Första mötet

Idag var det beach från kl12 på Iksu som stod på schemat. 5 minuter innan jag skulle fara ringer det ett samtal "dolt nummer". Jag funderade starkt på att inte svara, gillar ännu inte att svara när det är skyddat nummer, plus att jag var så stressad. Men någonting fick mig ändå att svara. "Hej, jag har råkat säga fel tid till dig, första mötet är idag, kan du komma?" 14.30 var första mötet i grupp. Beachvolleyn gick inte strålande, tankarna var någon annanstans. Just innan jag skulle dit var det fruktansvärt tungt, men det borde inte ens kännas jobbigt? Väl där, vi ska vara 8st, idag var vi 7, plus två ledare. Lite lära-känna-varandra-träff. Trots att det var ett stort ålderspann, 20-60 år, så kände man ändå igen sig, man kände en samhörighet, man kände att man var lika.

Läste i boken "Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexeus: "Människor tycker om de som är som de själva. Vem tycker vi bäst om i hela världen? Oss själva. Vem tycker vi näst bäst om? Någon som är som vi. Vi vill umgås med människor som är som vi, som ser världen på samma sätt som vi, som tycker om och ogillar samma saker som vi. En studie visar att vi helst också anställer dem som är som vi. Vi väljer våra närmaste vänner utifrån vilka som får oss att känna oss bekväma med att vara dem vi är. Och vem kan få oss att känna det bättre än någon som redan är som vi?"

Nåväl, det där var en lite avstickare. Mötet iaf.. Jag tog snabbt den passiva rollen kändes det som. Eller, det var väl fel ord, men jag pratade inte alls mycket om det. Vissa öppnade sig fort och började berätta sin livshistoria, vad de varit med om. Jag berättade om mina katter, skolan, jobb osv. Jag kände igen mig i flera situationer och tänkte mycket, kunde tillägga någonting utifrån min egen historia, men gjorde det inte. 
Jag tror att jag fortfarande lever i illusionen att allt är bara bra. Att jag fortfarande inte kan prata om det som annat än en "tidningsartikel", inte som en verklig händelse - som jag varit med om.

Jag är väldigt fartfylld, lite tokig, har mycket roligt för mig. Jag visar väl egentligen inte alls utåt att jag är mer än det, men jag är egentligen inte så oförstörd som jag verkar. Någonstans långt under tror jag ändå att jag vill att folk ska veta, absolut inte allt, men lite åtminstone. Men det är svårt. Det finns en vän som jag verkligen känner den tilliten till, att jag kan visa mig svag. Jag kan prata med några stycken, men jag visar mig inte svag - oftast skrattar jag även bort allvaret. Men med Thomas, då är det nästan så att jag kan visa mig svag, lite åtminstone.
Samma sak när jag kommer någon för nära i en potentiell relation, när det blir för seriöst - då backar jag. Jag säger jämt att "Jag har inte bråttom!", och det har jag absolut inte heller. Jag vill ta det lugnt, lära känna den andra, känna av hur man fungerar ihop osv, innan det kanske skulle bli något definitivt. Men jag låter det inte ens gå så långt, jag backar innan det gör det. Och jag gör det egentligen omedvetet. Det är inte förrän jag förstår att jag redan har backat som jag verkligen inser att jag har gjort det. Är det rädslan som spelar in, eller är det bara ett försvar? Rädsla för vadå egentligen?


Myspys!

Kommentarer
Postat av: Johan

Älskar den boken, man kan inte sluta läsa den, för det är så bra grejjer alltså!

2011-01-12 @ 17:58:16
URL: http://johanofsweden.webblogg.se/
Postat av: mami

Dags att bryta rädslans murar och öppna upp dig i gruppen. Enda sättet för dig att faktiskt börja läka.

Ser att överkastet kommit på plats ;)

Älskar dig prinsessa!

2011-01-12 @ 18:54:06
URL: http://annasdrom.blogg.se/
Postat av: Thomas

Min älskade vän!!! <3 Det är i din svaghet jag ser din styrka och det är i din styrka som du ibland blir svag.. Hos mig kommer du aldrig behöva känna att du måste vara stark, samt ej heller att du är svag. Hos mig är du som du är...och det är så jag tycker om dig :) "The Rose" you know :)

2011-01-12 @ 21:48:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0