Idag var det möte nummer 12 av 14. Vi fick bekräftat att det inte bara blir 14 möten, utan 16 stycken eftersom att vi surrar så mycket! Det känns skönt att det blir förlängt. Det känns ändå konstigt att om en månad är det över, finito! Dessa människor som har kommit att betyda så mycket för mig. Även om man säger att man ska träffas efter, det blir inte alltid som man vill. Men jag hoppas att vi kommer att fortsätta träffas.

Allas historia är berättad, så idag började vi med den riktiga teorin. Fakta, sådant som går att ta på. Att få se på papper att det är ett mönster, det är så kallade stategier. Vi fick ett papper med makt- och kontroll hjulet, och ett med jämtställdhetshjulet.

Så här stod det på det pappret med makt- och kontroll hjulet:

Varför vissa män slår kvinnor
Vakom en mans övergrepp på en kvinna ligger ofta ett behov av makt och kontroll. Detta uppnås genom hot om våld och våld, samt kränkande behandling. Samtidigt tar han inte på sig ansvaret för det våld han begår. Han gömmer sig bakom en lång rad ursäkter och bortförklaringar. Att det är hennes, barnens eller nån annans fel, att han var full eller svartsjuk, att hon var otrogen eller att barnen inte var tysta. En sådan man behöver hjälp att hitta andra lösningar än våld när han är frustrerad och uppger sig blivit provocerad. Han behöver hjälp att bli medveten om den skräck han utsätter sin familj för. Det finns hjälp att få och mannen kan alltid förändra sigg agerande från den stund han tar ansvar för det.

Tvång och hot
* Hotar och genomför hot om att göra henne illa
* Hotar att lämna henne, att begå självmord, att anmäla henne till sociala myndigheter
* Får henne att ta tillbaka (polis)anmälan
* Tvingar henne till olagligheter
Genom skräck
* Gör henne rädd med utseende, handlingssätt, gester
* Han slår sönder hennes saker
* Förstör henne ägodelar
* Är våldsam mot husdjur
* Visar vapen
Sårade känslor
* Kuvar henne
* Får henne att känna sig underlägsen
* Retas
* Får henne att känna sig tokig
* Leker förståndslekar
* Förödmjukar henne
* Får henne att känna skuld
Isolering
* Kontrollerar vad hon gör, vem hon umgås och talar med, vad hon läser, var hon vistas
* Begränsar hennes aktiviteter utanför hemmet
* Använder svartsjuka för att försvara sitt beteende
Förminskar och förnekar och förebrår
* Skämtar om misshandeln och tar inte hennes oro på allvar
* Förnekar att misshandel förekommer
* Förskjuter ansvaret för våldsamt uppförande
* Säger att det är hennes fel
Använder barnen (djuren)
* Får henne att känna skuld gentemot barnen
* Använder barnen som budbärare
* Hotar om att ta barnen ifrån henne
Manling dominanas
* Behandlar henne som tjänstefolk
* Bestämmer allt viktigt själv
* Visar vem som är "herre på täppan"
* Bestämmer vad som är manligt och kvinnligt
Ekonomiskt förtryck
* Hindrar henne från att skaffa eller behålla ett jobb
* Tvingar henne att be om pengar
* Ger henne en viss ranson
* Tar ifrån henne pengar
* Håller henne omedveten om och utan tillgånger till familjens inkomst

Vi fick alla varsin överstrykningspenna och skulle stryka över det vi kände igen oss på, vilket var rätt mycket. Jag tänkte mycket på det där med att "när han är frustrerad och uppger sig blivit provocerad." Provocerad.. Jag minns någon gång bland de första diskussioner vi hade. Jag minns hur jag till slut började skrata åt honom och sa att han var löjlig, för att det var verkligen löjligt. Varför skulle jag omvända min kompis från homosexuell till hetrosexuell vara för att jag umgicks med honom?! Då brann det ju av.. Efteråt fick jag höra just det, att jag varit provocerande, att jag fick skylla mig själv att han reagerade som han gjorde.

