Kär lek?
Igår började jag läsa denna bok - Kär lek? Skriven av Malin Johansson (en tjej från JÄRVTRÄSK!) Jag tog mig drygt 130 sidor och jag finner den väldigt bra. Den är lättläst och intresseväckande. Den är skriven på ett sätt så att åtminstone jag har väldigt lätt att relatera till den. Dels sådana problem som att tjejen i boken är från Norrland och bor i Skåne, missförstånd och ifrågasättning på grund av hennes dialekt.
"Var kommer du ifrån? Du är inte härifrån va?" frågar han.
"Nej. Jag är från Arvidsjaur. Typ."
"Jaha, var ligger det?"
"Norrland. Norrbottens län. Lappland."
"Jaha, men Lappland. Är inte det typ en stad?
"Eh nej. Det är ett landskap."
s. 93
Jag har själv upplevt liknande situationer när jag har försökt förklara för folk från södra Sverige var jag kommer ifrån. Umeåbor har dock lite koll, de flesta.
Det är mycket mordernt; och facebook och msn är naturliga inslag vilket känns som att det som händer i boken skulle lika gärna kunna hända en själv.
Sedan skriver hon mycket om sådant som jag är beredd att påstå att nästan alla kan känna igen sig i. Känslor som de flesta har känt:
"Jag går hem till mig och lägger armarna kring den lila prydnadskudden. Saknar någon att ringa eller någon att sakna när jag vaknar. Mest av allt längtar jag efter någon som skulle vilja sakna mig. Fullosofisk som aldrig förr ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Omtyckt av alla men inte älskad av någon."
s. 26
Denna bok (trots att jag bara läst ca en tredjedel) har även fått mig att känna igen mig själv på andra sätt. Som hur huvudpersonen tappar talförmågan runt en viss kille, trots att hon egentligen är väldigt verbal. Även jag har råkat ut för det med en kille. I vanliga fall brukar jag inte bli ställd, paralyserad, men en kille fick mig alltid förr att bli det. Det var som att jag tappade talförmågan när han var i närheten. Hans kramar värmde ända in i själen och hans doft var fantastisk. Hans röst var silkeslen och jag upptäckte mig flera gånger tappa bort vad det riktigt var han sa när han pratade.
Det var förr, och jag har kommit över den perioden. Men det är roligt att läsa om precis samma fenomen i en bok på ett sätt som får det att kännas som att det emellanåt är mig hon skriver om.
Så här långt är boken fantastisk. Ska dock försöka att inte läsa förrän jag ska sitta vak eller något liknande igen, så att jag vet att jag har någonting bra att läsa då.
Inte nog med att Malin är duktig att skriva, hon har nog även kommit att bli lite av en "förebild" för mig. Jag drömmer ju själv om att få skriva böcker i framtiden. Och just att hon är från Järvträsk och har lyckats ger mig hopp om att själv kunna lyckas, i framtiden :)
Jag har själv upplevt liknande situationer när jag har försökt förklara för folk från södra Sverige var jag kommer ifrån. Umeåbor har dock lite koll, de flesta.
Det är mycket mordernt; och facebook och msn är naturliga inslag vilket känns som att det som händer i boken skulle lika gärna kunna hända en själv.
Sedan skriver hon mycket om sådant som jag är beredd att påstå att nästan alla kan känna igen sig i. Känslor som de flesta har känt:
"Jag går hem till mig och lägger armarna kring den lila prydnadskudden. Saknar någon att ringa eller någon att sakna när jag vaknar. Mest av allt längtar jag efter någon som skulle vilja sakna mig. Fullosofisk som aldrig förr ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Omtyckt av alla men inte älskad av någon."
s. 26
Denna bok (trots att jag bara läst ca en tredjedel) har även fått mig att känna igen mig själv på andra sätt. Som hur huvudpersonen tappar talförmågan runt en viss kille, trots att hon egentligen är väldigt verbal. Även jag har råkat ut för det med en kille. I vanliga fall brukar jag inte bli ställd, paralyserad, men en kille fick mig alltid förr att bli det. Det var som att jag tappade talförmågan när han var i närheten. Hans kramar värmde ända in i själen och hans doft var fantastisk. Hans röst var silkeslen och jag upptäckte mig flera gånger tappa bort vad det riktigt var han sa när han pratade.
Det var förr, och jag har kommit över den perioden. Men det är roligt att läsa om precis samma fenomen i en bok på ett sätt som får det att kännas som att det emellanåt är mig hon skriver om.
Så här långt är boken fantastisk. Ska dock försöka att inte läsa förrän jag ska sitta vak eller något liknande igen, så att jag vet att jag har någonting bra att läsa då.
Inte nog med att Malin är duktig att skriva, hon har nog även kommit att bli lite av en "förebild" för mig. Jag drömmer ju själv om att få skriva böcker i framtiden. Och just att hon är från Järvträsk och har lyckats ger mig hopp om att själv kunna lyckas, i framtiden :)
Var är hålet?
Nu är Caesar och försöker få pippa lite, han har dock inte hittat av hålet ännu. Både han och Emmy som honkatten heter är oskulder, så det kan ju inte vara så lätt alla gånger :)
Dexter verkar i alla fall nöjd att få vara själv med mig lite. Han mjölktrampar och kurrar omvartannat. Filmen må vara mörk, men man ser åtminstone hur han står och trampar på ^^
Under, under, under
Caesar har nog börjat känna av att han har balls nu. Han mjauar mer än nödvändigt, han biter fast i Dexters nacke/hals helt omotiverat så Dexter börjar gny och han har dessutom börjat få för sig att det är fantastiskt roligt att ligga under saker.
Under mattan.. (Det ser ut som en evil ande när ögonen speglar sig sådär mot golvet).
Under täcket, det händer väldigt ofta nu för tiden.
Under bäddmadrassen (har två bäddmadrasser, han tog sig under den ena). Upptäckte han genom att jag skulle sätta mig på sängkanten och klä på mig, satte mig alltså rakt på honom. Men inte ett pip eller ett enda klagomål, utan han låg kvar när jag flyttade åt sidan.
Under mattan.. (Det ser ut som en evil ande när ögonen speglar sig sådär mot golvet).
Under täcket, det händer väldigt ofta nu för tiden.
Under bäddmadrassen (har två bäddmadrasser, han tog sig under den ena). Upptäckte han genom att jag skulle sätta mig på sängkanten och klä på mig, satte mig alltså rakt på honom. Men inte ett pip eller ett enda klagomål, utan han låg kvar när jag flyttade åt sidan.
"Men bra blogg"
"Hej, tänkte bara säga att jag suttit och läst lite på din blogg osv. Allt stämmer så bra. Känner igen mig på så många bitar. Men bra blogg. inspererande!"
Jag blir så glad när jag får sådana här meddelanden. Kvinnor som själv blivit utsatta och har läst min blogg, känner igen sig och känner sig stärkta av orden de läser. Då känns det som att det ändå funnits en mening med allt.
Jag blir så glad när jag får sådana här meddelanden. Kvinnor som själv blivit utsatta och har läst min blogg, känner igen sig och känner sig stärkta av orden de läser. Då känns det som att det ändå funnits en mening med allt.
Katastrofmedicin
Ny kurs har startat - katastrofmedicin. Rätt intressant faktiskt, men jag skulle inte vilja arbete med sådant. Det är mycket praktiskt på denna kurs, och jag är gärna försökskanin när det kommer till att leka patient. Så igår la de fast mig på en skop-bår. Det gick att vända båren helt på sidan och jag rörde mig inte en millimeter, stabilt!
För drygt en vecka sedan gick jag till och från Haga i mina vinterskor, mina låga vinterskor. Sedan dess har jag haft ont i foten. Igår gick jag även upp på Mariehem i dessa skor, och det blev inte direkt bättre. Så nu åkte lindan fram:
Nu ska jag bjuda på tacos-middag ;)
För drygt en vecka sedan gick jag till och från Haga i mina vinterskor, mina låga vinterskor. Sedan dess har jag haft ont i foten. Igår gick jag även upp på Mariehem i dessa skor, och det blev inte direkt bättre. Så nu åkte lindan fram:
Nu ska jag bjuda på tacos-middag ;)
"You'll never find someone like me"
Såg denna bild och gillade den genast. Jag är säker på att jag inte är den enda kvinnan som fått höra det från sitt ex, att jag aldrig kommer att hitta någon som han. Mitt ex la dessutom till att jag aldrig kommer att hitta någon som står ut med mig, men det är en annan historia. Grejen är att vi vill inte hitta någon som är som han!
"Du kan få vara prinsessa om du säger tack!"
"Reggae Umeås mesta busschaufför - "reggaebusschauffören" - har fått en egen stor fanklubb på Facebook."
Kollade hans sida på facebook och just nu är det drygt 16 000 som gillar han. Jag har åkt med honom ett par gånger, och han är helt klart en skön kille!
Idag när jag skulle åka buss var det han som körde. Han klev precis på sitt pass och bytte av chauffören före honom. Han hade inte hunnit logga in, och han verkade inte tycka att jag skulle behöva vänta så han sa:
"Du kan få vara prinsessa om du säger tack!"
Så jag tackade och klev på bussen. Sedan när jag klev av så vinkade han glatt åt mig. Jag hann börja gå uppför backen en bit innan bussen sattes i rullning och när han körde förbi flashade han med helljuset och vinkade igen.
Kollade hans sida på facebook och just nu är det drygt 16 000 som gillar han. Jag har åkt med honom ett par gånger, och han är helt klart en skön kille!
Idag när jag skulle åka buss var det han som körde. Han klev precis på sitt pass och bytte av chauffören före honom. Han hade inte hunnit logga in, och han verkade inte tycka att jag skulle behöva vänta så han sa:
"Du kan få vara prinsessa om du säger tack!"
Så jag tackade och klev på bussen. Sedan när jag klev av så vinkade han glatt åt mig. Jag hann börja gå uppför backen en bit innan bussen sattes i rullning och när han körde förbi flashade han med helljuset och vinkade igen.
"Men är du den vackraste tjejen på hela stället?"
Fredagkväll var det utgång på schemat. Sofia som skulle fylla år dagen efter hade jag ordnat ett kort till samt 200kr i Umeå C - jag tyckte att hon skulle få unna sig någonting fint. På födelsedagskortet skrev jag även:
Nåväl, det var inte det jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om utan om krogen och dess miljö. Vi gick ut på All star som så många gånger förr. Det var fantastiskt trevligt, tills ungefär 00.30, då blev det plötsligt tjockt med folk överallt. Man blev armbågad och knuffad på dansgolvet, alla sittplatser tog slut och jag blev bara generellt less.
Som jag många gånger påpekat är jag inte den som raggar på krogen, det är inte heller så att killar raggar på mig utan jag är med mitt gäng och inget mer. Mycket beror nog på att jag är väldigt dissande i sättet, möter inte någon randoms blick, vänder mig bort från de som styr sina steg mot mig och ja.. Detta är egentligen lite tråkigt, då det skulle kunna vara rätt roligt att prata med folk, jag gillar ju nya människor. Jag blir bara så skeptisk mot fulla killar och deras avsikter.
Ett fascinerande fenomen på krogen är dock dessa oneliners som många kör på. Igår när vi hade hämtat ut jackorna och skulle lämna Allstar var det faktiskt en kille som pratade med mig:
Han: "Ursäkta..?"
(Jag trodde att jag tappat någonting och vände mig mot honom).
Han: "Men är du den vackraste tjejen på hela stället?"
Jag: "Nej!"
Efter mitt snabba och korta nej verkade han så paff att jag var så kort att han sa inget mer. Samtidigt kände jag att det där var en kommentar han drog till väldigt många tjejer den kvällen så jag kände inte att jag gick miste om någonting :)
Krogen är väl inte den ultimata miljön att träffa någon, men jag förstår inte varför jag ständigt blir så anti. Innan kan jag tänka att jag ska vara åtminstone lite mer öppen, inte så fullt så avvisande, men jag är det ändå varje gång. Jag brukar inte vara blyg vid kontakt med nya människor, men i krogmiljö blir jag "blyg".
