ninasofiaeklund

Idag har jag varit duktig, eller åtminstone lite. Efter dagens seminarium har jag och datorn hängt hos Henke. Har kämpat på med hemtentan så nu är man helt slut i huvudet. Det stör mig att jag är så dålig på engelska, eller det som stör mig allra mest är att lärarna har kurslitteratur på engelska. Nu ligger jag i sängen och har tänkt slå igång en serie så snart detta blogginlägg är ihopdiktat.

Alla hjärtans dag, som egentligen är en väldigt onödig högtid som de flesta ständigt påpekar. På något sätt tycker jag ändå det är lite mysigt. Fast som jag läste i en kompis blogg, varför ska man ge varandra extra uppskattning/presenter/blommor just den dagen, varför inte göra det vilken dag som helst? Det håller jag förvisso med om.
Min alla hjärtans dag var faktiskt ändå oväntat bra. Det började egentligen rätt tidigt, Thomas skulle hämta mig men var lite sen. Sen hörde jag nå prassel i trapphuset, såg genom fönstret att Thomas hade parkerat bilen utanför och la som ihop ett och ett innan det ens plingade på dörren. Där stod han, finklädd från topp till tå (förutom tubsockarna) med en ros till mig. Och inte bara en vanlig ros, utan det var ett fint arrangemang.

En dålig bild men det får duga. Det är ändå själva gesten som var det vackra! (Även Dexter gillade dem!)

Det bar av till Henkes kollektiv rätt snabbt där Henke hade kokat ihop en trerättersmiddag till oss vänner. Till förrätt fick vi toast med rostbiffsröra ovanpå, till varmrätt kött och potatis - nå ryggbiff, potatisgratäng och rödvinsås, och efterrätt en god fruktsallad med vanlig glass. Helt underbart, och sällskapet ska man inte klaga på. Thomas for hem väldigt tidigt så fick låna hans bil. Kring elva skulle jag skjutsa hem Sofia B för att sedan fara hem och sova. Det slutade med att jag satt hemma hos Sofia till kl 2 inatt! Vet inte var tiden tog vägen, men trevligt var det absolut! :) Dock håller de få sömntimmarna på att ta ut sin rätt.

Gänget :)

Förrätt.

KÖTT!!

Nu ligger jag i sängen med tre katter bredvid mig, varav en snarkandes (Thelma är bra på att dra timmerstockar). Imorgon är det onsdag, vilket brukar innebära möten. Men imorgon är ledarna på utbildning så det blir inte förrän nästa vecka. Det känns faktiskt lite tungt av någon anledning. Fastän det är jobbigt att komma dit, det river upp så mycket som gör ont, är det ändå fruktansvärt skönt att få ventilera sig. Jag har kommit på mig själv med att berätta för fler och fler också, jag är inte lika tillbakadragen och låtsas som inget hänt. Även det känns skönt. Frågar någon berättar jag, kanske inte allt men delar. Däremot är jag inte den som gärna börjar berätta utan att bli tillfrågad, då känns det som man wainar, det känns som dumt det också.


Tjockisen tyckte att om datorn har en egen väska ska väl hon också få en?

Jag fick frågan när kände du dig senast hel och lycklig? Jag har funderat på svaret jag kom fram till var förra hösten, innan jag blev tillsammans med mitt ex, när vi bara träffades. När det var nytt och engagerat, innan det gick utför. I den stunden kände jag mig faktiskt hel och lycklig.
Komiskt det där, att alla gånger jag kan komma på så här på rak arm att jag känt mig helt och hållet bara hel och lycklig är när jag haft en grabb som det känts bra med. Jag är väldigt nöjd med mina vänner nu också, men det är som ändå någonting som fattas. Trots att jag inte alls känner att jag vill eller kan ha en pojkvän just nu. 
Jag säger ofta att jag inte kan vara flickvän just nu. Jag fick frågan "Varför?" häromdagen, och då kom jag på mig själv med att räkna upp anledningar som han sa. "Ingen annan kommer att klara av att vara ihop med en sån som du som...." Nästan skrämmande hur djupt det kan sitta, trots att man vet att det inte alls stämmer?

Sen tänkte jag avsluta inlägget med att påpeka att min käre far fyller år idag, 44år!