Det denna kvinna berättade berörde mig på ett helt annat sätt eftersom att likheterna var påtagliga, varav skillnaden var antalet år vi spenderat under dessa former. Hon beskrev att vissa episoder av deras liv tillsammans hade hon även helt förträngt, inte ens när någon påmint henne om händelser kunde hon minnas dem. Hon beskrev även hur ibland vissa händelser kom tillbaka till henne, mitt från ingenstans. Detta kan jag också känna igen. Det är så mycket jag fortfarande har förträngt, men det ploppar upp minnen emellanåt, mer sällan nu än i början men det händer fortfarande.

Det är lite fascinerande att man kan se en röd tråd mellan dessa män, hur lika de är i beteende. Idag ställdes frågan "Är de kapabla att älska en annan människa?" Alla dessa män har varit väldigt snabba med att hitta ett nytt förhållande så fort det tagit slut med oss. Det är som att det inte spelar någon roll - föremålen växlar men känslan består. Frågan är då, älskar de verkligen denna person? "Jag tror att de älskar sig själva genom en annan människa." Dessa typer är alltid väldigt charmiga, det är de ord som vi alla oftast beskriver honom som. Utåt ser allting väldigt bra ut, utåt är de den perfekta pojkvännen. 

"Det är så orättvist att han ska få gå vidare med sitt liv och vara lycklig med en ny medan man själv är helt förstörd. Finns det ingen rättvisa? Jag hoppas verkligen att vi alla här ska få ta del av äkta kärlek, för det förtjänar vi!" När dessa ord sades började jag faktiskt sakna kärleken lite mer än vanligt. Jag trivs rätt bra med mitt singelliv, visst ibland saknar jag att ha någon lite grann men det har ändå varit rätt lugnt. Idag kände jag dock att, jag saknar det faktiskt. Men jag tillåter det inte att ske, eller kanske kommer jag att göra det framöver. Det löser sig till slut tror jag, jag har inte bråttom.

En annan röd tråd mellan dessa män är att de inte förstår att de gör fel. "När jag blev utskriven från sjukan som jag hade hamnat på på grund av skador han åsakat mig ville jag bara hem till honom igen, för att han skulle se hur jag såg ut, så att han skulle förstå vad han gjort. Men inte en min, det är ju inte mänskligt!" Att man kan vara så... omänsklig, skulle jag nästan vilja kalla det. Oförmögen att känna, lever i sin egen verklighet. Och som kvinna blir man gång på gång intalad att alla mannens konstiga beteenden är normala. Alla skickar nakenbilder med andra, alla porrsurfar, alla följer efter sin flickvän med bilen när hon ska någonstans..  

Nej nu orkar jag inte skriva mer om det där. Det känns som att det inte finns något slut, man skulle kunna berätta hur mycket som helst.
Ikväll har jag i alla fall hängt i Henkes kollektiv. Henke var barnvakt till Pappa Anders barn, så jag har också lekt och myst med barnen. Som många redan vet om mig är jag ingen barnmänniska, mest för att jag inte vet hur man gör, har inte varit så mycket i kontakt med barn. Men det var faktiskt jätte mysigt ikväll, och det är ju så fruktansvärt söta ungar! Stora bruna ögon som glittrar av nyfikenhet. Och småflickorna gillade mina smycken, jag hade ju så många - ring, armband, halsband, öron och näsa!


Nej nu ska vi myspysa och sova, godnatt :)