I söndags blev jag inskolad på ett nytt jobb - som personlig assistent. Det känns faktiskt som ett väldigt roligt arbete, det är bara synd att jag inte har så mycket tid över att jobba så mycket just nu. Det är så hektiskt under praktiken att hinna allt man ska göra ändå.

Igår var det Feffo cup igen. Vårat lag var bäst, fast råkade komma sist ändå. Ääh, roligt var det så jag klagar absolut inte. Beachvolley är verkligen en rolig sport! 

Nu har jag varit duktig i två dagar. Bakat och fixar inför imorgon då jag har drop in födelsedagsfika här hos mig. Även städat. Dock är det inte bara jag som varit duktig. Idag fick jag hjälp av Billy, tack för det!
Så imorgon blir det en lång dag, börjar kl 7 och sen är det full fart hela dagen.

Ihelgen åker jag hem till skogen, jag längtar! Ringde farmor idag och hon blev så lycklig över att jag ringde till henne, och över att jag skulle hem, så hon nästan grät i andra sidan luren! Extrapappa Hans skrev att "Ja vi ses, kan knappt bärga oss." Dessutom har även Fia och Pär skrivit att de längtar tills jag kommer hem. Det är som kul att vara efterlängtad.

Hörni, tack för all positiv respons här på bloggen! Jag blir lika glad varje gång. Då känns det värt för mig att skriva av fler anledningar än att det ger mycket för mig.

"Va imponerad jag blev av dig, vilken skötsam kvinna du är..."


Helt otroligt, de rörde vid varandra utan att tjockisen morrade på Dexter!!

Tog tag i mitt liv och for till Thomas. Denna lilla krabat kan få mig så lycklig! Inte konstig att jag är nedstämd när jag inte får träffa min Thomas ;) Det känns absolut bättre nu, men jag är väl inte mitt rätta jag ännu heller. Men jag har då pratat av mig lite nu. Även om jag aldrig planerar att säga sådant som jag faktiskt säger när jag är med Thomas. Han har en förmåga att läsa av mig, och fråga saker som jag knappt vet att jag tänker - men som egentligen är sådant jag grubblar på.
"Vad du grubblar mycket på allt. Varför funderar du alltid vad andra tycker, hur andra vill ha det? Varför funderar du inte vad du själv vill?"

Jag har en vän som ofta pratar om sin stuga. Han berättade för mig att för några år sedan fanns det ingen täckning där. "Jag älskade att få komma till stugan, att mobilen inte fungerade - att man var helt fri." Ihelgen är han i sin stuga, och han har täckning. Dock har det varit något fel på hans mobil, han har bara kunnat skicka sms - inte kunnat ta emot. Detta gillade han inte! Han började då vara online på facebook via mobilen allt oftare, och han ringde ibland. När det sedan började fungera igen erkände han att det hade varit jätte jobbigt. Att han till och med ringt till Telia och felanmält detta. "Jag är som lite smått beroende av dina sms :$" Behöver jag ens nämna att detta gjorde mig lite smått glad?

Kött och potatis stod på dagens meny. Thomas vet vad jag gillar helt enkelt. Efter det lekte vi litegrann:



Hann även en sväng på en tjejfest. For ärligt talat mest dit för att fixa Sofias hår. Efter det satt jag och pratade med Sofia ett tag innan jag drog hem. Hon är så söt, och jag fick sådan positiv respons på det jag skriver här på bloggen. Har fått det av några andra också, och det gör mig så glad. Då känns det som att det finns en mening med att jag gör det.
Vi pratade även om dessa killar. Hur fascinerande det är att man som tjej tycker att när han säger en komplimang - en bra sak, då kompenserar det upp ALLT det dåliga! 

"Ne men du äger en bit av mitt hjärta så du kommer alltid vara hjärtat" 11 december 2010.
Det är bland det sista han skrev till mig. Det tog slut i Juli, och i december skrev han detta. Och det var nog inte ens så mycket sanning bakom dessa ord. För att hålla mig kvar? Från det att det tog slut, tills att jag helt slutade svara när han skrev pendlade det väldigt mycket mellan att jag var helt underbar till att jag var den värsta som fanns i hela världen. Som att han testade olika strategier för att hålla mig kvar, för att få mig att reagera. Ibland var han snäll och gullig, ibland riktigt elak.

"hahahahahaha
sluta låta som en hjärnläkare du är inte det och kommer aldrig bli helelr,m du är skadat gods och det var du innan du träffa mig, det har din mamma fixat alla dina syskon är skadat gods, men kponstigt närdiin  mammas föräldrar var typ kusiner vad dom nu var.
och har inte mycket ilska fattar bara inte hur man kunde säga att man älskar en och sen göra ALLT du gjorde mot mig"
...
"ne men hon beter sig iaf som ett offer, och lala getter har hon inte hemma tanke på hur hennes syskon ärvarenda en av dem
eller s blev ni bara kraftigt hjärntvättade XD
ajja orka bry mig om dig, kunde inte blivit nå bättre än att det tog slut mellan oss, den horan du var som knullade runt och låssades att allt var frid och fröjd funkade inte för mig =)  
ändå =)"

Jag orkar inte leta åt en källa på detta nu, men jag har fått lära mig på alla möten där jag går att det är vanligt att män försöker isolera en från dels sina vänner och dels sin familj. Han skyllde ju alltid mycket på min mamma, även i Luleå skyllde han mitt beteende på min mamma. Mina vänner var det också fel på, och några slutade jag umgås med. Och jag slutade skriva med rätt många också. Men min mamma slutade jag aldrig prata med, han lyckades aldrig isolera mig från min familj. Han slutade helt enkelt aldrig vara ömsom varm, ömsom kall.

Misshandlaren växlar mellan våld och värme. Ingen misshandlare är misshandlare 24 timmar om dygnet. Eftersom förhållandet präglas av ömsom värme, ömsom våld hålls offret kvar i relationen. När misshandlaren beter sig snällt får kvinnan hopp om att allt ska förändras till det bättre, vilket får henne att stanna kvar. Själva misshandeln, som inträffar förr eller senare, bidrar till att sänka kvinnans självkänsla och självförtroende, vilket också gör att hon stannar kvar i relationen. Det känns med tiden alltmer omöjligt att bryta relationen, eftersom tanken på att klara sig själv och vara ensam känns omöjlig.
Taget från http://www.varningstecken.n.nu/verbal-misshandel

Det här är ett av de längsta inläggen jag har skrivit på väldigt länge, men det handlar om så mycket olika saker så det blev långt. Det tog lång tid att skriva, eftersom att jag emellanåt lyssnade på musik eller googlade information.

Innehållsförteckning:
* Omotiverad.
* Aldrig glömma dig
* Min älskling?
* Historierna
* Prolog
* Varningstecken:
* Födelsedagspresent
* Kloka ord
* Tycka om vs. gilla
* Brandi Carlile

Omotiverad
Det är så mycket lättare att må dåligt när man vet varför man mår som man gör. Även om det också är jobbigt. Nu är det inte bra, jag vet inte heller varför jag mår som jag gör. Känslorna som fyller mig just nu är bara: Tom, ensam och omotiverad. Omotiverad.. Visst har jag känt mig tom och ensam tidigare, men det var länge sen jag var så omotiverad som nu. Känslan har kommit smygande - måndag, tisdag och onsdag efter praktiken har jag bara farit hem och lagt mig i sängen och gjort ingenting, inte orkat göra någonting. Torsdag träffade jag Feffo och åkte sedan lastbil till Bureå. Igår kväll gjorde jag återigen ingenting. Jag vaknade tidigt imorse, eller tidigt för att vara mig - endast 7 timmars sömn. Kunde inte somna om. Har nu gjort ingenting i några timmar, lyssnat på musik. 

Aldrig glömma dig
Min älskling?
Jag har sagt att jag efter Luleå blivit bättre, blivit botad och fri. På många sätt är det nog så. Men innan Luleå ville jag inte riktigt ha en ny pojkvän, jag ville inte vara bunden till någon mer än vänskap. Förhållanden skrämde mig. Nu efteråt är det snarare tvärtom, jag saknar det. Jag vill kunna strunta i att göra några särskilda planer en helg för att jag vet att jag ändå har min älskling hemma som finns där.
"Har ingen att få krama, älska och pussa, men mamma säger att det går många fler bussar."

Historierna
Att skriva dessa små historier jag börjat med, det känns bra på något sätt. Dels kan de som vill veta få veta utan att jag måste berätta direkt till dem. Jag har fortfarande svårt att prata allvarligt om allt, jag säger som sagt allt på ett rätt skämtsamt sätt - bagitelliserar problemen. Jag vill inte klaga för direkt till någon annan, då känns det bättre att skriva här. Dessutom hoppas jag att jag genom min upplevelse kanske någon gång kan hjälpa andra. Självklart var det inte alltid dåligt, i början var det ofta rätt bra.

Som alla historier finns det en början, en prolog - vad som hänt innan första kapitlet skrivs.

