt in lite andra saker som var lite interna. Som t.ex. en visp av stål, eftersom att han bröt av den i plast sist vi bakade. Sen även en kortlek som jag beställt efter som såg ut såhär på baksidan:

Jag gillar att göra ambitiösa presenter, när jag har en plan vill säga. Det är alltid skoj att överraska och göra en annan människa glad.
EPP (Efter Plugget Pub) och gratis tacobuffé stod på schemat även denna fredag. Vi var ett glatt gäng som for dit och det var mycket trevligt, fastän det spårade lite emellanåt. Speciellt när Thomas kläcker ur sig: "Ja men jag har ju varit stenhård nu i en vecka."
Efter det for vi hem till Thomas, slutade med att vi somnade en stund. Inte Thomas, han som är sjuk! Men han ville inte smitta oss med sin ögoninflammation. Först lyckades jag, Henke och Billy rymmas i Thomas soffa, men jag vaknade rätt snabbt av att det kändes som att knäskålen skulle gå sönder. Så då la vi oss i Thomas säng ett tag.
Sedan blev det att fara till Pappa Anders och spelkväll! Spelkvällar är verkligen underskattat, det är så sjukt mysigt. Vi spelade Alias och Pictionary.


I förrgår när jag med assistans från Billy skulle pyssla Thomas grattiskort tyckte Dexter att korgen var spännande. Eller så ville han kanske ge bort sig själv till Thomas?

Igårkväll hade vi filmkväll hemma hos mig. Det var länge sen jag var på en filmkväll, brukar oftast spela spel och inte se film. Men det var faktiskt riktigt mysigt må jag säga. Vi såg Despicable me, en animerad film som faktiskt var riktigt bra!

Idag hade vi skola 1,5 timme, sen var jag hem och gjorde en skoluppgift som gick snabbt att göra. Efter det somnade jag, och sov typ 2 timmar. Och jag sov inte ens lite inatt som jag brukar kunna göra, utan sov drygt 9 timmar! Jag kanske har lite sömn att ta igen egentligen? Men nu är jag pigg och alert :)

Jobbar ikväll, men sen har jag inget mer jobb planerat förrän om typ två veckor. Fast det ändras ju ofta snabbt. Måste ju passa på att jobba nu när jag har tid, sen har vi ju praktik i 10 veckor och då kommer det bli rätt ont om tid.

Imorgon verkar det som att det först blir att fara på Omega med några stycken - gratis tacobuffe är aldrig fel. Och sen spelkväll hos pappa Anders. Jag håller då tummarna att det blir så :)

Varje onsdag efter ett möte vill jag skriva blogg, vilket alltid tenderar i långa blogginlägg också. Bara få skriva av mig lite tankar efter vad som hänt. Många andra beskrev att de skrev "brev" till andra, inte brev som de skickade utan bara för att skriva av sig. Och när de skrev som till en annan blev de lite avlastade bara i och med det. Jag däremot, jag skriver blogg, av egentligen samma princip. För att avlasta till andra. Däremot skriver jag ju lite indirekt här, skriver inte allt rätt ut, men det känns som jag får ut någonting av det ändå.

Jag berättade ju häromdagen att jag varit rädd mycket, inte i vaket tillstånd men när jag sover. Jag har även drömt mycket. Det var inte bara jag kan man ju säga. Alla andra hade haft liknande vecka. Och ledarna sa att efter några gånger så här brukar deltagarna börja beskriva att de börjar drömma konstigt. Jag ångrar absolut inte beslutet jag tog om att börja i grupp, det känns verkligen som att jag fått en ny familj. Den här gången var det inte  riktigt lika känsloladdat när vi skiljdes åt som förra gången, kanske för att vi drog ut på tiden nästan en timme och kände att vi fick ett avslut. Vi skrattade även mycket med varandra den här gången. Och framför allt, vi förstår varandra. Visserligen kan jag berätta för andra hur jag mår, hur jag reagerar på vissa saker, men det är inte riktigt samma sak.

