ninasofiaeklund

Idag började, åtminstone jag, inse att det snart har varit 14 gånger. Idag var möte nr 10. Våran grupp drar dock alltid över på tiden, men ändå har vi inte hunnit gå igenom alla teman som är meningen att man ska gå igenom. "Ni är väldigt verbala i den här gruppen." Så ledarna sa idag att nästa gång ska vi ta upp om vi ska ta en förlängning, utöka och ses mer än 14 gånger. Det kändes bra. Även om jag känner mig rätt bra nu efter Luleå, det känns inte alls som jag har lika mycket problem som jag hade tidigare, så är det så skönt att få komma dit. På något sätt är det skönt att prata om det som varit, ta del av andras historier. Dessutom händer det så mycket i de andras liv, saker som man inte vill missa, saker som man vill vara med på ett hörn - finnas där och stötta. Även om jag är en av de yngsta där känns det som att de inte gör någonting att det är så stor åldersskillnad mellan oss. Imorgon hade vi tänkt ses och äta lunch tillsammans vartefter vi hade ett ärende att ta itu med. Ärendet blev inställt och så även lunchen. Jag hade faktiskt sett framemot denna lunch, att få träffas utanför de väggar vi alltid samlas inom. Jag hoppas faktiskt att vi framöver kommer att träffas utöver dessa möten, med eller utan "ärende". För dessa människor har kommit att betyda så fruktansvärt mycket för mig!

Dagens historia var en som jag också "sett framemot". Det känns lite fel att uttrycka sig så, men man vill ju som ändå veta fastän det är hemskt. Precis som nyheter, människor vill veta om vad som händer i Japan och Libyen trots att det är hemskt. Som sagt, dagens historia.. Vissa hade man ändå fått en bild av innan man fick höra historian, men den här hade jag ingen aning var den skulle ta vägen. Det var en historia som sträker sig under många år, och framför allt efter att det egentligen var slut mellan paret i fråga. Åren efter breakup'et kantades av så fruktansvärt mycket hot. Jag kan inte ens tänka mig att måsta leva med den skräcken, men måsta bita ihop mycket på grund av att det är barn med i bilden.
Själv slapp jag ju ha barn med i bilden, dock är ju Dexter som mitt barn. Jag tror jag har skrivit om detta tidigare men jag säger det igen. Under tiden han var kvar här var Dexter rätt konstig, jobbig emellanåt. Och uppfödaren trodde nästan att han hade någon typ av "damp" där ett tag. När man skulle klippa klorna på honom blev han tokig. Man fick känslan av att han inte ville ligga på rygg för att han var tvungen att vakta gentemot gamlingarna (framför allt tjockisen). Men i efterhand har man väl mer eller mindre insett att det var kanske inte därför. Visserligen gillar väl inte Dexter när man klipper hans klor än idag, men han blir inte tokig. Kvinnan som berättade idag hon berättade i alla fall att hennes barn inte åt bra under första tiden, under tiden han var kvar. Dexter kurrade inte under tiden han var kvar här. Vissa katter kurrar väl inte så mycket, så vi tänkte att han kanske bara inte var en kurrare eller att han helt enkelt var för liten. Dagen jag lyckades bli av med honom minns jag hur vi gick och lade oss (oss = jag och Dexter) i sängen. Och han började kurra, och han kurrade högt! Han låg upp och ner och tårarna bara rann från hans ögon, så trött var han. Och han kurrade..
Dagens historia fick mig att än en gång tänka hur det hade kunnat bli om jag inte haft så tur. Att jag verkligen blev tagen på allvar och allt gick så snabbt. Hoten gentemot henne tog flera år innan det blev någonting av. För mig var det på en gång.

Bagitellisering, förminskning och normalisering. Egentligen bara olika ord för samma sak. Någonting som vi alla där upplevt/upplever. Vi tycker att våran egen historia inte är så farlig, när vi berättar den kan vi även gör det på ett skämtsamt sätt - för att få bort allvaret. Däremot när vi får höra de andras historia så blir vi förskräckta, illamående och många även arga.
Vi pratade även om skuld och skam. Anledningen att man inte väljer att prata om det inför nära och kära är oftast inte för att man är rädd att man ska bli ledsen. För många tänker att "Nej jag frågar ingenting, hon vill nog inte prata om det, det är nog för jobbigt." Men det är inte därför man inte vill prata om det. Det är just för att man lägger skuld på sig själv. Det jag framför allt känt är att, "det kanske inte är en så stor grej ändå, jag kanske överdriver." Just den här känslan att man är rädd att man överdriver, eftersom att man gång på gång fått det inpräntat att det är just det man gör, den känslan är svår att komma över. Jag har fortfarande svårt att för nya människor berätta på ett allvarligt sätt, utan att skämta lite om det, bagatellisera och förminska problemet - som om det vore som vilken annan händelse i livet som helst.


Denna lilla dunboll får mig verkligen att bli så glad, jag blir rofylld av att bara titta på honom. Han sitter vid dörren när jag kommer hem, han hör väl när jag kommer och går i trappen eller nå - han är alltid där och välkomnar mig. Även om han inte alltid vill mysa med mig, utan ibland bara vill busa, eller sitta en liten bit ifrån så är han som oftast i närheten av mig. Han har aldrig fått tvätta gamlingarna, men däremot brukar han tvätta mig, särskilt mina händer eller mina fötter. Det kittlas och rivs lite ibland men ack vad det känns bra - som en kärleksförklaring. Min lilla bäbis!

Jag är helt slut när jag kommer hem från praktiken på kvällarna, orkar knappt göra någonting. Jag ligger i sängen, framför datorn. Därav blev det så många blogginlägg igår. Det känns som bra att skriva "historier" på nå sätt. Eller vad tycker ni om dem?

Tack för kommenterarna förresten, det värmer!