Prolog
"Det var vår i luften när jag fick en vänförfrågan på facebook från en kille som jag visste vem det var men inte alls kände. På små ställen vet man ju som vem alla är - jag är från ett litet ställe. Han började snabbt skriva väldigt intensivt och ville ses. Jag minns att jag emellanåt gillade att skriva med honom för han var väldigt social och verbal, men jag kände inget behov av att träffa honom - jag hade ju kille. Visserligen hade jag andra killkompisar men jag hade nog någon konstig magkänsla ända från början att han ville inte bara vara min vän.
Tiden gick och det började närma sig student för min del, och festerna i Arvidsjaur blev allt vanligare att jag hamnade på. Vi höll till hos några killar i klassen som vi kallade för "sorsele". Det visade sig att deras lägenhet och hans hus var på samma gata, väldigt väldigt nära. Så en dag när det var lugnt hos "sorsele" träffade jag honom. Han sken som en sol, han var charmig, log hela tiden och visste precis vad han skulle säga. Han verkade så tjollrig och impulsiv, precis en sådan jag skulle vilja ha som vän!
Sommaren kom och jag började arbeta i Boliden, väldigt mycket. Jag tyckte att han blev lite för mycket och började dissa honom. Till slut gav han upp, slutade höra av sig. Under den sommaren sov jag ofta på soffan på jobbet eftersom att det var så långt att köra fram och tillbaka, så jag skrev mycket sms med kompisar under kvällarna där. Av någon anledning kom jag att tänka på honom igen, jag saknade att skriva med honom för att det var så roligt, han var så mycket socialare än alla andra! Så jag skrev ett sms "Du är ju inte helt verbalt inkompetent." Och då var det igång, han hade fått en inbjudan och denna gång gav han inte upp. Vi träffades och hade jätte trevligt, vi var vänner som spelade spel och hittade på tokigheter. Han skrev ofta saker som fick honom att tänka på mig, exempelivs: "Jag såg en bild på Eiffeltornet idag hos en kompis och då utbrast jag inför henne att Sofia har ju sovit under Eiffeltornet! Hon tycker att jag pratar om dig hela tiden."
Slutet av sommaren närmade sig och jag skulle snart flytta till Umeå för att plugga. Det tog slut med min dåvarande kille, då var distansen inget alternativ. Då fanns han där, han skulle hjälpa mig att flytta till Umeå, hjälpa mig att stå på egna ben. Han gjorde allt för mig, han satte mig främst. Han ville inte sova på nätterna, för han ville vara vaken och bara titta på mig, höra mig andas. Aldrig förr hade jag hört någon säga så, tänka så, runt mig. Han bekräftade mig, men jag var ändå fast besluten att bara vara vän med honom. 
Han skulle bara stanna tills nollningen började, hjälpa mig komma i ordning - att stå på egna ben. Sen skulle han bara stanna tills skolan började. Sen skulle han bara stanna och lära mig laga mat. Sen...."

Varningstecken:
Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal. Det kommer inte dröja länge förrän han säger att "du är precis som alla andra". Han kan även göra motsatsen: han kanske talar om sina tidigare partners på ett sätt som gör att du känner dig underlägsen och att du aldrig kan "nå måttet", vilket ger honom makt över dig.
Han attraheras av sårbarhet och väljer flickvänner som nyligen gått igenom en kris eller förlust av något slag. Han väljer kanske partners som är mycket yngre än honom. Han blir "räddaren". Han kan till och med "rädda" en kvinna som tidigare varit i ett våldsamt förhållande, bara för att göra samma sak som hennes tidigare partner gjorde.
Taget från varningstecken.n.nu

Födelsedagspresent
Jag har unnat mig själv en födelsedagspresent, sådant som jag inte skulle slösat så "mycket" pengar på till mig själv i vanliga fall. Men jag tänkte att jag fick ju en liten slant av Andreas och en uppmaning att unna mig själv någonting. Dessutom hade jag 30% födelsedagsrabatt på Guldfynd.


En klocka! Enligt Feffo gav den mig karaktär ;)

Kloka ord
Läste några kloka ord, ord som berörde mig, ord som jag vill dela med mig av:
"För att växa måste du vara beredd att låta din nutid och framtid vara helt olik ditt förflutna.
Din tidigare historia är inte ditt öde."

Tycka om vs. Gilla.
Jag tycker att det är starkare att få höra att någon gillar mig än tycker om mig. För mig är gilla ett starkare ord. Jag vet inte riktigt varför, men gilla känns mer intimt - starkare helt enkelt. Vad tycker ni?

Brandi Carlile
Jag vill avsluta med en textsnutt från en låt jag hörde i Pretty Little Liars. Jag gillade denna textsnutt:

So this is how the story went
I met someone by accident
That blew me away
That blew me away

It was in the darkest of my days
When you took my sorrow and you took my pain
And buried them away, you buried them away

And I wish I could lay down beside you
When the day is done
And wake up to your face under the morning sun

Idag började, åtminstone jag, inse att det snart har varit 14 gånger. Idag var möte nr 10. Våran grupp drar dock alltid över på tiden, men ändå har vi inte hunnit gå igenom alla teman som är meningen att man ska gå igenom. "Ni är väldigt verbala i den här gruppen." Så ledarna sa idag att nästa gång ska vi ta upp om vi ska ta en förlängning, utöka och ses mer än 14 gånger. Det kändes bra. Även om jag känner mig rätt bra nu efter Luleå, det känns inte alls som jag har lika mycket problem som jag hade tidigare, så är det så skönt att få komma dit. På något sätt är det skönt att prata om det som varit, ta del av andras historier. Dessutom händer det så mycket i de andras liv, saker som man inte vill missa, saker som man vill vara med på ett hörn - finnas där och stötta. Även om jag är en av de yngsta där känns det som att de inte gör någonting att det är så stor åldersskillnad mellan oss. Imorgon hade vi tänkt ses och äta lunch tillsammans vartefter vi hade ett ärende att ta itu med. Ärendet blev inställt och så även lunchen. Jag hade faktiskt sett framemot denna lunch, att få träffas utanför de väggar vi alltid samlas inom. Jag hoppas faktiskt att vi framöver kommer att träffas utöver dessa möten, med eller utan "ärende". För dessa människor har kommit att betyda så fruktansvärt mycket för mig!

Dagens historia var en som jag också "sett framemot". Det känns lite fel att uttrycka sig så, men man vill ju som ändå veta fastän det är hemskt. Precis som nyheter, människor vill veta om vad som händer i Japan och Libyen trots att det är hemskt. Som sagt, dagens historia.. Vissa hade man ändå fått en bild av innan man fick höra historian, men den här hade jag ingen aning var den skulle ta vägen. Det var en historia som sträker sig under många år, och framför allt efter att det egentligen var slut mellan paret i fråga. Åren efter breakup'et kantades av så fruktansvärt mycket hot. Jag kan inte ens tänka mig att måsta leva med den skräcken, men måsta bita ihop mycket på grund av att det är barn med i bilden.
Själv slapp jag ju ha barn med i bilden, dock är ju Dexter som mitt barn. Jag tror jag har skrivit om detta tidigare men jag säger det igen. Under tiden han var kvar här var Dexter rätt konstig, jobbig emellanåt. Och uppfödaren trodde nästan att han hade någon typ av "damp" där ett tag. När man skulle klippa klorna på honom blev han tokig. Man fick känslan av att han inte ville ligga på rygg för att han var tvungen att vakta gentemot gamlingarna (framför allt tjockisen). Men i efterhand har man väl mer eller mindre insett att det var kanske inte därför. Visserligen gillar väl inte Dexter när man klipper hans klor än idag, men han blir inte tokig. Kvinnan som berättade idag hon berättade i alla fall att hennes barn inte åt bra under första tiden, under tiden han var kvar. Dexter kurrade inte under tiden han var kvar här. Vissa katter kurrar väl inte så mycket, så vi tänkte att han kanske bara inte var en kurrare eller att han helt enkelt var för liten. Dagen jag lyckades bli av med honom minns jag hur vi gick och lade oss (oss = jag och Dexter) i sängen. Och han började kurra, och han kurrade högt! Han låg upp och ner och tårarna bara rann från hans ögon, så trött var han. Och han kurrade..
Dagens historia fick mig att än en gång tänka hur det hade kunnat bli om jag inte haft så tur. Att jag verkligen blev tagen på allvar och allt gick så snabbt. Hoten gentemot henne tog flera år innan det blev någonting av. För mig var det på en gång.

