5 år

"Måndagen den 28.e november 2005 , dagen efter första advent, med andra ord, precis 5 år sedan, hände det som man ALDRIG tror man ska få uppleva! Det är sådant man läser om, bladar förbi i tidningar, hör på nyheter, men det går in och så går det ut... Det påverkar inte helt och hållet ens egna känslor. Man kan tycka det är hemskt och förskräckligt, men sen så har det liksom passerat en... Men när det drabbar en på nära håll... det bokstavligen slår ner som en total chock. Så oväntat, som en blixt från klar himmel... och ändå... så visste jag?!"

Såhär börjar mamma dagens blogginlägg.
Det är väl ingenting jag pratar särskilt ofta om, men det finns där alltid i bakhuvudet. Jag hade med denna händelsen i ett tal jag höll i gymnasiet. Jag började talet ungefär såhär:
Jag minns det som det var igår. Jag var hos min dåvarande kille med familj och åt frukost. Jag skulle lifta med en lärare från Arvidsjaur till Glommers på morgonen, så det var rätt tidigt. Det ringde i deras hemtelefon och det var till mig? Jag tog luren och möttes av mammas ledsamma röst. "Det har hänt någonting hemskt." Redan vid de orden började tårarna rinna, benen bar mig inte längre utan jag sjönk ner på golvet. Efter det sa jag inte ett ord, men jag hörde vad mamma sa och det var värre än jag befarat. "Moster Inger mördades inatt. Jag ville att du skulle få veta det nu så att Jens hinner trösta dig innan du måste fara."
Så började jag talet. Vad som riktigt hände efter det minns jag inte, jag minns inte bilresan till Glommersträsk. Jag minns att jag träffade några kompisar på skolan, och jag sa ingenting om vad som hade hänt, jag grät inte. Sen kom en av mina lärare gående mot mig, och jag såg att hon visste, då brast det. Tårarna bara rann och jag tappade talförmågan. Jag fick tillåtelse att slippa skolan den dagen, så jag gick till mormor där även mamma var, jag minns inte om någon fler var där också, mycket möjligt. Min moster var som mamma skrev "eljest" - handikappad, hon blev bara 51år. Eftersom hon bodde hemma hos mormor länge så var hon som en lekkompis för oss när vi var små. Vi spelade tv-spel, spelade bingolotto, köpte godis och var på badet. Och nu var hon bara borta? Jag orkade inte vara vaken och tänka på det, minns att jag sov större delen av den dagen. När jag väl kom tillbaka till skolan så var det ingen som pratade med mig, ens om vanliga saker. Kändes som att alla gick omvägar runt mig för att de visste inte hur de skulle hantera situationen. Till slut var det en som kom fram och kramade om mig, och då slapp det för alla. Det var så sjukt tungt att komma tillbaka och verkligen känna att alla kastade blickar på en, men ingen sa någonting. Men människor är väl så, när de kommer till oväntade situationer vet man inte alltid hur man ska hantera dem, så man väljer att undvika.
Jag tror ändå inte att jag riktigt förstod att det var sant förrän när vi närmsta anhöriga fick se henne. Och det är bland de värre saker jag varit med om. När hon låg där i kistan, som ett tomt skal, och mormor stapplade fram till kistan, föll ner på knä, tog Ingers hand och skrek "Neeej, inte min Inger! Ta inte min Inger ifrån mig!" Det var så hjärtskärande, så hemskt, så verkligt. Aah, jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det. Och jag minns det precis, det är som en film som spelas upp i huvudet, just det där. 

Det är verkligen sådant man läser i tidningarna, hör om på nyheterna, ser i filmerna. Det är inte sådant som ska hända någon man känner, någon i ens egen familj. Men som mamma skrev "Människor KOMMER IHÅG henne och HUR hon var som människa, JUST för att hennes död blev så GRYM!"

Kommentarer
Postat av: mami

Tänk att det gjorde mer ont att läsa dina ord, just för att även jag fick minnesbilden av mamma/mormors förtvivlan när vi fick se Inger. Men samtidigt så insåg man verkligen att kroppen, bara är ett TOMT SKAL, det är själen som är vårt levande essens.



Älskar dig min prinsessa o var rädd om sig!

2010-11-29 @ 09:46:00
URL: http://annasdrom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0