Det är så mycket som du och jag delar
Och vid skolarbete det väldigt sällan felar
Våra namn är dessutom likadana
Att ha dig vid min sida har blivit en vana
Nu när du fyller år, något fint du dig ska unna
Se det som att dessa pengar är vunna
Du är min vän och det är jag glad över
Även om du inte kommer bli min ”löver” ;)
Nåväl, det var inte det jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om utan om krogen och dess miljö. Vi gick ut på All star som så många gånger förr. Det var fantastiskt trevligt, tills ungefär 00.30, då blev det plötsligt tjockt med folk överallt. Man blev armbågad och knuffad på dansgolvet, alla sittplatser tog slut och jag blev bara generellt less.
Som jag många gånger påpekat är jag inte den som raggar på krogen, det är inte heller så att killar raggar på mig utan jag är med mitt gäng och inget mer. Mycket beror nog på att jag är väldigt dissande i sättet, möter inte någon randoms blick, vänder mig bort från de som styr sina steg mot mig och ja.. Detta är egentligen lite tråkigt, då det skulle kunna vara rätt roligt att prata med folk, jag gillar ju nya människor. Jag blir bara så skeptisk mot fulla killar och deras avsikter.
Ett fascinerande fenomen på krogen är dock dessa oneliners som många kör på. Igår när vi hade hämtat ut jackorna och skulle lämna Allstar var det faktiskt en kille som pratade med mig:
Han: "Ursäkta..?"
(Jag trodde att jag tappat någonting och vände mig mot honom).
Han: "Men är du den vackraste tjejen på hela stället?"
Jag: "Nej!"
Efter mitt snabba och korta nej verkade han så paff att jag var så kort att han sa inget mer. Samtidigt kände jag att det där var en kommentar han drog till väldigt många tjejer den kvällen så jag kände inte att jag gick miste om någonting :)
Krogen är väl inte den ultimata miljön att träffa någon, men jag förstår inte varför jag ständigt blir så anti. Innan kan jag tänka att jag ska vara åtminstone lite mer öppen, inte så fullt så avvisande, men jag är det ändå varje gång. Jag brukar inte vara blyg vid kontakt med nya människor, men i krogmiljö blir jag "blyg".
Äcklig
Det händer att våldsutsatta kvinnor som läst min blogg hör av sig till mig. Varje gång är det lika skönt att höra att någon blivit berörd av mina ord och varje gång blir jag lika berörd när jag får höra hur de upplevt mina ord. Förra veckan när jag var på middag med min tidigare onsdagsgrupp var det en som sa att hon sällan läser bloggar, men att hon läser min och att hon brukar rekommendera min blogg till andra. Dessutom fick jag nyligt positiv feedback även från en av de andra, att hon läser min blogg och finner mig vara en inspirerande tjej.
Igår fick jag ett meddelande från en tjej som även hon haft ett dåligt förhållande. "Nu när jag läser i din blogg förstår jag varför." Det hon skrev i övrigt fick mig att inse en sak som jag egentligen inte riktigt har förstått även om jag indirekt skrivt det.
Jag har varit väldigt avståndstagande när det kommer till sex efter mitt ex. Visst, han var väl inte alltid så snäll och med honom blev det sex av fel anledningar. Efter nyår, efter att han förgrep sig på mig, ville jag aldrig helhjärtat ha sex med honom. Jag undvek det så gott det gick, kom med undanflykter men ibland valde jag att säga okej så att han inte skulle vara så arg, så att han skulle vara nöjd.
Nu efteråt har jag sagt att jag undvikit sex för att jag känner mig äcklig, vilket förvisso är sant. Dock har jag trott att det var endast kroppsligt jag kände mig äcklad, att jag skämts över min kropp. Efter meddelandet jag fick har jag tänkt om litegrann. Det kanske är att jag känner mig äcklad för att jag gav med mig, för att jag lät honom använda min kropp som han ville.
Äckladskänslan är den känsla jag har känt, men kanske är det så att jag känner det äckligt av andra anledningar än jag trott. Det är inte jag som är äcklig, utan det han gjorde mot mig, det jag mer eller mindre tillät honom att göra för att det skulle vara lugnt.
Igår fick jag ett meddelande från en tjej som även hon haft ett dåligt förhållande. "Nu när jag läser i din blogg förstår jag varför." Det hon skrev i övrigt fick mig att inse en sak som jag egentligen inte riktigt har förstått även om jag indirekt skrivt det.
Jag har varit väldigt avståndstagande när det kommer till sex efter mitt ex. Visst, han var väl inte alltid så snäll och med honom blev det sex av fel anledningar. Efter nyår, efter att han förgrep sig på mig, ville jag aldrig helhjärtat ha sex med honom. Jag undvek det så gott det gick, kom med undanflykter men ibland valde jag att säga okej så att han inte skulle vara så arg, så att han skulle vara nöjd.
Nu efteråt har jag sagt att jag undvikit sex för att jag känner mig äcklig, vilket förvisso är sant. Dock har jag trott att det var endast kroppsligt jag kände mig äcklad, att jag skämts över min kropp. Efter meddelandet jag fick har jag tänkt om litegrann. Det kanske är att jag känner mig äcklad för att jag gav med mig, för att jag lät honom använda min kropp som han ville.
Äckladskänslan är den känsla jag har känt, men kanske är det så att jag känner det äckligt av andra anledningar än jag trott. Det är inte jag som är äcklig, utan det han gjorde mot mig, det jag mer eller mindre tillät honom att göra för att det skulle vara lugnt.
När jag stannar upp och lyssnar..
Extra vak leder till många vakna timmar på natten, och lite "självterapi". Jag har redan hunnit processera väldigt många tanker men har lite svårt att sätta ord på dem. Jag har för det första inte berättat om självbiografikursen på kvinnojouren som jag började i onsdags. Jag tror det kommer bli jätte bra, vettigt. Dels att träffa fler likasinnade kvinnor, som verkligen förstår det man varit med om på ett helt annat sätt.
Vi fick även lära oss kloka grejer inom skrivande, som det fria skrivandet eller som jag tidigare lärt mig att kalla det "associera fritt". Kort sagt att ta papper och penna (alternativt dator som för min del) och börja skriva. Det man skriver behöver inte ha någon särskild ordning, man behöver inte tänka på grammatiken utan bara se till att låta orden komma flytande. Ett sätt att börja med detta är att sätta upp en tid som man ska skriva, exempelvis 3 minuter, vilket vi även provade på i onsdags. Vi fick början av en mening: "När jag stannar upp och lyssnar.." Under dessa 3 minuter hann jag skriva ner 163 ord som jag tänkte delge till er för att visa hur det blev för mig när jag bara skulle låta orden flöda.
Någonting jag reflekterade över och även relaterade till tidigare kontakter med våldsutsatta kvinnor är hur man benämner situationen. En osund relation, ett konstigt ex, ett dåligt förhållande osv, men aldrig har jag (vad jag kan komma ihåg) hört någon kvinna benämna sig själv som våldsutsatt eller misshandlad. Inte heller har jag hört någon direkt benämna sitt ex som misshandlare, utan snarare konstig, sjuk, kanske till och med psyko.
En annan sak jag reflekterat över tidigare och jag även såg en annan kvinna reflektera över tidigare idag, är hur många våldsutsatta kvinnor som arbetar inom vården. Det är dock många som arbetet inom vården ett bra tag innan de träffat sitt "konstiga ex". Vad beror då detta på? Jag hade själv en liten teori att man redan i början av relationen med en sådan karl undermedvetet känner av hans behov av omhändertagande. Arbetar man inom vården är man van att ta hand om människor, och de flesta trivs även med det (förutom vissa bittra som ångrar sitt yrkesval). En annans teori var egentligen liknande men hon använde orden "Jag tror det beror på att vi har ett jääättestort hjärta,vi älskar att hjälpa och finnas för andra."
En annan sak som kom upp i onsdags på kvinnojouren var följande citat: ”Bland de finaste fåren finns de hemskaste vargarna.” Anledningen att detta citat ens kom upp var för att många påtalade hur deras ex verkade vara världens finaste och snällaste utåt, men inom hemmets fyra väggar..
"Det finns en stor poäng för misshandlaren att tåt framstå som fläckfri, normal och trevlig Om kvinnan skulle berätta för någon om hur han är i hemmet är det inte säkert att omgivningen skulle tro henne omedelbart, eftersom hon ju har en "toppenman". Misshandlaren reserverar sin aggressiva, fientliga, kritiska, kränkande och nedlåtande sida för partnern, när de befinner sig i enrum. Något som skapar förvirring hos kvinnan och får henne att kanske börja leta fel hos sig själv - "han är ju så trevlig mot andra, och alla tycker han är fantastisk, så det måste vara något fel med mig eftersom han behandlar mig annorlunda"."
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren
Vi fick även lära oss kloka grejer inom skrivande, som det fria skrivandet eller som jag tidigare lärt mig att kalla det "associera fritt". Kort sagt att ta papper och penna (alternativt dator som för min del) och börja skriva. Det man skriver behöver inte ha någon särskild ordning, man behöver inte tänka på grammatiken utan bara se till att låta orden komma flytande. Ett sätt att börja med detta är att sätta upp en tid som man ska skriva, exempelvis 3 minuter, vilket vi även provade på i onsdags. Vi fick början av en mening: "När jag stannar upp och lyssnar.." Under dessa 3 minuter hann jag skriva ner 163 ord som jag tänkte delge till er för att visa hur det blev för mig när jag bara skulle låta orden flöda.
"När jag stannar upp och lyssnar vill jag inte att det ska vara tyst. När det är tyst hör jag sådant som inte finns, sådant som jag inte hade hört om jag till exempel haft igång musik. När jag stannar upp och lyssnar vill jag att någonting ska låta. Jag tror att mycket beror på att när det är tyst så tänker jag på så mycket. När musik är igång då kan jag istället fokusera på texten i musiken, musikens känsla. Många av de låtar jag lyssnar på är lite jobbigt text, men jag ser det inte längre jobbigt. Texter som man känner igen sig på har jag alltid gillat. Men jobbiga texter, sådana om kärlek, de är jobbigt för att man bryr sig, och det man bryr sig om är fint. Alltså är det jobbiga fint. Förr såg jag det inte så, men jag har börjat på göra det sista tiden. Nu står det still, jag vet inte vad jag ska skriva."
Någonting jag reflekterade över och även relaterade till tidigare kontakter med våldsutsatta kvinnor är hur man benämner situationen. En osund relation, ett konstigt ex, ett dåligt förhållande osv, men aldrig har jag (vad jag kan komma ihåg) hört någon kvinna benämna sig själv som våldsutsatt eller misshandlad. Inte heller har jag hört någon direkt benämna sitt ex som misshandlare, utan snarare konstig, sjuk, kanske till och med psyko.
En annan sak jag reflekterat över tidigare och jag även såg en annan kvinna reflektera över tidigare idag, är hur många våldsutsatta kvinnor som arbetar inom vården. Det är dock många som arbetet inom vården ett bra tag innan de träffat sitt "konstiga ex". Vad beror då detta på? Jag hade själv en liten teori att man redan i början av relationen med en sådan karl undermedvetet känner av hans behov av omhändertagande. Arbetar man inom vården är man van att ta hand om människor, och de flesta trivs även med det (förutom vissa bittra som ångrar sitt yrkesval). En annans teori var egentligen liknande men hon använde orden "Jag tror det beror på att vi har ett jääättestort hjärta,vi älskar att hjälpa och finnas för andra."
En annan sak som kom upp i onsdags på kvinnojouren var följande citat: ”Bland de finaste fåren finns de hemskaste vargarna.” Anledningen att detta citat ens kom upp var för att många påtalade hur deras ex verkade vara världens finaste och snällaste utåt, men inom hemmets fyra väggar..
