Mår egentligen som en gud, men är i själen tom.

"Mår egentligen som en gud, men är i själen tom."
Dessa ord fick jag höra igår av en människa som jag inte pratat med på ett tag. Jag känner igen mig väldigt bra i de orden, jag är väl lite likadan. Jag har det verkligen bra nu, egentligen. Jag har underbara vänner, det händer ofta roliga saker runtomkring mig, jag jobbar och har inte några ekonomiska problem att fundera över. Men ändå kan jag ibland känna att det känns tomt och ensamt.

Går omkring med min deep down detox i facet, eller ansiktsmask kanske man ska säga så att alla förstår vad jag menar. Provar lite grejer inför kvällens festligheter. Recy har fyllt år och det firar vi ikväll. Fick förfrågan att vara lekledare, så jag och Sofia styr i detta litegrann.

Inatt hade jag svårt att somna. Var trött hela dagen och kvällen men lyckades inte infinna sömn förrän kl 3, trots att jag la mig i sängen just efter kl 22. Snurrandet inatt har varit mer än vanligt, vaknat oftare än vanligt. Men, nu är det morgon och en ny dag! =)

Alltså pappa (Anders) har ju för söta barn. Var barnvakt till dem tillsammans med Henke häromdagen. Här är en av alla Olivias egopics:


Gårdagens klassfest

Igår var det klassfest, som inte alls slutade som planerat för min del. Början av kvällen fann jag väldigt trevlig. Lite lekar, bland annat musikquiz där jag knappt kunde någonting men briljerade på disneylåtarna.
http://a7.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc7/318776_291739660842266_100000187041233_1445011_1206645677_n.jpg

Sen helt plötsligt blev det väldigt jobbigt, jag vet inte alls varför. En obehagskänsla kom smygande över mig. Paniken spreds genom kroppen. Det var folk överallt, men ändå kändes det inte som att det var någon där. Jag behövde få komma bort från alla människor en liten stund, så låste in mig på toan. 30 sekunder senare började folk slita i handtaget, och ensamheten där inne var inte längre ett alternativ. Gick ut och tänkte försöka socialisera lite, men det fungerade inte - jag fungerade inte. Vartän jag vände mig var det människor, fanns ingenstans att fly.
Så jag bad Thomas om att få låna hans hemnyckel och gå hem till han en stund. Han frågade om han skulle följa med, men jag avböjde erbjudandet. När jag kommit hem till honom fick jag även ett sms av honom, återigen en förfrågan om han skulle komma dit, och återigen avböjde jag. Jag ville bara vara ensam.
Det tog inte särskilt lång tid innan han dök upp ändå, vilket till en början kändes jätte jobbigt. Ville inte att han skulle röra vid mig, inte att han skulle riktigt prata med mig heller. Då satt han sig och spelade piano och sjöng, vilket är så fantastiskt vackert. Jag satt fortfarande på avstånd, men förflyttade mig efter ett tag från toagolvet till en pall en bit ifrån honom.
Det var först kring kl 6 på morgonen som känslan försvann, och nu känner jag inte av den längre. Vi satt länge och bara pratade, om allt möjligt. I nästan 2 timmar satt han vid pianot.

Vad som egentligen hände har jag inget vettigt svar på. Men någonting slog helt klart fel. Nu är jag som vanligt igen, och tycker inte alls att det är jobbigt med folk längre =)

Mitt smink

Hur många av er är det egentligen som sett mig utan smink? Och ni som har gjort det, under hur lång tid har ni då sett mig?
Jag använder smink dagligen, det är ingen hemlighet. Jag trivs inte att visa mig utan smink. När folk sovit över eller att jag sovit borta undviker jag ögonkontakt på morgonen tills jag fått på mig nytt smink. Om jag ska måsta visa mig utan smink så vill jag inte ha vanliga kläder på mig, det känns fel. Har jag däremot pyjamas/morgonrock känns det okej.
Som häromdagen till exempel, jag sov över hos en kompis och han skulle skjutsa hem mig på morgonen. Jag hade inte med mig något smink, och valde då att åka i pyjamasbyxor. Förvisso drar det kanske till sig mer blickar, men då syns det att man är nyvaken och då kan man få se ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Åtminstone är det vad jag själv har intalat mig.
Jag är fullt medveten om att jag någonstans har en vrickad bild av mitt utseende. Jag vill inte synas utan smink, det fungerar bara inte. Jag har inget som helst självförtroende då, utan det kommer först när jag kletar på mig min mask.
Det stör mig inte att jag måste sminka mig varje morgon för att känna mig som jag. Och jag har inte heller några planer på att ändra mina rutiner inom närmsta framtid. Jag trivs bra med mitt smink, och jag behöver inte längre tänka när jag sminkar mig eftersom jag gjort det så många gånger går det som på autopiloten.

Många av er vet att jag dagligen använder smink. Men hur många vet egentligen varför?
Varför började jag från första början att känna att smink är ett måste i min vardag?

När jag var yngre hade jag inte så många nära vänner. Visserligen på en liten skola så är alla vän med alla, men det var mest så att man hängde på skolan. Jag hade väldigt lågt självförtroende och tog inte gärna plats. 
När jag var 13-14 år började vi Glommersbor umgås med dem i Arvidsjaur. Det var ju fantastiskt spännande med nytt folk, och självklart var jag med. Men det blev inte riktigt som det var tänkt. Fastän jag hade bra vänner, så tog de hårda orden ondare än vad de behövde göra.

Berättade jag för någon om dessa ord?
Ja, det gjorde jag.
Berättade jag för någon hur ont dessa ord gjorde?
Nej.

På den tiden var jag inte alls särskilt brydd om mitt utseende. Jag steg upp typ 10 minuter innan bussen gick, slängde i mig en smörgås, drog kanske ibland en borsta genom håret och sedan iväg till skolan. Mina kläder bestod av en munktröja och träningsbyxor, mina skor var skateskor. Jag brydde mig helt enkelt inte.
Jag hade väldigt stora problem med finnar, och dessutom var jag alltid och pillade i ansiktet så jag var dessutom sårig. Det såg ut som någon dragit med ett rivjärn på mina kinder.
Barn/ungdomar kan verkligen hitta på att trycka ner vem som helst, bara för att de har tråkigt. Tyvärr blev jag offret för deras ord, jag skulle nog även vilja kalla det mobbning.
I Arvidsjaur började det spridas rykten om mig, de kallade mig inte vid namn utan de sa - "Den där fula från Glommers/Parkskolan." Den där fula... Jag såg mig i spegeln och hörde deras ord eka i huvudet, och jag kände mig fulare och fulare.
Jag började lite smått ta avstånd från övriga klasskompisar. Dök ner i en bok så fort det blev rast, för att slippa socialisera med övriga. Jag minns fortfarande vilket element jag alltid satt bredvid, eftersom jag lätt frös. Jag satt där med min bok och musik på mp3'n med låttexter som: "Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig." eller "själen är förlorad, kan någon hjälpa mig någon som kan lyssna, få mig att känna lycka."
Det tog inte lång tid därefter innan de kom på ett nytt smeknamn till mig - Krehoran, som sedan även blev till en förkortning KH'n. (I Arvidsjaurtrakterna kan man se Kre och Cp som synonymer).

"Så från att vara ful, är jag nu även störd? Men hora, det var ju då helt fel, jag som aldrig ens har hånglat med en kille. Men de kallar mig det ändå.. Vad har jag gjort för fel?"

Tiden fortsatte att gå och jag fick kontakt med en tjej i Arvidsjaur som jag åkte upp och skulle träffa en torsdag med torsdagsbussen. Jag var väldigt förväntansfull inför detta möte, det var inte så många nya som pratade med mig, förutom de som ville jävlas, men hon ville träffa mig! Dessutom hade jag som aldrig riktigt haft en riktig tjejkompis, så det kändes verkligen väldigt roligt!
Vi träffades på bussstation och följdes till Sibylla där vi åt middag tillsammans.

"Jag är så glad att du ville träffa mig, jag var rädd att även du skulle ha hört massa rykten om mig och inte velat träffas."
"... Jag har faktiskt hört vissa saker, men det är så elakt!"
"Vadå?!"
"... KH'n."


