ninasofiaeklund

"Är du alldeles för snäll för ditt eget bästa? Är du mån om att ständigt vara snäll, trevlig, empatisk och förstående? Brukar du ge folk en andra chans, trots att de inte förtjänar den? Tänker du att om du bara är trevlig mot din partner så kommer han att till slut behandla dig lika väl som du behandlar honom?"
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/thenicegirlsyndrome

Jag har alltid varit en snäll flicka, varit bra på att dras till dem det är synd om. Jag har tagit hand om alla som behövt någon utan att be om någonting i gengäld. Många gånger har jag även ställt upp för dem som inte alls förtjänar det.

"Den som blir misshandlad kan komma att tro att om hon bara behandlar sin partner väl så kommer han göra samma sak mot henne. Och om hon behandlar honom lika illa som han behandlar henne, exempelvis med att skrika sårande saker tillbaka när hon inte orkar mer misshandel, så kommer mannen förstå hur mycket han sårar henne med sitt beteende och därmed sluta upp med det. Detta är en missuppfattning. Den som misshandlar kommer inte sluta bara för att han blir behandlad väl, tvärtom. Han ser snällhet som en svaghet och en inbjudan att misshandla. Och när han blir behandlad illa av offret, kommer han se det som en möjlighet att få "ge igen", och han kommer förmodligen att ge igen dubbelt. Det är därför många män som misshandlar sin partner försöker övertyga omvärlden att det är hon som misshandlar honom, när hon i själva verket har handlat i självförsvar eller har tagit efter hans beteende i ett slutgiltigt, desperat försök att få honom att förstå hur det känns för henne när han misshandlar."
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/thenicegirlsyndrome

I slutet av förhållandet sa jag många gånger att jag inte längre känner igen mig själv - att det här är inte jag! Där ett tag när han blev arg och brusade upp sig sa jag emot, och berättade någonting som jag tyckte att han gjorde fel. Det var ett stort misstag, för det var precis så att då såg han sin möjlighet att sedan ge igen och ofta dubbelt upp. Detta lärde jag mig dock snabbt och i slutet när han brusade upp sig blev jag tyst, sa inte ett ord. Det här var inte heller rätt, då gjorde han allt för att få mig att prata. La mig i hans knä så han böjde ryggen eftersom han vet att jag har ont i den. Första gångerna började jag prata då men sista gångerna bet jag ihop. Dock när han började kasta katterna kunde jag inte vara tyst, för då tyckte jag att han gick för långt. Och på något mystiskt sätt var det alltid mitt fel i slutändan ändå.

""Om jag är schysst mot andra kommer de vara schyssta mot mig" och "goda människor får goda saker i livet". Om andra då inte är schyssta mot en kan man då vara benägen att ta det personligt och ta på sig skulden för deras beteende, eftersom man tänker att goda människor får goda saker. Har man då blivit utsatt för illa behandling är risken stor att man tar det som om man själv inte varit tillräckligt snäll, förstående, perfekt och empatisk. Man tar på sig skulden för den andras dåliga beteende och de elakheter man blivit utsatt för. Detta är något en misshandlare utnyttjar. Hade man bara varit mer snäll, perfekt osv hade man inte blivit misshandlad. Och detta är naturligtvis inte sant!"
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/thenicegirlsyndrome

Självklart fick man sådana tankar, att om jag bara hade varit mer perfekt hade han inte behandlat mig som han gjorde. Eftersom han alltid sa vilka fel och brister man hade! Dessutom bekräftade han ständigt att det var så, att om jag bara hade gjort det och det, så hade allt varit bra. Först nu tar jag inte på mig skulden för det som hände, jag vet nu att oavsett vad jag hade gjort hade det för honom varit fel.

Förr i tiden umgicks jag ofta med människor som var energikrävande. Jag ställde upp för dem i vått och torrt men fick oftast inte så mycket tillbaka. Jag fick ofta höra att jag dras till dem som behöver hjälp. Jag har kommit ifrån detta på många sätt, även om det fortfarande finns i mig. Dock anser jag själv inte att det längre är skadligt för mig. Att jag nu har hittat en balans. Jag är fortfarande snäll, jag är förlåtande och förstående, jag ställer upp för mina vänner men jag låter dem inte ta upp all min energi. De som bara är energikrävande tar jag avstånd från. Jag säger inte upp kontakten med dem, jag är fortfarande snäll och fortfarande jag - men jag låter dem inte vara energitjuvar.

Känner du igen dig?

Medvetenhet är nyckeln till att komma vidare.

Ni som följt min blogg har nog räknat ut ungefär vad alla dessa möten är för någonting, men jag tänkte berätta exakt vad jag har varit på vid 16 tillfällen.

Redan i somras när allt hände började kaoset och jag insåg snabbt att jag behöver hjälp, jag behöver någon att prata med. Jag orkade egentligen inte prata med de jag kände utan ville ha någon utomstående, någon professionell.

Socialtjänsten var det första jag var i kontakt med, eftersom de var hit direkt efter att polisen for den där hemska dagen. De erbjöd mig skyddat boende men jag tackade nej, det skulle bli för svårt med katterna och jag trodde ju inte alls att han skulle dyka upp.

Alla behöver ett tryggt hem, men alla hem är inte trygga. Man kan behöva fly från sitt hem för att man till exempel bor tillsammans med familj eller andra som behandlar en väldigt illa, eller för att det finns någon som hotar en och vet var man bor. Man kan få hjälp med skyddat boende.
Källa: http://www.umo.se/Vald--krankningar/Fly-till-skyddat-boende/

Socialjouren vände jag mig till väldigt mycket i början. Men det var precis i semesterperioder så de två som varit här gick snart på semester och jag slutade ringa dit. Då blev jag placerad med olika samtalspersoner på olika instutitioner. Dock träffade jag samma människa max 2 gånger innan det var någon ny, och jag orkade inte. Så fort det hände någonting nytt var jag tvungen att dra hela historian för att berätta den nya saken som hänt.