"Det finns en stor poäng för misshandlaren att tåt framstå som fläckfri, normal och trevlig Om kvinnan skulle berätta för någon om hur han är i hemmet är det inte säkert att omgivningen skulle tro henne omedelbart, eftersom hon ju har en "toppenman". Misshandlaren reserverar sin aggressiva, fientliga, kritiska, kränkande och nedlåtande sida för partnern, när de befinner sig i enrum. Något som skapar förvirring hos kvinnan och får henne att kanske börja leta fel hos sig själv - "han är ju så trevlig mot andra, och alla tycker han är fantastisk, så det måste vara något fel med mig eftersom han behandlar mig annorlunda"."
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren
Ambulans och polis
Har varit och jobbat i Vännästrakterna som personlig assistent idag. Dels imorse var det inte alltför roligt. Stod 15-20 minuter och försökte få fram Thomas bil som jag hade lånat för att ta mig fram och tillbaka. Inte nog med att det var SNÖ överallt, det var en tjock hinna IS på rutorna som vägrade gå bort. Nåväl, jag tog mig iväg, men fastnade efter en plogbil på E12'an.
Det var i alla fall lugnt på jobbet, läste ut sista twilight boken idag också. Det var sen när jag var på väg hem det gick åt skogen. Jag var trött och slut så Thomas lovade att han skulle skicka hem mig när jag kom upp på höjden med bilen.
När jag ska svänga av från blå vägen upp mot östra gymnasiet fetdör bilen, mitt i vägen för trafiken!
Där stod jag alltså, försökte vrida om nyckeln igen men ingenting hände. Började febrilt leta efter varningslysesknappen men hittade inte knappen någonstans! Efter någonting som kändes som en evighet hittade jag den, det var ingen knapp utan en spak.
Paniken började spridas, det kom bilar från alla håll och jag tog mig ingenstans. Då stannar en ambulans och frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar att bilen fetdog och att jag inte tar mig härifrån. Jag säger att det inte är min bil så jag har ingen koll på i princip någonting.
Han säger "Öppna huven, det luktar bränt. Måste se så att ingenting brinner."
Jag: "ÖÖÖÖHH?! Jag vet inte var man öppnar huven.."
Han hjälper mig att öppna huven, ingenting brinner. Då kommer en polisbil och kliver ut för att hjälpa. De stoppar upp trafiken och kopplar bogserlina på bilen.
Jag: "Ööööhm.. Jag har aldrig blivit bogserad förr så kanske ska någon annan göra detta..?"
Ambulanskillen: "Nejdå, det är bara att styra."
Polisen börjar gasa och då inser jag att det är rattlås, jag har ju inte ens nyckeln i tändningen! Hinner inte åtgärda detta innan jag är ännu mer fel på vägen. Ambulanskillen tar då över och de kör bilen upp på parkeringen.
Där står jag och tittar när de bogserar upp Thomas bil, med dåligt samvete att jag har gjort något fel.
Polisen säger: "Har du kört på ettan i 120km/h?"
Jag: "Nej.."
Polisen: "Nej då är det inte ditt fel."
Jag skrattar för jag vet inte vad annars jag ska göra. Säger att det här är första gången jag blir "stoppad" av polisen sen jag tog körkortet. Frågar om inte de kan bogsera bilen upp på Nydalahöjd men det kunde de såklart inte.
De lämnar mig där och jag ringer Thomas som fick ett sms av mig när jag stod fast i korsningen: "Bilen fetdog. Ambulansen och polisen ska hjälpa mig nu." Så här i efterhand inser jag ju att det inte var världens snällaste sms att skriva, men jag ville bara snabbt förklara situationen så då blev det så.
Han sa att det var lugnt, men skuldkänslorna svämmade över. Jag sa att jag fixar så att någon kan komma och bogsera upp den på en gång. Han sa att det inte var nödvändigt men jag sa att jag provar använda min livlina "Ring en vän". Vi la på och jag stirrar på mobilen.. "Öööh... Vem ska jag nu ringa?" Problemet är att alla jag känner som har bil har antingen en skruttig bil, dåliga däck eller inte dragkrok. Kunde komma på en person med en bra bil - Fredrik.
Försöker ringa Fredrik men inget svar. Hoppet försvinner, men jag provar skicka ett sms: "Hjälp mig!" Får till svar "Oj med vad? Ser film nu". Av hans korta svar att dömma förstod jag att han egentligen var upptagen, men jag ringde ändå. Han svarade men sa att tyvärr ser han ju film med en tjej så.. Han sa dock att jag skulle ringa tillbaka om jag inte fick tag i någon annan.
Försökte med ännu en livlina men Roger har inte dragkrok och ingen ögla heller (som polisen sa räckte). Under tiden vi pratade fick jag sms från Fredrik, att hans sällskap tyckte det var okej att hjälpa mig. Lycka! Så han kom som den vänliga själ han är och räddade mig ur min knipa. Vi åkte upp på höjden och hämtade Thomas så han fick styra sin bil själv så att jag inte skulle råka krocka medans den blev bogserad eller nå.
Det gick bra och när vi kom upp konstaterades att det förmodligen är slut bensin. Jag vet ju egentligen att hans bensinmätare är trasig så man måste gå på antalet mil, men i stundens panik trodde jag att det var fullt med bensin eftersom mätaren visade det. Tydligen var den inte tankad full från förra gången den var använd, vilket inte riktigt hade blivit förstått så förmodligen var det ett sådant enkelt problem. Det skulle var skönt om det var så i alla fall, då slipper jag ha dålig samvete över att jag "haft sönder" någonting.
Det är skönt att man har sådana bra vänner som ställer upp när det verkligen gäller. Tacktack!
Det var i alla fall lugnt på jobbet, läste ut sista twilight boken idag också. Det var sen när jag var på väg hem det gick åt skogen. Jag var trött och slut så Thomas lovade att han skulle skicka hem mig när jag kom upp på höjden med bilen.
När jag ska svänga av från blå vägen upp mot östra gymnasiet fetdör bilen, mitt i vägen för trafiken!
Där stod jag alltså, försökte vrida om nyckeln igen men ingenting hände. Började febrilt leta efter varningslysesknappen men hittade inte knappen någonstans! Efter någonting som kändes som en evighet hittade jag den, det var ingen knapp utan en spak.
Paniken började spridas, det kom bilar från alla håll och jag tog mig ingenstans. Då stannar en ambulans och frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar att bilen fetdog och att jag inte tar mig härifrån. Jag säger att det inte är min bil så jag har ingen koll på i princip någonting.
Han säger "Öppna huven, det luktar bränt. Måste se så att ingenting brinner."
Jag: "ÖÖÖÖHH?! Jag vet inte var man öppnar huven.."
Han hjälper mig att öppna huven, ingenting brinner. Då kommer en polisbil och kliver ut för att hjälpa. De stoppar upp trafiken och kopplar bogserlina på bilen.
Jag: "Ööööhm.. Jag har aldrig blivit bogserad förr så kanske ska någon annan göra detta..?"
Ambulanskillen: "Nejdå, det är bara att styra."
Polisen börjar gasa och då inser jag att det är rattlås, jag har ju inte ens nyckeln i tändningen! Hinner inte åtgärda detta innan jag är ännu mer fel på vägen. Ambulanskillen tar då över och de kör bilen upp på parkeringen.
Där står jag och tittar när de bogserar upp Thomas bil, med dåligt samvete att jag har gjort något fel.
Polisen säger: "Har du kört på ettan i 120km/h?"
Jag: "Nej.."
Polisen: "Nej då är det inte ditt fel."
Jag skrattar för jag vet inte vad annars jag ska göra. Säger att det här är första gången jag blir "stoppad" av polisen sen jag tog körkortet. Frågar om inte de kan bogsera bilen upp på Nydalahöjd men det kunde de såklart inte.
De lämnar mig där och jag ringer Thomas som fick ett sms av mig när jag stod fast i korsningen: "Bilen fetdog. Ambulansen och polisen ska hjälpa mig nu." Så här i efterhand inser jag ju att det inte var världens snällaste sms att skriva, men jag ville bara snabbt förklara situationen så då blev det så.
Han sa att det var lugnt, men skuldkänslorna svämmade över. Jag sa att jag fixar så att någon kan komma och bogsera upp den på en gång. Han sa att det inte var nödvändigt men jag sa att jag provar använda min livlina "Ring en vän". Vi la på och jag stirrar på mobilen.. "Öööh... Vem ska jag nu ringa?" Problemet är att alla jag känner som har bil har antingen en skruttig bil, dåliga däck eller inte dragkrok. Kunde komma på en person med en bra bil - Fredrik.
Försöker ringa Fredrik men inget svar. Hoppet försvinner, men jag provar skicka ett sms: "Hjälp mig!" Får till svar "Oj med vad? Ser film nu". Av hans korta svar att dömma förstod jag att han egentligen var upptagen, men jag ringde ändå. Han svarade men sa att tyvärr ser han ju film med en tjej så.. Han sa dock att jag skulle ringa tillbaka om jag inte fick tag i någon annan.
Försökte med ännu en livlina men Roger har inte dragkrok och ingen ögla heller (som polisen sa räckte). Under tiden vi pratade fick jag sms från Fredrik, att hans sällskap tyckte det var okej att hjälpa mig. Lycka! Så han kom som den vänliga själ han är och räddade mig ur min knipa. Vi åkte upp på höjden och hämtade Thomas så han fick styra sin bil själv så att jag inte skulle råka krocka medans den blev bogserad eller nå.
Det gick bra och när vi kom upp konstaterades att det förmodligen är slut bensin. Jag vet ju egentligen att hans bensinmätare är trasig så man måste gå på antalet mil, men i stundens panik trodde jag att det var fullt med bensin eftersom mätaren visade det. Tydligen var den inte tankad full från förra gången den var använd, vilket inte riktigt hade blivit förstått så förmodligen var det ett sådant enkelt problem. Det skulle var skönt om det var så i alla fall, då slipper jag ha dålig samvete över att jag "haft sönder" någonting.
Det är skönt att man har sådana bra vänner som ställer upp när det verkligen gäller. Tacktack!
Upp och hoppa ligg ej och dra dig, när du blir gammal vill ingen ha dig
För er som tycker att jag skriver långa inlägg med bara massa text tänkte jag sammanfatta kort för:
* Sökt sommarjobb på Samvården
* Framtiden?
* Bokat hjärt- och njur scanning på Caesar (så att han kan bli avelshane for real)
* Hungerkänslan
* Självbiografi kursen på kvinnojouren
Tanken idag var att jag skulle grilla med lite vänner vi Nydalasjön men jag orkade inte ta mig iväg. Istället har jag sökt sommarjobb, sökte i första hand på Samvården. Vad jag ska göra efter sommaren vet jag verkligen inte. Jag gillar att arbeta inom vården, men samtidigt är det det enda jag har gjort hela mitt liv. Bara för att jag kommer vara utbildad sjuksköterska betyder det inte att jag måste jobba 100% som allmänsjuksköterska direkt. Det finns så mycket möjligheter bara av att ha en högskoleutbildning, särskilt en som är så fokuserad kring människor. Till sommaren vill jag jobba på NUS i alla fall, så mycket vet jag. Vad jag vill senare, det vet jag inte. Jobba kvar på NUS, söka något annat ssk-jobb, söka något annat jobb, plugga?
Jag har även fixat tid för att scanna Caesars hjärta och njurar så att jag kan lägga ut honom som avelshane. Han är ju så fin, så det vill jag inte ska gå till spillo och kastrera honom direkt.
