ninasofiaeklund

3’dje person och imperfekt
De skrattade och hade det bra. Det var morgon och det här var den första natten hon sovit över hos honom. Hans föräldrar var inte hemma så de hade huset helt för sig själva. De låg i sängen och myste, han berättade hur mysig han tyckte att hon var. Han sa att han hade svårt att sova när hon var där, eftersom han hellre hade velat lega vaken hela natten och njuta av hennes närhet och ta tillvara på tiden de hade tillsammans. Kort där efter sa han att han ville duscha med henne. Han framhävde det som så att de skulle ändå båda duscha så varför inte duscha tillsammans? Hon tvekade länge men gav till slut med sig, trots vemodet hon kände. Han lånade ut en morgonrock till henne som hon tog emot. Hon hasade sakta ur sina kläder inne på den lilla toan på övervåning och drog på sig morgonrocken.Hon såg sig i spegeln, drog en sista suck och gick ut till honom med ett leende på läpparna. De gick tillsammans nerför den lilla trappan till duschen som var i det nedre badrummet. Han klev in i duschen först och hon hörde hur vattnet började rinna över hans kropp. Hon stod kvar utanför, tvekade en aning då hennes självförtroende var rätt lågt och hon skämdes för sin kropp. Hon bet ihop och hängde av sig morgonrocken och klev själv in i vattnet. Det varma vattnet rann över deras kroppar. Hon gnuggade in schampo i hans hår och fortsatte att gnugga in över hans överkropp.

När jag skriver är det lite olika vilket tempus jag gillar att använda, men jag gillar nog hellre att använda imperfekt, dåtid. Däremot fann jag det fascinerande hur mycket lättare och hur mycket mer detaljerat det blev i 3'dje person, när man skrev om "någon annan".
Sedan fick vi lära oss om gestaltning, att skriva väldigt målande och detaljerat, utifrån våra sinnen - lukt, smak, syn, hörsel och känsel.

Gestaltning
Vattnet sköljde över våra kroppar. Han stod nära mig och kysste mig på halsen. Med tvål mellan fingrarna gled mina händer lätt över hans rygg. Jag kramade in mina fingrar i hans hår och trivdes i hans närhet. 
”Får jag komma in i dig?”
Hans ord fick mig plötsligt att vakna upp ur den lilla lyckobubbla jag känt bara just innan och jag kände mig väldigt malplacerad. Hans upphetsade andetag flåsade i mitt öra, jag kände mig äcklig och jag ville fly.
”Snälla, bara lite?”
Jag ville fortfarande inte. Jag skruvade mig, blundade för jag ville inte se, jag ville inte vara där jag var. Jag bad honom sluta, men hans andetag blev allt mer upphetsade. Jag tyckte att situationen var äcklig, att han var äcklig, att jag var äcklig. Allt var bara äckligt.
”Snälla?”
Sista gången han frågade hann jag inte ens svara innan jag kände hur han tog tag i mina höfter och tryckte sig in. I några sekunder blev jag som paralyserad och tankarna snurrade. Jag ifrågasatte situationen, hände detta verkligen på riktigt? Jag vaknade upp ur min trans och paniken flödade genom kroppen och min naturliga reaktion var att ta tag i hans höfter och trycka bort honom, ut ur mig.
Han flinade och jag tittade ner. Det hade inte varat mer än några få sekunder, två-tre gånger var det enda han hann stöta men jag var ändå full i klet. Jag sa ingenting särskilt, utan duschade snabbt bort det. Sedan blev jag yr, skyllde på att jag kan bli yr om jag står för länge. Jag klev ur duschen, drog snabbt på mig morgonrocken och sjönk ner på toastolen.
Jag försökte att andas lugnt, försökte intala mig själv att det inte varit så farligt. Jag hängde ner huvudet mellan knäna och då såg jag att det fortfarande var kvar vitt klet – på min tå. Äcklighetskänslan tog åter över och jag blev illamående.

