ninasofiaeklund

Igår började jag med att ha ett individuellt möte. Vi hann inte prata så jätte mycket, utan jag måste som fundera själv. Men fick åtminstone kontakt med en advokat så man har lite stöd där också.
Grupp-mötet sen var som vanligt givande. En av oss berättade sin historia, och det kändes faktiskt väldigt hemskt att lyssna på, samtidigt som man ville höra. Till skillnad från många andra har jag ju fått prova på att ha det bra också, så jag har någonting att jämföra med. Hon som berättade igår, hon hade bara haft det dåligt med olika. Det är inte okej när knivar, strypgrepp och hårda ord blir ens vardag! Men det är just det som är problemet, att det kommer succesivt så man ser det inte som nå fel. Man ser inte ens själv förändringen. Normaliseringsprocessen har vi pratat mycket om på mötena, så jag googlade det just:

"Våldets normaliseringsprocess börjar alltså med ett normalt liv som genom smärre kränkningar i vardagen mot kvinnan övergår till en total övervakning, som inledningsvis ger sken av omsorg men slutligen är en total isolering av henne från alla andra än just mannen (som börjar slå henne.) Från ett kärleksförhållande övergår dessa realtioner i en allt våldsammare relation. Våldet blir ett normalt inslag i kvinnans liv och hon övertar mannens förklaringar om orsak till varför han slår henne som sina egna, då hon inte har tillgång till någon annan att höra med. Det som ursprungligen är kränkningar av hennes person, blir sanningar om hennes person (och hon lär sig att förstå att han slår henne för att hon antingen behöver det eller för att hon tvingar honom eller rentav lurar honom att slå henne.) Våldet sägs då vara fullständigt internaliserat eller normalt i relationen. I detta läge, slutstadiet i Våldets normaliseringsprocess har den misshandlande mannen blivit så stor, så stor och våldets verklighet har blivit den enda verkligheten för kvinnan. Och hon är då i allmänhet helt utan egen viljekraft, oförmögen att välja, tillintetgjord som person och redo att dö. Typiska inslag i denna negativa utveckling är mannens växlande mellan ris och ros initialt, vilket i slutskedet huvudsakligen består av negativ kränkande kritik, övergången från uppvaktning till övervakning och slutligen isolering, samt mannens ånger förknippad med sorgeuttryck och ansvarsöverförande på kvinnan som misshandlats kombinerat med löften om en bättre framtid "om du bara...". Omvärlden kan iaktta ett avvecklingsförlopp hos kvinnan där hon allt oftare avbryter sociala förbindelser, uteblir från arbetet, minskar sitt psykiska engagemang i andra än maken och barnen."

Ett begrepp som också används ofta på mötena är "Han lovade alltid guld och gröna skogar." Man tror på allt, så här i efterhand funderar man hur man ens kunde tro på det från början när det egentligen var så uppenbart att ingenting skulle bli bättre. Och det är alltid kvinnan det är fel på "Om du bara.. var hemma oftare istället för att vara med dina killkompisar då hade jag inte.." eller "Om du bara.. hade svarat på sms oftare hade det varit lugnt.." Så många "Om du bara..", i slutet är ingenting man gör rätt. Men OM man skulle börja göra rätt, "Om du bara..", då skulle det vara så himla bra. Men det spelar ingen roll hur mycket kvinnan än försöker att anpassa sig efter hans vilja, mannen kommer ändå inte vara nöjd, då kommer det komma upp nya "Om du bara.."-fraser.
Det värsta är att kvinnan till slut är så manipulerad att hans ord är sanning, som att "Det är inte våld förrän man slår." Jag har lärt mig nu att det är visst våld fastän man inte slår, våld är inte bara slag utan ett väldigt stort begrepp. Skulle någon för knappt ett år sedan frågat mig vad våld är hade jag svarat när man slår någon.
En av ledarna sa att "En vanlig man säger att "Jag kommer aldrig älska någon annan så som jag älskar dig.", medan dessa män oftast säger: "Ingen kommer någonsin att älska dig så som jag gör."" Kvinnan blir ständigt påmind om att hon inte duger som hon är, att det bara är just han som skulle orka med henne. "Tror du verkligen att någon annan skulle orka med en sån som dig, du som har bara killkompisar, du som är så kräsen, du som aldrig vill ha sex." När man fått höra det tillräckligt många gånger blir det ens verklighet. Jag undrar hur länge såna tankar finns kvar efteråt. Fastän man tror att man kommit över det, man egentligen tycker att man duger, finns inte ibland den lilla rösten kvar? Den lilla rösten som säger att man inte duger, att ingen kille skulle orka med en i längden. Tillbaka till veta och förstå nu, man vet att det inte är så men förstår man det verkligen? 

Det som också togs upp var hur det ofta är utbyte mot sex. Om han ska städa ska han ha sex, om man ska få träffa sina vänner ska han ha sex. De flesta kände igen sig där, men på den punkten hade jag fortfarande kvar vilja och sa oftast nej.
"Men om du hade gett mig sex oftare hade jag inte behövt kolla på porr eller ta på dig när du sover." Fascinerande hur allt kan vara kvinnans fel. Och det som är ännu mer fascinerande är att kvinnan tror att det är hennes fel.

Efter varje möte är det så mycket tankar som snurrar. Nya minnesbilder som kommer upp. Tankar som inte riktigt når fram fastän man känner att de ligger där och trycker. Man blir trött, utmattad. Men ack så nyttigt det är, det är bra att vara där. Jag längtar nästan tills det blir onsdagar så att man får vara dit igen. Det sved faktiskt lite när de sa att nästa onsdag är det inställt eftersom att ledarna är på kurs.