Socialjouren ger akut stöd till dig som befinner dig i en utsatt situation, det kan handla om våld och övergrepp, missbruk eller andra akuta situationer, till exempel om man misstänker att ett barn riskerar att fara illa i sin hemmiljö. Telefon 090-16 30 50.
Källa: http://www.umea.se/umeakommun/omsorgochhjalp/akuthjalpsocialjour.4.112becdf11efda6feef800036768.html

Till slut blev jag less och tog saken i egna händer och uppsökte Ungdomshälsan där det fanns drop in tider. Det var först där som jag fick riktig hjälp att hitta var jag skulle ta vägen. De hjälpte mig att hitta till Kvinnofridsmottagningen/Centrum mot våld.

Kvinnofridsmottagningen. Om du som kvinna har blivit utsatt för psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller materiellt våld kan du ringa 020-410 420 eller skicka ett mail till [email protected]. Du kan vara anonym.

På Kvinnofridsmottagningen kan du som våldsutsatt kvinna, på en lättillgänglig och trygg plats, få ett samlat myndighetsstöd anpassade efter dina behov. Om du har barn erbjuds dom också stöd. Du kan få samtalsstöd, hjälp med frågor om ekonomi och boende, hjälp med samordning av olika myndighetsinsatser, träffa en läkare, föräldrastöd och göra en polisanmälan.
Källa: http://www.vll.se/default.aspx?id=34330&refid=34331

Under hösten och vintern gick jag där ett bra tag på individuella samtal. Egentligen minns jag inte riktigt så mycket från dessa samtal, eftersom att jag inte var helt mottaglig just då. Men jag minns hur skönt det var att det fanns en person som jag alltid kunde vända mig till när det var någonting, samt träffa med jämna mellanrum.

I slutet av december blev jag erbjuden en plats i en grupp på kvinnofridsmottagningen, där hon jag pratade med där skulle vara en av gruppledarna..

"Vi erbjuder samtal i grupp för dig som är eller har varit utsatta för hot och våld. Genom att dela erfarenheter kan man stötta varandra och få hjälp att bearbeta det som hänt.
Att utsättas för våld kan få många konsekvenser, tex kan man känna sig mycket ensam och isolerad. Ensamheten är viktig att bryta för att möjliggöra en förändring. Målet med gruppverksamheten är bla att förstå de konsekvenser det ger att ha varit utsatt för våld, minska skam och skuld, ökad självkännedom, bättre självförtroende samt ökat förståense för barnens situation.
Vi har tre parallella grupper som träffas här på Kvinnofridsmottagningen tisdagar - onsdagar - torsdagar. Deltagare är kvinnor, 8 st i varje grupp, som alla varit utsatta för kränkningar och våld i nära relation. Vi träffas varje veckan under 14 veckor, kl 14.30-16.15 med en 15 minuters fikapaus. Vid behov av ledighet kan intyg om deltagande i gruppen upprättas till arbetsgivare, skola etc. Samtalsgruppen är kostnadsfri.
Är DU intresserad av att delta i en grupp kontakta någon av oss gruppledare!
Varmt välkomna!"

När jag fick detta papper och läste: "Deltagare är kvinnor, 8 st i varje grupp, som alla varit utsatta för kränkningar och våld i nära relation." tvekade jag väldigt mycket. Jag hade väl inte varit utsatt för riktig våld, han slog ju aldrig - och då är det ju inte våld? Jag tyckte inte att jag platsade.
Efter mycket funderande fram och tillbaka bestämde jag mig att tacka ja - "Jag vill inte gå hela livet och fundera om det skulle ha hjälpt." Vi blev till slut 7 st i våran grupp som träffades onsdagar mellan 14.30 och 16.15-17.00 (vi drog ju alltid ut på mötena eftersom vi var så verbala).

Att gå i gruppsamtal har gett mig oerhört mycket. Och upplägget där var jättebra. Alla fick möjlighet att berätta sin historia och sedan knöt vi an det till teori. Jag rekommenderar de som varit med om liknanade att inte vara rädd för att söka hjälp. Även om man känner precis som jag gjorde i början - att man inte platsar. 

Bara för att dessa möten nu är över betyder inte att jag kommer sluta skriva om min resa och kvinnomisshandel - fysisk/psykisk. Så fortsätta följa mig!

Är det någonting ni undrar, någonting ni vill ha svar på? Var inte rädda att fråga.

Det första mötet skulle vi fylla i SCL 90, och samma sak nu till sista mötet.

"SCL 90
Instruktioner.
Nedan följer en lista överp roblem och besvär som man ibland har. Listan beståg av 90 olika påståenden. Läs noggrant igenom ett i taget och ringa därefter in siffran till höger som visar hur mycket problem i från har besvärat Dig den senaste veckan.
Märkare alltså med en ring det alternativ (0-4), som Du tycker bäst beskriver hur Du känt det under de senaste 7 dagarna. Markera bara ett alternativ för varje påstående och försäkra Dig om att Du inte hoppar över något."

0 = Inte alls
1 = Lite grand
2 = Måttligt
3 = Ganska mycket
4 = Väldigt mycket

När jag jämför det jag fyllde i 12 januari 2011 och det jag fyllde i nu 4 maj 2011 så är det stor skillnad. Det mesta har fått betydligt lägre siffra. Och det högst jag har nu är 2 = måttligt, förr var det några stycken som var 4 = väldigt mycket och rätt många som var 3 = ganska mycket.

Det som jag skattade högst denna gång, som jag faktiskt satte på 2,5 är Ensamhetskänslor. För de finns rätt ofta, även om de inte stör mig lika mycket längre. Jag har lärt mig att hantera dem.
En annan sak som fortfarande är rätt högt, som är 2 = måttligt är "att känna dig kritisk mot andra". Det är jag verkligen, åtminstone när det kommer till de som eventuellt ska vara mer än vän.

Det är ändå fascinerande att se hur stor skillnad det blivit på 16 veckor.

Har fått några fina kommentarer nu ett tag, en av dem var denna:
"För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte alltid man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :)"

Slår nu igång låten "The Final Countdown" och tänkte berätta för er om det sista mötet som var i onsdags. Har inte haft tid att skriva förrän nu, haft så mycket för mig, as I told you.

Sista mötet var lite som en skolavslutning. Alla var lite småfnittriga samtidigt som man stundtals var nästan nedstämd eftersom det var sista gången. Vi fikade och hade det mysigt. Vi sa även att vi inte ska sluta träffas bara för att mötena är slut, och jag hoppas att vi kan hålla detta!