Så även hon hade hört, hon som inte ens umgicks med de som sa det egentligen?! Visste alla vem jag var tack vare det smeknamnet eller?

Tiden gick, och vi växte upp. Jag började gymnasiet, började sminka mig, började klä mig som en tjej och ryktena dog ut, det var inte längre roligt. När jag bytte stil fick jag emellanåt höra andra kommentarer, till och med ibland att jag var snygg?!
Ni kanske förstår att gå från den fula, till att få höra att man är snygg i samband med att smink och en mer feminin stil kom in i bilden har satt sina spår? Att jag trivs bättre i smink, att jag mår bättre då. Att jag undviker ögonkontakt med folk när jag är osminkad.

Att jag får bära mitt smink är min identitet, och jag trivs bra med det. Varför skulle jag då sluta? Det ser jag ingen mening med.


This is me, this is who I am.

Min vän, hans smärta - vår smärta

Som jag skrev tidigare så präglas man mycket av uppväxten, och en sak som verkligen präglade mig var min bästa vän, vars smärta jag bar på tillsammans med honom. Innan ni läser denna historia vill jag bara göra er uppmärksamma på att detta är min upplevelse av hur det var, vad jag observerade, vad jag gjorde, och vad jag kände.
Min vän, han var en glad kille, alltid trevlig och social, umgicks mycket med oss tjejer.
Jag tror det var i 6'an det hela började, och jag vet egentligen inte hur lång tid det hann gå innan vi ens började reagera. Det började med att han åt mindre och mindre på luncherna, till slut var det i princip ingenting. När man för honom påtalade detta åt honom litegrann, men man kunde ofta höra honom gå och spy på toan efteråt.
Jag minns särskilt två lunchsituationer.
Den ena gången var det den läraren som då åt lunch med oss, hon såg hur lite han åt, och jag minns inte riktigt hur man på något sätt sa/visade hon oss att hon visste vad som försiggick. Jag minns fortfarande den lättnad jag kände när jag visste att hon visste, att nu vet en vuxen och han kommer att få hjälp, men ännu mer minns jag min djupa besvikelse när jag insåg att hon låtsades blunda för problemet som ingenting hade hänt.
Den andra gången var när jag och ett gäng tjejer ur klassen (minns dock inte vilka, men vi var då några stycken), stod utanför toadörren och hörde hur han kraxade upp det lilla han ätit. De andra tjejerna såg ut ungefär som jag kände mig - vemodig, förtvivlad.
Men jag märkte inte att någon annan gjorde någonting, ingen vuxen och inte heller någon av hans andra vänner. Han sa att han mådde bra, att det inte var någonting att oroa sig över. Det var i samma veva som jag själv försöka göra en skillnad, göra någonting för honom. Jag minns hur jag var med honom nästan varje kväll och i princip tvingade honom att äta. Jag minns hur jag rostade bröd och han tog brödskivan från mig. Han påstod att han inte tyckte om kanterna och tog bort stor del av brödet. Smöret han sedan bredde på var nästintill obefintligt. Men han åt, även om det inte var mycket. Första gångerna gick han på toa och jag kände mig misslyckad då mina försök att få i honom mat slutade med att maten hamnade i toastolen.
Min vän älskade att vara ute och gå, eftersom han var så ”tjock” och ville då röra på sig för att förbränna ”allt fett” han hade på kroppen. Jag fortsatte att bjuda hem honom på fika och direkt vi fikat föreslog jag en promenad vilket han direkt nappade på. Då glömde han bort att gå på toan och vi gick ut istället, så att när vi kom tillbaka från promenaden intalade jag åtminstone mig själv att nu har viss del av det jag fick honom att äta hunnit tas upp av kroppen innan han hinner försöka spy upp det.
Han klädde sig alltid i stora kläder, men jag minns en gång när han gjorde en volt på studsmattan i Järvträsk blev och tröjan gled upp och hans skelett blottades mot mig. Jag blev helt förfärad, jag hade inte riktigt förstått hur smal han faktiskt var förrän jag såg han den gången. Det var verkligen bara skinn och ben.
Det började även hända att han svimmade, jag var dock aldrig med någon av dessa gånger, utan andra var det.

Låter detta som en hållbar situation?

Det kändes som att det var jag som var med om allt som han var med om, att det var jag som hade anorexia. Vi var så tajta, så hans smärta var min smärta, och det gjorde så ont i mig. Till sist orkade jag inte längre, jag gav upp och gick till kuratorn. Väl där kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag berättade allt och det slutade med att han blev tvångsinlagd.

Nu hoppar jag lite i historian till nästa händelse, med samma person. Detta tror jag var när vi gick i 8’an. Han hade då börjat äta igen, han var fortfarande smal, men det har han alltid varit och det var inte längre så där sjukligt.
I alla fall. Han blev då självdestruktiv, han skar sig framför allt på armarna. Ibland kunde han ringa mig på kvällarna och be mig komma över med bandage att linda hans armar med, han klarade inte av att röra på armarna innanför tröjan eftersom det gjorde så ont. Hans armar var fulla i sår, vissa sår var riktigt djupa. Det luktade illa, och jag lindade om honom.
Han berättade att det var lärare på skolan som ibland kom på honom när han var på toan och skar sig. Jag tycks även minnas att han talade om för mig att han en gång tuppat av på skol-toaletten för att han skurit sig för mycket och de hade låst upp dörren utifrån. Han hade kontakt med kuratorn, men han fortsatte ändå med sitt beteende.
En gång skrev han och berättade att han hade piercat sig. När jag frågade vars på kroppen han hade piercat sig svarade han:

”I armen.”
När jag ifrågasatte vad han menade med i armen sa han att jag skulle få se när jag träffade honom. Han hade då stuckit in säkerhetsnålar under huden i armen, det var hans piercningar. Jag fick honom att plocka ut dessa, men det var mycket motvilligt han gjorde detta.
Det gick en tid och sedan blev jag ombedd att gå till kuratorn. Jag trodde att det var ett rutinmöte som alla elever skulle gå på. Kuratorn frågade lite basala frågor och sedan ställde hon frågan som var orsaken till att jag var där:
”Vad vet du om honom?”
Hon frågade alltså om min kompis, vad jag visste om honom och om hans beteende, hur allvarligt det var. Jag sa att jag vill väldigt gärna svara på hennes frågor, eftersom att jag också ansåg att han har ett problem, men att jag inte ville göra detta bakom hans rygg. Jag ville att han skulle få vara med när jag berättade, så att han med egna öron fick höra vad jag sa.
Sagt och gjort, vi ordnade ett möte, och jag berättade allt jag visste. Min kompis som egentligen är världens snällaste människa, blev både arg och frustrerad. Jag fortsatte berätta, ville få ur mig allt, men ville fortfarande att han skulle höra vad jag sa.
Det slutade med att han återigen blev tvångsinlagd.

Jag tror att han många gånger var rätt irriterad på mig, att jag berättade allt, att jag inte höll tyst. Och själv hade jag väldigt mycket skuldkänslor båda gångerna han åkte in, jag hade fått min bästa kompis att bli inlåst, för han vantrivdes verkligen där!
Så här i efterhand har han tackat mig. Han har sagt att om det inte hade varit för mig hade han inte levt idag.
Idag har vi fortfarande bra kontakt, även om det inte är som förr. Nu när jag flyttat till Umeå träffas vi så klart inte lika ofta. Men vi har gått igenom så mycket tillsammans, och det bandet vi fått tror jag kommer vara svårt att bryta.


Varför vill jag då dela med mig av denna historia? Det är ju inte ens min historia, det är ju hans? Jag anser ändå att detta till stor del är min historia, att den till stor del präglat mig till den jag är idag. Det var detta som från början fick mig intresserad av sjukvård, att ta hand om människor. Jag tror att det är till stor del detta som har fått mig att välja den utbildning jag valt – sjuksköterska.
Denna tid var även väldigt psykiskt påfrestande för mig, och den berörde och påverkade mig väldigt mycket. Den formade mig till den jag är idag.

Min vän har även läst detta innan jag nu publicerar det och godkänt att jag lägger ut det. De som känner oss båda kommer att veta vem jag pratar om, och vet redan stor del av det som hände. Men nu får ni även ta del av min version av situationen, min upplevelse. Och ni som inte alls vet vem jag pratar om, ta till er ändå och begrunda.


Bild tagen från google.


Trygghet

Kursen vi läser nu handlar som sagt om psykatri, och dagens föreläsning berörde mig verkligen. Det var en kvinna som berättade om sitt liv. Hur hon under hela sin barndom var rädd, aldrig hade ett tryggt hem att komma hem till då hennes pappa blev "konstig" av alkoholen. Hon blev flera gånger slagen av honom likaså hennes mamma. Som barn gick hon ofta upp på nätterna när hon hörde att han var vaken, gick upp för att kolla så hennes mamma var okej.
"Jag tänkte att det är bättre att han slår mig, än att han slår min mamma."
Hon blev även sexuellt utnyttjad av sin systers man. Men hon teg om allt, berättade ingenting för någon. Hon hade varit hemma hos en kompis vid tidig ålder och kompisens föräldrar hade velat prata med dem.
"Ni ska passa er för att umgås för mycket med **** och inte heller fara hem till h*n, eftersom hennes föräldrar är alkolister båda två."
Det var de orden som fick henne att aldrig berätta, för hon var rädd att bli utstött på samma sätt om folk fick reda på hur hon hade det hemma.
När hon började gymnasiet fick hon flytta hemifrån, men mådde fortfarande inte bra. Det slutade med att hon köpte rakblad och började skära sig.
"Det kändes som en befrielse att om så bara för en sekund förflytta smärtan inifrån till ytliga sår."
När hon var i 25års åldern orkade inte kroppen mer, hon blev halvsidesförlamad och under ett års tid klarade hon inte av att gå utan hjälpmedel. Hennes kropp vibrerade när hon rörde på sig. Vi fick se filmklipp hur hon såg ut efter ett halvår i detta tillstånd, hon föll ofta när hon gick och det var knappt att hon tog sig framåt. Hon försökte att alltid gå med händerna korsade över bröstet, för att dölja sin byst, för hon var äcklig, smutsig.
Det tog tid men hon tog sig ur allt, och idag mår hon bra. Hon har bearbetat det som hänt. Hon har fortfarande viss känselbortfall i ansiktet vilket man kunde se då det hängde lite på denna sida, och hon hade även borta känsel i ena handen.

Det här var en väldigt komprimerad version av hennes berättelse, men den berörde mig verkligen. Och den fick mig att tänka på hur mycket man präglas av sin hemmamiljö och vad man varit med om under sin uppväxt. Min bästa vän vars smärta jag bar med mig ständigt, hur jag satt vid ett element på rasterna på skolan i min ensamhet, hur min moster blev brutalt mördad.
Men jag hade någonting som inte dagens föreläsare hade, jag hade alltid ett tryggt hem. Jag medger att jag berättade väl inte alltid allt hemma, men jag kände mig alltid trygg där.
Hade det inte varit för min familj har jag en känsla av att jag hade löpt stor risk att gå tillbaka till mitt ex ännu en gång, trots att jag egentligen visste att han inte skulle ändras, att han inte var bra för mig. Men jag tror ändå, att om det inte varit för min familj, så hade jag litat på hans ord om bättring, hade än en gång fallit för hans charm och gått tillbaka honom - bara för att det hade varit enklare.
Min resa att mig ifrån honom har ni ju på många sätt tagit del av, och den har inte varit lätt. Det är nu drygt ett år sedan, och det är mycket bättre - just eftersom att jag har bearbetat det omgående. Jag har pratat med olika proffessionella instanser, varit på både enskilda samtal och gruppsamtal, och jag har haft min familj. Självklart har jag även haft vänner, som många har hjälpt mig lång bit på vägen.
Men bara att klara av att lämna honom, hade jag inte klarat av att göra, inte klarat av att säga, om jag inte hade varit i Järvträsk - i min trygghet. När jag sedan kom tillbaka till Umeå var min kusin här, han bodde på soffan. Vi pratade egentligen inte särskilt mycket, och jag tror inte att han förstår hur mycket det hjälpte mig att ha honom här, för det var en trygghet. Jag var dels rädd för att han skulle söka upp mig, men även rädd för att jag skulle bli för svag och välja den enkla vägen och gå tillbaka till honom. Bara känslan av att ha någon som sov här, som var här, utan några krav att prata - det fick mig att känna mig trygg, trots att jag var helt förstörd.
När det sedan blev dags för Luleå tingsrätt angående pengar han var skyldig mig hade jag en kär kär vän som körde mig dit, följde med. Men även mamma körde från Järvträsk, trots att vi inte har särsklit gott om pengar och det är rätt långt till Luleå - mycket bensinpengar, trots att hon har så mycket problem med sin kropp så att sitta och köra såna långa sträckor är för henne väldigt smärtsamt. Att få ha ens bästa vän med sig in i det rummet var väldigt skönt, men att även ha med sig mamma - det gjorde hela tillvaron trygg, trots att han var där.

Jag tänkte även idag på detta med jobb. Alla säger att jag jobbar mycket, men det får mig att må bra. Inte bara att det trillar in mer pengar på kontot utan även tillfredställelsen att göra någonting rätt. Och jag tror även att mycket är på grund av hur jobbet fick mig att känna mig när jag hade lämnat honom. Det var jobbet som fick mig att orka vidare, att ha någonting att göra, att hjälpa andra.
Så min första räddning var nära och kära, men på andra plats kom jobbet. Jag minns att jag berättade lite kort för min chef, bara utifall att han skulle dyka upp på arbetsplatsen, och jag minns hans ord:
"Jag förstår fullt ut om du inte orkar vara här. Om du ringer till mig och sjukanmäler dig så är det okej, jag förstår det och ska inte ifrågasatta oavsett hur länge du blir borta."
Men jag skakade bara på huvudet, sa att det går bra att jobba. Just då behövde jag även pengarna, eftersom att det inte var särskilt billigt att försörja oss båda då han oftast inte hade pengar, och dessutom var det så mycket som han alltid tyckte att vi skulle köpa som blev av mina pengar.
Hade jag inte haft jobbet under den tiden hade jag bara legat i sängen och inte gjort någonting. Jag orkade inte prata med någon jag kände, under ett tag stängde jag verkligen alla som kände mig sedan tidigare ute. Att ha jobbet fick mig att stiga upp och ändå göra någonting, det fick mig att fortsätta leva.

Jag tror man kommer långt om man har en trygg grund att stå på, för mig har det alltid varit ett tryggt hem. Vänner har kommit och gått, och många har hjälpt mig, men grundtryggheten hemma i Järvträsk har alltid funnits kvar.


My saftey place - Järvträsk.

Att välja partner


Ikväll såg vi en film vid namn "Something Borrowed", en väldigt fin romantisk komedi. Den manliga huvudrollsinnehavaren (som för övrigt påminner om en ung Tom Cruise) såg bra ut så man fick sig en liten crush för en stund. 

En annan film vi sett under tiden jag varit här hemma i Järvträsk är "Bad teacher". Inte lika klassisk och förutsägbar. Man blir inte kär i huvudkaraktärerna men jag tycker ändå att filmen var bra.
Den kvinnliga huvudrollen hade väldigt höga krav på sina män och framför allt en sak var väldigt viktig för henne - de skulle vara rika och se bra ut!

Det fick mig att tänka på hur jag själv kan tänka kring killar. Hur vissa saker är på min NO-list, och vissa saker på min YES-list. Däremot är jag bättre på att hitta NO's, och ibland saker som kanske i långa loppet inte skulle spela någon roll.
"Därför är män med hög inkomst mycket populära hos den vuxna kvinnan. En attraktiv man ska utstråla självsäkerhet och - åtminstone i fantasin - antas ta väl hand om familjen."*
Att någon inte har en säker inkomst eller lever hemma hos sina föräldrar utan att betala för sig eller planerar att flytta till någonting eget inom närmsta framtiden, får det att ringa varningsklockor hos mig. Till stor del tror jag att det beror på mitt ex, som inte hade någon egen ekonomi utan levde på min. Som efter väldigt kort tid såg mina pengar som våra pengar. Jag såg det inte som ett problem då, skyddslapparna satt för ögonen och jag var blåögd - jag litade på honom när han sa att han skulle skaffa ett jobb, att han skulle betala tillbaka allt och lite till.
Jag skulle dock inte vilja påstå att jag söker någon med hög inkomst. Vi har aldrig haft särskilt mycket pengar i våran familj, men ack så mycket kärlek vilket är mycket viktigare. Dock en inkomst, att inte behöva leva på någon annan, att ha så att man klarar sig.
Däremot finner jag det väldigt attraktivt med killar som har god kontakt med sin familj, precis som jag har god kontakt med min egen familj.

Jag läste i en artikel*: "Vi präglas av den miljö vi växer upp i och söker efter något vi känner igen."
Eller som Henrik Fexeus skriver i sin bok "Konsten att läsa tankar": "Människor tycker om de som är som de själva. Vem tycker vi bäst om i hela världen? Oss själva. Vem tycker vi näst bäst om? Någon som är som vi. Vi vill umgås med människor som är som vi, som ser världen på samma sätt som vi, som tycker om och ogillar samma saker som vi. En studie visar att vi helst också anställer dem som är som vi. Vi väljer våra närmaste vänner utifrån vilka som får oss att känna oss bekväma med att vara dem vi är. Och vem kan få oss att känna det bättre än någon som redan är som vi?"

Återigen artikeln*: "Så länge vi är unga och omgivna av många singlar kan vi ha höga krav och tillåta oss att vänta på den rätta. Medan man senare i livet tenderar att tumma på höga ideal. Många vänner har hunnit skaffat familj och det blir lätt att känna sig ensam. Längtan efter gemenskap och närhet blir viktigare än att finna den optimala partnern."
Jag har många gånger fått höra orden: "Du har för höga krav!" Många gånger sägs detta ord på ett skämtsamt sätt, men med viss tendens till sanning. Jag brukar alltid förneka detta påstående väldigt snabbt - jag har inte höga krav, jag hittar bara ingen som det skulle fungera med.

Kanske är man bättre på att tänka på vad man inte vill ha - på sin "NO-list", än det man faktiskt vill ha - sin "YES-list". Det är enklare att sätta ord på det man inte vill ha, men man kanske ska ta sig mer tid till att fundera på vad man faktiskt vill ha, vad som är viktigt. 

"Omvänt råder inte samma ideal. Istället tittar mannen hellre på utseendet. Forskning har visat att idealkvinnan har breda höfter och ett allmänt accepterat utseende. Det vill säga att hon ska inte sticka ut för mycket från mängden men ändå vara snygg.
- Men män värdesätter också att tjejen är snäll och pysslar om dem när de är sjuka, säger Dominika Peczynski. En ursnygg, yppig och glad sjuksköterska är troligen det optimala."*

Jag som funderat på att färga om mitt hår och än en gång göra lila så som jag har nu, bara förbättra. För att jag gillar att sticka ut ur mängden, att inte vara som alla andra, som man förväntas vara. Om man ska lita på denna artikel ska man kanske inte sticka ut så mycket? :p
Och en ursnygg, yppig och glad sjuksköterska, är jag inte det?! HAHAHA!

Nej nu ska jag avsluta detta inlägg och sova, imorgon är en dag den med.

* Källa: http://www.primavi.se/familj_relationer/artikel.cfm?newsID=1679&Att%20v%C3%A4lja%20partner

Tillbaka!

Hej och välkomna tillbaka, och jag må väl välkomna även mig själv tillbaka. Som vissa av er märkt och ifrågasatt har min blogg varit borta ett tag, inte någonting jag stod för att orsaka. Någon tyckte väl inte om det jag skrev och anmälde det till blogg.se, men de hittade inget fel, inget förtal.
Det jag skriver på min blogg är inte för att snacka skit på något sätt, det är för att berätta min historia - vilket jag vet många som blivit styrkta av att läsa. Jag berättar mitt liv, min upplevelse av hur allting var, hur allting är. Det är inget fel med det, jag hänger inte ut någon som på något sätt kan anses som kränkande.

Jag må erkänna att när den var borta kändes det som en stor del av mig försvann, även om det "bara" är en blogg på internet. Men det är så mycket tid jag lagt ner på denna, så mycket av mig själv. Det känns väldigt bra att den är tillbaka.

Jag är hemma i Järvträsk nu, vilket känns väldigt skönt. För länge blir jag rastlös av att vara bara hemma, men ett tag är det väldigt trevligt.
Igår var jag i Arvidsjaur och träffade Bond, första gången på 1,5år! Vi sprang runt i olika affärer i ungefär 4 timmar, och jag köpte egentligen ingenting till mig själv utan gjorde bara ärenden åt resten av familjen. När jag kom hem på kvällen kom jag på att jag glömde att köpa det enda jag skulle köpa till MIG - en tavelram - så att jag kan göra ett bildcollage över mitt liv, mina vänner. Men det löser sig, mamma och pappa ska köpa den imorgon när de åker upp, sen gäller det bara att jag ska lyckas frakta till Umeå.

Jag har hunnit äta hallon och när det inte regnar någon dag ska jag plocka och lagra i min frys i Umeå igen. Vi har varit hos farmor och kvällsfika och det kändes som man gick tillbaka i tiden och återigen var liten. Vi har myst med valparna, det är full rulle här hemma. Bilder lägger jag in sen, när jag har en annan dator.
Idag har jag och mina två yngsta småsystrar spelat Age of Empires 2, nostalgitripp!

Nu är det dags att göra kroppkakor - MUMS!

A bad relationship is like a really good night's sleep

A bad relationship is like a really good night's sleep -- you can't appreciate it until you wake up. The deeper the sleep, the less likely you are to consciously think, "God damn am I doin' some sleepin' right now! Fuck!" The worse the relationship, the less likely you are to see it.
Källa: http://www.cracked.com/blog/5-questions-you-need-to-ask-to-avoid-ruining-your-life/

Tycker att det var väldigt kloka ord, som stämmer bra in på verkligheten. Det spelar ingen roll vad man får höra, man lyssnar inte, man ser det inte. Men när man "vaknar" så inser man att man egentligen har vetat om det hela tiden, och man inser hur dåligt det faktiskt var. 



Respons

Tack för all respons på senaste inlägget. Det värmer i hjärtat av era ord. Jag blir rörd av det ni skriver, hur ni bryr er. Jag blir även glad över er som hör av er, har blivit inspirerade av mina ord. Ni som varit med om liknande och vill prata om det, litar på mig och berättar för mig.
Mitt förra inlägg är det mest kommenterade på denna blogg, förmodligen det mest lästa också. Det är egentligen lite komiskt. När folk skriver om sin vardag och deras lyckliga liv, då är det inte så intressant att läsa. När man skriver om sådant som är dåligt.. Och desto hemskare det är desto mer vill vi veta, desto mer vill vi läsa.

"men på slutet på inlägget så skrev du att man kunde höra av sej om man varit me om liknande å kände igen sej, jag skämms på ett sätt lite över att säga de här men jag har varit med om likanande grejjer som du."


Att få sådan tillit från någon som man egentligen knappt känner, det känns stort för mig. På samma sätt som det känns bra som nu - en kompis frågade om jag kunde prata med en tjejkompis vars kille inte är bra. Även när problemet ligger hos någon annan litar de på att det kan hjälpa att prata med mig.

Jag har alltid sagt att jag vill kunna beröra med ord - att tankar ska väckas hos folk av det jag skriver - bra som dåliga. Kunna nå fram till människor med det jag skriver, och inte bara ha en blogg där folk kikar in och ögnar igenom det man skriver.

Jag jobbar mycket nu, men när jag är ledig gör jag ingenting. Jag sitter hemma, eller snarare ligger i sängen. Ibland kravlar jag mig upp och gör någonting - för att jag vet att jag borde. Men direkt jag kommer hem igen - apatiskt tillstånd i sängen.


Mina grabbar är då fina <3

"Every good story needs a villain."

Som bekant ser jag på One Tree Hill nu under sommaren, när alla andra serier har säsongsuppehåll. Nu är jag på sjätte säsongen och en av huvudkaraktärerna har uppnått sin dröm att bli författare. Det talas mycket om skrivande, och känslan han har av att få vara författare. Den känsla jag skulle vilja känna. Det känns som att motiveringen till att börja skriva igen inte är långt borta, tiden däremot vet jag inte riktigt om. Vad det blir jag skriver på däremot, det återstår att se.

"Every good story needs a villain."
One Tree Hill s06e09

En skurk, det är vad som krävs för att det ska vara en bra historia. Fast i de flesta berättelser, med undantag från de sagor man läser som barn, så är inte skruken genom-ond, inte helt hjärtlös. Dock är de dessa skurkar som krävs för att det ska bli spännande, gripande, fascinerande - en bra historia. Därför skulle även om historia bli en bra berättelse.

"And I think you are a truly great guy, who have potential to be a great boyfriend."
One Tree Hill s06e09

Var snygg men ärlig

Idag trivs jag väldigt bra i söta klänningar, i shorts, i urringat. Jag gillar att få känna mig kvinnlig och inte gömma hela min kropp i kläder så som jag gjorde förr. Innan gymnasiet var mitt liv i mjukisbyxor och munktröja. Sedan byttes det ut till jeans. Men det är egentligen inte förrän nu på universitetet som jag vågar ha på mig vad som helst. Det var som att när jag bodde hemma hade jag redan fått en stämpel hur jag skulle se ut och hur jag skulle klä mig. Jag kände mig genast obekväm när jag överskred den gränsen.

Som Henrik Fexeus tips nummer 18 i boken Alla får ligga - Var snygg men ärlig.
"De är med kläder som med alla andra förpackningar: Ju snyggare förpackning, desto mer värdesätter vi innehållet redan innan vi öppnat lådan..... Det innebär dock inte att du ska lägga dig till med en stil som du i själva verket är obekväm med, hur snyff den än anses vara just den här förmiddagen. Du måste fortfarande vara ärlig mot dig själv med vad du har på dig. Om du inte trivs med vad du bär så kommer den du vill imponera på att se tydligt att du inte känner dig bekväm. Och du kommer att smitta av dig - personen du vill imponera på kommer själv att känna sig besvärad i din närvaro. Hur snygga kläder du än har......."



Det här är mitt nyaste klänningsinköp - söt, tycker jag åtminstone.

Otrogen?



Alltså, jag måste bara få fråga vad är detta för annons? Uppmanas att vara otrogen?

Googlade även otrohet bara för att jag var nyfiken vad man kunde finna för åsikter angående detta så pass (tyvärr) vanliga fenomen. Hittade en "kontakt annons" som en 43-årig kille skrivit. "Jag vill helt enkelt vara otrogen. Jag ser helt ok ut om jag får säga det själv. Hoppas på svar."

Om man är i ett förhållande och vill vara otrogen är det ju någonting som inte stämmer, det är åtminstone min åsikt. Är man nöjd med sin partner och livet man har med denne så känner man inte behov av sådan sorts närhet av andra.
Dock tycker jag helt klart att man ska kunna krama om och visa närhet till sina vänner utan att det ska vara konstigt. Det tycker jag inte är otrohet. Det var en av de få saker som han inte lyckades få mig att ändra åsikt om. Han sa många gånger att jag var otrogen med alla killar jag träffade. Ibland hävdade han även att jag hade sex med alla hit och dit, men även att krama om mina vänner - det var tydligen också otrohet. 
Nej nu börjar det här inlägget spåra snart insåg jag precis, så jag avslutar innan jag tappar bort mig själv i tankegångarna.

"5 av 10 svenskar erkänner otrohet."

Äckelpäckel dröm!

Jag hade varit tillsammans med en kille som höll på med så mycket hemskt – behandlade mig riktigt illa, han blev satt i fängelset men jag var fortfarande rädd för honom. Dessutom hade vi två barn tillsammans. Det fanns olika ”goda” som försökte hjälpa mig och till slut lyckades en dra ett sår längst hans högra kind och plantera ”goda krafter” så grönskande grejer började växa. Jag var fri! Jag var med några vänner på ett museum när den ”goda” kom instapplande och dog mitt framför våra ögon. Just efteråt kom han, han hånskrattade, undrade hur jag kunde tro att detta var slutet. Jag var återigen fast i hans våld, i hans hem.
Det var min födelsedag och jag var med mina vänner. Dock visste ingen att jag fyllde år, och min karl vakade över mig. Den dagen skulle han fara och jobba och råkade lämna mig obevakad så jag flydde. Jag tog bilen som var så pass trasig att det lyste ingenting över registreringsskylten där bak. Jag var i sådan panik att jag råkade köra in i byn hemma i Järvträsk och kom till en återvändsgränd. Det var då jag kom på – barnen! Jag såg på klockan, han borde inte ha hunnit hem ännu så jag vände om för att hämta barnen. Jag smög och väl framme vid dörren öppnade han, och använde samma hånskratt igen. Jag hade bara nattlinne på mig, och han började ta av mig det trots mina motsträvningar. Han var full! Jag grät och sparkade, men det gav ingenting eftersom att han var mycket starkare än mig.
Sedan vaknade jag.


Samvården!

Idag fick jag ett samtal från chefen på samvården, så ett möte med henne är bokat till på måndag. Hon ville väl egentligen inte säga något definitivt över telefon men ja, jag har fått sommarjobb där! Jag känner mig så glad just nu, det var verkligen precis där jag ville ha sommarjobb. Fast å andra sidan, jag hade ju bara sökt där och verkligen engagerat mig för att få just där.
Jag tror faktiskt att vill man verkligen någonting, har man ett fast mål, då löser det sig alltid. Jag tror verkligen att det är så, när man är fokuserad och vet vad man vill, då får man det man vill ha. När man däremot har flyktiga mål - som jag t.ex, på sätt och vis vill jag verkligen hitta en pojkvän, och på sätt och vis trivs jag rätt bra med singellivet, då blir det inte. Som när jag har mina down-perioder och känner mig ensam, bara vill ha någon och undrar varför jag inte har någon? Vill man så kan man, men det är kanske inte jämt jag vill. När det känns rätt, då.

"Vilken mening/fras (typ carpe diem osv) känner du starkast för? Vilken gillar du bäst?"
Den jag gillar mest är den som har präglat stor del av mitt liv. Det var min mamma som sa det till mig när jag ville ändras till den person som jag verkligen ville vara, men inte riktigt vågade vara - "Fake it 'til you make it". Egentligen innebär det ju att man kan vra precis vem man vill vara. Och även om det i början känns som fejk och att man kanske överdriver ett beteende exempelvis väldigt social, till slut blir det en sanning.
I högstadiet var jag rätt tyst och tillbakadragen, speciellt bland nya människor. Jag var inte alls den jag ville vara, och jag bestämde mig att när jag började gymnasiet skulle jag inte vara den människan längre. Till viss del gick det att ändra, men jag kände mig fortfarande lite osäker bland bekanta människor - såna man visste namnet på men inte alls kände. Dessutom fanns det ju fortfarande kvar de som visste hur jag varit tidigare och tyckte att jag var överdriven - fejk. När jag flyttade till Umeå då bestämde jag mig på riktigt att verkligen vara den jag vill vara. Nu när ingen känner mig och ingen kan säga att "men så där är ju inte du."

Idag fick jag en jag-vill-verkligen-träffa-Roger-nu känsla. Så ikväll ska jag träffa honom, det var ju som ett tag sedan. Det var där ett tag när vi umgicks i princip varje dag, och nu har vi bara setts som hastigast senaste 3-4 månaderna.

Imorgon är det dags för gruppen igen, vilket jag ser framemot. Jag tycker att det är så intressant att få höra allas levnadsberättelser, även om det är hemskt att sådana saker faktiskt händer i verkliga livet. Förr läste jag gärna verklighetsbaserade böcker om hemskheter som till exempel "pojken som kallades det". Jag såg även gärna dokumentärer. Detta är någonting jag inte gör längre, men det är mest för att jag inte riktigt känner att jag har tid.

Ååh, vad allting går bra nu känns det som ;D



Att ge.

Igår fick jag den blåa klänningen jag beställt från tradera, och den hade faktiskt finare färg i verkligheten än vad den hade på bilden, så jag är grymt nöjd! Det blir premiär med den ihelgen tror jag.

Idag tog jag sovmorgon, sov ungefär 9 timmar inatt, eller nästan 9 timmar åtminstone. Senare idag bär det av till Simon och hans familj i Burträsk. Jag trivs så bra i den familjen! Skickade även ett julkort till denna familj, vilket de tyckte var rätt big deal:
"Du måste ju ska vara den gulligaste personen som helst som skickade julkort :D"
"Det jag vill säga är att det betydde väldigt  mycket för mig att du gjorde det. Ännu ett bevis på att du är den mest fantastiska människa jag träffat!"

Att så lite kan göra så mycket. För mig kändes det som en självklarhet. Jag gillar att visa uppskattning och överraska de jag tycker om. Som tidigare i höst när jag såg två örngott på affären där det stod "Världens bästa mamma" och "Världens bästa pappa". Bara för att mina föräldrar är verkligen världens bästa så köpte jag dem och skickade iväg dem i ett paket. Inte för att det var någon speciell dag eller så, utan bara för att jag visa hur mycket jag uppskattar dem. Däremot farsdag och morsdag har jag aldrig varit särskilt bra på att "fira", det känns så forcerat. Då tycker jag att det är roligare att impulsivt när de minst anar det skicka iväg ett paket så som jag gjorde.
Samma sak med julklappar, visserligen till vissa ger jag bara "någon sak", men oftast lägger jag ner tanke bakom det jag ger bort. Köper någonting som verkligen passar in på personen, ett internt skämt eller pyssel med framför allt bilder. Däremot när jag inte har någon idé alls vad jag ska ge bort i julklapp, då tycker jag att det är rätt jobbigt att ge bort någonting, då är det bara för att - inte samma sak. Men känslan man får när man ser hur glad någon blir av det man ger dem, den är underbar! Visserligen kan alltid presenter slå fel, det är jag fullt medveten om. Men oftast när man lägger ner sitt hjärta och sin själ i det man ger bort så blir det bra.

På samma sätt har jag fått höra att jag ger rätt mycket av mig själv. Jag blir lätt engagerad i människor och tycker jag om någon så visar jag det verkligen. Att skicka iväg ett litet sms till en nyfunnen vän en morgon, är inte tidskrävande men ack så värdefullt för den som får det. Det är nog en "skada" (fast det är ju en bra skada!) jag har fått hemifrån, att visa för dem man bryr sig om att man verkligen gör det. Att se människor för dem de är, oavsett vad andra tycker om dem. Alla förtjänar en chans. Man behöver inte bli bästa vän med alla, men det är inte samma sak som att se människor. Se och bekräfta.
I princip alla som har varit hem till oss i Järvträsk har velat tillbaka. Eller jag vet då att det var så med mina vänner, och har även fått höra att det är så med mina systrars vänner. Visserligen är ju Järvträsk i sig unikt, men även våran familj. Vi är alla väldigt öppna och lättsamma, kan verka lite knasiga ibland men egentligen är vi nog bara eljest. Fast på ett bra sätt! Jag minns en vän som var hem till mig för någon sommar sen, han var helt fascinerad att vi gjorde så mycket tillsammans i familjen, att även farmor var med! Just den gången spelade vi kubb. Han kunde inte sluta skratta, han kunde inte förstå - att det kan vara så i en familj. Det har inte alltid varit så att jag velat ha med min familj på allt. Jag har en syster som är bara ett år yngre och det var en pina att måsta ha med henne när vi var små. Jag tror att stor del till att det var så jobbigt var för att jag var tvungen att ha med henne. Med mina andra två småsystrar har jag aldrig blivit tvingad att ha med dem, eller tvingad att spela spel med dem när jag är hemma med kompisar, utan jag har valt det själv, så det har aldrig varit jobbigt.

Fick även ett mail av Alexandra igår. Hennes familj i Boliden har jag tidigare nämnt, och det är också en sådan familj som etsat sig fast i minnet. Deras familj, Simons familj och Edlunds är de familjer jag snabbat känt mig som en del av, någonstans där jag vill fortsätta vara en del. Anyway, jag hade skickat ett julkort till dem också och en del av det hon skrev berörde mig väldigt mycket: "Vi saknar dig med och mamma tycker ju att du är en sån fin tjej! :D" Jag hoppas innerligt att jag hinner förbi där nu medan jag ska vara hemmavid under jul och nyår.

Nej nu ska jag kanske börja göra mig klar för dagen. Har jag tur hinner jag även göra bort nå julklappar innan jag far till Burträsk. Ikväll blir det som sagt tydligen Burträsk fest, då får vi se vad det riktigt innebär. Men först skulle vi äta middag hos Simons familj. Han frågade vad jag ville äta, att de skulle fixa precis vad jag ville. Jag skrattade bara och sa att "nå kött och potatis av nå slag blir bra". Men först är det nästan två timmars bussresa dit!


Tre mornar i rad, medan vi ätit frukost, har jag nu försökt lära Dexter vacker tass. Han har inte riktigt förstått det än, men ibland så lägger han upp tassen på handen där jag har godisen. Inte riktigt rätt, men till slut kanske han fattar principen.

Avslutar detta inlägg med ett fint sms jag fick igår, av en annan människa som är väldigt duktig på "att ge". Sms'et fick jag på tal om att vi skulle stå i kö till corona imorgon när vi ska ut.
"Vart du än står Sofia, i en kö, i ett val, i en situation eller i ett annat land... så kommer du aldrig stå ensam :) du har fastnat i mitt hjärta mer än vad jag förstår själv :)"

Guldhjärtat

"Det var fredagsmorgon och Amanda stod framför spegeln och gjorde sig klar inför skolan.  Hon plutade med sina vackra fylliga läppar och lade på ett rosaskimrande läppglans. Hon rätade på sig och kollade in i sina stora klargröna ögon som så många tjejer på skolan avundades. En svag bris tog sig in genom det öppna fönstret och lekte glatt med hennes långa bruna hår."

Så börjar min framtida bok, första kapitlet. När jag läser det jag har skrivit är jag fortfarande fascinerad över hur "bok-aktigt" det faktiskt låter. Tänk om man en dag fick gå förbi skyltfönstret till en bokhandel och se ens egna bok på andra sidan rutan. Många har drömmar om att bli kända på något sätt, dock är det väl inte särskilt ofta drömmen handlar om författarskap, men för mig är det så! Att kunna förmedla en känsla med ord. Att kunna med ord få en film att spelas upp i läsarens huvud. 

"Väl framme på skolan gav hon honom en snabb kyss vartefter hon började gå mot klassrummet. Alla som hon gick förbi stannade upp med det de gjorde för att kolla på henne. De tajta jeansen hon hade på sig fick alla killar att följa henne med hungrig blick medan tjejerna kollade på henne med antingen avsmak eller avund i blicken. Amanda njöt av uppmärksamheten och såg till att vicka extra mycket på höfterna när hon plötsligt såg sina två bästa vänner komma skyndade mot henne."

När jag läser dessa korta stycken ur "min bok" så kan jag då måla upp en bild precis hur det ser ut. Kan du?

Sinnescirkus

Föreställningen med Henrik Fexeus var hur bra som helst! Det handlade egentligen om att ingenting sker av en slump utan att hjärnan skapar mönster, så att han var som "tankeläsare". Vissa saker han gjorde, var helt absurda! Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att gå och se denna att göra det! Under föreställningen tog han upp vissa ur publiken emellanåt, dock långt från alla eftersom att det var nästan 600 personer där. Men nog lyckades jag hamna på scenen ändå, och det var inte alls hemskt. Jag fick även stå och prata i mikrofonen. Roger frågade efteråt om jag var nervös, men det var jag faktiskt inte. Tyckte att det var rätt roligt faktiskt, som jag sa till Roger "bra träning inför framtiden när jag blir författare och ska stå och prata om min bok." ;)
Hans föreställning gick mycket ut på att ingenting händer av en slump. Han pratade mycket om att finns det inget egentligen mönster så ser hjärnan till att skapa sig ett mönster. Som den här bilden:

Antar att alla ser den "vita triangeln", fastän den egentligen inte finns. Egentligen är det ju bara cirklarna som är urholkade på ett visst sätt. Det finns många synvillor som visar på att - när det inte finns något mönster skapar hjärnan ett.
När han pratade om att inget sker av en slump tänkte jag mycket på livet - ödet. Att allt som händer, sker av en anledning. Det är meningen att man ska få gå igenom vissa saker, det är meningen att man ska träffa vissa människor.
Samtidigt visade han som egentligen också på att man kan bli manipulerad att tänka som han vill att man ska tänka. Hur enkelt det faktiskt är. Det känns så olustigt när man bli så manipulerad, att man helt kan tappa verklighetsuppfattningen. Att man börjar fundera på om saker man egentligen vet inte har hänt, kanske har hänt ändå, bara för att man får höra det tillräckligt många gånger? Att man tror att saker är okej fastän men vet att det inte är det, bara för att man får höra det..