Jag använder varningstecken-sidan som referens på rätt mycket jag skriver, hädanefter kommer jag nog även att använda detta hjul. Det väcktes mycket tankar kring detta, mer tankar än vad jag just nu minns på rak arm, plus att jag är trött nu och vill publicera inlägget innan jag somnar.

Fick även se jämställdhetshjulet, hur det ska vara:

Sedan fick vi frågan vilket hjul vi var uppväxta under. För det är tydligen vanligt att kvinnor som hamnar i sådana här relationer, hamnar där just för att det är det enda de vet hemifrån. Men jag måste ändå säga att mina föräldrar är under jämställdhetshjulet. När jag blir stor vill jag ha ett sådant äktenskap som mina föräldrar har!

En sak som nämndes idag fick mig att tänka väldigt mycket, eftersom jag inte alls reflekterat över detta tidigare. Jag träffade för några månader sedan en fin kille. Det fanns inga direkta fel med honom, hans familj var underbar och han ville faktiskt ha mig - trots att "ingen annan kille kommer någonsin vilja ha dig." Denna kille var väl ingen hejare på att höra av sig. Inte någon hejare på att verbalt bekräfta att jag finns och varför han tycker om mig. Han skickade inte så mycket sms, skrev inte så fort han såg jag var online på msn. Det kändes som att han inte brydde sig.
Det som togs upp idag var att kvinnor som varit med män som går under makt och kontroll hjulet, är vana att få sms direkt de inte ses. Att ha någon som alltid skriver och frågar vad man gör, alltid skriver långa noveller om hur bra man är, alltid bekräftar. Någon som påpekar varje liten sak man gör, bra och dålig. Även om det egentligen ibland handlade om makt och kontroll. Jag fick respons på allt jag gjorde. Jag hade någon att alltid skriva till vad jag gjorde för stunden, ingenting jag rapporterade om vad jag gjorde var för töntigt eller ointressant.
"Det är svårt för en kvinna som varit i ett makt och kontroll förhållande att sedan gå in i ett vanligt. En vanlig kille kanske inte skriver hela tiden. Han vet var man har varandra, och man hörs av om det händer någonting utöver det vanliga."
Jag kan verkligen känna att jag saknar det ändå. Någon att alltid skriva till, vad än jag gör. Det var faktiskt en av de saker jag inte störde mig på. Även om det handlade om kontroll. Jag hade ju ändå ingenting att dölja, så det gjorde mig oftast inte så mycket. Förutom ibland, när jag var med kompisar och ville vara social med dem men han skrev hela tiden. Och när jag innan jag skulle ut och träffa någon fick instruktioner att jag måste skriva ett sms minst en gång varje timme. Så, well.. Just det var kanske inte så bra. Men att när jag var hemma och gjorde ungefär ingenting, kunde jag skriva nå tjoller som han genast gav respons på. DET saknar jag.

Väldigt tidigt fick jag bekräftelse.. Och jag var utvald, trots att han hade så många andra tjejer efter sig.. 
"Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal." Källa: http://www.varningstecken.n.nu/

Sänt: 20:55:49        2009-07-26
Förlåt jag känner mig som en stalker. Men jag kan inte sluta tänka på dig. Varje sekund dyker ditt leende upp i mina tankar och jag blir helt knäsvag. Är jag konstig pga det? :o Helt seriöst, varje sekund. Kunde inte ens ha en vanlig familjen middag utan att tänka på dig. Det var då morsan min frågade när hon skulle få möta denna mystiska tjejen. Kändes som att hon läste mina tankar, för jag tänkte oxå när jag skulle få träffa dig. Detta är helt tokigt. Efter 2 träffar är jag helt svag för dig som jag knappt känner, och som du vet har jag haft en hel del tjejer efter mig. Men aldrig känt nått så starkt som jag känner för dig. Och nu snacka vi om att jag till och med bara träffat dig 2 gånger. Vad har du gjort med mig? Jag känner mig helt förtrollad som i en saga…. Tack att jag fick lära känna dig tjoller fia. Och förlåt om jag är tjatig och inte kan få nog av dig eller kan sluta skriva till dig… <3