Idag nämnde jag även det fysisk värsta jag var med om, mest i förbifarten för att berätta om en annan händelse, och ingen stannar ju så klart av och ifrågasätter. Som nog de flesta som läser min blogg redan vet, så är jag rätt tokig i Vampire Diaries - jag älskar den serien! Jag brukar suga in varje liten detalj, lägga märke till bra låtar osv. För någon dag sen frågade en kompis om senaste avsnittet varit bra, och jag sa att "Njaa, inte lika bra som vanligt." Sen insåg jag att, jag minns egentligen inte ens vad avsnittet hade handlat om. Jag såg inte avsnittet ensam, och någonting fick mig att helt stänga av då. Jag såg hela avsnittet, kollade på skärmen, men jag minns inte. Då berättade en annan som var där om ett program hon hade sett om stress. Kort sagt att inre stress kan göra att man får minnesluckor. Är jag verkligen så stressad av allt att jag börjar få minnesluckor? Jag som mår så bra? Men det är som att kroppen reagerar på vissa situationer, nästan som en traumatisk upplevelse?

Idag gick vi även igenom de två sista punkterna på vad våld är. Förra gången pratade vi om psykiskt, fysiskt, latent och materiellt. Idag pratade vi om ekonomiskt och sexuellt.
En kvinna där berättade att han har satt henne i stora skulder att hon är hos kronofogden, och jaa.. Hon vet inte ens alltmest. Hon öppnar inte breven, hon orkar inte.
En annan tjej, en i min ålder, hon berättade att hon hade haft pengar som hon skulle ha när hon flyttade hemifrån, köpa grejer till lägenheten och så. Allt borta!
Jag har väl också blivit av med rätt mycket pengar, som jag aldrig kommer få se igen. Men jag har åtminstone inga skulder. Jag jobbade mycket redan då för att ha pengar, och när det inte räckte hade jag min fond där vi "lånade" pengar.
Kvinnan som är hos kronfogden satt och funderade hur man kunde vara så urbota korkad att gå med på att ta alla lån, att köpa allt. Men att hon blev ju lovad guld och gröna skogar, han skulle ju snart få massa pengar och då skulle han betala tillbaka allt. Även om det tog slut skulle han betala tillbaka allt! Men pengar kom aldrig, utan det blev alltid hon som fick betala mer och mer. Och när det inte fanns pengar, var det henne fel, eftersom det vara bara hennes pengar de levde på. Behöver jag ens poängtera att jag kände igen mig?
Det var pratet om det sexuella våldet som gjorde att vi drog över på tiden. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det, det är för mycket.

Nästa gång ska vi prata om konsekvenser, vad det här har för konsekvenser på oss och våra liv. Hur vi reagerar i olika situationer. När kroppen reagerar innan vi ens förstår själv att vi reagerar. Dessutom ska en av oss berätta sin historia. Vi ska nämligen alla få tid att berätta hela våran historia, så mycket vi vill berätta. Det känns bra. Även om det man tar upp där är jobbigt, även om jag nu sover sämre, drömmer värre, vaknar rädd, så är det värt det. Det känns som att det är på väg åt rätt håll, som att efter de här 14 veckorna kommer man må så mycket bättre.

Jag säger ständigt att jag mår bra och är så nöjd med mitt liv, och det är jag verkligen. Dock kan jag ändå känna att det är någonting som saknas ibland. Eller om det bara är allt tumult som varit? När jag ligger ensam i min säng kan jag i alla fall känna denna tomhetskänsla.


Den här låten har jag länge lyssnat på, men nu medan jag satt och skrev detta inlägg spelades den upp och jag uppfattade vissa strofer som passade så bra in just nu. Dessutom är det en sjukt bra låt.



Plumb - Cut

I'm not a stranger
Nor I am yours
With crippled anger
And tears that still drip sore

A fragile frame aged
With misery
And when our eyes meet
I know you see

I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I'm tired of feeling so numb
Relief exists I find it when
I am cut

I may seem crazy
Or painfully shy
And these scars wouldn't be so hidden
If you would just look me in the eye
I feel alone here and cold here
Though I don't want to die
But the only anesthetic that makes me feel anything kills inside

I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I'm tired of feeling so numb
Relief exists I find it when
I am cut
Pain
I am not alone
I am not alone

I'm not a stranger
No I am yours
With crippled anger
And tears that still drip sore

But I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I'm tired of feeling so numb
Relief exists I found it when
I was cut

Idag har jag åkt rallybil eller svart taxi, vilket som. Vi hann iaf från skolan, upp på Ersboda och hämta hemnyckeln, till Böleäng och hämta hans träningskläder och sen på Iksu, jaa nästan i tid till bodypumpen. Tur Thomas är duktig på att köra ;)

