ninasofiaeklund

De som kände mig förr skulle nog inte känna igen den jag är idag.
Förut var jag liten, rädd och blyg.
Jag gick och kollade ner i golvet och hoppades att ingen skulle se mig.
Var endast när jag bara var med de jag kände som jag vågade titta upp.
Det var många dagar på skolan jag knappt pratade.
I högstadiet, efter att Ramona blev inlagd tillbringade jag de flesta raster på golvet framför ett element med min mp3, var inte happy music då asså!
I början av gymnasiet försökte jag ändra mig men det är lättare sagt än gjort.
Det var många dagar som jag knappt pratade, jag satt tyst på lunchen och på rasterna och lät dagarna bara fortgå.
Jag följde med på lektionerna but that's it.
Efter en tid började jag känna mig tryggare med de jag var med men fortfarande blev jag liten och rädd när det kom nya människor i närheten.
Skulle folk ha fått beskriva mig med ett ord då skulle de nog ha sagt emo.
Jag var aldrig med när det hände någonting, jag vågade inte.
Eftersom jag inte ville supa kändes det som jag inte skulle passa in, plus att jag vågade inte träffa nya människor.

Kan ni förstå att det var hur jag var?

Succesivt började allt bli bättre.
Jag blev mer trygg i mig själv men fortfarande kändes det inte som jag hade någon gemenskap med övriga människor.
När jag väl provade vara med på någon fest var jag den som satt där och log, men inte särskilt mycket mer.

Jag vet när min vändpunkt var, och det tror jag många kan hålla med om.
Juldagen var Jens med Klemet och Magnus.
De var i Missen och drack och sedan skulle de till Jörn på fest.
Jag låg i Jens sovrum och gjorde ingenting, jag bara låg där och hörde hur kul han hade med sina kompisar.
Om han kan varför kan inte jag?
När de for iväg så bestämde jag mig för att försöka göra någonting nytt.
Försöka ha roligt!
Jag skrev till Pär och bad han att vi skulle fara någonstans, varsomhelst, och att vi kunde ta bmw'n (jag frågade väl egentligen inte riktigt om lov men det var iaf helt okej sa han efteråt).
Eftersom att vi inte fick vara med de i Malå så bestämde vi oss för att fara till Sorsele och träffa Fransson, Tommie och Stoffe framförallt.
Vi körde över Malå och stannade till där, sa hej till våra kompisar där.
Självklart hade de då ångrat sig och ville vi skulle stanna där, men vi hade som bestämt oss för att fara till Sorsele.
Iväg bar det till Sorsele och väl där träffade vi dem vi skulle träffa.
De erbjöd sig så snällt att betala in mig, men eftersom att Pär inte ville betala in sig själv så bestämde jag mig för att stanna ute.
Vet egentligen inte riktigt vad vi gjorde, men jag hade kul och jag pratade med allt och alla och låtsades ha världens bästa självförtroende.
Att låtsas ha bra självförtroende är tydligen precis vad man ska ha.
Allt blev mycket lättare, jag hade roligt!
Vi träffade Johan där (första gången jag träffade Johan).
Han pratade med mig (och jag var mäkta förvånad) och sen hängde han med oss resten av kvällen, plus åkte med oss tillbaka till Malå sen.
Vad som riktigt hände på väg från Sorsele behöver vi inte prata om för det har inget med det här att göra.
När kvällen var slut upptäckte jag mig själv med att le.
Jag hade äntligen gjort någonting annat än att bara sitta hemma, och jag hade haft kul.

Kan livet vara såhär?