Bagitellisering, förminskning och normalisering. Egentligen bara olika ord för samma sak. Någonting som vi alla där upplevt/upplever. Vi tycker att våran egen historia inte är så farlig, när vi berättar den kan vi även gör det på ett skämtsamt sätt - för att få bort allvaret. Däremot när vi får höra de andras historia så blir vi förskräckta, illamående och många även arga.
Vi pratade även om skuld och skam. Anledningen att man inte väljer att prata om det inför nära och kära är oftast inte för att man är rädd att man ska bli ledsen. För många tänker att "Nej jag frågar ingenting, hon vill nog inte prata om det, det är nog för jobbigt." Men det är inte därför man inte vill prata om det. Det är just för att man lägger skuld på sig själv. Det jag framför allt känt är att, "det kanske inte är en så stor grej ändå, jag kanske överdriver." Just den här känslan att man är rädd att man överdriver, eftersom att man gång på gång fått det inpräntat att det är just det man gör, den känslan är svår att komma över. Jag har fortfarande svårt att för nya människor berätta på ett allvarligt sätt, utan att skämta lite om det, bagatellisera och förminska problemet - som om det vore som vilken annan händelse i livet som helst.


Denna lilla dunboll får mig verkligen att bli så glad, jag blir rofylld av att bara titta på honom. Han sitter vid dörren när jag kommer hem, han hör väl när jag kommer och går i trappen eller nå - han är alltid där och välkomnar mig. Även om han inte alltid vill mysa med mig, utan ibland bara vill busa, eller sitta en liten bit ifrån så är han som oftast i närheten av mig. Han har aldrig fått tvätta gamlingarna, men däremot brukar han tvätta mig, särskilt mina händer eller mina fötter. Det kittlas och rivs lite ibland men ack vad det känns bra - som en kärleksförklaring. Min lilla bäbis!

Jag är helt slut när jag kommer hem från praktiken på kvällarna, orkar knappt göra någonting. Jag ligger i sängen, framför datorn. Därav blev det så många blogginlägg igår. Det känns som bra att skriva "historier" på nå sätt. Eller vad tycker ni om dem?

Tack för kommenterarna förresten, det värmer!

"Alla gånger han blev arg på mig har flytit ihop till en enda gröt. "Det är inte våld så länge man inte slår" ringde ständigt i mina öron, eftersom det var vad han alltid sa. Jag är inte den som ofta gråter, men under detta knappa år med honom grät jag flera flera gånger. I efterhand har jag insett att jag grät inte för att jag var ledsen, jag grät för att jag var rädd. 
Jag minns särskilt en gång väldigt väl. Som vanligt var han arg över någonting som jag tyckte var fullkomligt onödigt att ens måsta diskutera. Till slut blev jag så less, men visste att jag skulle behöva agera snabbt om jag skulle ta mig därifrån. Så jag sprang, ut genom lägenhetsdörren och hörde hur han följde efter. Jag sprang ut genom ytterdörren och in i trappuppgången bredvid. Jag fortsatte min färd ner till källaren och sprang så långt jag kunde komma. Därefter sprang jag uppför alla trappor och satt mig längst upp i det trapphuset. Tårarna rann och jag hyperventilerade. Satt länge och försökte samla mig, sluta "hulka mig". Efter ett tag hade jag lugnat ner mig så pass mycket att jag kunde ringa en vän. Han hörde att någonting var fel, men jag sa inte vad det var, bara att jag ville ha någon att prata med ett tag. Jag satt där någon timme innan jag vågade gå tillbaka. Under denna tid fick jag väldigt många oliksinnade sms, vissa där han var arg, vissa där han vädjade.. När jag kom tillbaka hade han lugnat ner sig, som vanligt. Då var det lugnt.
Jag minns även sista gången han blev arg väldigt väl. Det vara bara en vecka eller två innan det tog slut. Ännu en gång, någonting ovästentligt han blev arg över. Jag minns att jag satt i sängen och gjorde någon skoluppgift på datorn. Det började med att han bara skrek på mig, och jag blev tyst. Orkade inte argumentera varken för eller emot, eftersom att det spelade ingen roll var jag sa - det skulle ändå vara fel. Det nästa jag minns är att det började flyga saker genom luften, först kläder och dylikt. Han kastade på mig, för att jag skulle reagera - säga någonting, men jag var tyst. Sedan kom katterna flygande emot mig, min älskade små bäbisar. Det var inte första gången han tog ut ilskan på katterna, men det var första gången han kastade dem på mig. Det var ungefär det enda som fick mig att reagera, när han skadade dem. Så när de började kastas, då reagerade jag. Tårarna började rinna men jag fortsatte göra mitt yttersta för att inte säga någonting, jag visste ju att det inte skulle hjälpa. Det var då han tog några steg framemot mig, höjde knytnäven och jag kände att "nu slår han mig." Jag har aldrig skakat till så mycket i hela mitt liv, och jag kipade efter luft redan innan slaget inträffat. jag gömde ansiktet i händerna för att åtminstone skydda mig lite. Men slaget kom aldrig istället började han skratta och sade "Jag hoppas du är rädd för mig, för det borde du vara!" Han gick därifrån och lämnade mig gråtande i sängen, att försöka göra klart skoluppgiften var lönlöst. Efter ett tag kom han tillbaka med en tallrik glass och gav till mig. Hur kunde han ens tro att jag ville äta glass just då? När jag inte ville ha blev han arg igen, men det var inte mer med det. Dagen efter var allt "bra" igen."

Han skrämmer dig när han blir arg. Han kan putta dig, säga vagt hotfulla saker, knuffa dig eller närma sig dig på ett hotfullt sätt. Han kan sparka i väggen eller slå sönder saker när han blir arg, ofta är det föremål som du tycker om eller själv äger. Detta ger budskapet "Se vad jag kan göra. Nästa gång är det din tur". Om ni grälar i bilen kan han köra farligt fort för att skrämma dig. Han kastar saker omkring sig i vredesmod. Han skyller sina handlingar på dig och menar att det var du som provocerade honom att göra det; hade han inte blivit så arg på dig hade han aldrig behövt ta till detta beteende.
Källa: varningstecken.n.nu

"Men du var väl kär i honom där ett tag?"
"Nej, men jag ville bli.."
"Haha, varför ville du bli det om du inte var det?"
"Jag visste att han skulle vara snäll mot mig.."
"Du menar.. att du ville bli kär i honom för att du visste att han inte skulle göra dig illa?"
*Nickar*
"Men Sofia..!"

Den här låttexten tycker jag är ganska passande. Att inte säga någonting utåt, utan bara le. Att om väggarna kunde prata.. Eftersom allt sker inom hemmets fyra väggar.

"Min tidigare tjej var inte bra, jag var ofta rädd för henne. Hon slog mig rätt ofta där på slutet. När jag gjorde slut blev hon tokig. Hon kom hem till mig och  kastade en stekpanna genom fönsterrutan. Ett tag senare började jag träffa en av hennes kompisar, vi fattade tycke för varandra. Hon var och hälsade på mig en helg och vi for ut för att köra skoter. När vi var några mil hemifrån frågade hon om inte hon kunde få köra, det fick hon. Innan jag riktigt hann reagera vad som hände var hon försvunnen, hon hade kört ifrån mig. Jag trodde först att hon skämtade, att hon snart skulle komma tillbaka efter mig. Men hon kom aldrig, så jag fick gå hem. Ett tag senare fick jag ett sms att jag skulle komma och träffa dem. Det var kväll och jag lånade en kompis cykel. När jag kom dit slet några killar ner mig från cykeln och misshandlade mig, cykeln som jag hade lånat av min kompis blev även den misshandlad. Både mitt ex och tjejen jag började träffat kom fram till mig efteråt. Mitt ex sa "Jag hoppas du tänker dig för innan du jävlas med mig igen." Därefter lämnade de mig där på marken. Jag gjorde ingen anmälan för att jag vågade inte. Men hon var verkligen ett psyko."

Han talar illa om tidigare partners och kan inte se att han gjort något fel i relationen. Allt är den före detta flickvännens fel. Han talar om tidigare partners på ett nedlåtande sätt, och kanske även hävdar att han blivit utsatt för misshandel av den före detta flickvännen. Detta är ett varningstecken, likaså om han berättar att den före detta partnern har ljugit genom att anklaga honom för misshandel. Försök i så fall att ta reda på den före detta partnerns version av historien. Han kan förklara ett eventuellt respektlöst beteende gentemot dig med att han själv blivit utsatt för misshandel. En man som verkligen skulle blivit misshandlad av en tidigare partner skulle dock inte utsätta sin nya partner för det han själv blivit utsatt för.
Källa: varningstecken.n.nu

I dagsläget tycker jag att denna historia är helt absurd. Och jag vet även att det är många delar av historian som jag inte alls minns. Det är verkligen skrämmande hur blind man kan bli, hur blåögd man kan vara.

Oj vad det har blivit lite datortid det har blivit sen i lördags. Känns faktiskt rätt skönt att ikväll endast ha en dejt med just han - datorn. Söndag skulle några vänner till Luleå och se hockeyn. Då passade jag på att lifta till Bureå och hälsa på. Det blev en lång och trevlig dag må jag säga =)

Igår var jag så trött, så trött. Jag sov 5 minuter på toagolvet och sedan 30 minuter i vilorummet under min lunchrast. Idag är jag lite mer människa, men fortfarande rätt slö. Jag blir som rätt trött och slut av att ha praktik. Bara att vara vaken och på tå hela tiden, allt för att visa framfötterna.

