ninasofiaeklund

Idag var första riktiga dagen på praktiken. Sjukdom härjar hos personalen där så det var stressigt för de som jobbade att hinna med allt. Jag var lite utöver i början, men fick sedan gå med undersköterskorna på avdelningen för att känna mig lite hemma där. Jag tycker att det är ett bra upplägg faktiskt, dels så blir man inte så främmande för personalen och dels får man träffa de boende lite, även om man inte hinner träffa alla.

Känns som ett bra ställe åtminstone. Och jag gillar klockan jag har på tröjan, som jag fick av "kusin" Andreas i julklapp. Det ser som fint ut, och man kan ha koll på tiden utan att ta fram mobilen.

Men okej, onsdag igen och det var ett givande möte för mig. Jag känner mig som en helt annan människa sen vi var i Luleå och det blev klart allting - jag blev fri. Jag kan nu prata öppet om det, jag börjar komma ihåg mer och mer saker som har hänt eftersom.
Det är som att jag äntligen har lyckats sno nyckeln av vakten (han) till en dörr som nu är öppen, som att jag lyckats ta mig in genom dörren och låst från insidan - omöjligt för vakten att komma dit. Och nu när vakten är utlåst kan jag äntligen gå igenom det som varit.

Idag var första gången på väldigt länge som vi var fulltaliga - alla var där. Det kändes verkligen som en bra dag att få berätta sin historia. Många andra där har beskrivit hur de har haft svårt att sova dagen innan, hur de har grubblat hur de ska berätta, hur de ska lägga upp det osv. Jag har inte alls funderat. Jag somnade snabbt igår kväll och sov gott inatt. När jag kom dit hade jag den föreställningen att jag inte hade varit med om så mycket, som att min historia skulle gå väldigt snabbt att berätta.

Tänk er att jag varit som en väldigt stor vätskefylld boll med ett yttepyttelitet hål i sig. Det har sakta droppat lite grann, men inte mycket. Idag var det som att skära hål på denna boll och allt innehåll rann bara ut, endast lite fukt kvar på väggarna nu. Jag pratade och pratade och pratade. Att berätta från början till slut fick även mig att inse att det har faktiskt varit mycket, mycket som inte alls är okej. Ibland har när man funderat har man undrat om man kan ha överdrivit vissa delar för sig själv, för att såå allvarligt kan det ju inte ha varit - han sa ju att det inte var så allvarligt? Men nu idag, jag berättade bara exakt som det varit, varken mer eller mindre - och det är inte okej! Att berätta på detta sätt helt från början till slut har jag inte tidigare gjort, utan det har fått komma lite pö om pö. Det kändes faktiskt väldigt bra att få göra det för en gångs skull!

När jag kom dit idag trodde jag att min historia skulle gå snabbt att berätta, men den tog tid. Och det var inte ens allt..

Jag mår verkligen bra av denna grupp! Jag trivs med dessa människor, jag har förtroende för dem. Jag är så glad att jag har börjat där, det är värdefullt för mig, DE är värdefulla för mig.

Som jag tidigare nämnt har jag verkligen börjat fundera på ett liv efter denna bergochdalbana som varit - ett nytt förhållande. Någon som får mig att må bra.


Någon att ta hand om, någon som tar hand om mig..?

I could be the one
Give you all my love
Forget what he has done to you
I'm here now
Open up to me
Love will set you free
If ever you believe it
Please believe in me