I början av förhållandet är misshandlaren charmig, uppvaktande och snäll mot kvinnan. Ingen kvinna skulle medvetet ge sig in i en relation med någon som behandlade henne illa redan på första dejten. Med tiden framträder misshandlarens kontrollerande, misshandlande sida, och den verbala misshandeln inleds, ofta smygande subtilt. Det är av stor vikt för alla kvinnor att känna till varningstecknen, som ofta uppträder redan under "smekmånadsfasen" (se Tidiga Varningstecken).
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren

Många som varit med om ett sådant här beteende i ett förhållande funderar varför man stannade så länge, varför man inte gjorde någonting. Men jag har fått lära mig att "Du gjorde det bästa du kunde göra i just den situationen." Så med det vill jag ge er detta citat:

FORGIVENESS is giving up the HOPE that the PAST could have been any diffrent.


Well, har gjort tårta ikväll som jag ska bjuda på imorgon på praktiken. Är rätt nöjd med resultatet.

"Får jag ringa eller? :)"
"Haha är du pratsugen? Jag ska skriva blogg först! :)"
"Nä men med dig vill man ju inte missa en enda gång :) Okej då kanske det inte passar, men en annan dag :)"

Söt!!
Och har ni tänkt på hur glad man blir när man får ett mms vad personen gör just nu?
Jag tycker det är en fin gest.

Godnatt nu!

Natten som var drömde jag en lång mardröm, en väldigt detaljerad sådan. När jag vaknade upp ur den mindes jag allt, varje detalj av drömmen. Jag lyckades somna om och när jag vaknade helt minns jag bara början av drömmen. Jag har ibland tidigare drömt att jag varit jagad av någon/något. Inatt var det av honom. Jag minns exakt var jag sprang, var jag gömde mig. Och jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde hitta mig. Men han hittade mig, han tog mig.. Sen minns jag inte exakt vad som hände, men jag minns att det var mycket.

Imorgon är det dags för gruppen igen. Nu när alla har berättat sin historia börjar  den riktiga teorikursen. På tal om gruppen, förra gången fick jag veta att varje termin startas en kurs i hur man skriver sin egen självbiografi om traumatiska händelser. Jag funderar starkt på att gå denna nästa termin. Då har jag ju inte gruppen, och jag vill ju lära mig att skriva.

Jag har funderat på det. Hur fashinerande det är att dessa män kan göra de mest hemska saker och inte förstå att de gjort någonting fel. Och hur de kan säga att de gjort fel, bara för att man ska tycka synd om dem. Hur de kan prata om tvätt-tiden i samma meddelande?!

Sänt: 15:20:52        2010-01-03
Inte i sömnen, jag var nyvaken därför minns jag inte hur länge. Men som jag sa lär ju aldrig hända igen.. Jag är så jävla ledsen på mig sj att jag kommer inte ens kunna pussa dig eller så längre.. Enda jag tänker på då är att jag våldtog dig.. :$ just nu vill jag bara ta bort mig för mitt jävla beteende. Och jag ska berätta som sagt allt för dig denna vecka som jag minns sen ska jag lämna dig i fred och aldrig störa dig igen. Jag klarar inte av att se dig bli sårad igen.. Fanns ingen tid måndag så jag tog tisdag kl 12-17?

Efter ett misshandelstillfälle kan misshandlaren bete sig helt normalt. Han är kanske lugn, trevlig och kan te sig avslappnad, eftersom han fått ut en del av sin inre spänning. Genom att misshandla får han ett övertag över partnern, som därmed hamnar i underläge. Han upplever sig tillfälligt ha makt och kontroll, och det får honom att må bra, eftersom han egentligen är en människa som upplever vanmakt och brist på kontroll. Medan misshandlaren är lugn igen mår kvinnan samtidigt mycket dåligt. Hon kan vara upprörd, arg, ledsen, skrämd och känna vanmakt, ilska och brist på kontroll. Hon kan uppleva det som om "mattan ryckts bort under hennes fötter", som om hon blivit rubbad ur balans. Hon kan uppleva förvirring över vad som nyss har hänt. Hon kan ifrågasätta sig själv, sin person och sina iakttagelser och skuldbelägga sig själv för misshandeln. Inför omgivningen kan misshandlaren te sig normal och trevlig, medan kvinnan kan ge intrycket av att vara tyst, obalanserad och asocial. Omgivningen förstår inte vad som egentligen pågår, och misshandlaren kan framstå som den "trevliga" av de två.
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren

Nu är jag hemma i skogen, i mitt underbara Järvträsk, hos min älskade familj. Jag må ha blivit ett år äldre, men jag fick återigen känna mig liten. När hela familjen kom in och sjöng för en på morgonen, alla trängde ihop sig i sängen även hunden och katten.