Igår var jag i alla fall till samvården där jag nu har garanterat fått jobb i sommar. När jag kommit in på avdelningen satt jag och väntade på chefen ett tag. Då kom sjuksköterskan jag fick bäst kontakt med när jag hade praktik där förra terminen förbi. När hon såg att det var jag sken hon upp som en sol och kramade om mig. Hon frågade hur det var hemma i min lilla by med familjen och systrarna, hur det var med katten och så vidare. Jag blev faktiskt lite rörd att hon minns så mycket om mig och att jag rentutav fick en kram. Det sved lite i hjärtat när hon sa att hon innan sommaren ska byta avdelning, arbeta med någonting annat. När chefen kom dit sa sjuksköterskan att "anställ henne!"
Mötet med chefen gick jätte bra. Det var som ingen fråga om saken. Jag är den enda undersköterskan de anställer i sommar, så jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Det visade sig även att chefen kommer från mina hemmatrakter och hon sa i början att "När jag såg att du var från inlandet visste jag direkt att du var en bra tjej." Det där konceptet hörde jag senast för några dagar sedan. Jag minns inte av vem men jag minns att personen i fråga att "Jag har större förtroende för dem som kommer från en liten by. Det är som att man är van att ta hand om alla på ett helt annat sätt. Och man löser problem som de kommer eftersom att det inte finns någon annan som gör det åt en." Det är ju kul att man får lite cred för att man kommer från ett litet ställe i inlandet =)
Vi gick runt lite på avdelningen och många av de som jobbade just då kände igen mig. Så det blir 10 veckor heltid där i sommar. Jag bad om flera kvällar, även gärna natt - fastän hon inte alls hade tänkt sätta mig på natt. Första två veckorna är inskolning. Jag lär väl känna mig som en liten vilse fågelunge emellanåt, som man alltid gör på nya ställen, innan man lärt sig alla rutiner. Men jag tror verkligen att det kommer att bli en lärorik sommar! En bra merit för kommande yrke.

Nästa vecka på onsdag ska jag ha födelsedagsfika med folket här i Umeå. Jag håller tummarna att jag på något sätt ska ta mig hem till Järvträsk redan på torsdagkväll, men det går ju bara bussar till Skellefteå så det återstår väl att se. Ska blir skönt att få fara hem nästa helg, första gången sedan julas!

Idag trillade det ner ett trevligt brev i brevlådan. Av någon anledning blir man så mycket gladare av handskrivna brev/kort än via datorn/mobilen. Det visar på engagemang! Det var från min låtsaskusin Andreas:

"Hoppas du får en riktigt bra 21-årsdag. Det finns endast ett litet krav.... Köp dig något du "verkligen" vill ha och "njut" av din dag! :)" + en liten slant. 
Tack så jätte mycket hörru! Verkligen oväntat, och verkligen jättefint :')

Som jag tidigare sagt känns det verkligen som att jag mår bättre nu. Och jag har börjat med klackar igen, förutom på praktiken då. Och bara det får mig att må bättre, jag får mer självförtroende då. Jag känner mig även gladare, tjollrigare. Nu för ett litet tag sen fick jag bekräftat att det även verkar så utifrån:
"Ja de syntes tänkte på de då jag mötte dig och vi började gå du såg längre ut och självsäkrare "

Kom på att jag har inte berättat om min chef i Boliden, han är lite rolig. I början av detta år ringde han och undrade om jag inte kunde jobba där i sommar, men jag så att jag skulle vara i Umeå. Ungefär så här gick konversationen till:
"Du ska inte bo hemma hos mamma och pappa i sommar, så kan du jobba här? Du kan få jobba natt om du vill!"
Jag: "Njäe men jag bor ju som i Umeå nu. Det är rätt skönt slippa pendla. Och jag har ju som inte tillgång till bil på samma sätt som förr ändå."
"Men förr gick det ju, hur gjorde du då?"
"Då hade jag mitt ex bil."
"Men bli ihop med han igen då!"
När jag nu skulle söka jobb på samvården ringde jag honom angående referens. När jag frågade om han kunde ställa upp så att de fick ringa till honom säger han:
"Såå, om jag ger en dålig referens kommer du hit och jobbar?"
När han till slut insåg att jag inte skulle kunna dit och jobba sa han:
"Nej men det är bara de ringer, du ska få bara bra referenser."
Även om han kanske tjatade lite väl mycket blev jag ändå lite stolt över mig själv. Okej, dels vill han ju ha dit mig för att det är svårt att hitta folk som vill jobba i Boliden. Men jag tror faktiskt även att jag gjorde ett bra jobb där.

På tal om att bli ihop med sitt ex igen. För ett tag sedan berättade en vän om hur hon varit tillsammans med en kille i några år innan hon flyttade hit till Umeå. De hade planerat sin framtid tillsammans, var de skulle bo och så vidare. Nu har de varit ifrån varandra, levt sitt eget liv sedan dess. Trots denna tid ifrån varandra har de nu åter funnit varandra. Det låter ju som en saga. Man säger ju oftast när det tar slut att "Är det meningen hittar vi tillbaka till varandra." Men det är inte ofta man hör om folk som faktiskt hittar tillbaka till varandra (förutom när man bara har korta breakups). Det är fascinerande och fint, det är åtminstone vad jag tycker =)

Ikväll har jag varit och sett "shååvven" - en show med studentorkestern här i Umeå. Thomas var en av de som uppträdde, han var helt underbart duktig - sjöng solo, dansade runt i bar överkropp och balerina kjol (finns bildbevis som kanske dyker upp i framtiden?) och spelade trombon. Jag känner mig verkligen stolt över att jag känner en sådan duktig människa. Han vet hur man bjuder på sig själv och är helt fantastisk. Jag är så stolt över att få sitta i publiken och beskåda honom, jag känner mig hedrad när han söker min blick och ler emot mig. Ett vackert leende är det dessutom.

Jag är som glad ikväll =)


Thomas gillar mina egenheter, som hur jag äter smörgåsrån (lägger sedan ihop dessa).

Igår kväll var första gången med canasta på väldigt länge, men lika roligt som vanligt. Robin Bureå (jag titelerar han så för att kunna skilja på alla Robin) kom hit igår. Sen fick vi sällskap av Idah och Sankie ett tag på kvällen. Utöver Canasta hann vi även spela ett spel som heter Ombytta Roller, lite samma princip som kampen mellan man och kvinna, men jag tycker nästan det där var lite roligare! Det var mer frågor och inte lika enformigt.

För ett tag sedan rekommenderade syster en serie till mig "Pretty little liars". Det är en typisk tjejserie, kärlek och dramatik. Jag gillar den ändå, och har nu sett ikapp mig så har inga fler avsnitt att se förrän nästa sänds i USA. Jag fick för inte alls länge sedan frågan "Men är du annars mot killar nu efter allt som har hänt?" I början var jag det, jag kanske fortfarande är litegrann men inte vad jag är medveten om. Det känns som att jag är tillbaka, jag lever igen. Ärren finns kvar, viss nojja även så - låser dörren direkt och kan kolla flera gånger så att den verkligen är låst. 

Jag har återigen börjat tänka på att skriva min bok. Tänk om man kunde ta semester från verkligheten ett tag och bara skriva, inte känna sig tvingad att göra allt som man faktiskt gör nu för tiden. Och att skriva, det känns som att det blir bättre i jag-form, mer effektfullt.

"Mobilen vibrerar och jag slänger mig över telefonen för att se om det är från just honom, det är det. Orden som lyser tillbaka mot mig får mig att känna mig just det, lycklig. "Att hälsa på dig var det bästa jag gjort på länge. Fan vad du gör mig lycklig." Jag ler för mig själv när jag sitter och tänker tillbaka på när vi sågs. Känslan av någon sorts "träningsvärk" i kinderna efter att ha lett så mycket. Att vad man gör med denna person görs med ett leende på läpparna. Jag log än en gång och hörde hur hans ord ringde i mina öron "Hur kan du göra mig så lycklig?" Mina tankar stördes av ett ännu ett sms från honom "Lycklig vad ordet ja.." Jag fick ännu en minnesbild av hur det var när han var här. När jag stod och plockade in disken sa han som taget ur luften "Hur kan du vara så söt?" När jag såg på honom och ifrågasatte vad detta uttalande kom ifrån blev han gernerad, tittade ner i mobilen och försökte slingra sig från att svara. Som att det inte varit meningen att säga det högt. Att man är söt har man fått höra förr, men det här var på ett annat sätt. Så genuint - äkta. När jag låg i hans famn på väg att somna in var de sista orden jag hörde från honom "Jag kommer nog inte sova så mycket inatt, jag vill åtminstone inte det. Jag vill att den här studen ska vara så länge som möjligt." Det var inte mer än så, en tjej som somnar i en killes famn. Ingen sexuell anspelning, inte ens en puss utbyttes. Vänskap är vad relationen skulle kallas, men ack vad fint det var."

