Mitt smink

Hur många av er är det egentligen som sett mig utan smink? Och ni som har gjort det, under hur lång tid har ni då sett mig?
Jag använder smink dagligen, det är ingen hemlighet. Jag trivs inte att visa mig utan smink. När folk sovit över eller att jag sovit borta undviker jag ögonkontakt på morgonen tills jag fått på mig nytt smink. Om jag ska måsta visa mig utan smink så vill jag inte ha vanliga kläder på mig, det känns fel. Har jag däremot pyjamas/morgonrock känns det okej.
Som häromdagen till exempel, jag sov över hos en kompis och han skulle skjutsa hem mig på morgonen. Jag hade inte med mig något smink, och valde då att åka i pyjamasbyxor. Förvisso drar det kanske till sig mer blickar, men då syns det att man är nyvaken och då kan man få se ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Åtminstone är det vad jag själv har intalat mig.
Jag är fullt medveten om att jag någonstans har en vrickad bild av mitt utseende. Jag vill inte synas utan smink, det fungerar bara inte. Jag har inget som helst självförtroende då, utan det kommer först när jag kletar på mig min mask.
Det stör mig inte att jag måste sminka mig varje morgon för att känna mig som jag. Och jag har inte heller några planer på att ändra mina rutiner inom närmsta framtid. Jag trivs bra med mitt smink, och jag behöver inte längre tänka när jag sminkar mig eftersom jag gjort det så många gånger går det som på autopiloten.

Många av er vet att jag dagligen använder smink. Men hur många vet egentligen varför?
Varför började jag från första början att känna att smink är ett måste i min vardag?

När jag var yngre hade jag inte så många nära vänner. Visserligen på en liten skola så är alla vän med alla, men det var mest så att man hängde på skolan. Jag hade väldigt lågt självförtroende och tog inte gärna plats. 
När jag var 13-14 år började vi Glommersbor umgås med dem i Arvidsjaur. Det var ju fantastiskt spännande med nytt folk, och självklart var jag med. Men det blev inte riktigt som det var tänkt. Fastän jag hade bra vänner, så tog de hårda orden ondare än vad de behövde göra.

Berättade jag för någon om dessa ord?
Ja, det gjorde jag.
Berättade jag för någon hur ont dessa ord gjorde?
Nej.

På den tiden var jag inte alls särskilt brydd om mitt utseende. Jag steg upp typ 10 minuter innan bussen gick, slängde i mig en smörgås, drog kanske ibland en borsta genom håret och sedan iväg till skolan. Mina kläder bestod av en munktröja och träningsbyxor, mina skor var skateskor. Jag brydde mig helt enkelt inte.
Jag hade väldigt stora problem med finnar, och dessutom var jag alltid och pillade i ansiktet så jag var dessutom sårig. Det såg ut som någon dragit med ett rivjärn på mina kinder.
Barn/ungdomar kan verkligen hitta på att trycka ner vem som helst, bara för att de har tråkigt. Tyvärr blev jag offret för deras ord, jag skulle nog även vilja kalla det mobbning.
I Arvidsjaur började det spridas rykten om mig, de kallade mig inte vid namn utan de sa - "Den där fula från Glommers/Parkskolan." Den där fula... Jag såg mig i spegeln och hörde deras ord eka i huvudet, och jag kände mig fulare och fulare.
Jag började lite smått ta avstånd från övriga klasskompisar. Dök ner i en bok så fort det blev rast, för att slippa socialisera med övriga. Jag minns fortfarande vilket element jag alltid satt bredvid, eftersom jag lätt frös. Jag satt där med min bok och musik på mp3'n med låttexter som: "Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig." eller "själen är förlorad, kan någon hjälpa mig någon som kan lyssna, få mig att känna lycka."
Det tog inte lång tid därefter innan de kom på ett nytt smeknamn till mig - Krehoran, som sedan även blev till en förkortning KH'n. (I Arvidsjaurtrakterna kan man se Kre och Cp som synonymer).

"Så från att vara ful, är jag nu även störd? Men hora, det var ju då helt fel, jag som aldrig ens har hånglat med en kille. Men de kallar mig det ändå.. Vad har jag gjort för fel?"

Tiden fortsatte att gå och jag fick kontakt med en tjej i Arvidsjaur som jag åkte upp och skulle träffa en torsdag med torsdagsbussen. Jag var väldigt förväntansfull inför detta möte, det var inte så många nya som pratade med mig, förutom de som ville jävlas, men hon ville träffa mig! Dessutom hade jag som aldrig riktigt haft en riktig tjejkompis, så det kändes verkligen väldigt roligt!
Vi träffades på bussstation och följdes till Sibylla där vi åt middag tillsammans.

"Jag är så glad att du ville träffa mig, jag var rädd att även du skulle ha hört massa rykten om mig och inte velat träffas."
"... Jag har faktiskt hört vissa saker, men det är så elakt!"
"Vadå?!"
"... KH'n."


Så även hon hade hört, hon som inte ens umgicks med de som sa det egentligen?! Visste alla vem jag var tack vare det smeknamnet eller?

Tiden gick, och vi växte upp. Jag började gymnasiet, började sminka mig, började klä mig som en tjej och ryktena dog ut, det var inte längre roligt. När jag bytte stil fick jag emellanåt höra andra kommentarer, till och med ibland att jag var snygg?!
Ni kanske förstår att gå från den fula, till att få höra att man är snygg i samband med att smink och en mer feminin stil kom in i bilden har satt sina spår? Att jag trivs bättre i smink, att jag mår bättre då. Att jag undviker ögonkontakt med folk när jag är osminkad.

Att jag får bära mitt smink är min identitet, och jag trivs bra med det. Varför skulle jag då sluta? Det ser jag ingen mening med.


This is me, this is who I am.

Kommentarer
Postat av: Eleonora

Sofia!!!Du är så himmla vacker vare sig du är sminkad eller osminkad..Har aldrig sett dig osminkad o kommer kanske inte att få göra det heller..Önskar att jag kunde ha gjort nåt liknande som du har gjort,men nu har det gått så många år för mig..Jag sminkar ju mig ca 3-4 ggr/år..Men det du gjorde på mig när vi var hos dig,vill jag gärna vara med om igen..Jag vart ju så annorlunda o fin..Nån gång när det är ett speciellt tillfälle vill jag gärna bli sminkad av dig igen..Du har ett stort o varmt hjärta..Kram.."GammEllen"

2011-09-23 @ 12:26:58
Postat av: LÖNN

hej, alltså. jag började nästan gråta när jag läste detta. herregud vad stark du är som vågar skriva ut det så öppet. du är inte ensam med att känna såhär. det vet jag. men bara du inte glömmer att vi alla ska älska dig precis som du är! MED som UTAN smink. det kommer jag absolut göra. skulle vara roligt att vara sliten någon dag tillsammans hihi. grupplinn. kram och puss

2011-09-23 @ 12:27:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0