ninasofiaeklund

Ibland kan jag fastna väldigt länge vid datorn, och inte göra någonting vettigt. Jag kan sitta och lyssna på låttexter samtidigt som jag har dess lyrics framför mig. Låttexter som man känner igen sig i, som betyder någonting, som man blir berörd av när man hör.
På samma sätt olika citat ur serier eller någonting någon annan lagt ut på facebook/bloggen som får mig att reagera. Som detta, jag läste det på en kompis facebook tidigare ikväll och det fick mig att reagera och känna igen från det verkliga livet:

"Visste du att de som tar hand om andra hela tiden är oftast de som behöver det mest?"

På detta sätt kan jag fördriva tiden väldigt länge. Om det är någonting särskilt som berör mig skriver jag ofta även upp detta någonstans, på ett worddokument. När jag nu gick igenom hittade jag åt detta citat:

"När hjärtat är överfullt har det mest utrymme; när det är tomt har det inte plats för en ny gäst."

Kanske det är just det som är mitt problem, att det är för tomt. Och när jag försöker släppa in en ny gäst så blir det bara mer och mer tomt?

Nej, det börjar bli för mycket grubblande. Och hur botar Sofia detta? Hon anmäler sig till jobb när hon vet att hon är ledig. Inte alls som förra månaden, när jag jobbade direkt jag hade ledigt. Men, kanske är det lite på väg tillbaka, att jobba. Denna månad har jag bara jobbat 3 pass hittills, vilket är väldigt lite för att vara jag. Jag mår bättre av att jobba, eller åtminstone intalar jag mig själv att jag gör det. Jag håller mig sysselsatt, och då mår jag bra.

Idag på föreläsningen fick vi frågan "Vad utmärker en god lyssnare?" Vi skulle även fundera vem vi vänder oss till när vi behöver prata, och vad som är utmärkande för just denna person. När det är någonting jag verkligen mår dåligt av det, så säger jag det inte gärna till någon kompis, för jag vill inte tynga ner dem. Och även ofta för att jag vet inte själv vad jag tänker och känner.
Min "samtalskomtakt" på kvinnofrids känns det alltid bra att prata med. Hon utmärker för mig en god lyssnare. Hon återkopplar till teori och tidigare erfaranheter och möten hon haft. Hon bekräftar det jag säger och får mig att tänka efter på rätt sätt. Efter att jag har pratat med henne känns det alltid mycket bättre, det känns som jag har fått bredare perspektiv och öppnat ögonen på ett nytt sätt.
Men henne kan jag inte alltid prata med. Och självklart har jag några vänner att prata med när det krisar sig. Någon jag inte vänt mig till ofta, men som jag vände mig till häromveckan när det bara blev på tok för mycket är Sofia. Att prata med henne är befriande. Hon lyssnar och ger respons på allt man säger. Hon gråter när det är sorgligt, blir upprörd när det är någonting som är fel - man ser på hennes kroppsspråk vad hon tänker redan innan hon säger det. Hon ger även väldigt bra feedback på det man sagt, man känner sig inte ensam med det man känner. Hon dömer inte, fastän jag själv kan känna att jag agerat fel i vissa fall. Och sen det fina hon gör efteråt - hon skriver ett peppande sms, att allt kommer lösa sig och att hon finns där om jag behöver prata igen.
Sista tiden tror jag att jag mått lite sämre, fast jag har inte medvetet tänkt så själv. Jag brukar i vanliga fall inte ta ut någonting på andra, men i lördags kände jag verkligen flera gånger att jag gjorde det. Jag var bitchig mot mina vänner, körde över dem och var allmänt taskig. Allt blev för mycket, och fastän jag egentligen hade väldigt trevligt, så kändes någonting inte rätt.
Nu har jag samlat mig och låter det inte gå ut över er kära vänner, för det är verkligen inte meningen.