Möte 15, förlängning
Idag pratades det mycket om respekt och hur kränkt man faktiskt blir av att inte bli respekterad. När någon försöker bossa över en, kör ett maktspel. "Du får inte ta med barnen till din släkt på veckorna du ska ha barnen!" Eller detta ständiga maktspel med pengar. Han sa alltid till mig att för mig handlade allt om pengar, men det gjorde det inte - jag ville bara ha tillbaka det jag var lovad. Däremot för han, han gjorde allt för att jag skulle få betala. Om han bara hade fler kallingar skulle vi inte behöva tvätta lika ofta till exempel.
Vi pratade även om uppbrottsprocessen, hur lång tid det kan ta från det att man tänker tanken att någonting är väldigt osunt i detta förhållande tills att man tagit sig ur det, och efter det hur lång tid det faktiskt tar innan man kan fokusera på sig själv - att själv må bra, och inte fundera varför han gjorde som han gjorde.
En av oss berättade idag hur hon hade hittat ett band som hon spelat in när hon var ung och full "Jag är dyngfull och det är skönt.. Han har sex med mig mot min vilja. Varför älskar han mig inte?" Inte någon tanke att det han gjorde var fel, utan funderationer varför han inte älskade henne.
Det är skrämmande hur man kan förbise hans fel och istället fundera vad det är man själv har gjort fel.
Angående uppbrottsprocessen nämndes även att det ibland kan vara svårt för anhöriga att riktigt förstå hur svårt det är att hindras att falla tillbaka i hans våld. Hur länge man kan vara känslomässigt ambivalent som det så vackert kallas.
En tjej berättade om hur hennes kille hamnade i fängelse och hon satt och planerade hur hon skulle fira julafton och hans födelsedag där med honom. Tanken att inte träffa honom igen fanns inte. Hon måste ju fara dit och se hur han har det, måste få träffa honom? Men det gjorde hon inte, och nu vill hon absolut inte träffa honom.
"Det knackade på dörren och jag ropade genom dörren och frågade vem det var eftersom att något titthål inte fanns på den tiden. "Det är din granne som ska lämna tillbaka hammaren" svarade snabbt en tillgjord röst. Tidigare under dagen hade den riktiga grannen varit och lämnat tillbaka hammaren, och jag hörde ju direkt vem rösten tillhörde. Hjärtat stannade till för endast en hundradels sekund innan det gjorde en dubbelvolt och sedan började banka hårdare än någonsin. Min kusin som var här stannade vid dörren medan jag smög iväg till sovrummet för att ringa till polisen. Polisen som tidigare under dagen varit hos mig sa "Jag jobbar till kl 22 ikväll så kommer han hör av dig direkt, då kommer jag och knycklar ihop honom till ett litet paket." Jag sa att det är nog lugnt, han kommer att ligga lågt nu, han är ju trots allt 30 mil bort! Men ack så fel jag hade.. Isoleringen ut i trapphuset är nästintill obefintlig så han hörde när jag ringde polisen och stack. Det tog inte många minuter innan polisen var här, de cirkulerade området några varv men fann honom ingenstans. Först när de satte span på hans bil förstod jag att det var kanske lite allvarligt det här ändå. Poliserna lovade att höra av sig så fort de visste någonting. Jag låg vaken och väntade, trots att jag skulle arbeta dagen efter. Under natten ringde de, de hade anhållit honom. Anhållen kan man vara max 4 dygn, sedan måste det beslutas om det finns tillräckligt med bevis för att häkta den misstänkta eller om man måste släppa denne. I 4 dygn satt han där, dessa 4 dygn kändes för mig som en evighet. Förutom de timmar jag spenderade på jobbet gjorde jag inte annat än att ligga i sängen och tänka på honom. Jag ringde socialjouren och pratade flera timmar varje dag. Skrek, vädjade, grät - "Jag måste få fara dit, jag måste få träffa honom!" När det närmade sig den fjärde dagen bad jag om att få veta när han blev släppt, för att jag var rädd för honom om han skulle bli det. Trots att jag inte ville någonting hellre än att fara dit och träffa honom ville jag inte träffa honom utanför, där jag inte hade skydd. Ett besöksförbud blev upprättat i samma stund han blev släppt."