Jag har inte haft tid att uppdatera bloggen nu på ett tag, har varit så mycket att göra. Onsdagkväll hade jag födelsedagsfika i Umeå, vilket var väldigt mysigt. Jag är glad att det kom så pass många som ändå kom! Tack hörni.

Onsdag innebär även möte, denna gång var det möte nummer elva. Denna dag var den sista historian. Denna historia berörde mig verkligen på många sätt. Jag tror att det var för att det var så många delar som var så lik min, samt att hon berättade så detaljerat.

Hon berättade hur hon i början hade varit så hutlöst förälskad, verkligen känt sig lyckligt lottad som hittat en sådan fantastisk människa. Hur han kändes för bra för att vara sann. Han sa väldigt tidigt av deras relation att "Jag hatar elaka människor, och män som är elaka med kvinnor."
"Vi satt i bilen och hade precis parkerat utanför mina föräldrars hus. Vi skulle egentligen snart gå in men vi var fast i ett samtal, så de dröjde lite. Samtalet handlade om att bli sviken, sviken av sina nära och kära. Just innan vi gick in sa han till mig "Du ska inte vara så blåögd som du är, för en dag kommer någon som du litar på som mest att sticka kniven i ryggen på dig och det kommer att göra så ont, så ont." Det här var i början när jag lärde känna honom, det enda han inte berättade var att det var han som skulle hålla i kniven."

Hon berättade hur de träffades ute på krogen. Hur de träffades på en kopp kaffe någon gång. Men egentligen sen första dagen de började dejta flyttade han in hos henne, bodde där. Det gick snabbt.
"Han hjälpte mi att flytta till Umeå. Han skulle bara stanna tills nollningen började, hjälpa mig komma i ordning - att stå på egna ben. Sen skulle han bara stanna tills skolan började. Sen skulle han bara stanna och lära mig laga mat. Sen...."

Hon berättade hur charmig han var, och hur duktig han var på att få kvinnors uppmärksamhet om han ville. Jag kommer särskilt ihåg en gång hon berättade om när de varit ute. Han stod vid baren med en tjej på vardera sida om honom, och han fick dem båda två att titta på honom med tindrande ögon som om han vore det bästa i hela världen. Hon stod och betraktade från sidan. Som att hon inte räckte till, utan han behövde bekräftelse från andra.
"Det kändes egentligen aldrig som att jag dög för honom. Jag kämpade för att han skulle nöja sig med mig och inte kolla efter andra tjejer. Men det hände ofta att han skrev till andra tjejer, ofta på facebook "Oj, jag la till dig för jag trodde att du var någon jag kände. Men jag är inte ledsen att jag la till dig, för du var sjukt snygg!" Han behövde ständigt bekräftelse, och han var alltid tvungen att berätta hur snygg alla andra tyckte att han var. Han berättade ofta hur tjejer vände sig om och kollade efter honom när han gick på stan."