Har varit mycket jobb nu två dagar. Det är väl egentligen som vanligt där borta. Jag trivs så ruskigt bra där! Fast igår var "min" gubbe nästan lite väl på. Han skuttade fram till mig så fort han såg mig, sa att jag var det vackraste han sett, vackrare än sjöar, berg och skogar. Att han varit hopplöst förälskad i mig sen första gången han såg mig. Att han inte kan rå för att han är så förälskad i mig. Osvosv.. Jag tycker faktiskt lite synd om honom, och ibland blir det lite svårt att utföra det övriga arbetet, men det gör ju han lycklig åtminstone?

Igårkväll var jag och Thomas på Ica Maxi och handlade en sväng. Jag kunde då inte hålla mig från att köpa revbensspjäll när jag såg dem! Så nu är mina cravings stillade. Vi pratade även lite, och när jag pratar med Thomas - tänker högt (även om han klagar på att mina tankar ibland går för snabbt), så kommer jag fram till saker själv.
Jag är ofta rädd när jag sover, i drömmarna eller när jag vaknar. Rädd och ofta jagad. På dagarna känner jag mig däremot inte rädd, inte medvetet åtminstone. Jag har svårt att somna på nätterna, när jag väl ska sova på riktigt. Powernaps däremot är inga problem. Jag vet egentligen inte själv vad jag är rädd för, för det är så långt inne. Jag vet att jag tänker, men jag vet ofta inte vad jag faktiskt tänker. Det är sådant som kommer med tiden tror jag.

Dexter gillar denna påse:



Idag fyller Thomas år. Innan vi lärde känna varandra såg jag honom ofta på skolan, han var en sån person som syntes. Han var alltid så glad, tjollrade på med sina vänner. Jag minns att jag också ville känna honom. Sen hamnade i samma grupp på KTC, och han tog på min stjärt. Inte trodde jag att vi skulle bli så tajta vänner som vi idag är. Under sommaren blev det många sms, många långa sms. 
”Gud vill ta dig igenom varje prövning, lära dig hoppa över varje hinder, bära dig genom tider av hopplöshet, ge dig kämparglöd och göra dig stark mitt i svaghet” GUD ÄR MED DIG! Se på Jesus så att du inte tappar modet! (Heb 12:1-3)”
Efter sommaren var det nollning, och vi var i samma nollegrupp. Vi umgicks mycket i vårat gäng. Dock en av de mest minnesvärda fredagskvällar under denna period var när jag for hem till Thomas. Vi (läs Thomas) bakade sirapslimpa. Medan degen jäste gick vi en promenad till Tomtebos äventyrslekpark. Vi satt båda två i en stor gunga där och gungade, tittade på stjärnorna. Sen lekte vi även lite annat också men, just när vi satt där i gungan - det var så tryggt och fint. Behövdes inte mer än så!
Nu efter nyår har Thomas hem blivit mitt andra hem. Eftersom han är allergisk mot katter har han så svårt att vara här. Som igår då skrev en kompis och frågade om jag hade kommit hem ännu. Jag svarade att nej, jag är hos Thomas och då fick jag svaret "Dvs hemma ;)". 
Thomas är en sån vän som alla borde ha. En sån man kan ha fruktansvärt roligt med - vara helt speedade på fester fastän vi är några av de få där som är nyktra. En sån man kan prata med, prata om allt - det som är roligt, vad man har gjort under dagen, en fundering man har, men även det som är jobbigt. En sån man kan fara hem till - lägga sig i soffan och kolla facebook eller lägga sig och ta en powernap, utan att det är konstigt. En sån som vill hitta på saker. Helt enkelt en bästa vän!
Så jag vill säga grattis till dig min vän, för jag vet att du är in och läser. Jag har själv sett att du har min blogg som bokmärke på din dator!


Funderar på att göra en tatuering. Mamma har ritat denna. Dock med mindre mun än den på bilden har. Jag har alltid varit inne på att om jag någon gång ska göra en tatuering ska den vara svartvit. Så jag har ännu inte vänjt mig vid tanken på att kanske göra en med färg. Eller om jag helt enkelt ska ha den svartvit? Vad tycker ni?