Det sista vi gjorde var att skriva med en teknik som hon kallade "Show don't tell". Vi blev ombedda att skriva ner en specifik tidpunkt, en specifik tidpunkt och en känsla. Där efter skulle vi skriva historian utan att använda dessa ord men att man ändå fick fram dem genom att beskriva runtomkring. Jag gjorde i alla fall ett försök:

Show don’t tell
Specifik tidpunkt – Mitt på dagen
Specifik plats – I duschen
Känsla/förnimmelse – Äcklig

Vi hade inte mycket mer än vaknat och klivit upp, solen stod högt på himlen och hans föräldrar var inte hemma. Jag tog av mig min pyjamas och drog på mig morgonrocken som han hade lånat ut till mig. Vi gick en trappa ner och klev in i det lilla badrummet.
Jag var fortfarande osäker på om detta verkligen var någonting jag ville, men han hade lyckats få mig att gå med på det ändå. Jag tog av mig morgonrocken och klev in, vattnet rann över min kropp. Han kysste mig på halsen vilket skulle ha kunnat ses som någonting romantisk, men hans upphetsande andetag i mitt öra fick snarare motsatt effekt.
”Får jag komma in i dig?”
Hans ord fick mig att stelna till. Sa han precis det jag trodde han sa? På riktigt? Hans flämtningar blev allt tätare och jag ville fly. Vattnet rann över hans rygg och jag stod tryckt mot väggen, kanske skulle jag kunna försvinna in i väggen om jag bara stod tillräckligt nära?
”Snälla, bara lite?”
Det kändes förnedrande att stå där, som att jag inte var värd någonting utan endast var en kropp. Jag blundade och önskade att jag var någon annanstans.
”Snälla?”
Sista gången hann jag inte svara, inte heller reagera innan det var för sent. Han hade tagit tag i mina höfter och trängt in i mig. I några få sekunder, i några enstaka stötningar från hans sida stod jag som paralyserad. Tankarna svischade runt i huvudet snabbare än de brukade. Jag vaknade upp ur min trans och tryckte honom bort från mig, ut ur mig. Han flinade och jag tittade ner. Jag hade vitt klet över mig, vitt klet som jag inte ville ha där. Jag sa ingenting, för kränkt och förnedrad för att ens säga någonting om händelsen. Jag ville bara glömma.
Jag duschade snabbt bort kletet och jag kände hur yrseln tilltog. Jag ursäktade mig, sa att jag inte orkade stå längre utan var tvungen att sätta mig ner. Jag klev ur duschen och virade snabbt morgonrocken runt min nakna kropp. Jag sjönk ner på toastolen och lät huvudet falla mellan knäna. Då såg jag att jag inte fått bort allt klet utan det var kvar på min tå. Illamåendet tog över och jag önskade att jag kunde försvinna.

Det här med gestaltning gillade jag skarpt. Jag vill ju skriva målande, detaljerat och intresseväckande. Detta är en strategi jag kommer att tänka på när jag skriver. 
Vad tycker ni, blev det någon skillnad i sättet att skriva? Läser ni hellre i nutid/dåtid, i 1'a/3'dje person?

När jag var liten, för jag var faktiskt liten på den tiden – ungefär 13 år, var första gången jag kom i kontakt med honom. Jag och en barndomskompis var på badet i Arvidsjaur och badade. Hon pratade på om någon kille som hon börjat skriva med, som dessutom var badvakt på badet i Arvidsjaur. Jag brydde mig så klart inte särskilt mycket.
Jag tror att hon var och pratade med honom en sväng, men även då var jag väldigt obrydd. Minns inte hur han såg ut då, vad han sa eller någonting. Jag var på badet i Arvidsjaur med en kompis, för liten för att bry mig särskilt mycket mer än så om killar.
Det var inte långt efter det, kanske till och med samma kväll, som någon ny hade lagt till mig på msn – han. Jag accepterade, som jag gjorde med alla som försökte lägga till mig på den tiden.
Det jag minns ur den konversationen var att han gav mig komplimang över mina stora bröst och att jag var så fin. Bröst?! Hur mycket bröst hade man på den tiden egentligen? Visst, någonting fanns väl där, men inte var det särskilt mycket för någon som var tre år äldre att titta på. Han berättade om sin sjukdom, en sjukdom som gör att hans penis bara växer och växer, han berättade hur stor den var men minns ingen särskild siffra. Han ville se mina bröst, sa att jag var feg som inte vågade visa dem. Han sa även att om jag visar dem för honom så kan han visa sin penis för mig. Jag skrev inte mycket mer med honom, kan även ha varit så att jag blockade honom för att jag tyckte att han var äcklig.