Jag har ännu inte tagit mig riktigt upp ur sängen, inte heller ätit. Det här med hungerkänsla vet jag inte om jag haft på riktigt någon gång? Visst min mage kan kurra, men jag känner mig inte alltid hungrig. Jag kan ibland uttrycka att jag är starving, men det går över på typ en kvart om inget görs åt saken. Jag kan vara sugen på mat, och jag kan äta mycket för att det är gott. Jag kan också inte äta, och det gör som ingen skillnad. När jag tänker efter har jag nog alltid varit så, mer eller mindre. När jag var liten och det inte var någonting jag tyckte om så åt jag helt enkelt inte, jag behövde inte äta någonting annat istället utan jag bara valde att inte äta. Ofta när jag äter gör jag det för att jag "måste".
När jag träffade tre av kvinnorna från kvinnofridsgruppen i fredags diskuterade vi detta. Av vi fyra som var där är vi två som har diagnosen EDS och två som är väldigt överrörliga (misstänkt EDS). Vi alla fyra påtalade detta fenomen att hungerkänslan var aningen bristande, om inte obefintlig. Däremot är vi alla kloka kvinnor och äter ändå, men sällan av just den anledningen att vi är hungriga.
Ikväll börjar självbiografi kursen på kvinnojouren.
Fokus kommer att ligga på att skapa stabilitet och trygghet, en hållbar grund för skrivandet. Att ta väl hand om sig själv under skrivprocessen. Att etablera en grund för fortsatt skrivande. Du använder kursen som du själv behöver och skriver om det du själv vill skriva om. Det är inget krav att skriva om någon viss typ av erfarenhet. Ni kommer att få verktyg för att skriva om det ni själva vill skriva om.
Ur innehållet: Att utveckla ramar och rutiner för skrivandet. Minnestekniker. Ingångar till skrivandet. Att föra loggbok. Läkande skrivande. Korta föredrag varvat med skrivövningar och diskussioner. Uppmuntran till eget skrivande mellan träffarna.
Jag älskar att skriva, så jag tror detta kommer att vara en bra grund för mitt framtida skrivande. Trots den här bra känslan att gå den här kursen är det även en liten känsla av skräck som smyger sig in. Skräckblandad förtjusning. Jag tänker inte särskilt ofta på vad jag har varit med om, men nu kommer jag återigen att kastas in i det. Jag tror egentligen inte att det kommer att påverka mig särskilt mycket, men samtidigt är jag inte säker.
Vi får se efter kvällens första möte helt enkelt.
Och rubriken, så sjöng mina föräldrar för oss när vi var små och de väckte oss. Och nu ska jag faktiskt upp och hoppa, klä mig och börja göra mig i ordning, kl 18 ska jag vara på plats. Tänkte lite fel, tänkte att det var drygt en timme kvar innan jag ska vara där, men det är ju nästan bara en halvtimme!
* Sökt sommarjobb på Samvården
* Framtiden?
* Bokat hjärt- och njur scanning på Caesar (så att han kan bli avelshane for real)
* Hungerkänslan
* Självbiografi kursen på kvinnojouren
Tanken idag var att jag skulle grilla med lite vänner vi Nydalasjön men jag orkade inte ta mig iväg. Istället har jag sökt sommarjobb, sökte i första hand på Samvården. Vad jag ska göra efter sommaren vet jag verkligen inte. Jag gillar att arbeta inom vården, men samtidigt är det det enda jag har gjort hela mitt liv. Bara för att jag kommer vara utbildad sjuksköterska betyder det inte att jag måste jobba 100% som allmänsjuksköterska direkt. Det finns så mycket möjligheter bara av att ha en högskoleutbildning, särskilt en som är så fokuserad kring människor. Till sommaren vill jag jobba på NUS i alla fall, så mycket vet jag. Vad jag vill senare, det vet jag inte. Jobba kvar på NUS, söka något annat ssk-jobb, söka något annat jobb, plugga?
Jag har även fixat tid för att scanna Caesars hjärta och njurar så att jag kan lägga ut honom som avelshane. Han är ju så fin, så det vill jag inte ska gå till spillo och kastrera honom direkt.
Jag har ännu inte tagit mig riktigt upp ur sängen, inte heller ätit. Det här med hungerkänsla vet jag inte om jag haft på riktigt någon gång? Visst min mage kan kurra, men jag känner mig inte alltid hungrig. Jag kan ibland uttrycka att jag är starving, men det går över på typ en kvart om inget görs åt saken. Jag kan vara sugen på mat, och jag kan äta mycket för att det är gott. Jag kan också inte äta, och det gör som ingen skillnad. När jag tänker efter har jag nog alltid varit så, mer eller mindre. När jag var liten och det inte var någonting jag tyckte om så åt jag helt enkelt inte, jag behövde inte äta någonting annat istället utan jag bara valde att inte äta. Ofta när jag äter gör jag det för att jag "måste".
När jag träffade tre av kvinnorna från kvinnofridsgruppen i fredags diskuterade vi detta. Av vi fyra som var där är vi två som har diagnosen EDS och två som är väldigt överrörliga (misstänkt EDS). Vi alla fyra påtalade detta fenomen att hungerkänslan var aningen bristande, om inte obefintlig. Däremot är vi alla kloka kvinnor och äter ändå, men sällan av just den anledningen att vi är hungriga.
Ikväll börjar självbiografi kursen på kvinnojouren.
Fokus kommer att ligga på att skapa stabilitet och trygghet, en hållbar grund för skrivandet. Att ta väl hand om sig själv under skrivprocessen. Att etablera en grund för fortsatt skrivande. Du använder kursen som du själv behöver och skriver om det du själv vill skriva om. Det är inget krav att skriva om någon viss typ av erfarenhet. Ni kommer att få verktyg för att skriva om det ni själva vill skriva om.
Ur innehållet: Att utveckla ramar och rutiner för skrivandet. Minnestekniker. Ingångar till skrivandet. Att föra loggbok. Läkande skrivande. Korta föredrag varvat med skrivövningar och diskussioner. Uppmuntran till eget skrivande mellan träffarna.
Jag älskar att skriva, så jag tror detta kommer att vara en bra grund för mitt framtida skrivande. Trots den här bra känslan att gå den här kursen är det även en liten känsla av skräck som smyger sig in. Skräckblandad förtjusning. Jag tänker inte särskilt ofta på vad jag har varit med om, men nu kommer jag återigen att kastas in i det. Jag tror egentligen inte att det kommer att påverka mig särskilt mycket, men samtidigt är jag inte säker.
Vi får se efter kvällens första möte helt enkelt.
Och rubriken, så sjöng mina föräldrar för oss när vi var små och de väckte oss. Och nu ska jag faktiskt upp och hoppa, klä mig och börja göra mig i ordning, kl 18 ska jag vara på plats. Tänkte lite fel, tänkte att det var drygt en timme kvar innan jag ska vara där, men det är ju nästan bara en halvtimme!
En inte så självklar fråga, ett inte så enkelt svar
En inte så självklar fråga, ett inte så enkelt svar
Våldsutsatta kvinnors upplevelser av bemötande i vården.
– En litteraturstudie
Nu är C-uppsatsen färdig efter 10 veckors skrivande. Seminarie måndag-tisdag, och efter några få kompletteringar som färdigställdes på en halvtimme skickade vi in arbetet och kan säga att vi är färdiga. Det har varit väldigt blandade känslor med denna uppsats. Visserligen har jag och min kompanjon Sofia inte alls lagt ner lika mycket tid som många andra (som vanligt när jag/vi gör ett arbete). Vi har inte suttit en enda gång på skolan eller biblioteket utan suttit i min soffa, vilket jag tycker är mycket bättre arbetsmiljö.
Både på det här seminariet och på det förra har jag varit "teknikern". När det varit någonting i deras uppsats som varit fel på grund av tekniken har det varit jag som kommit med "dagens tips". Det känns skönt att vara bra på någonting faktiskt, även om det bara är på tekniken.
Att arbeta med Sofia på denna uppgift var som att dra en vinstlott. Vissa dagar har vi setts lite senare än planerat, vissa dagar har ställts in, vissa dagar har vi helt enkelt inte orkat göra det vi skulle - men det har aldrig varit någon bitter ton mellan oss. Dessutom kompletterar vi varandra oerhört bra!
Beröring är beroendeframkallande
"Den fysiska närheten till andra människor gör dig tryggare och friskare, den håller liv i relationer.
Någon lägger en hand på din arm, kramar om dig eller masserar din spända nacke - och vips känns livet lite lättare. Du blir lugn, känner dig kanske som en lyckligare människa. Kroppen jublar.
Att fysisk beröring gör oss gott och får oss att slappna av vet vi av erfarenhet. Förklaringen, eller åtminstone en del av den, stavas oxytocin."*
Jag tycker som säkerligen många andra människor att närhet är fantastiskt. Att mysa, vara nära, kramas. Som många av er vet så är jag en väldigt mysig människa. Spontankramas gör jag gärna, ligger i någons famn i soffan medan man sitter och pratar, sitter och håller någons hand på föreläsningarna, pillar i någons hår på rasterna och så vidare.
Jag känner verkligen som artikeln skriver att jag blir lyckligare av närheten. Och det måste inte vara intim-sexuell närhet utan det räcker väldigt långt med närhet från en vän.
Det här med att sova med någon är också mysigt. Dock sover man ju sämre med någon första gångerna man sover med denne. Det tar ett tag innan man "vänjer" sig, men när man väl har gjort det så blir det istället svårt att sova ensam. Jag upplever det åtminstone så. Fastän jag i början sover väldigt dåligt med någon prioriteras det emellanåt, för att hur lite sömn man än må få - ack vad mysigt det är!
"Dessutom ger de mersmak - beröring är beroendeframkallande."*
Att ge långa kramar gör jag till de flesta jag umgås med. Däremot kyssar utbyter jag inte med vemsomhelst. Även om jag inte varit kär (eller någonting ens åt det hållet) i den jag kysst har det ändå oftast funnits någonting. Det är inte en random jag träffar för första gången i alla fall.
Jag har även sovit med flera och gjort just det, sovit. Visserligen somnat i dennes famn men inte utbytt någon kyss. Vissa kallar mig teaser för detta, men jag ser (oftast) inte mening med att bara strula bara för att. Klart det händer, men det är så skönt att bara få ligga i någons famn och känna sig trygg - då behövs det inte så mycket mer!
* http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/omsint-beroring-far-kroppen-att-jubla
Någon lägger en hand på din arm, kramar om dig eller masserar din spända nacke - och vips känns livet lite lättare. Du blir lugn, känner dig kanske som en lyckligare människa. Kroppen jublar.
Att fysisk beröring gör oss gott och får oss att slappna av vet vi av erfarenhet. Förklaringen, eller åtminstone en del av den, stavas oxytocin."*
Jag tycker som säkerligen många andra människor att närhet är fantastiskt. Att mysa, vara nära, kramas. Som många av er vet så är jag en väldigt mysig människa. Spontankramas gör jag gärna, ligger i någons famn i soffan medan man sitter och pratar, sitter och håller någons hand på föreläsningarna, pillar i någons hår på rasterna och så vidare.
Jag känner verkligen som artikeln skriver att jag blir lyckligare av närheten. Och det måste inte vara intim-sexuell närhet utan det räcker väldigt långt med närhet från en vän.
Det här med att sova med någon är också mysigt. Dock sover man ju sämre med någon första gångerna man sover med denne. Det tar ett tag innan man "vänjer" sig, men när man väl har gjort det så blir det istället svårt att sova ensam. Jag upplever det åtminstone så. Fastän jag i början sover väldigt dåligt med någon prioriteras det emellanåt, för att hur lite sömn man än må få - ack vad mysigt det är!
"Dessutom ger de mersmak - beröring är beroendeframkallande."*
Att ge långa kramar gör jag till de flesta jag umgås med. Däremot kyssar utbyter jag inte med vemsomhelst. Även om jag inte varit kär (eller någonting ens åt det hållet) i den jag kysst har det ändå oftast funnits någonting. Det är inte en random jag träffar för första gången i alla fall.
Jag har även sovit med flera och gjort just det, sovit. Visserligen somnat i dennes famn men inte utbytt någon kyss. Vissa kallar mig teaser för detta, men jag ser (oftast) inte mening med att bara strula bara för att. Klart det händer, men det är så skönt att bara få ligga i någons famn och känna sig trygg - då behövs det inte så mycket mer!
* http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/omsint-beroring-far-kroppen-att-jubla
Diamanten
Jag gillar människor som får mig att tänka efter, se saker på ett annat sätt, utvecklas. En sådan människa pratade jag med häromkvällen. Han drog en liknelse som jag fann väldigt målande, så jag tänkte få dela den även med er.
Han jämförde människor med diamenter. Ingen är den andra lik och beroende på hur man snurrar på diamanten ser den olika ut. Vissa sidor av diamenten är inte alls särskilt fina med andra är fantastiska. På samma sätt är människor man lär känna. Ingen är den andra lik och en människa har flera olika sidor. Vissa sidor gillar man inte medan vissa verkligen tilltalar en.
Alla är unika, och han beskrev hur han vill se hela diamanten - alla sidor hos en människa. Även de sidor som inte är så fina.
Allt man varit med, allt man gör, allt man är präglar hur vi är idag. Som när någon får höra om mitt ex och vad jag varit med om, då vill jag inte att de ska se på mig som att jag har problem. ALLA har problem, frågan är bara vad man gör med dem - om man erkänner och bearbetar dem eller om man sopar dem under mattan och endast visar hur "perfekt" man är.
Mina problem idag beror inte på honom utan det är problem som jag hade haft ändå. Skillnaden nu efter jag har träffat honom är att jag faktiskt tar tag i dem och bearbetar dem. Förr förnekade jag allt, berättade inte att jag mådde dåligt när jag mådde dåligt. Nu för tiden mår jag mestadels bra, men jag talar inte ofta om för vänner när det är botten. Däremot pratar jag med min person, jag funderar och jag bearbetar.
Det är först när jag kan sätta ord på det som är jobbigt, på mina "problem" som jag faktiskt kan bearbeta dem och då går det ofta väldigt snabbt. Förr kunde jag länge må dåligt över samma sak gång på gång på gång. Idag mår jag endast dåligt över det tills jag själv medvetandegör problem, tills jag sätter ord på det.
Det jag egentligen ville säga med detta inlägg var att; Tänk på diamanten. Det finns alltid flera sidor, sidor vi gillar och sidor vi inte gillar. Men om man inte ser alla dessa sidor så ser man inte helheten, man ser inte hur unik någon är. Man ser inte hela diamanten.
Han jämförde människor med diamenter. Ingen är den andra lik och beroende på hur man snurrar på diamanten ser den olika ut. Vissa sidor av diamenten är inte alls särskilt fina med andra är fantastiska. På samma sätt är människor man lär känna. Ingen är den andra lik och en människa har flera olika sidor. Vissa sidor gillar man inte medan vissa verkligen tilltalar en.
Alla är unika, och han beskrev hur han vill se hela diamanten - alla sidor hos en människa. Även de sidor som inte är så fina.
Allt man varit med, allt man gör, allt man är präglar hur vi är idag. Som när någon får höra om mitt ex och vad jag varit med om, då vill jag inte att de ska se på mig som att jag har problem. ALLA har problem, frågan är bara vad man gör med dem - om man erkänner och bearbetar dem eller om man sopar dem under mattan och endast visar hur "perfekt" man är.
Mina problem idag beror inte på honom utan det är problem som jag hade haft ändå. Skillnaden nu efter jag har träffat honom är att jag faktiskt tar tag i dem och bearbetar dem. Förr förnekade jag allt, berättade inte att jag mådde dåligt när jag mådde dåligt. Nu för tiden mår jag mestadels bra, men jag talar inte ofta om för vänner när det är botten. Däremot pratar jag med min person, jag funderar och jag bearbetar.
Det är först när jag kan sätta ord på det som är jobbigt, på mina "problem" som jag faktiskt kan bearbeta dem och då går det ofta väldigt snabbt. Förr kunde jag länge må dåligt över samma sak gång på gång på gång. Idag mår jag endast dåligt över det tills jag själv medvetandegör problem, tills jag sätter ord på det.
Det jag egentligen ville säga med detta inlägg var att; Tänk på diamanten. Det finns alltid flera sidor, sidor vi gillar och sidor vi inte gillar. Men om man inte ser alla dessa sidor så ser man inte helheten, man ser inte hur unik någon är. Man ser inte hela diamanten.
Barn
Just nu känner jag mig väldigt tillfreds, nöjd. Denna helg har varit i barnens tecken. Jag som har sagt att jag inte riktigt gillar barn, men det har nog mest varit för att jag inte haft särskilt mycket kontakt med barn tidigare.
Igår var jag och Henke barnvakt till Pappa Anders småtroll, två tjejer 2 respektive 3 år gamla. Fantastiskt söta! På kvällen spelade vi Djur-Lotto och la pärlbrickor, hade fruktstund och såg Nalle Puh. När vi skulle lägga dem för natten somnade även jag och Henke ett tag, men jag vaknade kl 22 och klev upp och diskade undan. Det dröjde då inte länge innan även Henke vaknade och sedan satt vi framför tv'n till närmare kl 2 på natten medan jag spelade Zelda! Jag tycker att det är som mysigt när man har någon som sitter bredvid och tittar när jag spelar :)
Nattssömnen är ju inte den bästa när barna sover över, det är rätt trångt i sängen men de sov åtminstone till kl 9. De är väldigt fascinerade av mitt smink och tittar gärna när jag sminkar mig.
Traskade runt på stan ett tag och köpte mina första riktiga mjukisbyxor ever. Efter att ha sovit på soffan ett tag under eftermiddagen åkte jag på middag med några av kvinnorna från gruppen. Fantastiskt mysigt var det. Det är verkligen som att man har en samhörighet trots att man är så olika. Det finns alltid tusen grejer att prata om, det blir aldrig tyst utan det kan snarare vara svårt att få någon syl i vädret.
Roger skulle ikväll ut med två av sina kompisar, men de hade ett litet problem. En av hans kompisar har en son på 4,5 år som han inte hade någon barnvakt till. Snäll som jag är ställer jag självklart upp. Jag fick följa med under "förfesten", pojken var även vaken då så vi hann bekanta oss med varandra. När de skulle ner på stan fick jag skjutsa ner dem i pappans bil, sonen fick även åka med. Släppte av dem till stan och sedan tillbaka hem till dem. Läste en saga för pojken och låg bredvid honom tills hans somnade.
Det med detta som känns så bra är det förtroendet det måste känna för mig. Dels Roger som överhuvudtaget frågar mig om sån här sak och sen även pappan, som låter mig skjutsa hans son, vara i deras lägenhet och ha ansvar över sonen. DET känns för mig fantastiskt. Pappan frågade även om jag kunde tänka mig att vara barnvakt någon gång om det krisar sig för honom. Jag sa att om jag inte är upptagen med annat så skulle det kunna vara en möjlighet.
Jag som sa att jag inte gillar barn, nu tycker jag att det är väldigt fascinerande. Det är mysigt. Visserligen kanske jobbigt emellanåt, men ack vad mycket roligt. Jag kanske bör tillägga här att jag vill absolut inte ha egna barn ännu, men det känns bra att få låna barn emellanåt.
Henke har funnit sitt kall i livet ;)
Igår var jag och Henke barnvakt till Pappa Anders småtroll, två tjejer 2 respektive 3 år gamla. Fantastiskt söta! På kvällen spelade vi Djur-Lotto och la pärlbrickor, hade fruktstund och såg Nalle Puh. När vi skulle lägga dem för natten somnade även jag och Henke ett tag, men jag vaknade kl 22 och klev upp och diskade undan. Det dröjde då inte länge innan även Henke vaknade och sedan satt vi framför tv'n till närmare kl 2 på natten medan jag spelade Zelda! Jag tycker att det är som mysigt när man har någon som sitter bredvid och tittar när jag spelar :)
Nattssömnen är ju inte den bästa när barna sover över, det är rätt trångt i sängen men de sov åtminstone till kl 9. De är väldigt fascinerade av mitt smink och tittar gärna när jag sminkar mig.
Traskade runt på stan ett tag och köpte mina första riktiga mjukisbyxor ever. Efter att ha sovit på soffan ett tag under eftermiddagen åkte jag på middag med några av kvinnorna från gruppen. Fantastiskt mysigt var det. Det är verkligen som att man har en samhörighet trots att man är så olika. Det finns alltid tusen grejer att prata om, det blir aldrig tyst utan det kan snarare vara svårt att få någon syl i vädret.
Roger skulle ikväll ut med två av sina kompisar, men de hade ett litet problem. En av hans kompisar har en son på 4,5 år som han inte hade någon barnvakt till. Snäll som jag är ställer jag självklart upp. Jag fick följa med under "förfesten", pojken var även vaken då så vi hann bekanta oss med varandra. När de skulle ner på stan fick jag skjutsa ner dem i pappans bil, sonen fick även åka med. Släppte av dem till stan och sedan tillbaka hem till dem. Läste en saga för pojken och låg bredvid honom tills hans somnade.
Det med detta som känns så bra är det förtroendet det måste känna för mig. Dels Roger som överhuvudtaget frågar mig om sån här sak och sen även pappan, som låter mig skjutsa hans son, vara i deras lägenhet och ha ansvar över sonen. DET känns för mig fantastiskt. Pappan frågade även om jag kunde tänka mig att vara barnvakt någon gång om det krisar sig för honom. Jag sa att om jag inte är upptagen med annat så skulle det kunna vara en möjlighet.
Jag som sa att jag inte gillar barn, nu tycker jag att det är väldigt fascinerande. Det är mysigt. Visserligen kanske jobbigt emellanåt, men ack vad mycket roligt. Jag kanske bör tillägga här att jag vill absolut inte ha egna barn ännu, men det känns bra att få låna barn emellanåt.
Henke har funnit sitt kall i livet ;)
"Tack tack"
Jag tycker verkligen att det är fantastiskt sött att mina katter kan "tack tack". Det är inte riktigt som hundar gör vacker tass, men de tackar i alla fall innan de får godis, vilket jag tycker är väldigt gulligt, tycker inte ni? ;)
Dexter & Caesar :)
Dexter & Caesar :)
Olaga förföljelse
Olaga förföljelse är en ny brottsrubricering som regeringen föreslagit för att söka förhindra stalking. Förslaget är att nuvarande besöksförbud ersätts med kontaktförbud, från och med den 1 oktober 2011.
Syftet är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse och åstadkomma en straffmätning som bättre återspeglar brottslighetens allvar när det brottsliga handlandet utgör en särskild kränkning av målsägandens integritet. Enligt förslaget ska en person som begått upprepade brottsliga gärningar av visst slag mot en annan person kunna dömas för olaga förföljelse. De brottsliga gärningar som avses är till exempel misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande, sexuellt ofredande, skadegörelse och överträdelse av kontaktförbud. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.
I syfte att stärka förbudets skyddsverkan föreslås att elektronisk övervakning, så kallad fotboja, ska få användas för att kontrollera efterlevnaden av vissa förbud.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Olaga_f%C3%B6rf%C3%B6ljelse
Olaga förföljelse alltså.. Tänk om denna lag funnits tidigare, för ungefär 1,5 år sedan. Då hade det ju inte varit någon fråga om saken, då hade han åkt dit så det bara visslat om det. Det var flera saker som jag hade bevis på skriftligt, sms eller facebook/msn, men det var för lite bevis eftersom det inte vägde så tungt då. Fastän han erkände våldtäkten i ett sms, fastän han terroriserade min mobil med sms efter att jag lämnat honom, fastän han skickade hot-sms efter att jag lämnat in skuldebrevet till kronofogden. Det var inte nog med bevis..
Så snart han insett att det var slut mellan oss gick min mobil varm. Han ringde och skickade sms omvartannat, hela hela hela tiden. Han började även höra av sig till min familj. Han gav sig inte i första taget heller, utan det fortsatte att trilla in sms efter sms trots att han inte fick någon som helst respons från min sida. När han sedan satt i häktet 4 dygn var mobilen så tyst, skrämmande tyst.
