ninasofiaeklund

Hade en väldigt mysko dröm inatt, men den var även lite kul. Skriver upp den här, fastän jag vet att det förmodligen bara är mamma som kommer orka läsa den helt ;)

Började med att jag och Feffo var och åt på nå place bredvid skolan i Glommers (finns inte på riktigt men i drömmen fanns det!) men plötsligt stannade alla där inne upp och ingen vågade röra sig och kolla vad som hände utanför fönstret fast alla hörde någonting. Så jag gick fram och kollade och då såg man världens snölavin som var på väg mot oss! Så snabbt som ögat sprang vi ut till bilen och Feffo körde. Vägen som ledde bort från lavinen var mot Moräng, men självklart var alla på väg åt det hållet så blev en väldans bilkö. Så vi hann inte fram till tryggheten, utan vi försvann i lavinen = game over. Då var det bara att restart'a missionet (då insåg jag att vi var typ karaktärerna i ett tv-spel). Medan vi restartade fick jag "flashbacks" hur det hade gått till förra gången någon körde detta mission. Då hade vi klättrat upp på någon hög mast i Glommers och fick stå och hålla i oss för glatta livet för att inte falla ner när lavinen passerade. Några föll ner. Anyway, sen när vi var tillbaka i början för andra gången sa Feffo att det skulle gå snabbare att ta skoterleden mot Järvträsk, trots att det var att fara mycket närmare lavinen än nödvändigt så jag var skeptisk. Feffo var cool-lugn och sjukt seg! (fast vi som känner Feffo är väl inte såå förvånade att han är seg?). Så när vi kom fram till sågen i Glommers där vi skulle byta till skoter var lavinen nästan där! Panik, och vi hade ingen skoter. Men Feffo med sitt vanliga lugn.. När vi gick mot leden var det plötsligt en skoter där, och Feffo körde iväg innan jag hann sätta mig. Sen varje gång jag var nära att hinna sätta mig så gasade han och var lite för långt ifrån igen. Jag var så sjukt irriterad just då! Sen kom en liten släng av lavinen och Feffo föll av skotern. Lavinen var just bakom mig och jag sprang och tryckte plattan i mattan (okej, man kan inte göra det med en skoter, men ni förstår principen). Feffo försvann under snön och jag kunde ingenting göra så jag körde allt jag kunde med lavinen just bakom mig, ända tills jag var framme i Järvträsk. Det var då mitt i sommaren, sjön var blått som ett hav och det var så sjukt vackert, såg ut som en exotisk ö. Jag mådde dåligt över att Feffo inte var med mig, att jag hade lämnat han så jag mer eller mindre bestämde mig för att restarta missionet ännu en gång. Men när jag vandrade tillbaka mot leden så fick jag syn på Feffo och en levande solros (typ en solros-pojke?). Feffo var oskadd och solrospojken pratade med mig. Han sa att när jag var liten fick jag en guldblomma av honom som gjorde mig speciell, att den dagen jag var "mogen" skulle mitt "rätta jag" visas, som gjorde att han alltid var där och skyddade mig. Dock var jag lite klumpigare än de flesta och han kunde inte skydda mig mot alla småsaker jag ofta lyckades utsätta mig själv för, därför hade han sänt Feffo. Feffo var min beskyddare när han inte kunde vara där. Sen gick vi tillbaka till sjön, min bikini hade förvandlats till guld och tiden var inne. Jag dök i vattnet och sen vaknade jag. 
Drömmen var så verklig, trots att man visste det inte var sant. Men jag skulle nästan vilja jämföra såhär: Jag var Link - en vanlig människa tills rätta dagen var inne, Feffo var Saria - barndomskompisen som egentligen var ämnad för nå större, och solrospojken - tjaa, han var väl typ great deku tree? 
Tolkning på det där då mami? ;)

Två tentor på tisdag, så blir full dags pluggning imorn, förutom någon paus när man blir för less :) Nu är Ardi på väg hem från bion så ska sluta! 


Btw, en bild jag fick av Therese Bergcliff för ett tag sen.
Björn och jag.
Lite saknar man ju gymnasie-tiden.