Närhet, det är fint. Är det närhet från en kär vän eller från en kärlek - det är ändå närhet. Men visst känns det bra när man har den känslan, av att vara fullkomligt trygg och lycklig i en annan människas famn.
En annan historia, som är helt annorlunda tänkte jag nu dela med mig av.

"Jag kom hem som vilken annan dag som helst. Min kille vara hemma men det kändes som att det var någonting som låg i luften och pyrde. Jag låtsades inte om detta, intalade mig själv att jag inbillade mig. Jag gick in i sovrummet till min bärbara dator och han följde efter. På något sätt började en diskussion som sakta men säkert utvecklades till ett gräl. Det spelade ingen roll vad jag sa, det var ändå fel. Höll jag med honom och bad om ursäkt då blev han arg eftersom då hade han ju rätt i sina anklagelser. Sade jag emot blev han arg för att - just det, jag sa emot. Våra gräl var alltid på samma sätt, och jag att när han var så här spelade det ingen roll vad jag sa, så jag valde att bli tyst. Tyvärr innebar min tystnad ännu mer ilska från honom "varför svarar du inte när jag pratar med dig?!" Det var inte lönt att svara, det insåg jag. Så jag fortsatte att vara tyst. Efter ett tag orkade jag inte längre höra alla dessa pikar från honom och ställde mig upp för att gå ut ur lägenheten, bara så att vi fick vara ifrån varandra tills han hade lugnat ner sig. Jag gick med snabba kliv mot lägenhetsdörren och hann precis ta i handtaget när jag slungades bakåt i en väldig fart. Mitt huvud slog i golvet och jag jämrade mig. Jag blev förflyttad in i sovrummet där han stängde dörren och höll mig instängd. Jag var inte längre tyst vid denna tidpunkt, jag kunde inte hålla mig från att säga min åsikt, jag tyckte inte att det var okej att behandla någon så här. Han brydde sig inte. Jag hotade om att ringa polisen men det enda han sa var "gör det då!" Jag tog upp mobilen och slog 112, tryckte på grön lur, men innan det hann gå fram en signal la jag på. Vad skulle jag säga? Exakt samma tanke tänkte han. "Nej precis, vad skulle du säga till dem!" Det kändes som att man kan inte ringa till polisen för att man blir instängd i sitt eget sovrum. Så här i efterhand har jag insett att det kan man faktiskt göra, det heter så fint som olaga frihetsberövande. Jag minns att jag grät där jag satt hopkrupen på golvet. Tårarna rann och sen minns jag inte mer. Jag minns inte hur det slutade, hur jag till slut gjorde för att få komma ut. Men jag minns känslan när jag drogs bak på golvet - hur ont det gjorde i huvudet, och jag minns skräcken när jag var instäng i sovrummet - så rädd att jag ville ringa polisen."

Så var då detta sanna historier eller bara påhitt från min sida för att jag gillar att skriva? Om det är sanna historier, är det då mina eller är det någon annans som jag endast återberättar? Den som lever får se.


Varför ska man vara rädd för dammsugare bara för att man är katt?

Idag hade jag praktik med en sjuksköterska i sköterskepatrullen. Det var en väldigt trevlig kväll må jag säga, det var ett intressant arbete. Nästan så att jag skulle kunna tänka mig att arbeta så, dock inte det första man gör. Det är väldigt mycket ansvar och man är väldigt självständigt arbete.

Har suttit och kollat igenom min blogg sedan juli 2010, när allting hände. I början skrev jag inte ens blogg, ibland la jag in någon låt men inte mer än så. Sedan började jag ibland nämna någonting men fortfarande inte. Har lagt till alla inlägg jag lyckades hitta som handlar om det under "min resa" nu. Förut var jag väldigt försiktig med vad jag skrev, men nu har jag märkt att succesivt blir det mer och mer öppet.

Hittade även lite roligt från våran spelkväll under nollningen:

Nu har jag med hjälp av designadinblogg.se ändrat lite i min design på bloggen.
* Dels har jag tagit bort musikspelare som jag ansåg bara var jobbig.
* Jag har lagt till flikar längst upp på bloggen, nuvarande flikar är min två kategorier "Allmänt" och "Min resa", samt en flik till "Min gästbok". Har alltså även fixat en gästbok där ni gärna får lämna ett litet fotspår om ni inte vill kommentera ett specifikt inlägg, eller kanske passa på att ställa någon fråga?
* Jag har lagt till länkar samt gjort så att en liten informationsruta dyker upp till varje länk (i menyfältet till höger).
* Jag har lagt till en länk "Lägg till mig som din favorit", så om ni trycker där blir min blogg en av era favoriter på datorn.
* Jag har lagt till en gilla-knapp kopplad till facebook längst ner på varje inlägg.
* Sen även andra små saker som text som jag tycker inte behövde vara kvar i menyfältet, ändrat lite textinställningar osv.

Jag tycker som att sånt här är rätt roligt, men det tar ju lite tid att få det som man vill ha det =)

Vad tycks?


Maaat, mums!

Dexters favoritplats?


Lill-Thelma!




Dexter: "Vem är du?"


Haha, rätt söt är man ändå! :')

Johnny var ikväll här och åt tacos med mig. Efter det försökte han lära mig lite om hur man tar fina bilder med en systemkamera samt photoshop. Men inget av det är ju särskilt enkelt. Vi (läs han) ändrade iaf denna bild lite i photoshop. Jag har verkligen inte mycket ögonfärg på riktigt. Johnny var till och med tvungen att kolla och konstatera att det är verkligen inte mycket till ögonfärg. Den första bilden här är iaf orginalet, det andra är den omgjorda:

Idag har varit en lite konstig dag för mig hela dagen, jag har haft en konstig känsla över mig. Kanske har jag bara varit trött? På lunchen pratades det om djur och att någon varit tvungen att avliva sin hund nyligt. De hade velat göra det hemma på gården där hunden var trygg. Hunden var gammal och nästan döv, hade tidigare i sitt liv "arbetat" med att valla får. Så de tog in honom till fåren och la honom så han fick titta på dem när de sköt honom. Jag som aldrig brukar gråta var väldigt nära gråt där faktiskt, och jag vet inte varför.

Dagens möte drog över på tiden väldigt mycket, men det är väl inget ovanligt heller. Det gör mig inte heller någonting, jag trivs bra där. Nästa vecka ska vi träffas utöver onsdagen, vi ska även träffas och äta lunch på stan osv.
Dagens berättelse var lång, och inte konstigt heller med tanke på under hur många år det pågått. Har ni någon gång känt er.. Jag vet inte vilket ord jag söker här ens, inte riktigt stolt, utan snarare priviligerad och rörd, att någon känner sådan tillit till en att de kan öppna sig. Att någon kan öppna sig för just dig/er, någonting som denna människa aldrig gjort förut. Så kände jag idag. Som vanligt så grät jag inte, men jag var nära. Egentligen inte för alla hemskheter som även hänt här, utan just för att jag var så rörd att få ta del av denna berättelse.
Jag fick idag höra om en man vars ledord alltid var antingen "Jag ångrar ingenting" eller "Gjort är gjort". Många av oss kan medge att det är mycket vi inte minns, att det är många saker som kommer eftersom, minnen som kommer tillbaka.

Tre ord "Projicering, förträngning och förnekelse."
Förträngning - Helt enkelt att man trängar bort det som är jobbigt så att det inte längre finns. För att orka fortsätta. Man förstår inte heller att det faktiskt har hänt det som har hänt. "En människa som får diagnosen cancer kan använda bortträngning för att orka fortsätta sitt liv. Personen vet alltså inte att den har cancer. Diagnosen kan behöva upprepas många gånger innan informationen tas emot och finns kvar i medvetande."
Projicering - "Att lägga över förbjudna känslor och egenskaper på andra. Denna försvarsmekanism är oftast i själviska syften för att kasta bort skulden från oss själva genom att beskylla någon annan för det vi själva egentligen är. Exempelvis - Lisa säger att Anna är så elak jämt, fast i själva fallet så är Lisa elak." I makt och kontroll förhållande för man ofta höra hur dålig man är, hur elak man är, fastän man egentligen aldrig gör någonting fel själv.
Förnekelse - "Individen kan förneka farorna från yttervärlden när de blir allt för påfrestande. Vid förnekelse är personen medveten om problematiken, men vill inte veta om det. Till skillnad från bortträngning där personen inte är medveten om den. Man låtsas helt enkelt som ingenting har hänt." Jag tänker lite på hur fulla människor alltid säger "Det man inte minns har inte hänt." Många gånger minns de faktiskt vad som hänt, men skyller på alkoholen för att slippa "veta" om det. På så sätt tänker jag mig förnekning, att man vet vad som har hänt men man vill inte veta vid det, då känns det enklare att helt förneka det.