Hon berättade hur han ibland gjorde illa henne. Hon beskrev hur hon då var i chock, för att sedan bara vilja tillbaka till honom och få veta varför. Varför han behandlade henne som han gjorde.
"Det var över, vi hade inte längre ett förhållande. Han satt i häktet i fyra dagar, fyra långa dagar. Jag åt inte, jag sov knappt - för somnade jag drömde jag. Det gjorde så ont inom mig, jag vred mig i sängen och grät, grät, grät. Jag orkade inte prata med någon jag kände, men jag pratade med jourer hit och dit. Jag pratade oftast med dem flera gånger per dag. Jag ringde dit och grät och skrek att jag måste få träffa honom, jag måste få fara till polisstationen och träffa honom! Jag tror att det var mest för att jag ville veta varför han hade gjort allt som han gjort mot mig. Jag hade så många frågor jag ville få svar på. Jag ville även att han skulle veta att jag fortfarande brydde mig om honom, jag ville bara att han skulle få den hjälp han behövde. Jag ville bara att han skulle sluta göra allt som var fel. Samtidigt var jag faktiskt lite rädd för honom, och att han fick besöksförbud direkt han kom ut kändes skönt. Men jag var ändå på min vakt, kollade ofta ut genom fönstret. Fick hjärtklappning varje gång jag såg en bil som liknade hans. Ändå var det någonting i mig som fortfarande ville prata med honom, prata med honom men inte träffa honom. För träffade jag honom, det vågade jag inte. Jag var rädd."
Taget från varningstecken.n.nu :
Du tänker att om du bara beter dig mot honom så som du själv skulle vilja bli behandlad av honom, så kommer han till slut att förändra sig och behandla dig lika väl som du behandlar honom. Det här är ett mycket vanligt tankesätt för kvinnor som själva är måna om att behandla andra väl och som är empatiska och vill vara förstående. Sanningen är att han inte kommer att behandla dig bättre även om du å din sida behandlar honom empatiskt och förstående.  En misshandlare tar det snarare som en invit att fortsätta behandla dig illa. Han kommer att utnyttja din empati och vilja att förstå honom istället för att returnera, återgälda eller anamma den.
I ett förhållande som präglas av verbal misshandel blir partnern inte förstådd, ej heller kan hon förstå det som händer eftersom misshandlaren beter sig oberäkneligt och förvirrande. Kvinnan kommer dock hela tiden vilja förstå mannen och hon ser honom som en rationell person. (Misshandlaren är i själva verket en person som beter sig irrationellt.) Även om kvinnan kan känna att hon tappar sitt självförtroende till exempel, vet hon inte varför.

Hon berättade att hon innan detta förhållande alltid hade resonerat så att om någon man någonsin skulle göra henne illa på något sätt skulle hon lämna honom direkt. Första gången han slog henne blev hon paff, ledsen. Samtidigt blev hon förbannad, och ville veta "varför slog du mig?" Återigen, varför?.. Han påstod att hon varit provocerande. Diskussionen eskalerade och till slut blev han less. Gick in i hans sovrum och började kasta ut hennes kläder. Som att det var hon det var fel på, det var han som ville kasta ut henne. "Jag minns inte riktigt hur vi försonades efter det där, men jag vet att vi gjorde det."
"Efter ett tag orkade jag inte längre höra alla dessa pikar från honom och ställde mig upp för att gå ut ur lägenheten, bara så att vi fick vara ifrån varandra tills han hade lugnat ner sig. Jag gick med snabba kliv mot lägenhetsdörren och hann precis ta i handtaget när jag slungades bakåt i en väldig fart. Mitt huvud slog i golvet och jag jämrade mig. Bulan som efteråt bosatte sig på baksidan av mitt huvud syntes inte utåt, och jag pratade heller inte gärna om den. Jag minns inte hur vi kom överens efter den gången, men han fick då en ny chans. För han lovade att det aldrig skulle hända igen."
Taget från varningstecken.n.nu :
Om du är med någon som behandlar dig illa, och du gång på gång ger den personen "en andra chans", kommer det att leda till att den personen respekterar dig mindre och ser detta som en "inbjudan" till att fortsätta behandla dig illa. Det är så en misshandlare ser på situationen. En person som upprepar sitt kontrollerande, sårande, respektlösa eller själviska beteende och inte förändrar det i början av relationen kommer med all sannolikhet att fortsätta sitt beteende och dessutom förvärra det.