Vi fick frågan vad vi skulle ta med oss från dessa möten.
Det jag framför allt kommer att ta med mig är känslan av att inte vara ensam och att det inte är mig det är fel på. Efter att så länge fått inpräntat att det är fel på mig, var det skönt att få inse att det inte är mig det är fel på. Insikt.. När den röda tråden följde alla våra män, det fanns ett invävt mönster.
Att inte vara ensam. Att vi är 7 helt olika kvinnor som varit med om samma typ av män. Charmiga, manipulerande.. Vi har funnit stöd och tröst från varandra, jag vet åtminstone att jag har funnit det av de andra.

När vi började för ca 16 veckor sedan tror jag att vi var många som inte riktigt kunde säga att vi blivit misshandlade - varken psykisk eller fysiskt. Vi var nog många som tänkte tanken att "Jag passar inte in här, för jag har inte varit med om någonting." Det vi däremot visste var att vi mådde dåligt över hur det varit/är. Nu mot slutet har vi förstått att det inte är vi som gjort något fel - att det är han. 

Med tiden kommer misshandlaren föra över sin negativa bild av partnern på henne och göra den till hennes egen. Han projicerar även sin egen osäkerhet, ångest, ilska och vanmakt på henne. Kvinnan förlorar kontakten med sitt rätta jag och därmed förlorar hon sin kraft och styrka. Hon kommer att börja tvivla på sina egna känslor och upplevelser. En alltmer tilltagande osäkerhet över hur hon uppfattas av andra kommer att prägla henne. Hon förlorar självförtroende och självkänsla, och den kritiska rösten inom henne blir allt högre. Hon kanske känner skam över det som händer inom förhållandet, och bär på skuldkänslor för det som händer. Hon bär på så sätt misshandlarens skuld och skam.
Den som blivit verbalt misshandlad under en längre tid är ofta osäker på om hon blir misshandlad eller ej. Detta kommer av att misshandlaren fått henne att tvivla på hennes egna känslor och upplevelser, och att hon kommit att känna att misshandeln är hennes eget fel. Misshandeln har också blivit en normal del av vardagen, i den så kallade normaliseringsprocessen.

Källa: http://www.varningstecken.n.nu/offret

Att inte gå tillbaka dit en gång i veckan känns tomt. Jag har tagit mig så fruktansvärt långt på dessa 16 veckor, men jag vet att jag ännu har en bit kvar. Jag är på god väg och mycket är tack vare dessa människor. Bara att de har lyssnat och funnits där. Jag har inte riktigt velat belasta mina vänner, jag har inte riktigt behövt heller för att jag har vetat att jag ändå får berätta det på onsdag.

Tack för den här tiden ni underbara människor, och hoppas att vi ses snart igen!

Jag har bloggat om alla möten, mer eller mindre. Alla finns under kategorin min resa, men för att ni enkelt ska kunna hitta åt dem länkar jag dem här:
Möte 1
Möte 2
Möte 3
Möte 4
Möte 5
Möte 6
Möte 7
Möte 8
Möte 9
Möte 10
Möte 11
Möte 12
Möte 13
Möte 14
Möte 15
Möte 16

Sista mötet idag, på gott och ont. Känns tråkigt på många sätt. Men förhoppningen är ju att vi ska träffas mer och hitta på saker och så vidare. Tårta hade jag gjort dagen till ära med texten "Our strength grows out of our weakness" på. Tyckte att det var en väldigt passande text.
Och att 8 kvinnor kunde äta upp i princip hela tyckte jag var fascinerande! Blev kvar en liten bit som Roger kom och åt upp ikväll :)

Mötet berättar jag mer om sen när jag orkar, är trött nu. Henke drog med mig på discgolf ikväll - det var jättekul men har ännu inte återfått någon värme i kroppen. Plus att sedan igår efter lunchen har jag ätit honungsmelon, popcorn, bulla och lite smörgåsrån. Grattis! ;p

Imorgon är det sista mötet, möte nr 16. Jag ska  ta och fylla i ett nytt SCL 90 innan dess. Fyllde i ett efter första mötet, och nu ska vi se om det är någon skillnad - http://ninasofiaeklund.blogg.se/2011/january/scl-90.html

"After a trauma your body is at its most vurnerable. Response time is critical. So you are suddenly surrounded by people... Doctors, nurses, specialists, technicians.. Surgery is a team sport. Everyone pushing for the finishline. Putting you back together again. But surgery is a trauma in and of itself. And once it's over, the real healing begins. We call it recovery. Recovery is not a team sport. It's a solitary distance run. It's long, it's exhausting... and it's lonely as hell."

Detta var inledningen till det nyaste avsnittet av Grey's Anatomy (S07E19), och texten tilltalade mig fast jag tänkte den lite annorlunda.

Efter ett trauma är man som mest skör. Omgiven av människor... Polisen, psykologer, kuratorer, socionomer, soc, åklagare.. De alla samarbetar för att nå målet - "putting you back togehter". Hela grejen är ett trauma för sig själv, och när det är över börjar det riktiga läkandet - "we call it recovery." Återhämtningen är inte en lagsport - "It's a solitary distance run. It's long, it's exhausting... and it's lonely as hell." Det spelar ingen roll hur många människor man har runt sig, man är ändå själv i läkande processen. Jag har tagit emot den hjälp jag kunnat få, men det har ändå varit utmattande och ensamt.

Jag har inte vetat vad jag ska göra med dessa brev, eftersom jag inte längre har någon kontakt med honom och inte alls vet var han bor nu mera. Jag har heller inte velat slänga, eftersom det är ju faktiskt någon annans post. Jag fick tipset att jag skulle skicka tillbaka till avsändaren, så nu har jag tagit fram breven och märkt alla med "Åter avsändare". Det känns grymt skönt. En sådan liten sak som att få bort några brev med hans namn, det gör faktiskt stor skillnad.

Lättnad.

Han har inte hört av sig till mig på något sätt på evigheter. Jag kom precis ur duschen och då hade jag ett "Hej" från honom, 11.26.

Att drömma mycket är någonting jag alltid gjort. Idag bestämde jag mig för att börja skriva ner mina drömmar, de jag minns. Det kanske är kul att titta tillbaka på sen i framtiden.



