Två historier.

Igår kväll var första gången med canasta på väldigt länge, men lika roligt som vanligt. Robin Bureå (jag titelerar han så för att kunna skilja på alla Robin) kom hit igår. Sen fick vi sällskap av Idah och Sankie ett tag på kvällen. Utöver Canasta hann vi även spela ett spel som heter Ombytta Roller, lite samma princip som kampen mellan man och kvinna, men jag tycker nästan det där var lite roligare! Det var mer frågor och inte lika enformigt.

För ett tag sedan rekommenderade syster en serie till mig "Pretty little liars". Det är en typisk tjejserie, kärlek och dramatik. Jag gillar den ändå, och har nu sett ikapp mig så har inga fler avsnitt att se förrän nästa sänds i USA. Jag fick för inte alls länge sedan frågan "Men är du annars mot killar nu efter allt som har hänt?" I början var jag det, jag kanske fortfarande är litegrann men inte vad jag är medveten om. Det känns som att jag är tillbaka, jag lever igen. Ärren finns kvar, viss nojja även så - låser dörren direkt och kan kolla flera gånger så att den verkligen är låst. 

Jag har återigen börjat tänka på att skriva min bok. Tänk om man kunde ta semester från verkligheten ett tag och bara skriva, inte känna sig tvingad att göra allt som man faktiskt gör nu för tiden. Och att skriva, det känns som att det blir bättre i jag-form, mer effektfullt.

"Mobilen vibrerar och jag slänger mig över telefonen för att se om det är från just honom, det är det. Orden som lyser tillbaka mot mig får mig att känna mig just det, lycklig. "Att hälsa på dig var det bästa jag gjort på länge. Fan vad du gör mig lycklig." Jag ler för mig själv när jag sitter och tänker tillbaka på när vi sågs. Känslan av någon sorts "träningsvärk" i kinderna efter att ha lett så mycket. Att vad man gör med denna person görs med ett leende på läpparna. Jag log än en gång och hörde hur hans ord ringde i mina öron "Hur kan du göra mig så lycklig?" Mina tankar stördes av ett ännu ett sms från honom "Lycklig vad ordet ja.." Jag fick ännu en minnesbild av hur det var när han var här. När jag stod och plockade in disken sa han som taget ur luften "Hur kan du vara så söt?" När jag såg på honom och ifrågasatte vad detta uttalande kom ifrån blev han gernerad, tittade ner i mobilen och försökte slingra sig från att svara. Som att det inte varit meningen att säga det högt. Att man är söt har man fått höra förr, men det här var på ett annat sätt. Så genuint - äkta. När jag låg i hans famn på väg att somna in var de sista orden jag hörde från honom "Jag kommer nog inte sova så mycket inatt, jag vill åtminstone inte det. Jag vill att den här studen ska vara så länge som möjligt." Det var inte mer än så, en tjej som somnar i en killes famn. Ingen sexuell anspelning, inte ens en puss utbyttes. Vänskap är vad relationen skulle kallas, men ack vad fint det var."

Närhet, det är fint. Är det närhet från en kär vän eller från en kärlek - det är ändå närhet. Men visst känns det bra när man har den känslan, av att vara fullkomligt trygg och lycklig i en annan människas famn.
En annan historia, som är helt annorlunda tänkte jag nu dela med mig av.

"Jag kom hem som vilken annan dag som helst. Min kille vara hemma men det kändes som att det var någonting som låg i luften och pyrde. Jag låtsades inte om detta, intalade mig själv att jag inbillade mig. Jag gick in i sovrummet till min bärbara dator och han följde efter. På något sätt började en diskussion som sakta men säkert utvecklades till ett gräl. Det spelade ingen roll vad jag sa, det var ändå fel. Höll jag med honom och bad om ursäkt då blev han arg eftersom då hade han ju rätt i sina anklagelser. Sade jag emot blev han arg för att - just det, jag sa emot. Våra gräl var alltid på samma sätt, och jag att när han var så här spelade det ingen roll vad jag sa, så jag valde att bli tyst. Tyvärr innebar min tystnad ännu mer ilska från honom "varför svarar du inte när jag pratar med dig?!" Det var inte lönt att svara, det insåg jag. Så jag fortsatte att vara tyst. Efter ett tag orkade jag inte längre höra alla dessa pikar från honom och ställde mig upp för att gå ut ur lägenheten, bara så att vi fick vara ifrån varandra tills han hade lugnat ner sig. Jag gick med snabba kliv mot lägenhetsdörren och hann precis ta i handtaget när jag slungades bakåt i en väldig fart. Mitt huvud slog i golvet och jag jämrade mig. Jag blev förflyttad in i sovrummet där han stängde dörren och höll mig instängd. Jag var inte längre tyst vid denna tidpunkt, jag kunde inte hålla mig från att säga min åsikt, jag tyckte inte att det var okej att behandla någon så här. Han brydde sig inte. Jag hotade om att ringa polisen men det enda han sa var "gör det då!" Jag tog upp mobilen och slog 112, tryckte på grön lur, men innan det hann gå fram en signal la jag på. Vad skulle jag säga? Exakt samma tanke tänkte han. "Nej precis, vad skulle du säga till dem!" Det kändes som att man kan inte ringa till polisen för att man blir instängd i sitt eget sovrum. Så här i efterhand har jag insett att det kan man faktiskt göra, det heter så fint som olaga frihetsberövande. Jag minns att jag grät där jag satt hopkrupen på golvet. Tårarna rann och sen minns jag inte mer. Jag minns inte hur det slutade, hur jag till slut gjorde för att få komma ut. Men jag minns känslan när jag drogs bak på golvet - hur ont det gjorde i huvudet, och jag minns skräcken när jag var instäng i sovrummet - så rädd att jag ville ringa polisen."


Så var då detta sanna historier eller bara påhitt från min sida för att jag gillar att skriva? Om det är sanna historier, är det då mina eller är det någon annans som jag endast återberättar? Den som lever får se.


Varför ska man vara rädd för dammsugare bara för att man är katt?

Kommentarer
Postat av: mami

Älskar dig <3

2011-03-20 @ 07:51:28
URL: http://annasdrom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0