En sak jag tänkte på idag när jag kom dit och möttes av dessa välbekanta ansikten var att, vad vi alla har ändrats. När jag kom dit var jag väldigt tyst och hade inte alls kommit över någonting som hänt. Vissa hade inte riktigt koll var deras känslor till deras "män" låg. I början var alla tysta, det var allvarligt och osäkert. Nu när jag kommer dit känner jag värme från dessa ansikten. När vi ser varandra skiner vi upp. Även om vissa brottas med depressioner eller utbrändhet, så känner jag ändå att det är någonting som har ändrats. Jag skulle vilja påstå att de flesta av oss går med lättare steg. Jag känner mig betydligt starkare, dels att jag varit i Luleå tror jag gör mycket, men även att jag fick tömma ur mig allt förra gången, berätta hela min historia i ett svep.

Förresten har jag börjat med en kategori här på bloggen som heter "Min resa" där jag ska försöka samla alla inlägg som har någonting med just "Min resa" att göra. Ska framöver fixa så att man lättare kan hitta dit också, men har inte tid nu.

Jag avslutar dagens inlägg på samma sätt som dagens berättelse avslutades:
Dum spiro, spero – "Så länge jag andas, hoppas jag"

Idag fick jag ett samtal från chefen på samvården, så ett möte med henne är bokat till på måndag. Hon ville väl egentligen inte säga något definitivt över telefon men ja, jag har fått sommarjobb där! Jag känner mig så glad just nu, det var verkligen precis där jag ville ha sommarjobb. Fast å andra sidan, jag hade ju bara sökt där och verkligen engagerat mig för att få just där.
Jag tror faktiskt att vill man verkligen någonting, har man ett fast mål, då löser det sig alltid. Jag tror verkligen att det är så, när man är fokuserad och vet vad man vill, då får man det man vill ha. När man däremot har flyktiga mål - som jag t.ex, på sätt och vis vill jag verkligen hitta en pojkvän, och på sätt och vis trivs jag rätt bra med singellivet, då blir det inte. Som när jag har mina down-perioder och känner mig ensam, bara vill ha någon och undrar varför jag inte har någon? Vill man så kan man, men det är kanske inte jämt jag vill. När det känns rätt, då.

"Vilken mening/fras (typ carpe diem osv) känner du starkast för? Vilken gillar du bäst?"
Den jag gillar mest är den som har präglat stor del av mitt liv. Det var min mamma som sa det till mig när jag ville ändras till den person som jag verkligen ville vara, men inte riktigt vågade vara - "Fake it 'til you make it". Egentligen innebär det ju att man kan vra precis vem man vill vara. Och även om det i början känns som fejk och att man kanske överdriver ett beteende exempelvis väldigt social, till slut blir det en sanning.
I högstadiet var jag rätt tyst och tillbakadragen, speciellt bland nya människor. Jag var inte alls den jag ville vara, och jag bestämde mig att när jag började gymnasiet skulle jag inte vara den människan längre. Till viss del gick det att ändra, men jag kände mig fortfarande lite osäker bland bekanta människor - såna man visste namnet på men inte alls kände. Dessutom fanns det ju fortfarande kvar de som visste hur jag varit tidigare och tyckte att jag var överdriven - fejk. När jag flyttade till Umeå då bestämde jag mig på riktigt att verkligen vara den jag vill vara. Nu när ingen känner mig och ingen kan säga att "men så där är ju inte du."

Idag fick jag en jag-vill-verkligen-träffa-Roger-nu känsla. Så ikväll ska jag träffa honom, det var ju som ett tag sedan. Det var där ett tag när vi umgicks i princip varje dag, och nu har vi bara setts som hastigast senaste 3-4 månaderna.

Imorgon är det dags för gruppen igen, vilket jag ser framemot. Jag tycker att det är så intressant att få höra allas levnadsberättelser, även om det är hemskt att sådana saker faktiskt händer i verkliga livet. Förr läste jag gärna verklighetsbaserade böcker om hemskheter som till exempel "pojken som kallades det". Jag såg även gärna dokumentärer. Detta är någonting jag inte gör längre, men det är mest för att jag inte riktigt känner att jag har tid.

Ååh, vad allting går bra nu känns det som ;D

Idag har känts som en bra dag. Tiden på praktiken har gått snabbt, och sedan har jag varit till tanta - färgat hennes hår och målat hennes naglar. Så nu är han extra fin ett tag framöver.

Har pratat med mamma idag om att jag kommer hem 1 april, jag vill som fira födelsedagen hemmavid faktiskt. Sedan ringde jag till min låtsaspappa Hans och bjöd dem på födelsedagsmiddag och han skrev in det i deras kalender. Det blir sjätte året i rad de är med på min födelsedag och som han sa "det är ju som lite av en tradition att vara i Järvträsk då." Sen verkar det även som att Pär ska komma då, som det ser ut nu kunde han åtminstone. Det känns som kul. Även om det inte är speciellt att fylla 21 år, det är som speciellt att få komma hem och samla allihopa.

Någon sorts önskelista:
* Sällskapsspel - ex. Bluff, (nya) När då då, Pictionary, eller nå annat roligt.
* Henrik Fexeus nya bok "Konsten att få mentala superkrafter". (släpps dock inte förrän om typ två veckor).
* Personliga och hemmagjorda saker gillas alltid. Har önskat mig en tavla av syster Evelina för hon hade gjort en så fin till henne själv. En "Välkommen till Sofia Eklund"-skylt av mamma, för hon gör så vackra. Sen önskar jag mig ju alltid att få bli fotograferad av en duktig fotograf *blink blink*. Presentkort på massage av duktiga massörer är inte heller fy skam *ännu mer blink*. Och även att bli bjuden på middag och/eller annat mys med kära vänner.
* KANSKE en ny big popper. Ska prova om min gamla fungerar någon dag snart, kanske ikväll. Är som sugen på popcorn. Men sista gångerna har den fungerat så dåligt, den är ju rätt valanvänd så kanske inte så konstigt :p


Eftersom jag åker hem 1 april funderar jag på att ha något slags födelsedagsfika dagen innan. Nackdelen är ju att många i klassen är ute på praktik då, och risken finns att de "jobbar" kväll, men jag lär nog försöka ha så ändå. Tror jag ska köra på Thomas stil - att ha "öppet hus" på kvällen, folk får komma och gå som de vill åsså bjuder jag på fika. Får lov att baka tårta och lite grejer tills dess :) Så ni som bor här i Umeåtrakterna skriv in det i era almanackor redan nu!


Thelma myser!

Text: Sofia och Thomas
Melodi: Hakuna Matata

Elin Svanholm, är gravid med ett barn.
Elin Svanholm, Vem är dennes far.
En massa bekymmer, att leta honom var daaaaaaa`.
Är ett jävla sätt, att hitta rätt, vem är då pappa.

S: För nu har hon ett litet barn, 
T: NU HAR HON ETT LITET BAAAAAAAAAAAAAAAARN.
S: Ja, i magen ja.
T: AAH!

Hennes mage är krånglig, den är stor och fet
Man undrar om det kanske där i är en get
Hon är känslig och vek
Trots sitt tjocka skinn
Är så svårt att hitta fadern din

T: Ååh vilken skam
S: Ja det hände inte bara ibland
T: Vet ej vilket namn
S: För vi vet inte vilken man
T: Varje gång som den väx'
S: Vad menar du då?
T: Ja varje gång hon hade..
S: Nej Thomas inte för barnen
T: Ååh, förlåt.

Elin Svanholm, är gravid med ett barn.
Elin Svanholm, Vem är dennes far.
En massa bekymmer, att leta honom var daaaaaaa`.
Är ett jävla sätt, att hitta rätt, vem är då pappa.


Underbara, vackra Elin :*

Jag må säga att jag och Thomas är verkligen som bäst när vi är med varandra, hittar på såna galenskaper. Vi funderar att bli wedding crashers (ni som har sett filmen förstår va?), crasha bröllop, låtsas att man känner brudparet, sjunga och hålla tal.. Det skulle vi vara bra på åtminstone ;)
Denna låt gjorde vi till Elin i lördags på hennes födelsedagsfest. Okej, det låg väl inte så mycket sanningen i denna låten men, kul var det! ;)

Tiden går snabbt, snart kommer de 10 veckorna praktik vara över. Syster har åkt hem till skogen igen, möttes av dessa lappar när jag kom hem och hon hade åkt iväg. Tyckte det var rätt gulligt ;)
Sista kvällen hon var här såg vi den sista saw filmen. Ingen av oss hade sett den ännu, det känns inte som en film man ser ensam. Jag tyckte ändå den var rätt bra, som de andra saw filmerna iofs, men jag gillar ju dem så. Det var skönt att ha syster här, fastän jag inte alltid var så social. Det behövdes som inte, man kunde bara vara.

I fredags efter praktiken var jag jätte trött, så det blev en powernap. Efter det kom Billy hit och vi åt en väldigt sen middag. Blev inte förrän kring kl 21 det blev mat, men gott var det! Fick sedan spöa honom i Mario Party 3 på N64 :)

Lördag blev det att ranta runt rätt mycket med Robin. Vi var på stan, Ersboda och Strömpilen. Jag lyckades köpa mig en ny bäddmadrass, så nu är min säng inte stenhård faktiskt. Jag sov då gott inatt, så lite skillnad kanske den gör =)
Sedan blev det födelsedagsfest hos min underbara Elin. Jag och Thomas skrev två låtar till henne, den första var rätt fin med melodin från skönheten och odjuret. Dock har jag inte texten på den. Den andra däremot, det var mest tjoller men det var roligt. Ska höra om jag har tillåtelse att lägga ut den här ;)
När vissa drog ut på krogen drog vi hem till Marcus där vi (läs Henke) gjorde scones. Det var så himla gott, som vanligt när Henke lagar/bakar någonting. Blev en sen kväll, men det var så himla trevligt, jag var nöjd. Kändes skönt att få vara med sitt "gäng" igen :)

Idag har jag inte ens sminkat mig, så mycket har jag gjort. Eller jag har städat och tvättat. Ätit endast en macka också, så jag är hungrig. Hmm.. Tror jag ska uppsöka köket med min kära vän datorn nu :)


I väntan på bussen.

"Du doftar du.. Lugn och varm... Och trygg!"

"Tack och sovgott. Well, du är ju du efterallt, det räcker väl för att säga tack maybe."

Idag var första riktiga dagen på praktiken. Sjukdom härjar hos personalen där så det var stressigt för de som jobbade att hinna med allt. Jag var lite utöver i början, men fick sedan gå med undersköterskorna på avdelningen för att känna mig lite hemma där. Jag tycker att det är ett bra upplägg faktiskt, dels så blir man inte så främmande för personalen och dels får man träffa de boende lite, även om man inte hinner träffa alla.

Känns som ett bra ställe åtminstone. Och jag gillar klockan jag har på tröjan, som jag fick av "kusin" Andreas i julklapp. Det ser som fint ut, och man kan ha koll på tiden utan att ta fram mobilen.

Men okej, onsdag igen och det var ett givande möte för mig. Jag känner mig som en helt annan människa sen vi var i Luleå och det blev klart allting - jag blev fri. Jag kan nu prata öppet om det, jag börjar komma ihåg mer och mer saker som har hänt eftersom.
Det är som att jag äntligen har lyckats sno nyckeln av vakten (han) till en dörr som nu är öppen, som att jag lyckats ta mig in genom dörren och låst från insidan - omöjligt för vakten att komma dit. Och nu när vakten är utlåst kan jag äntligen gå igenom det som varit.

Idag var första gången på väldigt länge som vi var fulltaliga - alla var där. Det kändes verkligen som en bra dag att få berätta sin historia. Många andra där har beskrivit hur de har haft svårt att sova dagen innan, hur de har grubblat hur de ska berätta, hur de ska lägga upp det osv. Jag har inte alls funderat. Jag somnade snabbt igår kväll och sov gott inatt. När jag kom dit hade jag den föreställningen att jag inte hade varit med om så mycket, som att min historia skulle gå väldigt snabbt att berätta.

Tänk er att jag varit som en väldigt stor vätskefylld boll med ett yttepyttelitet hål i sig. Det har sakta droppat lite grann, men inte mycket. Idag var det som att skära hål på denna boll och allt innehåll rann bara ut, endast lite fukt kvar på väggarna nu. Jag pratade och pratade och pratade. Att berätta från början till slut fick även mig att inse att det har faktiskt varit mycket, mycket som inte alls är okej. Ibland har när man funderat har man undrat om man kan ha överdrivit vissa delar för sig själv, för att såå allvarligt kan det ju inte ha varit - han sa ju att det inte var så allvarligt? Men nu idag, jag berättade bara exakt som det varit, varken mer eller mindre - och det är inte okej! Att berätta på detta sätt helt från början till slut har jag inte tidigare gjort, utan det har fått komma lite pö om pö. Det kändes faktiskt väldigt bra att få göra det för en gångs skull!

När jag kom dit idag trodde jag att min historia skulle gå snabbt att berätta, men den tog tid. Och det var inte ens allt..

Jag mår verkligen bra av denna grupp! Jag trivs med dessa människor, jag har förtroende för dem. Jag är så glad att jag har börjat där, det är värdefullt för mig, DE är värdefulla för mig.

Som jag tidigare nämnt har jag verkligen börjat fundera på ett liv efter denna bergochdalbana som varit - ett nytt förhållande. Någon som får mig att må bra.


Någon att ta hand om, någon som tar hand om mig..?

I could be the one
Give you all my love
Forget what he has done to you
I'm here now
Open up to me
Love will set you free
If ever you believe it
Please believe in me

Jaa, jätte smart grej men... den ska väl passa också? Min toastol är felskapt, det är inte okej. Jag hade verkligen sett framemot att kunna lära Dexter att gå på människotoa. Så vad ska man göra med det nu, skicka tillbaka känns ju jätte tråkigt? Om någon skulle kunna "förstöra" den lite så att den skulle passa skulle jag bli glad!

Dagen har bestått av shopping på stan med syster och sen har vi ätit mat och sett "How Do You Know" med Billy. Det var faktiskt en inte alls särskilt bra film må jag säga. Ingen särskild handling. Den mest komiska eller tragiska kommentaren var:
- Hur vet man att man är kär?
- Well, jag vet det när jag börjar använda kondomer när jag är med andra.
- . . . OMG, jag är kär!

Imorgon börjar praktiken på riktigt så jag hoppas på en bra dag. Dock måste jag börja praktiken med att gå tidigare. Onsdag imorgon igen och dags för ett nytt möte. Imorgon är det min tur att berätta min historia, och jag har inte alls förberett mig. Tror inte jag ska göra det heller, det får komma som det kommer.
Råkade hitta ett kort jag fått av honom där orden "Tack att du står ut med mig." lyste längst upp mot mig. Det var många tankar som väcktes av bara dessa små ord. 
Som jag tidigare nämnt så är det mycket jag inte minns från denna tid, mycket som jag förträngt. I och med att läsa detta kort kom jag ihåg mer saker. Som att ibland var det nästan som att han var medveten om hur fel hans beteende var, men det var väldigt sällan. Eller så var det en väldigt bra fasad. När han skrev dessa ord kan han kanske ha haft den känslan?
"Misshandlaren växlar mellan våld och värme. Ingen misshandlare är misshandlare 24 timmar om dygnet. Eftersom förhållandet präglas av ömsom värme, ömsom våld hålls offret kvar i relationen. När misshandlaren beter sig snällt får kvinnan hopp om att allt ska förändras till det bättre, vilket får henne att stanna kvar. Själva misshandeln, som inträffar förr eller senare, bidrar till att sänka kvinnans självkänsla och självförtroende, vilket också gör att hon stannar kvar i relationen. Det känns med tiden alltmer omöjligt att bryta relationen, eftersom tanken på att klara sig själv och vara ensam känns omöjlig." Taget från www.varningstecken.n.nu.

Jag kom på ett roligt samtal mellan mig och en boende häromdagen.

Boende - "Är du gift?"
Jag - "Nejnej, jag är ung vettu. Jag fyller ju bara 21 om knappt en månad. Jag fyller 1 april."
Boende - *kollar sakta upp på mig och ler* "Skämt.. hahaha."
Jag - "Jo, det får jag höra rätt ofta."
Boende - *Sitter och tänker ett bra tag, skakar sedan på huvudet.* "Förjävligt..."

Till saken hör att denna människa inte har så lätt att prata, men denna konversation hölls ändå.

Idag blev det sovmorgon! Har just tagit en dusch och vandrar runt i morgonrock. Att köpa denna morgonrock var för övrigt ett av mina smartare drag - det är såå mysigt! Nåväl, dags att sminka sig så man är redo för dagen :)


Myyyys!

Idag var det dags för praktik inom kommunen. Det här är andra placeringen jag gör i kommunen och jag tycker att man känner sig så välkommen! Introduktionen på förmiddagen var klar rätt snabbt och vi fördrev några timmar på stan innan det var dags att ta sig iväg till praktikplatsen. Väl på plats får vi höra att det är så mycket sjukdom där nu så de hade inte alls tid att ta hand om oss, utan vi fick komma tillbaka på onsdag istället. Hade varit trevligt att få vetat det tidigare, men nåväl, man ska inte klaga.
Så for hem till lägenheten och här var syster Erika och väntade, hon är här i Umeå nu och hälsar på. Hon ska försöka ragga upp nå sommarjobb. Middagen bestod av kött och potatis, och sedan har vi bland annat spelat lite bismarck med Billyboy.