3 december 2010.
"ajja orka bry mig om dig, kunde inte blivit nå bättre än att det tog slut mellan oss, den horan du var som knullade runt och låssades att allt var frid och fröjd funkade inte för mig =) ändå =)"

Hade vi inte varit sådana surrkusar hade vi inte träffats idag. Möte 14 skulle vara det sista och nu är vi inne på förlängningen som jag så vackert vill kalla det. Att nästa gång är den sista känns som en absurd tanke, att inte få gå tillbaka och träffa dessa underbara människor som kommit att bli ens "familj" varje vecka. Någon att ventilera med som alltid förstår, höra hur de andra har det i deras liv som många är mer intrasslade i det förflutna än vad jag är.

Idag pratades det mycket om respekt och hur kränkt man faktiskt blir av att inte bli respekterad. När någon försöker bossa över en, kör ett maktspel. "Du får inte ta med barnen till din släkt på veckorna du ska ha barnen!" Eller detta ständiga maktspel med pengar. Han sa alltid till mig att för mig handlade allt om pengar, men det gjorde det inte - jag ville bara ha tillbaka det jag var lovad. Däremot för han, han gjorde allt för att jag skulle få betala. Om han bara hade fler kallingar skulle vi inte behöva tvätta lika ofta till exempel.

Vi pratade även om uppbrottsprocessen, hur lång tid det kan ta från det att man tänker tanken att någonting är väldigt osunt i detta förhållande tills att man tagit sig ur det, och efter det hur lång tid det faktiskt tar innan man kan fokusera på sig själv - att själv må bra, och inte fundera varför han gjorde som han gjorde.
En av oss berättade idag hur hon hade hittat ett band som hon spelat in när hon var ung och full "Jag är dyngfull och det är skönt.. Han har sex med mig mot min vilja. Varför älskar han mig inte?" Inte någon tanke att det han gjorde var fel, utan funderationer varför han inte älskade henne. 
Det är skrämmande hur man kan förbise hans fel och istället fundera vad det är man själv har gjort fel. 
Angående uppbrottsprocessen nämndes även att det ibland kan vara svårt för anhöriga att riktigt förstå hur svårt det är att hindras att falla tillbaka i hans våld. Hur länge man kan vara känslomässigt ambivalent som det så vackert kallas.

En tjej berättade om hur hennes kille hamnade i fängelse och hon satt och planerade hur hon skulle fira julafton och hans födelsedag där med honom. Tanken att inte träffa honom igen fanns inte. Hon måste ju fara dit och se hur han har det, måste få träffa honom? Men det gjorde hon inte, och nu vill hon absolut inte träffa honom.

"Det knackade på dörren och jag ropade genom dörren och frågade vem det var eftersom att något titthål inte fanns på den tiden. "Det är din granne som ska lämna tillbaka hammaren" svarade snabbt en tillgjord röst. Tidigare under dagen hade den riktiga grannen varit och lämnat tillbaka hammaren, och jag hörde ju direkt vem rösten tillhörde. Hjärtat stannade till för endast en hundradels sekund innan det gjorde en dubbelvolt och sedan började banka hårdare än någonsin. Min kusin som var här stannade vid dörren medan jag smög iväg till sovrummet för att ringa till polisen. Polisen som tidigare under dagen varit hos mig sa "Jag jobbar till kl 22 ikväll så kommer han hör av dig direkt, då kommer jag och knycklar ihop honom till ett litet paket." Jag sa att det är nog lugnt, han kommer att ligga lågt nu, han är ju trots allt 30 mil bort! Men ack så fel jag hade.. Isoleringen ut i trapphuset är nästintill obefintlig så han hörde när jag ringde polisen och stack. Det tog inte många minuter innan polisen var här, de cirkulerade området några varv men fann honom ingenstans. Först när de satte span på hans bil förstod jag att det var kanske lite allvarligt det här ändå. Poliserna lovade att höra av sig så fort de visste någonting. Jag låg vaken och väntade, trots att jag skulle arbeta dagen efter. Under natten ringde de, de hade anhållit honom. Anhållen kan man vara max 4 dygn, sedan måste det beslutas om det finns tillräckligt med bevis för att häkta den misstänkta eller om man måste släppa denne. I 4 dygn satt han där, dessa 4 dygn kändes för mig som en evighet. Förutom de timmar jag spenderade på jobbet gjorde jag inte annat än att ligga i sängen och tänka på honom. Jag ringde socialjouren och pratade flera timmar varje dag. Skrek, vädjade, grät - "Jag måste få fara dit, jag måste få träffa honom!" När det närmade sig den fjärde dagen bad jag om att få veta när han blev släppt, för att jag var rädd för honom om han skulle bli det. Trots att jag inte ville någonting hellre än att fara dit och träffa honom ville jag inte träffa honom utanför, där jag inte hade skydd. Ett besöksförbud blev upprättat i samma stund han blev släppt."

Den som fått besöksförbud får inte besöka, kontakta eller följa efter den som skyddas av förbudet. Besöksförbudet gäller en viss tid (högst ett år) men kan förlängas med max ett år i taget. Det är alltid en åklagare som beslutar om besöksförbud, och beslutet kan överklagas till tingsrätten.

Ett generellt kontaktförbud innebär ett förbud att personligen söka upp den som förbudet skyddar, men också förbud att ta kontakt per telefon, brev, genom bud, genom telegram, e-post eller liknande.
Källa: http://www.domstol.se/Familj/Besoksforbud/

"Jag kollade min mobil hela tiden, väntade på att han skulle skriva ett sms trots att jag visste att han inte fick på grund av besöksförbudet. Det var svårt att gå från att få sms av honom hela tiden till att det blev helt tyst. Och jag vill ha svar på min fråga, min fråga som man så gärna vill ha svar på - en förklaring, min fråga som det inte fanns något svar på: Varför?!"

