ninasofiaeklund

Här efter följer ett blogginlägg med för mycket text för vissa att orka läsa. Dagens tips: Läs då inte.
Först handlar det om vad jag lärt mig på dagens möte, vad jag har reflekterat över och lite vad som sades. Sedan är det om dagens föreläsning och vad den satte igång för tankar.
Så för er som bestämt er för att ändå läsa, varsågoda!

Idag var det jobbigt på riktigt. Idag var första gången det blev verkligt, även om det fortfarande är så långt ifrån full förståelse så nu har det börjat. Jag var nog inte ensam att känna så just idag, alla var väldigt tagna. Dagens tema var "våld" och att definiera detta. 6 underrubrik skrevs upp och sedan förklaringar till dessa; Psykiskt, fysiskt, latent, materiellt, ekonomiskt & sexuellt.
"De flesta som kommer hit säger i början att de inte har varit utsatta för våld, för att de har inte blivit slagna. Men våld är så mycket mer än slag."
Det var under den vetskapen jag gick, för det var vad jag ständigt fick höra; "Så länge man inte slår är det inte våld." Det gick så långt att jag började tro på de orden.
När vi gick igenom varje rubrik för sig, exempel på vad det kunde vara för våld under varje rubrik, då började vissa minnesbilder spelas upp. Jag har länge vetat vad som hänt och för vissa även kunnat berätta, men jag har aldrig förstått. Det är stor skillnad på att veta och förstå, först nu börjar det gå från endast vetskap mot förståelse. 
Jag är inte den som gärna gråter, speciellt inte bland folk. Och om jag gör det gör jag det oftast inte samtidigt som någon annan. Det var nära idag, men när andra började gråta då backade mina tårar.
"Vi sitter här nästan allihopa och gråter, för hur vi har blivit behandlade. Det är så jävla orättvist, det ska inte vara så här!"
Jag tycker, eller åtminstone tyckte, att jag hade kommit långt. Att jag hade faktiskt kommit över allt. Men anledning att jag har "kommit över det" var nog för att jag motat undan känslan. Eller kanske rättare sagt att jag inte definierat det som hänt med någon känsla överhuvudtaget utan bara sett det som händelser.
Beteenden och mönster berördes också. Var en som beskrev det som att;
"I början var han helt fantastisk. Aldrig för har någon sett mig på samma sätt. Han skjutsade mig överallt, han skrev sms och ringde ofta. Han hade allt fokus och engagemang på mig, jag kände mig så speciell."
Oj vad jag kände igen mig, och jag var inte heller ensam. Alla nickade instämmande. Det är sådant tydligt mönster. Kontroll.. Kontroll, kontroll, kontroll. Skjutsar för att se var man far, så att man inte far någon annanstans, skriver och ringer för att ha koll vad man gör.
"I början såg jag det bara som gulligt."
Jag är en sån människa som gillar att prata, gillar att veta saker om de man umgås med. Och inte bara det ytliga som vad man gör idag. Jag gillar också personer som är likadana. Personer som frågar och faktiskt vill veta. Även om det bara är "småsaker" som vars man gick gymnasiet och hur man trivdes där, hur många syskon man har och vilken kontakt man har med dem. Dock fick idag mig att inse att när jag nu pratar med någon som är så, finns det en liten varningsklocka någonstans som säger att denna människa kan ju ha kontrollbehov. Fastän jag vet att det inte behöver vara så, att det kan vara så att någon faktiskt bryr sig. De som bryr sig, det är vad jag behöver. De som ser mig för den jag är.
Jag har även börjat förstå att jag har tagit större skada av allt än vad jag förstår.

I förmiddags hade vi en föreläsning om grupppsykologi, för övrigt en väldigt bra föreläsning. Vi fick göra vissa övningar, och en av dem var att lära känna varandra på kort tid, för att se om man kan effektivisera arbetet. Vi skulle då berätta för de övriga i gruppen 4 saker: Vad som var det stoltaste vi varit med om, det sorgligaste, någonting pinsam och en okänd sida med oss själva. När man på kort tid ska komma på någonting säger man det första man kommer att tänka på. Det stoltaste sa jag var när jag (med hjälp av mina systrar) höll i mammas 40års fest, hela arrangemanget och talet jag höll. Det sorgligaste, jag berättade inte hela historian utan berättade bara själva ögonblicket; När min moster hade dött och vi fick se henne i kistan, och mormor kastar sig ner bredvid kistan och skriker i fördärvelse "Neeej, inte min Inger, ta inte min Inger!" Någonting pinsamt kom jag inte riktigt på, eftersom att jag sällan skäms. Vissa andra har skämts över saker jag gjort, men jag har inte själv gjort det. Jag ser ingen mening med att tycka saker är pinsamt. Tänker man att det inte är pinsamt så är det ju inte det - det blir vad man gör det till. En okänd sida med mig själv, då sa jag bara att: "Jag har överrörliga leder."
En annan övning vi skulle göra var att ge varandra feedback, antingen positiv eller negativ det fick vi bestämma själv. Jag fick då höra att "Jag upplever att du ofta drar ihop armar och ben och verkar besvärad i vissa situationer som du inte är bekväm i, som nu." Jag tänkte på vad jag fick höra, och insåg att det kanske jag gör. Dock var det inte fallet just då, utan då frös jag bara och drog upp armar och ben som "vanligt" för att sitta skönt. Däremot kan jag tänka mig att jag kanske gör så ibland, utan att tänka på det. Jag lär åtminstone fundera om det kan vara så framöver.
Jag tycker att det är bra med "negativ" feedback. Jag ser det inte ens som negativt. Det är ju inte att bli nedklankad som person, utan det är ens beteende. Ett beteende som kanske egentligen är helt onödigt fast man har bara inte tänkt på att man gör det. Får man då veta om detta, först då kan man ju göra någonting åt det - om man känner att man vill det. 

Nu kommer snart Thomas hit och hämtar mig, så blir väl där ett tag ikväll. Vi kom idag fram till att vi är rätt lika som personer, och som sagt som Henrik Fexeus skrivit i sin bok "Konsten att läsa tankar": "Människor tycker om de som är som de själva. Vem tycker vi bäst om i hela världen? Oss själva. Vem tycker vi näst bäst om? Någon som är som vi. Vi vill umgås med människor som är som vi, som ser världen på samma sätt som vi, som tycker om och ogillar samma saker som vi. En studie visar att vi helst också anställer dem som är som vi. Vi väljer våra närmaste vänner utifrån vilka som får oss att känna oss bekväma med att vara dem vi är. Och vem kan få oss att känna det bättre än någon som redan är som vi?"
Vi är rätt lika på många sätt, det vi i första hand pratade om just då är det här att vi säger sällan nej utan är "alla till lags". 

Nåväl, avslutar med en bild som får mig glad: