ninasofiaeklund

Det finns vissa personer och vissa sms som jag sparat genom tiderna. Från slutet av mars 2005 har jag sparat sms i ett worddokument som nu är 87 sidor långt. Jag har sparat sådant som är utöver det vanliga, det som är oerhört fint, det som är förvånade, det som är jobbigt, det som är roligt. Well, sådant som står ut ur mängden helt enkelt. Sms'en som kommer att användas i detta blogginlägg är tagna hullerombuller från dessa år, så att ingen ska känna sig utelämnad.
Det är många gånger jag har haft kvar mycket sms på telefonen, sms som varit under en jobbig period, eller någonting som jag bara inte vill ska vara så nära till hands hela tiden men ändå ha kvar. Då ser jag det lite som självterapi att skriva in dessa sms på datorn, att ha kvar som minne.
Jag tycker även att det är skönt att ha kvar vissa sms som bevis för mig själv att det faktiskt var på ett sätt, att det verkligen varit så här fint, att det verkligen varit så här jobbigt. Så att jag inte senare börjar tvivla på min egen förmåga att bedöma situationer och börjar överdriva.

Jag har nog egentligen alltid eftersträvat "enkelt" när det kommer till vänskapsrelationer. Men som Jonny skrev om The Hedgehog's Dilemma - "Hur du än väljer att göra så kommer relationer med andra människor att såra dig. Det finns ingen perfekt person, ingen tagglös partner. Du kommer aldrig bli varm utan att såra och bli sårad."
Och så är det ju också. Man kommer i dispyter, man har underbart trevligt, man är oense, man gråter..

"Bara vara. Hur kan vi bara vara. Vi har fan kört fast i ett jävla dike och kan inte komma oss loss. Och du tror att allt ordnar sig. Precis så känns det för mig :)"

Bara vara har jag många gånger uttryckt. Att bara få vara och ha det som det var förr, men många gånger kan det vara svårt att återgå till det man hade, åtminstone när det gått så långt att man "kört fast i ett jävla dike".
Ibland går det att reparera, och då blir det oftast starkare och finare än det någonsin varit.

Jag har som många av er vet meste killkompisar. Jag trivs väldigt bra med killar, det har jag alltid gjort. När jag var liten var jag nästan mer kille än tjej, och det fanns en tid när jag var väldigt ledsen över att jag var just tjej.
Men att ha så mycket killkompisar kan även leda till missförstånd och att känslor inblandas som inte alls är meningen att de ska göra det. Även under tiden när jag hade pojkvän hände detta, vilket ledde till komplicerade fortsatta vänskapsrelationer.

"Ja vill verkligen inte vara utan dig, och ja, oftast så e ja me andra tjejer bara för att försöka komma över dig för ja ha lärt mig att du aldrig kmr lämna ****, så nu vet du, ja e patetisk."

"Men förstår du inte Sofia. Jag måste ha tid för att lära mig hantera för det finns ingen som jagar upp mina känslor som dig."

Att få skriva ner dessa sms, och veta att de finns kvar, att jag kan gå tillbaka och läsa och minnas när det inte längre berör mig, det är skönt. Det känns lite som självterapi. 
Sedan jag skaffade denna mobil för drygt ett år sedan har jag dock inte skrivit upp alls särskilt många sms, utan jag har sparat dem i mobilen. De har legat kvar där, de har varit fina sms som jag inte velat ta bort, det har varit sårande.
Idag har jag skrivit in en hel del av dessa sms, och det är lika jobbigt varje gång. Men så här i efterhand så känns det skönt på något sätt. Jag får bekräftelse att allt detta faktiskt har hänt, att jag inte har inbillat mig. Jag får skratta, jag får känna ett styng i bröstkorgen, jag får känna lycka över de underbara människor som finns/fanns i mitt liv, jag får lusten att fälla en tår.. Men efteråt är det som att man har stoppat undan det lite.

"Ja det också! Men du ser mig som jag aldrig sett mig förut och gör väl kanske inte det riktigt nu heller. Men du ser mig som så…fin och vacker. Och jag tycker om det sättet du ser mig och ser på mig…"

Jag avslutar detta inlägg med samma ord som Jonny avslutade sitt inlägg om The Hedgehog's dilemma - "Allt du kan göra är att hoppas på att i slutändan kommer du hitta någon som är värd all smärta."