ninasofiaeklund

För er som tycker att jag skriver långa inlägg med bara massa text tänkte jag sammanfatta kort för:
* Sökt sommarjobb på Samvården
* Framtiden?
* Bokat hjärt- och njur scanning på Caesar (så att han kan bli avelshane for real)
* Hungerkänslan
* Självbiografi kursen på kvinnojouren

Tanken idag var att jag skulle grilla med lite vänner vi Nydalasjön men jag orkade inte ta mig iväg. Istället har jag sökt sommarjobb, sökte i första hand på Samvården. Vad jag ska göra efter sommaren vet jag verkligen inte. Jag gillar att arbeta inom vården, men samtidigt är det det enda jag har gjort hela mitt liv. Bara för att jag kommer vara utbildad sjuksköterska betyder det inte att jag måste jobba 100% som allmänsjuksköterska direkt. Det finns så mycket möjligheter bara av att ha en högskoleutbildning, särskilt en som är så fokuserad kring människor. Till sommaren vill jag jobba på NUS i alla fall, så mycket vet jag. Vad jag vill senare, det vet jag inte. Jobba kvar på NUS, söka något annat ssk-jobb, söka något annat jobb, plugga?
Jag har även fixat tid för att scanna Caesars hjärta och njurar så att jag kan lägga ut honom som avelshane. Han är ju så fin, så det vill jag inte ska gå till spillo och kastrera honom direkt.
Jag har ännu inte tagit mig riktigt upp ur sängen, inte heller ätit. Det här med hungerkänsla vet jag inte om jag haft på riktigt någon gång? Visst min mage kan kurra, men jag känner mig inte alltid hungrig. Jag kan ibland uttrycka att jag är starving, men det går över på typ en kvart om inget görs åt saken. Jag kan vara sugen på mat, och jag kan äta mycket för att det är gott. Jag kan också inte äta, och det gör som ingen skillnad. När jag tänker efter har jag nog alltid varit så, mer eller mindre. När jag var liten och det inte var någonting jag tyckte om så åt jag helt enkelt inte, jag behövde inte äta någonting annat istället utan jag bara valde att inte äta. Ofta när jag äter gör jag det för att jag "måste". 
När jag träffade tre av kvinnorna från kvinnofridsgruppen i fredags diskuterade vi detta. Av vi fyra som var där är vi två som har diagnosen EDS och två som är väldigt överrörliga (misstänkt EDS). Vi alla fyra påtalade detta fenomen att hungerkänslan var aningen bristande, om inte obefintlig. Däremot är vi alla kloka kvinnor och äter ändå, men sällan av just den anledningen att vi är hungriga.
Ikväll börjar självbiografi kursen på kvinnojouren.

Fokus kommer att ligga på att skapa stabilitet och trygghet, en hållbar grund för skrivandet. Att ta väl hand om sig själv under skrivprocessen. Att etablera en grund för fortsatt skrivande. Du använder kursen som du själv behöver och skriver om det du själv vill skriva om. Det är inget krav att skriva om någon viss typ av erfarenhet. Ni kommer att få verktyg för att skriva om det ni själva vill skriva om.
Ur innehållet: Att utveckla ramar och rutiner för skrivandet. Minnestekniker. Ingångar till skrivandet. Att föra loggbok. Läkande skrivande. Korta föredrag varvat med skrivövningar och diskussioner. Uppmuntran till eget skrivande mellan träffarna.

Jag älskar att skriva, så jag tror detta kommer att vara en bra grund för mitt framtida skrivande. Trots den här bra känslan att gå den här kursen är det även en liten känsla av skräck som smyger sig in. Skräckblandad förtjusning. Jag tänker inte särskilt ofta på vad jag har varit med om, men nu kommer jag återigen att kastas in i det. Jag tror egentligen inte att det kommer att påverka mig särskilt mycket, men samtidigt är jag inte säker.
Vi får se efter kvällens första möte helt enkelt.

Och rubriken, så sjöng mina föräldrar för oss när vi var små och de väckte oss. Och nu ska jag faktiskt upp och hoppa, klä mig och börja göra mig i ordning, kl 18 ska jag vara på plats. Tänkte lite fel, tänkte att det var drygt en timme kvar innan jag ska vara där, men det är ju nästan bara en halvtimme!