Häromdagen insåg jag en sak, en sak som jag berättade för de andra om idag. I ett av mina tidigare förhållanden förekom svartsjuka, väldigt extrem sådan egentligen - men jag påfrestade inte denna särskilt ofta. På den tiden umgicks jag inte med så mycket folk, och helgerna var självklara att vi skulle spendera med varandra. En kväll när jag var hos honom skulle jag fara och träffa tre tjejkompisar som jag umgåtts med mycket tidigare i mitt liv. Oj vad bitter han blev över detta, och som straff var han med sina kompisar resterande tid av helgen och jag fick vara bihang.
Att bråka i förhållanden är vanligt, det händer - frågan är hur man hanterar situtationen. Jag minns en gång när vi hade någon diskussion och han till slut blev så förbannad att han riktade näven mot mig men sedan valde att ge väggen just bredvid mig smällen istället. En annan gång fick dörren ta smällen.
Jag tänkte inte alls på det då, jag har egentligen inte tänkt mycket på det i efterhand heller. Vi skrattade mest åt det efteråt, hur dålig han var på att kontrollera sitt temprament.
Svartsjuka och hetsigt temprament..

På tal om någonting helt annat, när jag fyllde år fick jag ett födelsedagskort med en så fin text:
"Sofia
Grekiskt namn; Vishet
Är mycket öm och hövlig. En flitig medarbetare, som i slutändan övervinner alla problem hon stöter på i livet. Eftersom hon aldrig ger upp kan hon räkna med stora framgångar. Är full av sprudlande livslust.
Sofia är ett namn att vara stolt över."

Efter dagens möte åkte vi alla utom en hem till mig. Tacos tajm! Snabbt gick det och sedan var hela mitt lilla vardagsrumsbord fyllt med tacogrejer. Vi åt och skrattade och samtalade om allt möjligt. Trots att jag är så mycket yngre än de andra som var här så kändes det inte som någon åldersskillnad alls. Förutom ibland när de talade om deras barn som är i min ålder. Fast å andra sidan har jag ju alltid varit "lill-gammal" så! Jag trivdes åtminstone i sällskapet! Sedan sa vi att vi ska turas om och äta hos alla, så att vi fortsätter träffas och inte behöver betala till den som bjuder på mat just den gången. Great deal!

Jag avslutar detta inlägg med några värmande ord jag fick tidigare idag:
"Du är den finaste flickan i världen Sofia! Din famn värmer o dina ord är trygghet, dona egenheter är din personlighet och din charm! Tycker om dig supermycket älskade vän! Ingen är som du!"

Igår när jag kom till mötet var vi endast 2 stycken första nästan 45 minuterna. Vi brukar börja varje möte med avslappningsövning, men denna gång började vi med att bluetooth'a. En kvinna där hade en sms signal som vi andra ville ha - "Sms, för dig som inte vågar prata."

Efter nästan 45 minuter droppade den tredje deltagaren in, och just därefter den fjärde. Det är så fruktansvärt roligt att se vilken skillnad det är på alla. Jag vet att jag sagt det förr, men jag säger det igen. Som igår när den äldsta utav oss kom in där lite senare, hon sken som en sol, hon skrattade så mycket - och hennes skratt smittar verkligen av sig.

Den teori vi igår hann gå igenom eller prata kring var fyra olika papper som vi fick med oss hem. Papper med olika frågor och ställningstaganden.

Att komma ur ett destruktivt förhållande
Psykisk misshandel är skadligt och bryter ner dig.
Att utvärdera situationen:
Några frågor till dig, för att du lättare ska kunna bestämma dig:
1. Är han en bra vän till dig?
2. Gör han dig glad och lycklig?
3. Känner du dig trygg, uppskattad och värdesatt då du är med honom?
4. Respekterar och älskar han dig som du är?
5. Tycker du om dig själv och känner du självrespelt då du är med honom?
6. Tar han fram dina bästa sidor?
7. Uppmuntrar han dig att utvecklas och gläds han med din framgång?

"Jag hade en egen lägenhet, jag bodde i en ny stad, hade nya möjligheter till ett nytt liv - det liv jag ville ha. Allt kändes så bra. Helgen innan skolan började var det dags för nollning. Självklart ville jag vara med på detta, självklart ville jag lära känna så många som möjligt i min framtida klass. Han förstod detta, och sa inte emot när jag for iväg. På dagens lektes det lekar och jag hade jätte kul! På kvällen var det dags för fest, vilken jag inte närvarade särskilt länge på. Jag hade inte varit där särskilt länge när jag fick ett sms. "Ååh, fan vad dåligt jag mår nu.. Fick just veta att min bästa vän i staterna kört kört ihjäl sig i en motorcykelolycka. Men tänk inte på mig du, ha så kul!" Well, klart jag tänkte på honom. Han skrev sedan hur han satt ensam i min lägenhet och inte kunde hejda tårarna. Så jag for såklart hem till honom. Efter det var jag inte med särskilt mycket mer på nollningen, jag var med honom istället. Det kanske var för dåligt väder, eller för långt bort. Var dock med på lill-sittningen med tema nörd."

En historia han berättade för mig väldigt tidigt:
"Jag och min kusin var och semestrade i Sydamerika när vi råkade komma rakt i ett maffia-krig. Min kusin var längre än mig, han blev skjuten i huvudet och dog. Jag klarade mig.."

Han drog många sådana historier, som kändes helt absurda att en och samma människa ska behöva gå igenom så mycket hemskheter. Han berättade även hur han hade gått 3 år sammanlagt på gymnasiet - lite bf och lite fordons. Hur han bott i USA åtta senaste månaderna. Hur han bott i Estland några månader, och i Holland (kanske var det någon annanstans också?) Hur han varit med i en bilolycka och varit helt sängliggande ett halvår, sedan varit dålig av detta nästan ett år till innan han blev människa igen. Hur han börjat läsa till psykolog så att han bara hade två år kvar. Hur han skrivit en bok om psykologi. Osvosv. Visst han var tre år äldre än mig, men jag fick aldrig ihop hur han hunnit med allt detta. Efter ett tag visade det sig att vissa saker inte var sanna, och än idag tror jag inte att jag vet riktigt vad som var sant och vad som var lögn.

Taget från http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren :
En misshandlare vänder ofta saker och ting till sin motsats. Han förvrider i efterhand det kvinnan har sagt och det han själv har gjort. En del misshandlare spelar gärna offerrollen. Om kvinnan försöker försvara sig mot honom, tar han det som en attack gentemot honom, och får henne att betala för det på ett eller annat sätt.

Offerrollen.. Den tog han alltid på sig. Fastän han varit arg på mig och jag hade fått ta skit, så var det han det var synd om. Och sen hade han ju varit med om så mycket hemskt så det var ju verkligen synd om honom..