Den som fått besöksförbud får inte besöka, kontakta eller följa efter den som skyddas av förbudet. Besöksförbudet gäller en viss tid (högst ett år) men kan förlängas med max ett år i taget. Det är alltid en åklagare som beslutar om besöksförbud, och beslutet kan överklagas till tingsrätten.
Ett generellt kontaktförbud innebär ett förbud att personligen söka upp den som förbudet skyddar, men också förbud att ta kontakt per telefon, brev, genom bud, genom telegram, e-post eller liknande.
Källa: http://www.domstol.se/Familj/Besoksforbud/
Häromdagen insåg jag en sak, en sak som jag berättade för de andra om idag. I ett av mina tidigare förhållanden förekom svartsjuka, väldigt extrem sådan egentligen - men jag påfrestade inte denna särskilt ofta. På den tiden umgicks jag inte med så mycket folk, och helgerna var självklara att vi skulle spendera med varandra. En kväll när jag var hos honom skulle jag fara och träffa tre tjejkompisar som jag umgåtts med mycket tidigare i mitt liv. Oj vad bitter han blev över detta, och som straff var han med sina kompisar resterande tid av helgen och jag fick vara bihang.
Att bråka i förhållanden är vanligt, det händer - frågan är hur man hanterar situtationen. Jag minns en gång när vi hade någon diskussion och han till slut blev så förbannad att han riktade näven mot mig men sedan valde att ge väggen just bredvid mig smällen istället. En annan gång fick dörren ta smällen.
Jag tänkte inte alls på det då, jag har egentligen inte tänkt mycket på det i efterhand heller. Vi skrattade mest åt det efteråt, hur dålig han var på att kontrollera sitt temprament.
Svartsjuka och hetsigt temprament..
På tal om någonting helt annat, när jag fyllde år fick jag ett födelsedagskort med en så fin text:
"Sofia
Grekiskt namn; Vishet
Är mycket öm och hövlig. En flitig medarbetare, som i slutändan övervinner alla problem hon stöter på i livet. Eftersom hon aldrig ger upp kan hon räkna med stora framgångar. Är full av sprudlande livslust.
Sofia är ett namn att vara stolt över."
Efter dagens möte åkte vi alla utom en hem till mig. Tacos tajm! Snabbt gick det och sedan var hela mitt lilla vardagsrumsbord fyllt med tacogrejer. Vi åt och skrattade och samtalade om allt möjligt. Trots att jag är så mycket yngre än de andra som var här så kändes det inte som någon åldersskillnad alls. Förutom ibland när de talade om deras barn som är i min ålder. Fast å andra sidan har jag ju alltid varit "lill-gammal" så! Jag trivdes åtminstone i sällskapet! Sedan sa vi att vi ska turas om och äta hos alla, så att vi fortsätter träffas och inte behöver betala till den som bjuder på mat just den gången. Great deal!
Jag avslutar detta inlägg med några värmande ord jag fick tidigare idag:
"Du är den finaste flickan i världen Sofia! Din famn värmer o dina ord är trygghet, dona egenheter är din personlighet och din charm! Tycker om dig supermycket älskade vän! Ingen är som du!"
Jag tror jag förstår och kan relatera till det du pratar om. Du har haft en viss förmåga att välja killar som varit "spännande" och så här i efterhand så är det inte alltid det klokaste valet!
Jag tror du lärt dig att du inte kan "fixa" andras skavanker utan den enda du kan ta hand om är dig själv. Din självkänsla och självförtroende. Självkänslan är den du är som människa, förtroendet det du utför i ex arbetet. Helst ska det vara balans fifty-fifty på dessa. Men det är sällan de är det.
Jag tror, utan att vara tankeläsare att när DU tänker tillbaka skulle du inte vilja byta bort en enda av dessa dagar som gett dig dessa erfarenheter. För de har präglat dig till den du är i dag.
En helt underbar vuxen tjej som är så otroligt klok och mogen, men som ändå vågar ha barnsligt roligt!
Det är bevis på att du har en stor inre kraft och styrka. Jag är så stolt över dig, det vet du ju!
Jag hoppas att du fått verktyg med dig hemifrån som ändå hjälpte dig på vägen och jag tror att mina varningsord ändå var till hjälp, den hjälp som blev det skydd som inte tillät dig brytas ner totalt.