Hon berättade hur han en gång slagit henne inför folk. Hur hennes vänner hade blivit förbannade på honom, och sagt att hon måste lämna honom. "Jag försvarade honom, jag vet inte varför, men jag försvarade honom."
"Efter första gången, när jag fick bulan, så berättade jag för en tjejkompis. "Men Sofia!! Du inser väl att det är sådär kvinnomisshandel börjar?!" Jag förnekade, jag sa att det kommer aldrig att hända igen, att det var mitt fel att det hände. När hon efter det frågade hur vi hade det, om någonting hänt sa jag alltid nej. Jag sa alltid att allt var bra."

Hon berättade hur hon ville höra en ursäkt från honom. Och detta har vi alla i gruppen beskrivit. Som en av oss, hon berättade hur hon blivit så misshandlad av honom att hon hamnat på sjukhuset. Efteråt var det första hon ville att fara hem till honom, så att han skulle se vad han har gjort mot henne, be om ursäkt, känna ånger. Men ingenting..
Taget från varningstecken.n.nu :
När är en ursäkt genuin? Beverly Engel är en terapeut i USA och skriver om hur många kvinnor ger folk, och i synnerhet män, alldeles för många chanser. I boken "The nice girl syndrome" uppger Engel vad som bör finnas med i en ursäkt för att den ska vara genuin och kunna bli tagen på allvar: 1. När ursäkten uttrycker ånger och också visar empati gentemot dig, dvs att han förstår att han gjort så att du blivit obekväm, sårad eller skadad på något sätt. 2. När han samtidigt tar ansvar för det han gjort. Det betyder att han inte skyller på någon annan än sig själv och dessutom tar ansvar för sitt beteende och dess konsekvenser. 3. Att han även tar aktivt ansvar för att det inte ska hända igen och att han ställer till rätta det han orsakat och kanske även jobbar med sig själv (t ex börjat i terapi). Han måste alltså göra vad som krävs för att det inte ska hända igen. Om någon av dessa punkter uteblir i en ursäkt är det inte säkert nog att ge den här personen en andra chans. Beteendet kommer förmodligen att upprepas. Alltså: ånger, empati, ansvarstagande för det som hänt, inte skuldbelägga annan eller annat än sig själv samt att personen ifråga gör vad som krävs för att det inte ska hända igen.

Och det som för mig var jobbigast för mig att höra, det som sved mest. Det var när hon berättade om sexet. Hur han alltid ville ha sex, oftare än vad hon ville. Och när hon inte gick med på det så blev han butter och irriterad. "Det var som att jag skulle ställa upp. Men jag låg ofta bara där, och ville att han skulle göra sitt så att jag sedan fick sova."
"Sista halvåret hade vi inte ofta sex. Och de gånger vi hade det, ville jag oftast inte. Efter det som hände just efter nyår, när han.. Jag ville verkligen inte. Men han blev irriterad och ibland arg när jag inte ville. Sen skyllde han sitt beteende på sexbrist. Om jag bara hade gett honom sex hade han inte varit tvungen att se porr, om jag bara hade gett honom sex hade han inte behövt skriva till andra tjejer, om jag bara hade gett honom sex hade han inte varit så arg på mig. När han fick sex minns jag att jag fortfarande hur mina tankar gick "Kan han inte göra bort det han ska göra snabbt, så jag får sova sen." Ibland kände han av att jag tänkte så, och då var han arg även efteråt. Så då var det inte ens värt det."

Tog tag i mitt liv och for till Thomas. Denna lilla krabat kan få mig så lycklig! Inte konstig att jag är nedstämd när jag inte får träffa min Thomas ;) Det känns absolut bättre nu, men jag är väl inte mitt rätta jag ännu heller. Men jag har då pratat av mig lite nu. Även om jag aldrig planerar att säga sådant som jag faktiskt säger när jag är med Thomas. Han har en förmåga att läsa av mig, och fråga saker som jag knappt vet att jag tänker - men som egentligen är sådant jag grubblar på.
"Vad du grubblar mycket på allt. Varför funderar du alltid vad andra tycker, hur andra vill ha det? Varför funderar du inte vad du själv vill?"