Datum: 2010-09-01 09:42
Nja tror inte hon mår bättre av det, de ju bara dagens sanning, all skit jag varit med om är ditt fel, trodde aldrig att du skulle toppa listan som den värsta flickvännen jag någonsin haft, men du lyckades, så mycket som du föstörde mitt liv har gjort att jag ångrar varje dag som vi var tsm. Du är en människa för sig asså, du är lika sjuk i huvet som din mamma men de vet du redan och en vacker dag kommer du be omursäkt men då äre för sent. Men men försöker skriva ur paprerna men datorn är så seg. O_o

Datum: 2010-09-01 09:38
Skiter väl jag i, allt är ditt fel ändå så hon får väl skylla på dig eller nå, du ska vara glad att jag inte tagit mitt liv för då hade du verkligen fått skulden. :p

---

I natt har jag inte alls sovit bra. När väckarklockan ringde insåg jag varför - jag hade ju sovit i en skarv (i mitten av sängen)! Congratz Sofia.. Jag drömde en dröm som var så fruktansvärt verklig och detaljerad. Dock minns jag ju såklart inte allt så här i efterhand som jag gör precis när jag vaknar. Vi var i alla fall i Brännberg hos Matilda (av någon anledning?). Det är framför allt slutet av drömmen jag vill berätta om. Det var sommar och jag var nog fortfarande tillsammans med han. Jag hade varit med honom i början av sommaren men sedan farit iväg på semester. Det var jag och Marcus som var där i Brännberg och han satt och pratade med mig om hur det ska och inte ska vara i ett förhållande. "I ett vanligt förhållande blir man glad av att se sin partner efter att varit ifrån varandra ett tag. Man blir inte sur för att hon inte ringde honom under resan hem." Då var det som att jag i drömmen kom ihåg en händelse som då hade hänt (i drömmen). Hur jag hade kommit hem från semestern, hem till honom, och fått en utskällning för att jag inte ringde och pratade med honom i telefonen sista två timmarna när jag ändå bara åkte bil/buss. Jag minns inte riktigt mer vad som sades, men jag minns att Marcus drog en lång predikan för mig, och hur jag egentligen insåg hur rätt han hade.

När jag vaknade imorse låg jag kvar i sängen och drog mig en stund, jag tackade nej till frukost eftersom att jag inte börjar praktiken förrän ikväll och ändå bara skulle hem direkt. Han steg upp och dolade på med frukost. Sen kommer han tillbaka till sängen och i princip sätter sig på mig. Jag tittar upp och ser hur han håller i en halv honungsmelon. Han har med sig en sked och matar mig med varannan tugga. Jag blev som full i skratt samtidigt som det var rätt sött. Inte visste jag att det var så att sova borta :)

Fick en kommentar från en tjej med denna blogg. Hon skriver öppet om vad hon varit med om, hur hon suttit i fängelset för bedrägeri. Jag fann detta väldigt fascinerande! Och som hon skrev i ett stycke:
"Det är många som har frågat om min dom, vad jag dömts till fängelse för och jag förstår att ni undrar.Innan jag berättar vad jag dömts för så vill jag att ni ska veta att jag inte längre är fylld av skam för vad jag har gjort, den dagen är förbi och jag har bearbetat den känslan. Att skriva har länge varit min passion och att skriva och berätta om vad jag varit med om och även utsatt andra för det är ett led i min väg till tillfrisknad. Av den anledningen väljer jag att dela med mig av min historia."
Framför allt det där sista känns nästan som någonting jag skulle kunna skriva. Att få dela med sig av sin historia.

Efter att det tog slut mellan oss påpekade han ofta att jag var känslokall. När han skrev någonting som jag fann opassande svarade jag bara okej, eller någonting annat kort. Bara för att visa att han kommer inte åt mig. Även om jag kanske egentligen reagerade på det han skrev, jag vissade det inte. Kort, koncist.. 
En annan i gruppen sa att hennes kallade henne iskall efteråt, just för att hon gjorde likadant. Stängde av och var kort. Jag tror egentligen att det är en bra strategi. Att visa att "du kommer inte åt mig." 
Han hade inte jobb under större delen av tiden vi var ihop, och det han till slut fick när jag skickade in hans personliga brev och cv lyckades han få sparken från. Jag tog studilån och jobbade extra för att få ekonomin att gå ihop. Jag var väl egentligen rätt ofta på jobbet eller på skolan, men det blev mindre och mindre att vara ensam med vänner. Inte ens efteråt förstod han hur lite jag var med kompisar. Hur mycket jag kämpade för att få ekonomin att gå ihop för oss båda. 

säger:
ja men dom kom för att du vägrade prata med mig och var aldrig hemma
Sofíล | ღ säger:
för att jag försökte få ekonomin gå ihop.
säger:
hahaha neee, jag pratar inte om när du var och jobba =)
Sofíล | ღ säger:
jag var inte ofta med kompisar.
säger:
haha ne ok =) var en månad då du jobbade för mycket för at orka vara med kompisar då varu med mig 2 timmar innan du somnade..
annars var du alltid nånstans
Sofíล | ღ säger:
okej

Ibland när han skrev efteråt så var han arg, nästa gång saknade han mig, nästa gång skulle han vara vänner, nästa gång skulle han göra mig avundsjuk osv osv.. Alltid provades det någonting nytt för att komma åt mig.

säger:
G
Sofíล | ღ säger:
?
säger:
Saknar dig
Hej då
Sofíล | ღ säger:
varför då?
säger:
För du är mitt livs största kärlek

Nu när jag vaknade på morgonen kände jag mig väldigt förvirrad. Jag visste egentligen inte ens var jag var, vad klockan var - om det var mitt i natten eller morgon, vad jag gjorde just innan jag somnade igårkväll osv. Efter att ha lokaliserat mig mindes jag att jag skrev ju ett blogginlägg igår som jag inte riktigt skrev klart allt jag hade tänkt skriva på, så här kommer ett tillägg + lite annat.