Hade denna lag funnits tidigare, hade han åkt dit. Då hade han kanske inte kunnat göra så mot fler tjejer, åtminstone inte så direkt efter. Det hade kanske kunnat förebyggas. Kanske hade han fått hjälp, åtminstone erbjudande som jag tyvärr tvivlar att han accepterat.
Det är dock tur att denna lag tillkommit, då det i dagens samhälle sker så mycket via internet och mobil. Stor del av kommunikationen äger ju faktiskt rum skriftligt, det finns loggat, det finns kvar.
Syftet är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse och åstadkomma en straffmätning som bättre återspeglar brottslighetens allvar när det brottsliga handlandet utgör en särskild kränkning av målsägandens integritet. Enligt förslaget ska en person som begått upprepade brottsliga gärningar av visst slag mot en annan person kunna dömas för olaga förföljelse. De brottsliga gärningar som avses är till exempel misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande, sexuellt ofredande, skadegörelse och överträdelse av kontaktförbud. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.
I syfte att stärka förbudets skyddsverkan föreslås att elektronisk övervakning, så kallad fotboja, ska få användas för att kontrollera efterlevnaden av vissa förbud.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Olaga_f%C3%B6rf%C3%B6ljelse
Olaga förföljelse alltså.. Tänk om denna lag funnits tidigare, för ungefär 1,5 år sedan. Då hade det ju inte varit någon fråga om saken, då hade han åkt dit så det bara visslat om det. Det var flera saker som jag hade bevis på skriftligt, sms eller facebook/msn, men det var för lite bevis eftersom det inte vägde så tungt då. Fastän han erkände våldtäkten i ett sms, fastän han terroriserade min mobil med sms efter att jag lämnat honom, fastän han skickade hot-sms efter att jag lämnat in skuldebrevet till kronofogden. Det var inte nog med bevis..
Så snart han insett att det var slut mellan oss gick min mobil varm. Han ringde och skickade sms omvartannat, hela hela hela tiden. Han började även höra av sig till min familj. Han gav sig inte i första taget heller, utan det fortsatte att trilla in sms efter sms trots att han inte fick någon som helst respons från min sida. När han sedan satt i häktet 4 dygn var mobilen så tyst, skrämmande tyst.
Hade denna lag funnits tidigare, hade han åkt dit. Då hade han kanske inte kunnat göra så mot fler tjejer, åtminstone inte så direkt efter. Det hade kanske kunnat förebyggas. Kanske hade han fått hjälp, åtminstone erbjudande som jag tyvärr tvivlar att han accepterat.
Det är dock tur att denna lag tillkommit, då det i dagens samhälle sker så mycket via internet och mobil. Stor del av kommunikationen äger ju faktiskt rum skriftligt, det finns loggat, det finns kvar.
Ytligt, och sen..?
Innan man känner någon, när man endast har sett en bild på denna människa, så är ju faktiskt utseendet det man har åsikter om. Jag kanske inte talar för alla, men för mig själv i alla fall. Någonting jag brukar lägga märke till är ögon och hår. Generellt gillar jag dem med lite större ögon, eller åtminstone inte små. Det ska finnas någonting att titta in i, någonting som ger uttryck. Sedan gillar jag även mörkare ögon. Ögonbrynen är viktiga på så sätt att de ska synas och inte vara så blonda att de nästan smälter in. Håret däremot det gör inget om det är blont så länge ögonbrynen inte är jätteljusa, dock skulle jag nog säga att jag generellt gillar mörkhåriga mer. Viktigare än färgen är dock längden. Att det faktiskt finns hår, det gillar jag. Näsan brukar jag inte lägga märke till särskilt mycket om det inte är någonting väldigt i ögonfallande. Mun och tänder däremot. Killen bör ha definierbara läppar men inte några gigantiska. Och när de ler bör det inte se ut som klippiga bergen utan vanliga tänder, inte heller att tandköttet syns för mycket. Kroppen lägger jag inte lika stor vikt vid, men visst är det mer attraktivt med någon som är lite tränad istället för ölmage.
Detta låter väldigt ytligt och det är det. Jag skulle dock säga att de flesta har en åsikt vad de gillar mer på ett utseende, vad de finner attraktivt.
När det sedan kommer till den fasen att jag lär känna människan bakom bilden så blir utseendet mindre och mindre viktigt. Personen i fråga har dessutom en tendens att bli snyggare om jag gillar personligheten.
Någonting jag däremot är väldigt svag för är rösten, hur någon pratar. Dialekt spelar väl till viss del in, men jag har ingen favoritdialekt som jag är särskilt svag för. Det är snarare hur de för sig i sitt tal, hur de kan vara mjuk i rösten på precis rätt ställen, hur jag själv kan sitta och lyssna när de pratar bara för att just få höra deras röst.
Det andra jag är svag för är blickar. Hur någons blick kan kännas som de går hela vägen in i själen, hur det känns som de kan se hela mig för den jag är. En flackande blick är inte särskilt attraktivt, och det skapar ingen connection.
Det var nu väldigt länge sedan men det var en kille som var hit som gjorde alla rätt redan första gången. Dels innan hade han lite pluspoäng för sitt mörka lite längre hår och bruna ögon. Men väl här, hans röst var fantastisk och jag gillade verkligen att lyssna på honom. Vi satt vända mot varandra i min soffa och ställde frågor till varandra ur ett "lära-känna-varandra-spel" som han hade. Hans blick flackade inte utan han höll ögonkontakt med mig i princip hela tiden. Sen att det visade sig att våra personligheter inte alls gick ihop lika bra är en annan femma, utan nu pratar jag endast första mötet.
Den tredje saken som jag finner attraktivt är hur de kan föra sig verbalt. Det har väl även det lite med rösten att göra men hur de för sig verbalt tycker jag inte har bara med tal att göra utan även skrift. De ska självklart inte skriva hela tiden för då blir det nästan creepy, men ändå mer ofta än sällan. Ett godnatt eller godmorgon sms är väldigt fint. Eller att de skriver och frågar hur dagen har varit.
Jag har pratat om honom förr och nu gör jag det igen, Ryan Reynolds. Visst jag tycker dels han ser bra ut, men det finns kändisar som är snyggare. Men Ryans röst har jag helt fallit för. Jag älskar hur han pratar, hur han använder olika tonlägen på rätt ställen och.. Ja, hans röst är helt enkelt fantastisk.
Här är ett exempel. Jag gillar verkligen hans röst :)
Detta låter väldigt ytligt och det är det. Jag skulle dock säga att de flesta har en åsikt vad de gillar mer på ett utseende, vad de finner attraktivt.
När det sedan kommer till den fasen att jag lär känna människan bakom bilden så blir utseendet mindre och mindre viktigt. Personen i fråga har dessutom en tendens att bli snyggare om jag gillar personligheten.
Någonting jag däremot är väldigt svag för är rösten, hur någon pratar. Dialekt spelar väl till viss del in, men jag har ingen favoritdialekt som jag är särskilt svag för. Det är snarare hur de för sig i sitt tal, hur de kan vara mjuk i rösten på precis rätt ställen, hur jag själv kan sitta och lyssna när de pratar bara för att just få höra deras röst.
Det andra jag är svag för är blickar. Hur någons blick kan kännas som de går hela vägen in i själen, hur det känns som de kan se hela mig för den jag är. En flackande blick är inte särskilt attraktivt, och det skapar ingen connection.
Det var nu väldigt länge sedan men det var en kille som var hit som gjorde alla rätt redan första gången. Dels innan hade han lite pluspoäng för sitt mörka lite längre hår och bruna ögon. Men väl här, hans röst var fantastisk och jag gillade verkligen att lyssna på honom. Vi satt vända mot varandra i min soffa och ställde frågor till varandra ur ett "lära-känna-varandra-spel" som han hade. Hans blick flackade inte utan han höll ögonkontakt med mig i princip hela tiden. Sen att det visade sig att våra personligheter inte alls gick ihop lika bra är en annan femma, utan nu pratar jag endast första mötet.
Den tredje saken som jag finner attraktivt är hur de kan föra sig verbalt. Det har väl även det lite med rösten att göra men hur de för sig verbalt tycker jag inte har bara med tal att göra utan även skrift. De ska självklart inte skriva hela tiden för då blir det nästan creepy, men ändå mer ofta än sällan. Ett godnatt eller godmorgon sms är väldigt fint. Eller att de skriver och frågar hur dagen har varit.
Jag har pratat om honom förr och nu gör jag det igen, Ryan Reynolds. Visst jag tycker dels han ser bra ut, men det finns kändisar som är snyggare. Men Ryans röst har jag helt fallit för. Jag älskar hur han pratar, hur han använder olika tonlägen på rätt ställen och.. Ja, hans röst är helt enkelt fantastisk.
Här är ett exempel. Jag gillar verkligen hans röst :)
Zelda Twilight Princess
C-uppsatsen börjar lida mot sitt slut, vilket faktiskt känns väldigt skönt. Jag har hört dem som jämfört c-uppsatsen med en förlossning. Smärtsamt och jobbigt under tiden men ack vilken fantastisk känsla efteråt. Dock är nog smärtan snarare psykisk än fysisk som vid en riktigt förlossning, men jag gillade ändå liknelsen.
Jag har blivit nörd igen, litegrann. När jag var hem över jul lånade jag med mig Zelda Twilight Princess till Gamecube som jag nu börjat spela. Jag gillar detta spel, för det påminner på många sätt om Zelda Ocarina of Time som är min favorit. Det är samma ställen man besöker fast ändå nytt upplägg. Bra helt enkelt! Jag förstår att mamma och pappa gillade när vi satt och kollade när de spelade tv-spel när vi var små. Det skulle jag också vilja ha, någon som sitter där och faktiskt tycker att det är roligt att titta på.
Fast jag har ju Caesar i alla fall.
Häromdagen var jag förbi hos min granne som jag fick julkort av. En väldigt fin familj må jag säga. I början var det dock lite stelt, men det blev bättre efter ett tag. Och ena sonen blev lite speedad, han är i 5års åldern och väldigt söt. Det är han som brukar prata med mig ofta när vi möts utomhus. Jag minns särskilt i somras när jag cyklade hem i spöregn och inte hade ett torrt klädesplagg på hela kroppen, då stod han vid deras trappuppgång och skrek "Skynda dig hit så du inte blir så blöt!" Jag skrattade och sa att jag skulle gå hem och byta kläder.
Denna familj tror jag att jag kommer gå och hälsa på fler gånger, då det var mycket trevligt. Och jag gillar familjer, det är som en annan stämning än med vänner. Det är skönt att ha lite av varje i sitt liv.
Tog bort lösnaglarna för några dagar sedan och målade mina egna, vilket jag blev väldigt nöjd över.
Det syns dåligt på bild men jag vill bara säga: Jag kan själv. Fransk manikyr och lite glitter ^^
Jag har blivit nörd igen, litegrann. När jag var hem över jul lånade jag med mig Zelda Twilight Princess till Gamecube som jag nu börjat spela. Jag gillar detta spel, för det påminner på många sätt om Zelda Ocarina of Time som är min favorit. Det är samma ställen man besöker fast ändå nytt upplägg. Bra helt enkelt! Jag förstår att mamma och pappa gillade när vi satt och kollade när de spelade tv-spel när vi var små. Det skulle jag också vilja ha, någon som sitter där och faktiskt tycker att det är roligt att titta på.
Fast jag har ju Caesar i alla fall.
Häromdagen var jag förbi hos min granne som jag fick julkort av. En väldigt fin familj må jag säga. I början var det dock lite stelt, men det blev bättre efter ett tag. Och ena sonen blev lite speedad, han är i 5års åldern och väldigt söt. Det är han som brukar prata med mig ofta när vi möts utomhus. Jag minns särskilt i somras när jag cyklade hem i spöregn och inte hade ett torrt klädesplagg på hela kroppen, då stod han vid deras trappuppgång och skrek "Skynda dig hit så du inte blir så blöt!" Jag skrattade och sa att jag skulle gå hem och byta kläder.