Det var då jag bestämde mig för att sluta bry mig om vad folk skulle tycka och tänka om mig utan vara med och bara ha kul.
Blev nog lite påverkad av filmen Yes man också, jag bestämde mig för att inte säga nej till något erbjudande som dök upp utan vara med på allt nu sista terminen!
Fortfarande fanns ju viss tvekan, kan jag ha kul ändå?
Vill folk ha med mig?
Måste faktiskt säga att mycket att jag är som jag är idag är tack vare Johan (även om han inte vet om det själv).
Efter juldagen så skrev vi ganska mycket sms och till slut hälsade jag på han i Arvidsjaur.
Kändes som direkt som, yes vilken schyst kille han vill jag umgås mer med.
Började vara med han även helger och då var det självklart fest, men jag var med! (Självklart nykter men whatever.)
Jag följde med ut på krogen vilket jag trodde jag inte skulle våga.
Han visade mig att jag faktiskt kan ha kul, att vara bland folk är kul!
Jag skulle vilja säga att mitt liv är som en låda chips som Johan fyllt på (lite internt där I know.)

Den här terminen har jag verkligen ändrats, till det bättre skulle jag vilja säga.
Jag mår inte längre dåligt när jag är bland randoms utan pratar med vemsomhelst.
Jag tror jag har varit med folk fler dagar än jag har varit hemmavid (vilket Jens kanske har fått lida litegrann för, sry for that).
Jag har t.o.m. varit i Arvidsjaur på veckodagar och varit med kompisar.
Har verkligen inte sagt nej till något erbjudande jag fått (och det tror jag folk har märkt), om jag inte har varit upptagen med annat.

För ett tag sedan for jag och Pär till Lycksele och hälsade på Kim.
Vi sa att det skulle bli en slapp hemmakväll hos Kim men det blev utgång och hotellet.
Förut hade jag mått dåligt över detta, jag hade gruvat mig hur jag skulle passa in om någon skulle prata med mig osv.
Men jag kände mig inte alls orolig, jag pratade med allt möjligt folk och jag hade kul hela kvällen.

Jag tror att alla som har känt mig under en längre tid har märkt denna drastiska förändring.
Men ja, jag mår mycket bättre i mig själv idag än vad jag någonsin har gjort!
Jag tar alla möjligheter jag får att göra någonting kul och, jag har kul!

Alkohol är det ofta prat om runt mig.
"Varför dricker du inte?"
"Har du inte tråkigt när alla andra dricker och du är nykter?"
"Jag tycker synd om dig som måste köra och inte kan dricka."
Osv.
Jag vet egentligen inte säkert varför jag inte dricker.
Dels är det nog för att jag inte känner något behov av det.
Jag menar jag pratar ändå, jag dansar ändå och jag vinglar ändå (min balans är inte den bästa, okej!)
Många har sagt att de tror jag skulle bli fjortis om jag var full, och det tror faktiskt jag också.
Och jag är så bra som jag är så varför förstöra det liksom? HAHA!
Det känns egentligen inte så hemskt om jag skulle prova någon gång, jag menar how bad could it be?
Men jag tycker att det är fränt att kunna säga jag har aldrig varit full!
Hur många i min ålder idag kan säga det?
Alla som hör det första gången blir så förvånade, tydligen ser jag ut som en som super all the time (av någon konstig anledning?)
Fast sen när alla har tänkt efter tycker de ändå att det är lite småcoolt.
Och det är det.
Stå emot alla grupptryck (för nog är det många som velat att jag ska supa), kunna känna sig så trygg i sig själv att man känner att man inte behöver alkohol.

Förut fick folk det intrycket av mig att jag hade någonting emot alkohol.
Men egentligen handlade det bara om mig själv.
Jag har inget emot alkohol, jag vill bara inte själv dricka.
Och anledningen att jag kanske blev tyst för när det var alkohol var med i bilden var det för att, det var nytt för mig och för att många ofta dolde att de skulle dricka för mig.

Pär skrev just och frågade vad jag gjorde och då sa jag att jag skrev blogg om min vändpunkt.
Då skrev han "Äre vändpunkten blyg - partyälskare."
Så ja, det har nog märkts skillnad!

Blev ett långt blogginlägg och jag gissar att de flesta bara ögnar igenom det.
Full förståeligt!
Kände bara för att berätta, för det här är kind of big deal to me liksom.

Nu längtar jag bara till nästa fest eller resa som ska göras, och hoppas att det blir snart! ;)
Ciao.