Ro utan åror
"Det var dagen som hon skulle fira sin 50-årsdag som TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist fick sin diagnos - ALS, amyoytofisk lateralskleros. Problemen hade börjat i hennes högra hand och sedan även benet och allt fler muskler efter som. Denna sjukdom saknar bot och leder snabbt till döden. Boken jag har valt att läsa heter "Ro utan åror" och är skriven av Ulla-Carin Lindquist (2004) själv. Hon beskriver hur det är att gå från en högt klassad arbetskvinna till att stå ansikte mot ansikte med döden. Boken handlar även om den djupa kärlek hon känner till sin familj och hur mycket hon börjar värdesätta livet och allt vad det innebär."
Efter att vi läst boken skulle vi skriva en fördjupande uppgift angående något begrepp, jag skrev om hopp och mening eftersom att jag tyckte att det var det som fokus låg på i den boken.
Hon skrev: ”I hela mitt vuxna liv har jag tänkt: ”Det blir bra sedan. Först ska jag bara. Sedan blir det bra.” Men nu går det inte längre. Det märkliga är att jag kan känna stunder av stark lycka nu när jag är dödssjuk, stunder som jag sällan känt förut. Lycka har aldrig varit min starkaste sida. Men nu börjar den bli det. Därför skrattar jag.”
Jag berättade för er om ensamhetskänslan som brukar komma krypande om jag inte har fullt upp, liksom nu. Tillsammans med ensamheten kommer även känslan av att allt är meningslöst, att vad än man gör känner man sig aldrig helt tillfredsställd - det är någonting som saknas.
När jag inte skriver av mig processerar jag inte alls på samma sätt, om jag ens gör det alls.
"Många finner hjälp i att själva skriva. Genom att få ner orden på papper kan man få ur sig det som finns inom en, till exempel angående smärta och hopp (Solvoll, 2006, s.150)."
Jag saknar att känna mening.
Alla människor vill känna sig meningsfulla och betydelsefulla. Det är i vår natur. Framförallt kan jag tänka vi kvinnor eftersom vi har hormoner som varje månad förbereder oss på att ta hand om den uppgiften...barn... Det viktiga är att förstå att det är fullt naturligt och något som "alla" känner, helt enkelt "normalt", vad det nu är egentligen!
Jag är helt övertygad om att eftersom du lever ett "annat typ" av studentliv, där du i många områden mognat och sprungit ifrån andra 21-åringar mentalt, så "passar" man inte riktigt in...
Jag passade heller aldrig riktigt in, eftersom jag alltid var yngst i alla sammanhang, och därmed inte blev tagen på allvar pga min ålder, trots att jag i mångt och mycket hade betydligt större erfarenhet än många som var 10 år äldre...
Men all erfarenhet är viktig i det stora hela, för det formar oss. Jag skulle inte vilja vara utan enda dag av mitt liv, för då hade jag gått miste om många olika typer av känslor... så välkomna din förmåga att känna, det är ett friskhetstecken och ett tecken på att man är villig att ta tillvara erfarenheterna man får, hur smärtsamma de än är...
Älskar dig <3