Igår på mötet pratade vi som sagt om trygga platser för oss - platser vi återvände till i fantasin eller platser vi faktiskt gick till när det var jobbigt. Många beskrev att de tittade upp på himlen och tänkte på någon där uppe. Då kom jag även på att det gör även jag ibland. Jag kan ofta tänka på min älskade mormor. Mormor, där jag hade ett andra hem med eget rum under min uppväxt. Jag kan även komma på mig själv med att sitta och kolla på hennes smycken och tänka tillbaka på henne, hur jag saknar henne.
Mamma skrev i sin blogg:
"Självklart är hon med dig. Hon om nån vet ju vilka känslor du genomgår som förlorade sin dotter till en man med samma egenskaper som den du levt med. Det är naturligt att hon är nära dig nu."
Detta hade jag glömt bort att mamma faktiskt sa till mig, som så mycket annat jag glömt från denna tid, men detta sa hon till mig i somras.

Jag kom att tänka på en sak ihelgen när jag var barnvakt som jag berättade för övriga igår. Att jag minns en plats som fått mig att känna mig så lugn och trygg. En plats jag kom på mig själv att sakna nu ihelgen. 

I höstas var jag med Thomas en lördagkväll. Vi (läs han) bakade sirapslimpa och gick en promenad bortemot tomtebo. Självklart ville jag gå till lekparken där. En likadan gunga som tjejerna på bilden gungar i finns där. Där satt vi och gungade, han höll om mig och jag tittade upp mot stjärnorna. Det var så rofyllt, så tryggt. Just i den stunden kändes allting så bra!

Många beskrev att de ringde en vän när det var jobbigt för dem. De krävs inte mycket respons från denna vän, utan bara de lyssnar. Ihelgen pratade jag för första gången mer än bara det ytliga med en person jag ändå umgåtts med i nästan 4 månader. Han berättade om sitt liv, och han sa att han ville veta om mitt liv. Jag är inte den som gärna bara börjar prata om sådant utan inbjudan - det känns bara som jag klagar, men när han sa att han vill veta "allt" - då berättade jag. Han sa inte särskilt mycket efteråt, men han kramade om mig på ett sätt som faktiskt visade att han brydde sig. Det var för mig mer värdefullt än vad jag innan hade kunnat tro.
Det finns en orsak till varför vi har 2 öron men endast en mun!

Oj.. Jag vet egentligen inte alls vad jag ska börja säga om dagens möte. Jag misstänker att det är rätt mycket som snurrar ändå, trots att jag tror att det är lugnt. Som tur är skrev jag upp några stödord i mobilen direkt efter mötet så jag skulle minnas ungefär vad jag tänkte där.

Vi pratade lite om hur bra man kunde komma överens med hans föräldrar. Hur nära varandra man kunde vara, tycka om varandra, förstå varandra. Men när det senare tog slut var det som bortblåst. "Nej min före detta svärmor kunde inte ens gå över tröskeln till mig utan stod utanför dörren." Att ens perspektiv kan ändras så mycket. Teorin om att föräldrarna kan vara rädda för sin son kom upp, vilket även jag tror kan vara sant. Dessutom nämndes begreppet "blod är tjockare än vatten."


Denna bild målades upp.. En bild att symbolisera hur det är i sådana förhållanden. Medan man är tillsammans är mannen stor och kvinnan liten - han förminskar henne, trycker ner. Det är ständigt "oväder" - det åskar, blixtrar, mullrar.. Sedan när kvinnan tagit sig ifrån honom och fått tillbaka sitt självfötroende - hon känner sig rätt stor. Det behövs då inte mycket, bara ett litet moln - en liten påminnelse om hur det var förr, någonting liknande som händer, eller kanske att just han säger någonting igen - som får henne att återigen krympa.
I och med denna bild diskuterade vi vad som får oss igångtriggade, vad som får oss påminda och vad som händer med oss. Har vi några strategier vid dessa tidpunkter? 
Vad som får mig påmind kan vara vad som helst. En bil som kommer körande hotfullt, ett brev från någon jobbig myndighet, ett foto av oss som ännu inte blivit kastat, vissa kommentarer folk säger.. Well, jag vet inte ens alltid vad som triggar igång allt igen, för det kommer aldrig direkt utan ett tag senare - oftast när jag är ensam.
Vad händer då med mig? Jag brukar kalla det mina dippar. Jag känner mig sjukt ensam, men orkar inte vara med någon. Jag sitter/ligger i sängen. Äter ingenting. Gör egentligen inte särskilt mycket förutom att stirra in i dumburken (datorn).
Min strategi? Det enda jag gör då som får det att bli bättre är att skriva/prata av mig. Dock vill jag oftast inte prata med någon särskild, om det är för att jag inte vill känna mig jobbig vet jag inte. Men det jag då brukar göra är att skriva blogg. Dock brukar jag inte göra detta direkt utan när det är nästan olidligt. När jag har skrivit mitt blogg inlägg är det som att det är lite lättare, som att jag mår lite bättre. Det är som att jag då bearbetetat det med "någon".

Jag har ofta sagt både till mig själv och till andra att jag är svår. Speciellt när det kommer till prat om eventuella förhållanden. Att jag inte skulle kunna vara en bra flickvän för stunden för att jag är för svår. Idag vändes det på dessa ord. Egentligen är man kanske ganska enkel att leva med? Och vid närmare eftertanke har jag fått höra från vänner att jag är enkel att umgås med, inga krussiduller utan bara enkelt. "För att man är van att anpassa sig." 

I slutet skulle vi beskriva en känsla vi hade inom oss. Jag sa upp-och-ner, för det är just det jag är. "Life is a rollercoster". Ibland mår jag så himla bra och är så uppåt, för att sedan lika snabbt dippa rakt ner.
En annan sa ordet "känslig". Då fick hon som respons att det är ett tecken på att hon mår bra, att hon känner sig känslig. Att hon inte stänger av sig. För att vara avstängd det har vi alla provat. Blunda, så finns det inte. 

Sedan blev det även prat om någon tryggplats, om det finns någon sådan för oss. Eller helt enkelt någonstans vi vänder oss när vi vill må bättre. Eller ställen där vi kanske mått bättre. Jag har varit väldigt principfast att alltid sova hemma när jag är i Umeå. Jag har aldrig tyckt att sängen här är särskilt skön, men skyllde det på att den var gammal. En ny bäddmadrass är nu införskaffad och jag vet egentligen inte om den är så mycket bättre. Jag har nyligen provat att för första gången sova hos någon annan här i Umeå. Och vad jag sov bra, det var så skönt! Jag sover nog egentligen bättre borta, så jag vet inte varför jag dras att sova hemma.
Ihelgen hade jag även deeptalk med en kille, fick reda ut allt som behövdes redas ut - så att man båda vet var man står. Han sa då en sak som fått mig att tänka att kanske har han rätt "Du skulle kanske egentligen må bäst av att flytta ifrån allt som har med honom att göra."

Well, mer än så bjuder jag inte på ikväll för nu är jag så sjukt trött!

Natti natt.

Häromdagen fick jag ett brev, från polisen. Hjärtat stannade av några sekunder för att sedan börja slå med en väldig fart. "Neej, vad har nu hänt?" Tankarna hann snurra många varv innan jag lyckades öppna brevet. Det var inget farligt, det var bara om att jag inte var medi brottsregistret som skulle skickas in för att få vara personlig assistent.

Ikväll när jag gick från Iksu stod en bil parkerad ungefär vid min trappuppgång. När jag svängde in på min gatan stod den först stilla och började sedan köra fram sakta emot mig. Motorn lät hotfull på något sätt, den skrek. Inte förrän den var väldigt väldigt nära mig började den köra lite snabbare och svängde bort från mig. Ingen big deal, men jag hann ändå tänka alldeles för mycket.

Fastän jag egentligen vet att det är lugnt, att allt är över.. Så fortfarande blir jag ibland rädd?

Chorus:
She laid her heart and soul right in your hands
And you stole her every dream and you crushed her plans
She never even knew she had a choice
And that's what happens when the only voice she hears
Is telling her she can't, stupid boy,
Stupid boy.

So, what made you think you could take a life
And just push it, push it around
I guess to build yourself up so high
You had to take her, and break her, down.

Oh, You always had to be right
And now you lost the only thing
That ever made you feel alive.

Keith Urban - Stupid Boy

I hear the ticking of the clock
I'm lying here the room's pitch dark
I wonder where you are tonight
No answer on the telephone
And the night goes by so very slow
Oh I hope that it won't end though
Alone

Till now I always got by on my own
I never really cared until I met you
And now it chills me to the bone
How do I get you alone

---

Ikväll känner jag mig väldigt apatisk. Jag har legat i sängen sedan praktiken. Egentligen inte varit alltför trött heller. Jag är väldigt upp och ner, nu är det ner igen. Men jag är inte den som gnäller inför mina vänner och berättar allt jag tänker direkt jag dippar. Jag är den som blir tyst och ligger i sängen då. Tills jag till slut öppnar "nytt inlägg" här på bloggen och skriver av mig. Då kan jag gnälla hur mycket jag vill, utan att det är till någon särskild. Utan att jag behöver känna mig som en börda.

Jag vill återgå lite till det jag skrev igår, för det har jag grubblat mycket på. Det där med hur mycket han hörde av sig hela hela tiden. Hur han har satt standarden på en alldeles för hög nivå. Jag har lätt att tänka "ääh, han bryr sig inte", bara för att jag inte upplever nog med respons. 

Och det är inte bara jag som har reflektera över detta faktum.. Jag har omedvetet haft det tänket inom mig. Så fort jag inte fått respons, om så bara för en dag, då har jag inte ansett mig duga och dragit mig tillbaka. Men jag har inte fattat det själv.. Jag har inte fått bort det än, det sitter kvar. Fast, som med så mycket annat får det kanske få bort nu när det är lyft till ytan. Bara man ger det tid?
Sänka standarden?
Och kanske är det så.. "men jag gav dej mer än du gav mig såå.." Jag är bra på att bekräfta att jag bryr mig om människor. Jag är bra på att visa mina nära och kära att jag tycker om dem. Men jag är kanske inte så bra på att visa eller säga att jag tycker om någon mer än vän? Att det finns en chans att det skulle kunna bli mer än vänskap? Det är kanske därför jag fastnar i vänskapsträsket? Jag är väldigt väldigt nöjd med mina vänner, de är inget fel med dem. Jag vet att jag inte skriver så mycket vettigt nu, utan bara massa frågor. Men kanske jag inte hittar någon eftersom att jag endast ger alla vänskap, jag utstrålar vänskap?

Det här är det första jag sparade från mitt tidigare ex. Det här räckte för att lyfta mig ovanför molnen. Här var förut min standard:

Sänt: 22:45:00        2006-08-22
Haha du är då hur fin som helst:) supergullig;)

Istället för långa uppsatser räckte det här:

Sänt: 22:35:36        2006-08-31
Ja men jag är ju jätte kär i dig, kände väl inte så mycket för mina ex. Och så funka jag inte så bra ihop med dom heller! Men du däremot:) man ler ju varje gång man ser dig;)

Inte så många ord, inga överdrivna noveller för att förklara sin kärlek. Genuint. Det svåraste är väl att jag gillade novellerna. Jag gillade att få höra allt han tyckte var bra med mig, alla detaljer.

Sänt: 11:51:30        2009-06-16
Ne jag går och säger så här till alla? :S Vill du veta vad jag gillar hos dig? Jag gillar hur du leker svår fångad trotts att du är igenom skinlig och jag vet att du vill ha mig. Jag gillar också då vi träffades och jag sa att du var jätte fin, och hur du tittade ner i marken som att du nästan började rodna fast ändå inte. Och så tittade du upp långsamt in i mina ögon och log. Det var för mig kanske det vackraste jag sett. :) Så nu kan du avgöra om jag säger de här till alla eller om ditt leende och dina ögon öppnade mina ögon för första gången. Och insåg att det var kanske de finaste jag nånsin sett och skulle vilja se det varje morgon då jag vaknar i resten av mitt liv. Så kändes det iaf då jag tittade in i dina ögon och du log.

"och jag vet att du vill ha mig." .. Redan där planterade han vad jag skulle tänka?

Nu för tiden sparar jag nästan ingenting, inga sms. Varför inte? Jag vet ju hur mycket jag gillar att titta tillbaka på dem sen? Är det för att jag är lat, eller är det för att det ändå inte är mer än det han skrev? Jag har egentligen inget svar på det. Förr sparade jag allt som var utöver det vanliga. Det som var gulligt, och ibland det som var jobbigt.