Denna familj tror jag att jag kommer gå och hälsa på fler gånger, då det var mycket trevligt. Och jag gillar familjer, det är som en annan stämning än med vänner. Det är skönt att ha lite av varje i sitt liv.
Tog bort lösnaglarna för några dagar sedan och målade mina egna, vilket jag blev väldigt nöjd över.
Det syns dåligt på bild men jag vill bara säga: Jag kan själv. Fransk manikyr och lite glitter ^^
Pratstund med handledaren
Idag var jag på skolan och pratade med vår handledare till c-uppsatsen. Sofia hade migrän så jag gick dit ensam. När jag kom dit var skolan som död, det var till och med låsta dörrar på vissa ställen så fick ringa handledaren som fick komma och låsa upp åt mig.
Vi pratade igenom hela uppsatsen och jag fick väldigt bra råd och tips. Vi fick även väldigt bra respons på det vi har skrivit. Uppsatspratet övergick dock mer och mer till personliga saker, och plötsligt hade vi lämnat uppsatsen helt. Jag var där i drygt 1,5 timme och så lång hade det absolut inte tagit att prata om bara uppsatsen. Vi pratade om livet som sådant, och det var inte bara jag som pratade utan han berättade även om sitt liv.
Jag mailade honom för ett tag sen om en fråga som dykt upp angående uppsatsen. Han svarade väldigt snabbt på frågan och skrev dessutom:
"Tack själv för pratstunden, det kändes gott att prata med dig! Det är sällan jag pratar med studenter på detta sätt då mitt arbete med handledning, examination och forskning mest är läsande och skrivande och sällan ger tillfälle till pratstunder. Jag är imponerad av dig som person och hur du sliter med flera jobb samtidigt. Du är nog ett forskarämne !! Hör gärna av dig igen eller kom förbi på 5tr, jag är nyfiken på vad examinatorn har att säga om uppsatsen också."
Det är ofta vuxna/äldre fattar tycke för mig. Patienter, lärare, föräldrar. Det känns som bra, väldigt bra faktiskt. Och jag är kanske som mamma alltid sagt: "Lite lill-gammal".
Jag mailade honom för ett tag sen om en fråga som dykt upp angående uppsatsen. Han svarade väldigt snabbt på frågan och skrev dessutom:
"Tack själv för pratstunden, det kändes gott att prata med dig! Det är sällan jag pratar med studenter på detta sätt då mitt arbete med handledning, examination och forskning mest är läsande och skrivande och sällan ger tillfälle till pratstunder. Jag är imponerad av dig som person och hur du sliter med flera jobb samtidigt. Du är nog ett forskarämne !! Hör gärna av dig igen eller kom förbi på 5tr, jag är nyfiken på vad examinatorn har att säga om uppsatsen också."
Det är ofta vuxna/äldre fattar tycke för mig. Patienter, lärare, föräldrar. Det känns som bra, väldigt bra faktiskt. Och jag är kanske som mamma alltid sagt: "Lite lill-gammal".
Randoms
Idag (eller well, nu är det ju tekniskt sett igår) sov jag länge och spenderade sedan större delen av dagen i sängen med datorn framför mig skrivande på c-uppsatsen. Jag må säga att jag är faktiskt väldigt less denna uppsats redan nu, nåväl snart är det över.
Jag pallrade mig upp just före kl 17 och ställde mig i duschen för att sedan he mig ut i snöovädret och ner på stan. Nere på stan träffade jag en random (inget illa menat, men i början är ju faktiskt alla randoms) vid namn Eric. Han må ju ha varit rätt trevlig för 3 timmar på Waynes gick väldigt snabbt ;)
Han har hunnit skriva ett blogginlägg sedan han kom hem med följande ord: "Väl på stan så träffade jag Sofia. Hon är knasig, rolig och den enda jag vet som kan vakna mitt i natten och känna suget efter revbensspjäll. Ni vet ett sånt där sug man man få efter t.ex. godis i bland. Sötsug alltså!"
Jag blev väldigt glad av att bli så pass omnämnd, att jag inte är någon random. Personer man inte ens bryr sig om att berätta för sina vänner om har inte gjort nog stort intryck utan är fortfarande en random.
Jag träffar en hel del randoms som jag kallar människor innan jag träffat och lärt känna dem. Vissa fortsätter jag att kalla random även efter att jag har träffat dem beroende på hur pass bra jag tycker att jag lärt känna människan. Fortfarande, jag menar ingenting illa med random utan det är bara för att det finns ingen annan passande kategori för stunden - då man inte riktigt uppnått vänstadiet och inte heller vet om det kan utvecklas till ett potentiellt ragg.
Det är lite fascinerande att träffa randoms också. Kanske bör tillägga innan jag fortsätter att de flesta randoms har jag skrivit en del med. Man har alltid målat upp en bild av personen innan man träffas, dels skapas till viss del förutfattade meningar av bilder och sedan har man fått något typ av intryck av det man skrivit. Vissa har man inga förväntningar på medan andra väldigt höga. Nu låter det som jag träffar randoms hela tiden, men så är inte fallet. Jag har dock hunnit med en del under mitt liv, fler sedan jag blev singel - men träffade även randoms när jag hade pojkvän (dock endast på ett vänskaplig basis, såklart).
När man är uppvuxen i skogen kändes det som ett självklart alternativ på mig att hitta randoms via internet och skriva med, och även vara social när randoms började skriva till mig. Det är svårt att hitta nya människor i en by på 60-70 personer, att vidga sina vyer är ett måste. Förr var det sidor så som lunar, apberget och bilddagboken som gällde. Jag har absolut ingenting emot att hitta nytt folk via internet, jag tycker det är ett bra sätt. Man kan snabbt få reda på viktiga faktorer - om denne är kattallergiker (för mig är det oftast en rätt avgörande faktor), hur den verkar som person (verbal kompetens är hett!) och helt enkelt se så att personen inte verkar vara konstig (creepy). Jag upplever även att man får en annan kontakt när man skriver, man kan fråga sådant som man kanske inte skulle prata om vid ett verkligt möte samt att attraktion och nervositetet läggs litegrann åt sidan.
Jag pallrade mig upp just före kl 17 och ställde mig i duschen för att sedan he mig ut i snöovädret och ner på stan. Nere på stan träffade jag en random (inget illa menat, men i början är ju faktiskt alla randoms) vid namn Eric. Han må ju ha varit rätt trevlig för 3 timmar på Waynes gick väldigt snabbt ;)
Han har hunnit skriva ett blogginlägg sedan han kom hem med följande ord: "Väl på stan så träffade jag Sofia. Hon är knasig, rolig och den enda jag vet som kan vakna mitt i natten och känna suget efter revbensspjäll. Ni vet ett sånt där sug man man få efter t.ex. godis i bland. Sötsug alltså!"
Jag blev väldigt glad av att bli så pass omnämnd, att jag inte är någon random. Personer man inte ens bryr sig om att berätta för sina vänner om har inte gjort nog stort intryck utan är fortfarande en random.
Jag träffar en hel del randoms som jag kallar människor innan jag träffat och lärt känna dem. Vissa fortsätter jag att kalla random även efter att jag har träffat dem beroende på hur pass bra jag tycker att jag lärt känna människan. Fortfarande, jag menar ingenting illa med random utan det är bara för att det finns ingen annan passande kategori för stunden - då man inte riktigt uppnått vänstadiet och inte heller vet om det kan utvecklas till ett potentiellt ragg.
Det är lite fascinerande att träffa randoms också. Kanske bör tillägga innan jag fortsätter att de flesta randoms har jag skrivit en del med. Man har alltid målat upp en bild av personen innan man träffas, dels skapas till viss del förutfattade meningar av bilder och sedan har man fått något typ av intryck av det man skrivit. Vissa har man inga förväntningar på medan andra väldigt höga. Nu låter det som jag träffar randoms hela tiden, men så är inte fallet. Jag har dock hunnit med en del under mitt liv, fler sedan jag blev singel - men träffade även randoms när jag hade pojkvän (dock endast på ett vänskaplig basis, såklart).
När man är uppvuxen i skogen kändes det som ett självklart alternativ på mig att hitta randoms via internet och skriva med, och även vara social när randoms började skriva till mig. Det är svårt att hitta nya människor i en by på 60-70 personer, att vidga sina vyer är ett måste. Förr var det sidor så som lunar, apberget och bilddagboken som gällde. Jag har absolut ingenting emot att hitta nytt folk via internet, jag tycker det är ett bra sätt. Man kan snabbt få reda på viktiga faktorer - om denne är kattallergiker (för mig är det oftast en rätt avgörande faktor), hur den verkar som person (verbal kompetens är hett!) och helt enkelt se så att personen inte verkar vara konstig (creepy). Jag upplever även att man får en annan kontakt när man skriver, man kan fråga sådant som man kanske inte skulle prata om vid ett verkligt möte samt att attraktion och nervositetet läggs litegrann åt sidan.
2011
Jag faller väl för grupptrycket och gör även jag en lite resumé av 2011. Året när jag gick vidare. I början av detta år började jag gå på gruppmöten på kvinnofridsmottagningen, vilket förmodligen är ett av de smartaste val jag gjort. En grupp på 7 medlemmar och 2 ledare som kom att betyda väldigt mycket för mig, som fick mig att se livet på annat sätt, som fick mig att gå vidare. Det finns fortfarande ärr, men det är inte mer än ärr. Såren har läkt men ärren gör sig påminda om att det faktiskt hänt, bildligt talat alltså.
Under detta år har jag knytit vänskapsband som känns väldigt starka. Lärt känna människor på djupet som jag aldrig vill släppa. Jag har många vänner och bekantingar men de jag har knutit starkast band med under detta år är Thomas, Henke och Viktor.
När jag blev singel sommaren 2010 trodde jag inte att jag skulle vara singel särskilt länge eftersom jag aldrig varit det, men hela 2011 har jag varit just det: singel. Ibland har jag varit väldigt nöjd med det, tyckt att det varit skönt. Att kunna göra vad man vill när man vill, träffa folk, "dejta" - jag definierar det ju dock inte som dejta utan snarare träffa killar som ibland utvecklas till vänskap, ibland till mer, eller helt enkelt rinner ut i sanden. Det finns även stunder när jag känt stor tomhet, önskat att jag haft någon speciell, någon som är min käraste. Dock oftast har jag varit varken eller utan endast tagit dagen som det kommer. Träffar jag någon som jag tycker om är jag öppen för förslag men gör jag det inte är jag nöjd med mitt liv ändå.
Det här har även varit ett riktigt jobb år. Jag har jobbat mycket och på olika ställen. Jag vågade även söka mig ifrån tryggheten på demensboendet och till sjukhuset där jag inte alls kände mig lika säker i min yrkesroll, även detta val är jag väldigt nöjd över. Jag har trivts väldigt bra på sjukan och mitt jobb där på Samvården.
Det här är året jag lämna tillbaka gamlingarna (katterna jag var fodervärd åt) och skaffade en till ragdoll så att jag nu har två ragdoll-grabbar. Min små älsklingar som ger mig så mycket glädje och är oerhört lättskötta.
Jag har växt otroligt mycket, vilket man gör varje år, men framför allt tack vare kvinnofridsmottagningen. Inte nog att jag lärt mig hantera det som hänt utan jag har även vuxit i mig själv. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag inte ens visste fanns.
2012 blir året när jag får min sjuksköterske-examen, blandade känslor där må jag säga. Man börjar ju äntligen se ljuset i tunneln, anledningen att man pluggat i snart tre år kommer snart att ha en mening. Men samtidigt känns det sorgligt att skiljas från min klass, och studentlivet.
2012 blir året när min kära syster Erika äntligen flyttar till Umeå!
Och 2012 blir året (eller åtminstone första halvåret) när jag (försöker) jobbar så mycket utan fokuserar på vänner och livet i övrigt. Det är enkelt att jobba, det blir nästan så att man gömmer sig bakom jobbet, tar på sig en roll och bara gör. Man behöver inte ta itu med allt annat utan kan vara nöjd med sig själv ändå. Sista terminen på sjuksköterskeprogrammet ska jag fokusera på mina vänner och prioritera dem istället för jobb. Jag ska inte jobba direkt jag är ledig utan endast någon gång i sänder.
Under detta år har jag knytit vänskapsband som känns väldigt starka. Lärt känna människor på djupet som jag aldrig vill släppa. Jag har många vänner och bekantingar men de jag har knutit starkast band med under detta år är Thomas, Henke och Viktor.
När jag blev singel sommaren 2010 trodde jag inte att jag skulle vara singel särskilt länge eftersom jag aldrig varit det, men hela 2011 har jag varit just det: singel. Ibland har jag varit väldigt nöjd med det, tyckt att det varit skönt. Att kunna göra vad man vill när man vill, träffa folk, "dejta" - jag definierar det ju dock inte som dejta utan snarare träffa killar som ibland utvecklas till vänskap, ibland till mer, eller helt enkelt rinner ut i sanden. Det finns även stunder när jag känt stor tomhet, önskat att jag haft någon speciell, någon som är min käraste. Dock oftast har jag varit varken eller utan endast tagit dagen som det kommer. Träffar jag någon som jag tycker om är jag öppen för förslag men gör jag det inte är jag nöjd med mitt liv ändå.
Det här har även varit ett riktigt jobb år. Jag har jobbat mycket och på olika ställen. Jag vågade även söka mig ifrån tryggheten på demensboendet och till sjukhuset där jag inte alls kände mig lika säker i min yrkesroll, även detta val är jag väldigt nöjd över. Jag har trivts väldigt bra på sjukan och mitt jobb där på Samvården.
Det här är året jag lämna tillbaka gamlingarna (katterna jag var fodervärd åt) och skaffade en till ragdoll så att jag nu har två ragdoll-grabbar. Min små älsklingar som ger mig så mycket glädje och är oerhört lättskötta.
Jag har växt otroligt mycket, vilket man gör varje år, men framför allt tack vare kvinnofridsmottagningen. Inte nog att jag lärt mig hantera det som hänt utan jag har även vuxit i mig själv. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag inte ens visste fanns.
2012 blir året när jag får min sjuksköterske-examen, blandade känslor där må jag säga. Man börjar ju äntligen se ljuset i tunneln, anledningen att man pluggat i snart tre år kommer snart att ha en mening. Men samtidigt känns det sorgligt att skiljas från min klass, och studentlivet.
2012 blir året när min kära syster Erika äntligen flyttar till Umeå!
Och 2012 blir året (eller åtminstone första halvåret) när jag (försöker) jobbar så mycket utan fokuserar på vänner och livet i övrigt. Det är enkelt att jobba, det blir nästan så att man gömmer sig bakom jobbet, tar på sig en roll och bara gör. Man behöver inte ta itu med allt annat utan kan vara nöjd med sig själv ändå. Sista terminen på sjuksköterskeprogrammet ska jag fokusera på mina vänner och prioritera dem istället för jobb. Jag ska inte jobba direkt jag är ledig utan endast någon gång i sänder.
Det finns en första gång för allt
Och förresten, har jag gjort någonting för första gången i hela mitt liv nu.. Jag har handlat på systemet! Visserligen inte till mig själv, utan bara till rödvinsåsen, men ändå.
Det finns en första gång för allt ;)
Det finns en första gång för allt ;)
"Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem"
Det är de här små oväntade saker som får en att dra lite extra på smilbanden, får det att värma lite extra i hjärtat. Jag tyckte att julen var ett bra tillfälle att visa uppskattning till dels nära och kära men av de som man knappt har kontakt med men vill berätta att de betyder/att de gör ett bra jobb eller helt enkelt bara tack!
"Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem". Den gyllende regeln som man lärde sig i förskolan. Och jag blir så glad när sådana oväntade överraskningar händer mig, sådant jag inte väntar mig.
Överraskning nummer 1. När jag kom hem från Järvträsk efter jul hade jag ett julkort från min tantas (en dement tant jag tidigare var ledsagare till, men inte längre) man. Han tackade för allt jag gjort för hans fru och önskade en god jul.
Detta gjorde mig väldigt glad eftersom att jag inte längre är ledsagare till tanta men att han ändå tog sig tid att skicka ett julkort till mig.
Överraskning nummer 2. Jag hann inte vara i lägenheten många minuter innan det knackade på dörren. Det var en av mina grannar som kom förbi med en julklapp (en chokladask) och ett julkort. De tackade så mycket för julkortet jag skickat och avslutade med orden "Du får gärna titta in någon gång om du har lust".
Dessa grannar tycker jag för övrigt är fantastiska. Redan innan jag pratat med någon av dem så log dem alltid och hälsade glatt när man möttes trots att vi inte ens bor i samma trappuppgång. I somras när jag var ute med katterna kom deras barn och ville mysa med mina grabbar. När jag behövde hjälp att bära ner mitt vardagsrumsbord i källaren var det pappan i familjen som hjälpte mig, med ena sonen skuttande bredvid sig "Det kanske är någon som vill dricka kaffe hos oss pappa!" Det blev inget kaffe den gången, eller jag dricker ju inte kaffe överhuvudtaget men jag skulle dessutom iväg och jobba så hade ingen möjlighet att fara dit då.
Jag har absolut tänkt hälsa på dem framöver. Kanske även kunna vara barnvakt åt barna där någon gång? Och kanske att de kommer förbi när Pappa Anders barn är här på besök?
Överraskning nummer 3. En kille som jag inte känner särskilt bra sa innan jul att han tänkte ge mig en julklapp eftersom han tänkte på mig när han såg det. Eftersom vi inte känner varandra särskilt bra och knappt umgås tänkte jag att det var någonting han hade liggande hemma, men icket! Fick denna julklapp i efterskott, han hade alltså varit och köpt Heros of might and magic 5 (ett dataspel för dem som inte vet) till mig!
Jag blev förvånad att han köpt någonting för det första, och dessutom ett dataspel som inte är det billigaste! Jag har inte provat spelat femman faktiskt, men trean och fyran gillar jag. Att någon som jag knappt umgås med känner mig så pass bra att kunna köpa en sådan personlig julklapp till mig :')
Självklart uppskattar jag även det mina vänner gör för mig, det jag fått av dem i julklapp också! Men såna här små och oväntade saker är ändå speciella :)
Så varför gör man inte sådant oftare? Varför ska någon måsta fylla år för att man ska ge dem en present? Varför ska det vara alla hjärtans dag för att ge sin älskade blommor? Osvosv..
Jag personligen brukar försöka att göra sådana här små saker för dem jag bryr mig om när de minst anar det. Skicka ett kort med posten och berätta att jag tycker om dem, skicka ett nallebud bara för att de är sådan bra vän.
Jag gör väl inte detta särskilt ofta, men det händer. Jag vill göra det, för jag vet själv hur glad man blir när det händer en själv. Återigen, den gyllende regeln "Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem".
"Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem". Den gyllende regeln som man lärde sig i förskolan. Och jag blir så glad när sådana oväntade överraskningar händer mig, sådant jag inte väntar mig.
Överraskning nummer 1. När jag kom hem från Järvträsk efter jul hade jag ett julkort från min tantas (en dement tant jag tidigare var ledsagare till, men inte längre) man. Han tackade för allt jag gjort för hans fru och önskade en god jul.
Detta gjorde mig väldigt glad eftersom att jag inte längre är ledsagare till tanta men att han ändå tog sig tid att skicka ett julkort till mig.
Överraskning nummer 2. Jag hann inte vara i lägenheten många minuter innan det knackade på dörren. Det var en av mina grannar som kom förbi med en julklapp (en chokladask) och ett julkort. De tackade så mycket för julkortet jag skickat och avslutade med orden "Du får gärna titta in någon gång om du har lust".
Dessa grannar tycker jag för övrigt är fantastiska. Redan innan jag pratat med någon av dem så log dem alltid och hälsade glatt när man möttes trots att vi inte ens bor i samma trappuppgång. I somras när jag var ute med katterna kom deras barn och ville mysa med mina grabbar. När jag behövde hjälp att bära ner mitt vardagsrumsbord i källaren var det pappan i familjen som hjälpte mig, med ena sonen skuttande bredvid sig "Det kanske är någon som vill dricka kaffe hos oss pappa!" Det blev inget kaffe den gången, eller jag dricker ju inte kaffe överhuvudtaget men jag skulle dessutom iväg och jobba så hade ingen möjlighet att fara dit då.
Jag har absolut tänkt hälsa på dem framöver. Kanske även kunna vara barnvakt åt barna där någon gång? Och kanske att de kommer förbi när Pappa Anders barn är här på besök?
Överraskning nummer 3. En kille som jag inte känner särskilt bra sa innan jul att han tänkte ge mig en julklapp eftersom han tänkte på mig när han såg det. Eftersom vi inte känner varandra särskilt bra och knappt umgås tänkte jag att det var någonting han hade liggande hemma, men icket! Fick denna julklapp i efterskott, han hade alltså varit och köpt Heros of might and magic 5 (ett dataspel för dem som inte vet) till mig!
Jag blev förvånad att han köpt någonting för det första, och dessutom ett dataspel som inte är det billigaste! Jag har inte provat spelat femman faktiskt, men trean och fyran gillar jag. Att någon som jag knappt umgås med känner mig så pass bra att kunna köpa en sådan personlig julklapp till mig :')
Självklart uppskattar jag även det mina vänner gör för mig, det jag fått av dem i julklapp också! Men såna här små och oväntade saker är ändå speciella :)
Så varför gör man inte sådant oftare? Varför ska någon måsta fylla år för att man ska ge dem en present? Varför ska det vara alla hjärtans dag för att ge sin älskade blommor? Osvosv..
Jag personligen brukar försöka att göra sådana här små saker för dem jag bryr mig om när de minst anar det. Skicka ett kort med posten och berätta att jag tycker om dem, skicka ett nallebud bara för att de är sådan bra vän.
Jag gör väl inte detta särskilt ofta, men det händer. Jag vill göra det, för jag vet själv hur glad man blir när det händer en själv. Återigen, den gyllende regeln "Allt vad du vill att andra ska göra mot dig det ska du också göra mot dem".
Nyårsfirande med fantastisk mat
Årets nyårsfirande var mycket trevligt och med helt rätt människor. Maten var dessutom fantastisk!
Apptitretare: Friterat tunnbröd med philadelphiaost och souvasgravad lax
Förrätt: Trattkantarellsoppa med smörstekta gula kantareller och nybakt bröd
Varmrätt: Biff Wellington på älg, serveras med rödvinssås, potatisterrin, ruccolasallad och rostade pumpakärnor
Efterrätt: Vit choklad och vaniljpannacotta med en halloncoulis
Det känns överflödigt att egentligen säga så många ord om kvällen, för det var helt enkelt BRA!
Och angående nyårskyss på tolvslaget, nej det fick jag inte men jag överlevde ändå trot eller ej ;)
Apptitretare: Friterat tunnbröd med philadelphiaost och souvasgravad lax
Förrätt: Trattkantarellsoppa med smörstekta gula kantareller och nybakt bröd
Varmrätt: Biff Wellington på älg, serveras med rödvinssås, potatisterrin, ruccolasallad och rostade pumpakärnor
Efterrätt: Vit choklad och vaniljpannacotta med en halloncoulis
Det känns överflödigt att egentligen säga så många ord om kvällen, för det var helt enkelt BRA!
Och angående nyårskyss på tolvslaget, nej det fick jag inte men jag överlevde ändå trot eller ej ;)