När Billy endast har kvar att välja "spel" får han två 2'or och två 3'or att börja med ;)

Ikväll såg vi en helt okej tjejfilm - The Switch. Det är så fint med kärlek, dock är ju sådana filmer rätt förutsägbara - jag kan ändå inte låta bli att le. Serier däremot där är det ofta någon förbjuden kärlek som fängslar en. Faschinerande att det alltid är den förbjudna kärleken som är mest spännande, den man vill veta mer om, den man vill följa. Är det så även i verkligheten? 


Dexter har varit ovanligt trött ikväll. Tur han är söt ändå, lillpalten :]

Erika är förkyld och hesheten är ett faktum, så hon är förvisad till bäddsoffan. Jag trodde det skulle bli slaggis om katterna, men än så länge ligger alla i sängen med mig. Nåväl, de lär nog röra sig mellan under nattens gång, så att även hon får lite mys :)

Fredag var jag med Thomas och ett par som han känner. Vi åt middag på allstar, vilka mega portioner det var där! Sedan for vi hem till Thomas och såg svärdet i stenen, disney är verkligen bra filmer :p

Idag har det varit fullt upp. Beachvolley på morgonen och sen har vi snurrat runt på affärer. Jag har hunnit slösa pengar på kattmat från djurmagazinet, storhandling på Ica maxi och en morgonrock från jysk.

Hade fått en kommentar från en blogg som jag genast fann väldigt intressant: Min svarta låda. På denna blogg hittade jag en sida som jag haft svårt att sluta läsa på - http://www.varningstecken.n.nu

Visserligen kan ni läsa själva på denna sida, men jag känner att jag vill ta upp vissa saker, de saker som jag kan relatera till starkast.

"De flesta misshandlare är väldigt charmiga och uppvaktande i början av relationen. Men varningstecknen finns där, om man bara vet vad man ska fokusera på."
Som jag tidigare sagt är ett genomgående tema för alla oss på gruppen att han i början var så charmig. Man tyckte själv om honom och hela ens omgivning tyckte om honom. Ingenting var ju fel?

Sjunde gången och nu är det halvvägs. Idag kändes det bra. Jag fick berätta om i måndags och vi skrattade! Även om det har känts som en lättnad att berätta för vännerna kändes det faktiskt nästan bättre att få berätta där för de andra där. Det känns verkligen som en vinst, och känslan är så obeskrivlig.

Det är meningen att vi alla som är där ska få chans att berätta vår historia. Förra veckan berättade en som varit utsatt för sådant fruktansvärt fysiskt våld att man inte trodde det var sant. Hon som berättade idag var mer utsatt för det psykiska våldet. Googlade "psykiskt våld" och fick upp följande:

"PSYKISKT VÅLD

Precis som fysiskt våld kan psykisk misshandel se olika ut. Det kan handla om att bli hotad och skrämd med fysiskt våld eller att bli förnedrad och tvingad till kränkande handlingar.

Att ständigt bli kränkt med ord är också psykisk misshandel. Till exempel att bli kallad hora, ful, oduglig eller dum i huvudet om och om igen. Den typen av psykisk misshandel kan vara svår att se eller sätta ord på. Att jämt bli kritiserad och ifrågasatt av sin partner kan göra att man bryts ner och tappar självförtroendet.

Psykiskt våld kan vara att bli isolerad från omvärlden av sin partner. Att man inte får utöva sina intressen, röra sig fritt utanför hemmet eller umgås med släkt och vänner. Eller att man blir förlöjligad, blottad eller förtalad inför andra av sin partner.

Psykisk misshandel kan också vara hot – eller andra destruktiva handlingar – mot barn, husdjur, ägodelar och ekonomi. Det kan även innebära att man blir hindrad att göra saker som att äta, tvätta sig, sova eller att få den sjukvård man behöver."

Idag vaknade jag 10 minuter innan klockan ringde, det är så det ska vara! Drömmen jag hade just innan jag vaknade handlade om mormor. I drömmen var vi på någon stort festival-liknande. Jag brydde mig inte om någon av aktiviteterna utan gick meste runt och letade efter mormor. Till slut hittade jag henne, och vi blev båda lika glada att se varandra. Men hon såg inte alls ut som jag minns henne. I drömmen var förklaringen för att det var så länge sen vi sågs, att hon såg annorlunda ut. Hon var en liten hurtgumma även i drömmen, hon provade på de flesta aktiviteter, var envis som hon alltid är.

Jag har även fått höra att jag är envis eller tjurig, och det vet jag att jag är. Jag har fått det från mormor, och även mamma är så. Jag minns när jag var liten och mormor var på sjukan. De sa att vi ska vara glada om hon kommer att kunna gå mellan toan och sängen själv eftersom att, kort sagt, hade 4 av hennes kotor smackat ihop till en med alla nerver i kläm. När vi var och hälsade på henne på sjukan minns jag att hon frågade mig om jag inte skulle följa med henne ut i skogen till sommaren. Jag bara log och nickade, visste att det inte skulle gå. Men, envis som hon är, nog kom hon sig ut i skogen och var uppegående många år efter det. Hon hade bestämt sig att det skulle gå, och det gick! Mormor var en helt fantastisk människa och jag saknar henne.

Med det vill jag säga: "Vill man så kan man."

(Här skulle det vara en bild på mormor, men blogg.se vill inte samarbeta!)

Jag försöker att vara lite duktig idag, så har startat två tvättar nu sen jag vaknade. Ska ta och dammsuga litegrann också tror jag, så att det inte är så mycket lurv och kattsand överallt. Med de orden vill jag ge mig själv en klapp på axeln och önska er alla en bra dag :)

Som jag skrev för ganska länge sen så blev jag medlem på en sida som heter Buzzador där man kan vara med i olika kampanjer och utvärdera tjänster och produkter, samt sprida ordet vidare för dessa. Det första jag nu är med i är en internet sida som heter Save Smart. 

Det här är vad det står om sidan:

Vad är SaveSmart?
SaveSmart är en medlemsorganisation för konsumenter. Medlemmar kan genom den här webbplatsen ta del av aktuella erbjudanden inom olika områden. Det är konstnadsfritt att bli medlem.

Unika erbjudanden
Våra erbjudanden är ofta helt unika och vi strävar efter att förhandla fram ett så bra pris på varorna som möjligt efter principen: Ju fler vi är ju billigare blir det.

Vi breddar utbudet hela tiden
Vi jobbar kontinuerligt med att bredda utbudet så alla skall kunna hitta något av intresse. Här finns alltid bra fasta erbjudanden och månadskampanjer. Tanken är också att det skall vara en levande sida där våra medlemmar själva går ihop om gemensamma inköp och använder oss som förhandlare.

Helt kostnadsfritt
Det är helt gratis att vara medlem i Savesmart. Du handlar direkt hos leverantören och betalar med valfritt kreditkort eller mot faktura.

Bli medlem idag och spara pengar!

Jag har varit in och kollat sidan och just nu finns det inte så jätte mycket där, men som det stod - "ju fler vi är ju billigare blir det." Jag tycker att det är en smart idé, speciellt eftersom att jag är en sån som dras till rea skyltar och billiga erbjudanden. Jag har anmält mig till deras nyhetsbrev och väntar på framtida erbjudanden. Varför inte göra det du också? =)

Nu är det gjort, jag har beställt en litter kwitter - tre steg att få sin katt att använda en vanlig toa. Jag förväntar mig inte att gamlingarna ska lära sig att använda detta, men Dexter borde ju kunna göra det!



Förresten var Thelma rätt söt ikväll :]

Oj, det här är helt klart rekord. Idag har hittills 101 st besökt den!

Idag har jag gått runt i dvala, inte riktigt varit trött men ändå helt utmattad. Jag har inte varit mitt vanliga jag. Har fått förfrågningar varför jag är så tyst. Men det finns ingen anledning, jag är bara helt slut, jag måste få vila ikapp. Det har varit så mycket som legat och tryckt, som jag antar vissa delar fortarande ligger och trycker.

Även om det är skönt att inte ha några direkta band till honom längre så känns det på något sätt ändå konstigt. Att inte kunna ha kontakt med sitt ex överhuvudtaget, någon som man lagt ner så mycket kärlek och tid på. 

Men här avslutar vi detta kapitel och börjar på nästa. På tal om det, vad kul det skulle vara att fortsätta på min bok!

Natten kantades av mardrömmar. Jag vaknade och obehagskänslan var påtaglig. När jag lyckades somna om drömde jag i princip samma sak. Det fanns aldrig någonting jag kunde göra i drömmen, men jag var lugn och sansad hela tiden. Jag var inte riktigt rädd när jag vaknade som jag tidigare varit, utan det var mest obehagligt. Därför valde jag att ta sovmorgon. Sitter och samlar kraft att gå till skolan nu strax.


Som många vet har jag meste killkompisar, och trivs faktiskt bra med det. Men som jag skrev till Sofia B häromdagen: "Det är roligt att vara med dig och lätt att prata med, trots att du är tjej." ;)