Det brukar ju heta - tur i spel, otur i kärlek och vice versa. Jag har alltid sagt att jag har tur i både och. Jag har fortfarande rätt tur i spel, men kanske har jag inte alltid haft så tur i kärlek. 

Varför är man egentligen så analytisk och kräsen? Förut gick jag meste på känsla, nu är det mer förnuft. Jag ställer som upp en gungbräda i mitt inre och väger för och nackdelar mot varandra. Är det värt, eller inte? Är det här bra, eller borde jag kanske göra på ett annat sätt. Jag tror att jag inte tänker så mycket, men omedvetet gör jag nog faktiskt det. Jag tror att efter allt som hänt har jag blivit väldigt bra på att ställa upp alla plus på ena sidan gungbrädan och alla minus på andra sidan. Däremot att se vilken sida som väger över vilken, det kan jag oftast inte riktigt se.

Idag har jag följt en klasskompis - Elin till katt-tanta. Det slutade med att hon tog med sig två av katterna hem som hon ska vara fodervärd åt. Katt-tanta är rätt gammal, och jag tycker ärligt talat att det är rätt jobbigt att prata med henne i telefon för att hon är så svamlig. Men när man är där, man träffar katterna och lyssnar på hennes historier och så, det tycker jag faktiskt är väldigt mysigt. Jag gillar ju som sagt att prata med äldre människor, och att dessutom få gosa med massa katter under tiden gör det ju inte precis värre. 

Ikväll har jag varit hos Jennifer, vi fikade och spelade spel. Sjukt trevligt, det är ett sådant roligt gäng! Trots att jag i princip bara känner Jennifer så känns det ändå som att jag passar in där. Jennifer träffade jag i Boliden eftersom att vi båda har jobbat där. Vi har klickat sedan första början, vi har alltid kunnat prata om allt möjligt. Det må ibland vara ett tag mellan gångerna vi ses, men när vi väl ses är det som vi aldrig varit ifrån varandra. Och hon har hittat sig en så himla fin kille, han var med ikväll. Det var så roligt att se, för det passade så bra ihop - verkligen kompletterade varandra. 

Ikväll ringde även chefen från Boliden, att jag ska få jobba - juldagen, annandagen och nyårsdagen, som det ser ut nu. Inte så mycket egentligen men var rätt långa pass och två av dem är delade turer, så det kommer ändå bli rätt bra med pengar och ändå kommer jag hinna ha lite jullov vilket passar mig ypperligt :)

Nu ihelgen blir det jobb fredagkväll, medicinspex på lördag och jobb söndag. Full rulle som vanligt.

Jag känner mig lite nedstämd ikväll. Eller kanske bara omotiverad, jag vet inte? 


Tjockisen gillar tomteluvan!

5 år

"Måndagen den 28.e november 2005 , dagen efter första advent, med andra ord, precis 5 år sedan, hände det som man ALDRIG tror man ska få uppleva! Det är sådant man läser om, bladar förbi i tidningar, hör på nyheter, men det går in och så går det ut... Det påverkar inte helt och hållet ens egna känslor. Man kan tycka det är hemskt och förskräckligt, men sen så har det liksom passerat en... Men när det drabbar en på nära håll... det bokstavligen slår ner som en total chock. Så oväntat, som en blixt från klar himmel... och ändå... så visste jag?!"

Såhär börjar mamma dagens blogginlägg.
Det är väl ingenting jag pratar särskilt ofta om, men det finns där alltid i bakhuvudet. Jag hade med denna händelsen i ett tal jag höll i gymnasiet. Jag började talet ungefär såhär:
Jag minns det som det var igår. Jag var hos min dåvarande kille med familj och åt frukost. Jag skulle lifta med en lärare från Arvidsjaur till Glommers på morgonen, så det var rätt tidigt. Det ringde i deras hemtelefon och det var till mig? Jag tog luren och möttes av mammas ledsamma röst. "Det har hänt någonting hemskt." Redan vid de orden började tårarna rinna, benen bar mig inte längre utan jag sjönk ner på golvet. Efter det sa jag inte ett ord, men jag hörde vad mamma sa och det var värre än jag befarat. "Moster Inger mördades inatt. Jag ville att du skulle få veta det nu så att Jens hinner trösta dig innan du måste fara."
Så började jag talet. Vad som riktigt hände efter det minns jag inte, jag minns inte bilresan till Glommersträsk. Jag minns att jag träffade några kompisar på skolan, och jag sa ingenting om vad som hade hänt, jag grät inte. Sen kom en av mina lärare gående mot mig, och jag såg att hon visste, då brast det. Tårarna bara rann och jag tappade talförmågan. Jag fick tillåtelse att slippa skolan den dagen, så jag gick till mormor där även mamma var, jag minns inte om någon fler var där också, mycket möjligt. Min moster var som mamma skrev "eljest" - handikappad, hon blev bara 51år. Eftersom hon bodde hemma hos mormor länge så var hon som en lekkompis för oss när vi var små. Vi spelade tv-spel, spelade bingolotto, köpte godis och var på badet. Och nu var hon bara borta? Jag orkade inte vara vaken och tänka på det, minns att jag sov större delen av den dagen. När jag väl kom tillbaka till skolan så var det ingen som pratade med mig, ens om vanliga saker. Kändes som att alla gick omvägar runt mig för att de visste inte hur de skulle hantera situationen. Till slut var det en som kom fram och kramade om mig, och då slapp det för alla. Det var så sjukt tungt att komma tillbaka och verkligen känna att alla kastade blickar på en, men ingen sa någonting. Men människor är väl så, när de kommer till oväntade situationer vet man inte alltid hur man ska hantera dem, så man väljer att undvika.
Jag tror ändå inte att jag riktigt förstod att det var sant förrän när vi närmsta anhöriga fick se henne. Och det är bland de värre saker jag varit med om. När hon låg där i kistan, som ett tomt skal, och mormor stapplade fram till kistan, föll ner på knä, tog Ingers hand och skrek "Neeej, inte min Inger! Ta inte min Inger ifrån mig!" Det var så hjärtskärande, så hemskt, så verkligt. Aah, jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det. Och jag minns det precis, det är som en film som spelas upp i huvudet, just det där. 

Det är verkligen sådant man läser i tidningarna, hör om på nyheterna, ser i filmerna. Det är inte sådant som ska hända någon man känner, någon i ens egen familj. Men som mamma skrev "Människor KOMMER IHÅG henne och HUR hon var som människa, JUST för att hennes död blev så GRYM!"

Förebild och nästan-förhållanden

Jag brukar inte ofta stressa, men idag har varit en stressig dag, så stressig att jag i princip däckade när jag kom hem. Sov en timme och nu har jag börjat bli människa igen. Först och främst satt jag upp på tok för länge inatt och höll på med en powerpoint som vi ska ha till redovisningen imorgon. Sov alldeles för länge imorse vilket resulterade att jag kom försent till MB (medicinska biblioteket) där jag skulle möta min basgrupp. Det vi egentligen skulle säga gick rätt fort, men sen satt vi kvar och tjollrade lite. Sen skynda iväg till IKSU och spelade beachvolleyboll i typ 2 timmar. Det var verkligen skitkul! Har glömt hur roligt det var. I want to do it again ;D Dessutom lär man känna vissa i klassen bättre då också, det är väldigt trevliga människor. Sen skynda iväg på jobbet för att vara med tanta. Idag for vi till frisören, hon hade alltid håret i ögonen så jag tyckte det var dags att ta  bort lite hår. När jag var klar där skyndade jag till bussen för att åka ner på stan och äta middag med Feffo och Martin. Var riktigt länge sen sist och jätte trevligt! 