Därav hans ilska hur knäpp mamma du hade... fniss...
Jag kan inte annat än le åt det hela!
Det är inte lätt som förälder att se sådant pågå och ändå veta att det är din resa och det enda jag kan göra är att visa dig att vårt hem alltid finns, att vi älskar dig, att vi stödjer dig i dina beslut!
Så är det fortfarande... men jag vill nog träffa nästa kille först ;)
Min älskade prinsessa, som aldrig skulle bli stor, som skulle vara min lilla längst fast du är äldst, men som brutalt tvingades växa upp snabbast!
Du kommer ändå att vara min prinsessa. Alltid,till evigheten och tillbaka. Tack för att jag får vara din mamma! Det är med stolthet i mitt hjärta och tårar i mina ögon. DU och dina systrar gör mig hel och otroligt stolt. NI är det finaste, bästa mest lyckade karriär jag någonsin åstadkommit.
Min enda önskan för dig är att du vågar hoppa igen och se om dina vingar bär dig?!
Det finns många grodor här ivärlden. Men det finns även älskvärlda sådana. Ingen är perfekt. Det yttre har inte speciellt stor betydelse. Det viktiga är att man kan prata och att man har samma grundsyn och respekt till sig själva/varandra/livet.
Vi, din far och jag närmar oss 25 år tillsammans till hösten. Jag kan bara säga att de svåraste åren var de första just för att vi inte vågade prata, nu pratar vi om ALLT... och DET är lycka!
Rädsla att bli lämnad kan vara stark, men att bli fast i någon där man inte kan andas är än värre.
Så hitta dig en fin kille som du kan "andas" med, vara dig själv, prata om allt. och få och ge samma respekt, ja, du har du kommit en bra bit på väg. Just ja; dessutom måste han ju kunna tänka sig att bo i Järvträsk ;)Fniss...
Ang. att ta sig hem Rob..Gr åker hem i princip varje helg sedan han blev singel så du har alltid skjuts om du längtar hem. Vi längtar efter att du kommer hem <3 Älskar dig mig underbare förstfödde.
Sköt om dig, var rädd om dig, men ge dig händ till värlen helt utan rädsla... lita på att allt blir till det högsta bästa. Du har lärt det en dyr läxa, men du har fått mvg på kursen också. Så glöm aldrig bort det både i ditt privata liv och i ditt yrkesliv. Hjärtat alstrar 5000ggr mer energi än hjärnan och DET är en stor kraft vi har inom oss.
Så överanalysera inte allt som varit för frågan "varför" får du aldrig svar på, eftersom han inte själv har svaret på det. Har du tur kanske du någon gång får en ursäkt från hans föräldrar som behandlade dig verkligen lika illa. Men dock till deras försvar, det är enklare att göra så än att för sig själv erkänna vad som hänt och inte att det är en långvarig process. Förmodligen rädslan som styr dem. Min bön till dem,var ju att älska sin son men inte tro på drogernas lögner.
Jag har nog sällan blivit så utskälld som då, men jag vet att det var rädslans röst som talade...
Jag hoppas att vi, jag och hans mor någon gång tillsammans kan prata om hans problem och om hur VI kan hjälpa. Jag tänker på "Jessicas" ord; fängelset är det bästa som hänt mig! Tänk om den insikten också kunde nå ändå fram. Men vi tar en dag i tagit hoppas blivande offer har verktyg och socialt stöd att ta sig ur innan det är försent.
Ser fram emot den dagen han vågar ringa mig, för att han vet ju att jag inte "bits" utan pratar. Men det steget kan vara för stort- Men jag lever ju på hoppet, att ingenting är omöjligt om man verkligen vill börja helas inifrån.
Sköt om dig älskade dotter.
pussar och kramar. PS. du vet ju att jag sörjer de dagar du inte skriver. ;)Ds.
Nu är även pappa här så vi hälsar gemensamt;
VI älskar dig <3
Åh jag blev alldeles tårögd av din mammas fina kommentar! :)
Åh jag blir alldeles tårögd av din mammas fina kommentar! :)
Hoppsan det blev visst en kommentar för mycket, jag trodde inte det funkade första gången :)