Det var först flera år senare som vi fick kontakt igen, när jag gick sista året på gymnasiet. Vet inte riktigt hur kontakten påbörjades, förutom att det var han som började skriva till mig på facebook. Jag minns inte om han la till mig och skrev sen eller om han först skrev. Han sa ingenting om sin penis, och jag hade inget som helst minne av att jag träffat och skrivit med honom flera år tidigare.
Han var smörig, lite äcklig. Han var i utlandet när han inledde vår kontakt. Han berättade han skulle komma till Sverige och hälsa på sina föräldrar och att han sedan skulle ut och resa igen. Fortfarande, jag tyckte att han var alldeles för smörig. Dessutom hade jag en pojkvän som jag trivdes väldigt bra med.
Tiden gick och vi skrev nog inte så mycket på några månader, tills han var åter i Sverige. Det närmade sig studenten och jag hade inte riktigt ändrat uppfattning om honom. Han berättade om hur två av mina klasskompisar åkt bil med honom, och hur gärna de båda ville ha honom. Jag undrade varför detta skulle intressera mig?
En dag skrev han att han hade sett mig under dagen när jag hade gått till busstationen. Jag undrade varför han inte hade stannat och hälsat, eftersom jag finner det trevligt att hälsa på människor. Han påstod att det var för svårt att stanna med bilen där han hade sett mig. Han skrev lite mer, kommenterade lite bilder och ärligt talat började jag nog gilla uppmärksamheten han gav mig lite grann. Samtidigt som jag fortfarande tyckte att han var lite väl smörig, nästan äcklig.
Jag hade fortfarande svårt att placera honom, vad jag skulle tycka om honom men jag fortsatte svara när han skrev. Han var trots en väldigt social människa, och jag gillar att samtala med sociala människor.
Studentveckan kom och vi var ofta på fest hos några killar i klassen. En eftermiddag när vi var där var det väldigt lugnt, och han råkade bo väldigt nära dessa killar. Jag tyckte att träffa honom kunde väl inte skada särskilt mycket. Sagt och gjort, vi träffades en sväng. Fortfarande fann jag honom inte särskilt intressant.
Dock tog det inte lång tid efter det mötet som han hade mig lindad runt lillfingret. Även om det var som vänner i början, han fick mig att vilja ändra mig för att bli ”perfekt” i hans ögon. Han vände och vred på min personlighet, försökte forma mig. Jag ville bara att vi skulle vara vänner, men han hade mer än så i åtanke. Hittade åt ett sms han skrev till mig inte långt efter studenten:

"Jag kan säga så här. Gillar dig som faan. Skulle vilja träffa dig skit mycket. Och även om du skulle flytta och vi hade nått speciellt så skulle jag följa dig vart än du for. Det kan jag lova dig. Men enda som är synd är att du tänker för mycket, du är för rädd. Du vågar inte ta chanser. Hade det varit lite mer spänning i dig hade du varit den perfekta tjejen för mig. Men nu är det ju tyvärr inte så. Oh det tycker jag är synd. Men gillar dig av nån konstigt anledning iaf. Även då du gillar att leka och jävlas."

Mitt ex innan honom ville inte flytta med mig till Umeå så han var duktig att trycka på att han skulle följa med mig – han var alltså bättre. Och jag ville inte inleda någonting med honom, alltså var jag för rädd och vågade inte ta chanser. Han manipulerade mig och fick som han ville till slut.
Det är dock skrämmande hur tidigt han började påpeka fel i min personlighet. Hur tidigt han hade åsikter om hur jag skulle vara. Hur tidigt jag blev påverkad av det han sa och försökte ändra på mig så som han ville att jag skulle vara. Med facit i handen fanns varningstecknen där ända från början, men jag såg dem inte. Jag var förblindad och visste inte vad jag skulle akta mig för.
Så träffar ni en kille som är på liknande sätt, var försiktig! Har ni redan träffa en sådan kille, var försiktig! Alla är inte misshandlare, alla är inte dåliga, men med dessa tecken redan från början bör en varningsklocka gå igång. Det börjar så lite, små pikar som sedan växer till större saker som sedan växer till misshandel i alla former om det går tillräckligt långt.