Min syster Erika har börjat skriva i sin blogg oftare, vilket är jätte roligt. Dock skrev hon idag någonting som gjorde mig jätte glad, ja nästintill rörd :')
"I sommar ska jag försöka få mig ett sommarobb i Umeå, vid något ålderdomshem. Hoppas det blir så, man kan ju inte säga nej till att umgås och bo med syster?  
På tal om henne, Sofia, måste jag bara få säga att hon är en förebild för mig. Hon ser allting så positivt och är en underbar människa! Älskar dig massor <3"

Tänk att man kan få vara en förebild för någon annan. Att någon tycker att man är nog bra att se upp till, att det man gör är bra, hur man är. Trots att jag är lite annorlunda, eller "eljest" som en kompis kallade mig häromdagen. Jag kanske är eljest, men det är inte alltid dåligt. Det är roligt att sticka ut ur mängden, göra saker som folk inte förväntar sig, vara som man inte ska vara. Helt enkelt gå sin egen väg. Som det står på en tavla mamma har gjort: "Ibland måste man gå emot strömmen för att nå källan."
Det är intressant att veta hur folk ser på en, dock är man ofta för dålig på att säga till andra hur man uppfattar dem. Det pratas mycket om andra när dessa personer inte är med, behöver inte alls vara dåliga saker. Personer som man knappt visste hade koll på en kan t.o.m. ha en rätt stark uppfattning om en. Ingen är perfekt, så självklart sägs det ju också dåliga saker om en, jag tycker att det är intressant att få veta de dåliga sakerna också. Förut när jag fick höra de dåliga sakerna så blev jag så sjukt ledsen och inåtvänd. Idag kan jag ta till mig av det. Om man inte vet vad folk stör sig på kan man ju aldrig ändras?

En vän till mig hävdade för ett tag sen att man inte kan älska någon efter att ha känt personen ett kortare tag. Man kunde absolut inte älska någon endast en månad in i ett förhållande, även om man känt varandra sedan tidigare. Dock bör man kanske tillägga att han är en sån som anser att "nästan-förhållanden" är de bästa. Läste även om sådana förhållanden i en tidning, att de blir vanligare och vanligare. Det är snäppet mer än kk, men inte hela vägen till förhållande. Man gör allt tillsammans, träffas och lagar mat, går på bio, har sex, men man är inte ihop. Man är bara "exklusiva mot varandra" som han uttryckte sig. Jag argumenterade emot honom, att jag tycker att riktiga förhållanden är att föredra. Jag sa någonting i stil med att man vill ju kunna fara hem till respektives familj och spela spel. "Men det kan man ju göra ändå!" Så egentligen ser jag inte den större skillnaden mellan hans nästan-förhållande och ett riktigt, förutom att har man ett riktigt så är man, som han uttryckte sig, fast. Han får magknip av att bara tänka tanken att måsta fira en årsdag, eller ens veta att man varit ihop i en månad, att känna sig låst vid en annan människa. Jag är helt tvärtom. Det är ju skönt att vara fast. Man har sin pojkvän - sin trygghet, man har sina vänner, man behöver inte vara runt och leta efter någon ny, man behöver inte fundera över någons avsikter. Jag är ju en sån med många killkompisar, och det är skönt att veta att det bara är på kompisnivå från bådas håll. När man är singel kan det finnas dem som hoppas på mer, fastän jag inte alls ser det så. Nej, jag gillar att vara fast.
Återigen till det jag skrev i början av detta stycke. Att man inte kan älska någon efter så "kort" tid? Jag tycker inte att det finns någon tidslinje som säger efter hur lång tid man kan älska en annan människa, oavsett om det är som vän eller som mer än så. Att älska någon är en känsla, och det är endast en själv som kan känna den känslan. Då kan man inte säga att det är för tidigt att säga så, eftersom att det är så man känner. Och känslor ändras, de kommer och går, men känslor går inte att styra.


I övrigt tänkte jag höra om någon skulle vilja köpa av mig en dust it för 100kr? Tänkte beställa, och det blir billigare om man beställer många då kan man få de för 100kr/st istället för att få dem i butik för drygt 150kr!

Kille nr 1 eller nr 2?

Vi säger att du söker ett förhållande, du pratar med 2 killar,
Kille nr 1 är badguy och han är svårflörtad, får mkt komplimanger från tjejer osv. Har inte visat så jätte stort intresse för dig än, utan ger dig mer dubbla budskap. Du vet att han inte är nå bra för dig.
Kille nr 2 är den snälla typen, även han får mkt komplimanger
från tjejer, han säger att du e söt, skickar gulliga sms. pratar
mer seriöst, typ frågar om din familj osv, Du vet han e bra för dig
vem väljer du? nr 1 eller 2? varför?
Vi säger att du söker ett förhållande, du pratar med 2 killar, 
Kille nr 1 är badguy och han är svårflörtad, får mkt komplimanger från tjejer osv. Har inte visat så jätte stort intresse för dig än, utan ger dig mer dubbla budskap. Du vet att han inte är nå bra för dig.
Kille nr 2 är den snälla typen, även han får mkt komplimanger från tjejer, han säger att du e söt, skickar gulliga sms. pratar mer seriöst, typ frågar om din familj osv, Du vet han e bra för dig
vem väljer du? nr 1 eller 2? varför?

Fick precis den här frågan av en kompis, vilket fick mig att vilja utveckla det. Jag är helt klart en sån som gillar nr 2 -den snälla och trygga. Jag gillar inte alls typ nr 1, som man t.o.m. måste kämpa bara för att få dennes uppmärksamhet. Kille nr 1 är ofta jättesociala i början, för att vinna ens uppmärksamhet. När de sedan fått en att bli intresserad då blir de ganska off, förutom när man ses då är det underbart! Dubbla budskap helt enkelt. Man blir osäker på sig själv, om man verkligen duger. "Varför duger jag bara när han är med mig?" I teorin kan kille nr 1 ibland vara rätt bra, inte alls jättedålig för en, men ändå det där med dubbla budskap. Jag orkar inte sånt, jag stänger ganska snabbt av när det börjar bli så. Dock säger jag väl inte alltid nej de gånger när en sån kille väl vill vara med mig, eller när han faktiskt är social, fast jag stänger nog oftast av känslomässigt mot en sådan.
Kille nr 2 däremot, kanske ibland kan verka lite tråkig för omvärlden. Han kan ibland vara nästan blyg, inte säga så mycket, verkar nästan "obrydd", visar inget tecken på svartsjuka. Fast man känner att denna bryr sig, frågar om ens familj, vill veta saker om en osv. Snäll och trygg. Man vet vars man har en sån kille, man är inte orolig att han ska flänga runt och vara med någon annan mitt i alltihop. Och jag älskar att få gulliga sms, det blir aldrig för mycket! Även om det är bara av kompisar, I totally love it!

Han som skrev det här sa att han frågat många tjejer samma sak, och att han oftare får svaret att de gillar nr 1. För mig känns det bara befängt, men många är kanske så. "Människan vill ha det man inte kan få."

På tal om gulliga sms, fick ett mail häromdagen från en kompis. Ett långt mail med rubrik "skönhetsboost". Jag blev så glad av det mailet, dels alla saker som stod men även att någon orkar skriva ett sånt mail. Än en gång, engagemang! Även om det är från kompisar så gillar jag det, det visar att man bryr sig. Jag försöker själv ofta visa engagemang mot dem jag bryr mig om, så gott det går. En annan kompis sa att han berättat för en tjej han träffade om hur han gillade att jag kunde skriva ett sms direkt vi träffats om hur trevligt det var att ses. Jag hade inte tänkt på att jag ens gör så, men det gör jag kanske. Och det är kul att höra att andra kan bli glad av det man gör!

Nej nu är det hög tid för sängen. Tycker katterna också ;)


Gamlingarna brukar inte ligga så där nära varandra, men tidigare idag gjorde de det!


Tjockisen kom nyss och la sig bredvid mitt face, tar det som en pik att hon vill att jag ska lägga bort datorn nu. Så här mysigt är det (ja, jag tog bilden och la in på datorn bara för att göra er avis på hur mysigt vi har det) ;)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0