ninasofiaeklund

Kursen vi läser nu handlar som sagt om psykatri, och dagens föreläsning berörde mig verkligen. Det var en kvinna som berättade om sitt liv. Hur hon under hela sin barndom var rädd, aldrig hade ett tryggt hem att komma hem till då hennes pappa blev "konstig" av alkoholen. Hon blev flera gånger slagen av honom likaså hennes mamma. Som barn gick hon ofta upp på nätterna när hon hörde att han var vaken, gick upp för att kolla så hennes mamma var okej.
"Jag tänkte att det är bättre att han slår mig, än att han slår min mamma."
Hon blev även sexuellt utnyttjad av sin systers man. Men hon teg om allt, berättade ingenting för någon. Hon hade varit hemma hos en kompis vid tidig ålder och kompisens föräldrar hade velat prata med dem.
"Ni ska passa er för att umgås för mycket med **** och inte heller fara hem till h*n, eftersom hennes föräldrar är alkolister båda två."
Det var de orden som fick henne att aldrig berätta, för hon var rädd att bli utstött på samma sätt om folk fick reda på hur hon hade det hemma.
När hon började gymnasiet fick hon flytta hemifrån, men mådde fortfarande inte bra. Det slutade med att hon köpte rakblad och började skära sig.
"Det kändes som en befrielse att om så bara för en sekund förflytta smärtan inifrån till ytliga sår."
När hon var i 25års åldern orkade inte kroppen mer, hon blev halvsidesförlamad och under ett års tid klarade hon inte av att gå utan hjälpmedel. Hennes kropp vibrerade när hon rörde på sig. Vi fick se filmklipp hur hon såg ut efter ett halvår i detta tillstånd, hon föll ofta när hon gick och det var knappt att hon tog sig framåt. Hon försökte att alltid gå med händerna korsade över bröstet, för att dölja sin byst, för hon var äcklig, smutsig.
Det tog tid men hon tog sig ur allt, och idag mår hon bra. Hon har bearbetat det som hänt. Hon har fortfarande viss känselbortfall i ansiktet vilket man kunde se då det hängde lite på denna sida, och hon hade även borta känsel i ena handen.

Det här var en väldigt komprimerad version av hennes berättelse, men den berörde mig verkligen. Och den fick mig att tänka på hur mycket man präglas av sin hemmamiljö och vad man varit med om under sin uppväxt. Min bästa vän vars smärta jag bar med mig ständigt, hur jag satt vid ett element på rasterna på skolan i min ensamhet, hur min moster blev brutalt mördad.
Men jag hade någonting som inte dagens föreläsare hade, jag hade alltid ett tryggt hem. Jag medger att jag berättade väl inte alltid allt hemma, men jag kände mig alltid trygg där.
Hade det inte varit för min familj har jag en känsla av att jag hade löpt stor risk att gå tillbaka till mitt ex ännu en gång, trots att jag egentligen visste att han inte skulle ändras, att han inte var bra för mig. Men jag tror ändå, att om det inte varit för min familj, så hade jag litat på hans ord om bättring, hade än en gång fallit för hans charm och gått tillbaka honom - bara för att det hade varit enklare.
Min resa att mig ifrån honom har ni ju på många sätt tagit del av, och den har inte varit lätt. Det är nu drygt ett år sedan, och det är mycket bättre - just eftersom att jag har bearbetat det omgående. Jag har pratat med olika proffessionella instanser, varit på både enskilda samtal och gruppsamtal, och jag har haft min familj. Självklart har jag även haft vänner, som många har hjälpt mig lång bit på vägen.
Men bara att klara av att lämna honom, hade jag inte klarat av att göra, inte klarat av att säga, om jag inte hade varit i Järvträsk - i min trygghet. När jag sedan kom tillbaka till Umeå var min kusin här, han bodde på soffan. Vi pratade egentligen inte särskilt mycket, och jag tror inte att han förstår hur mycket det hjälpte mig att ha honom här, för det var en trygghet. Jag var dels rädd för att han skulle söka upp mig, men även rädd för att jag skulle bli för svag och välja den enkla vägen och gå tillbaka till honom. Bara känslan av att ha någon som sov här, som var här, utan några krav att prata - det fick mig att känna mig trygg, trots att jag var helt förstörd.
När det sedan blev dags för Luleå tingsrätt angående pengar han var skyldig mig hade jag en kär kär vän som körde mig dit, följde med. Men även mamma körde från Järvträsk, trots att vi inte har särsklit gott om pengar och det är rätt långt till Luleå - mycket bensinpengar, trots att hon har så mycket problem med sin kropp så att sitta och köra såna långa sträckor är för henne väldigt smärtsamt. Att få ha ens bästa vän med sig in i det rummet var väldigt skönt, men att även ha med sig mamma - det gjorde hela tillvaron trygg, trots att han var där.

Jag tänkte även idag på detta med jobb. Alla säger att jag jobbar mycket, men det får mig att må bra. Inte bara att det trillar in mer pengar på kontot utan även tillfredställelsen att göra någonting rätt. Och jag tror även att mycket är på grund av hur jobbet fick mig att känna mig när jag hade lämnat honom. Det var jobbet som fick mig att orka vidare, att ha någonting att göra, att hjälpa andra.
Så min första räddning var nära och kära, men på andra plats kom jobbet. Jag minns att jag berättade lite kort för min chef, bara utifall att han skulle dyka upp på arbetsplatsen, och jag minns hans ord:
"Jag förstår fullt ut om du inte orkar vara här. Om du ringer till mig och sjukanmäler dig så är det okej, jag förstår det och ska inte ifrågasatta oavsett hur länge du blir borta."
Men jag skakade bara på huvudet, sa att det går bra att jobba. Just då behövde jag även pengarna, eftersom att det inte var särskilt billigt att försörja oss båda då han oftast inte hade pengar, och dessutom var det så mycket som han alltid tyckte att vi skulle köpa som blev av mina pengar.
Hade jag inte haft jobbet under den tiden hade jag bara legat i sängen och inte gjort någonting. Jag orkade inte prata med någon jag kände, under ett tag stängde jag verkligen alla som kände mig sedan tidigare ute. Att ha jobbet fick mig att stiga upp och ändå göra någonting, det fick mig att fortsätta leva.

Jag tror man kommer långt om man har en trygg grund att stå på, för mig har det alltid varit ett tryggt hem. Vänner har kommit och gått, och många har hjälpt mig, men grundtryggheten hemma i Järvträsk har alltid funnits kvar.


My saftey place - Järvträsk.