First of all, you don't know me. Second of all, you don't know me.

Idag har jag varit och jobbat på demensboendet, första gången på drygt en månad. Det är skrämmande hur allt kan vara så pass likt men samtidigt så annorlunda. Hur de boende hinner bli så pass mycket sämre.
På förmiddagen hade vi en föreläsning. Under slutet av den fann jag mig själv med att inte alls vara närvarande, jag var någon helt annanstans - vet dock inte var. Det var först när Thomas petade på mig och frågade var jag var som jag "vaknade upp".

"First of all, you don't know me. Second of all, you don't know me."
Peyton Sawyer, One Tree Hill S01E01.

Jag tycker att det är ett väldigt slående citat, någonting jag kan känna igen mig i. Det finns gånger när jag har fått vissa "komplimanger", helt obefogade. Av personer som inte känner mig. Eller att randoms i ett väldigt tidigt stadie har sagt "Dig skulle jag vilja träffa för du är så underbar". Men ärligt talat, hur mycket vet de om mig egentligen?
Jag ogillar inte komplimanger, det menar jag inte alls - tvärtom blir jag väldigt glad av dem. Men vissa känns bara så ogenuina, så forcerade. Vissa som säger det de tror att man vill höra, bara för att kamma hem pluspoäng. Jag tycker snarare att det blir motsatt effekt av dessa.


Caesar är iallafall söt, det spelar ingen roll vad man tar fram, han lägger sig i/på det. Sötnosen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0