Jag har en vän som ofta pratar om sin stuga. Han berättade för mig att för några år sedan fanns det ingen täckning där. "Jag älskade att få komma till stugan, att mobilen inte fungerade - att man var helt fri." Ihelgen är han i sin stuga, och han har täckning. Dock har det varit något fel på hans mobil, han har bara kunnat skicka sms - inte kunnat ta emot. Detta gillade han inte! Han började då vara online på facebook via mobilen allt oftare, och han ringde ibland. När det sedan började fungera igen erkände han att det hade varit jätte jobbigt. Att han till och med ringt till Telia och felanmält detta. "Jag är som lite smått beroende av dina sms :$" Behöver jag ens nämna att detta gjorde mig lite smått glad?

Kött och potatis stod på dagens meny. Thomas vet vad jag gillar helt enkelt. Efter det lekte vi litegrann:



Hann även en sväng på en tjejfest. For ärligt talat mest dit för att fixa Sofias hår. Efter det satt jag och pratade med Sofia ett tag innan jag drog hem. Hon är så söt, och jag fick sådan positiv respons på det jag skriver här på bloggen. Har fått det av några andra också, och det gör mig så glad. Då känns det som att det finns en mening med att jag gör det.
Vi pratade även om dessa killar. Hur fascinerande det är att man som tjej tycker att när han säger en komplimang - en bra sak, då kompenserar det upp ALLT det dåliga! 

"Ne men du äger en bit av mitt hjärta så du kommer alltid vara hjärtat" 11 december 2010.
Det är bland det sista han skrev till mig. Det tog slut i Juli, och i december skrev han detta. Och det var nog inte ens så mycket sanning bakom dessa ord. För att hålla mig kvar? Från det att det tog slut, tills att jag helt slutade svara när han skrev pendlade det väldigt mycket mellan att jag var helt underbar till att jag var den värsta som fanns i hela världen. Som att han testade olika strategier för att hålla mig kvar, för att få mig att reagera. Ibland var han snäll och gullig, ibland riktigt elak.

"hahahahahaha
sluta låta som en hjärnläkare du är inte det och kommer aldrig bli helelr,m du är skadat gods och det var du innan du träffa mig, det har din mamma fixat alla dina syskon är skadat gods, men kponstigt närdiin  mammas föräldrar var typ kusiner vad dom nu var.
och har inte mycket ilska fattar bara inte hur man kunde säga att man älskar en och sen göra ALLT du gjorde mot mig"
...
"ne men hon beter sig iaf som ett offer, och lala getter har hon inte hemma tanke på hur hennes syskon ärvarenda en av dem
eller s blev ni bara kraftigt hjärntvättade XD
ajja orka bry mig om dig, kunde inte blivit nå bättre än att det tog slut mellan oss, den horan du var som knullade runt och låssades att allt var frid och fröjd funkade inte för mig =)  
ändå =)"

Jag orkar inte leta åt en källa på detta nu, men jag har fått lära mig på alla möten där jag går att det är vanligt att män försöker isolera en från dels sina vänner och dels sin familj. Han skyllde ju alltid mycket på min mamma, även i Luleå skyllde han mitt beteende på min mamma. Mina vänner var det också fel på, och några slutade jag umgås med. Och jag slutade skriva med rätt många också. Men min mamma slutade jag aldrig prata med, han lyckades aldrig isolera mig från min familj. Han slutade helt enkelt aldrig vara ömsom varm, ömsom kall.

Misshandlaren växlar mellan våld och värme. Ingen misshandlare är misshandlare 24 timmar om dygnet. Eftersom förhållandet präglas av ömsom värme, ömsom våld hålls offret kvar i relationen. När misshandlaren beter sig snällt får kvinnan hopp om att allt ska förändras till det bättre, vilket får henne att stanna kvar. Själva misshandeln, som inträffar förr eller senare, bidrar till att sänka kvinnans självkänsla och självförtroende, vilket också gör att hon stannar kvar i relationen. Det känns med tiden alltmer omöjligt att bryta relationen, eftersom tanken på att klara sig själv och vara ensam känns omöjlig.
Taget från http://www.varningstecken.n.nu/verbal-misshandel

Det här är ett av de längsta inläggen jag har skrivit på väldigt länge, men det handlar om så mycket olika saker så det blev långt. Det tog lång tid att skriva, eftersom att jag emellanåt lyssnade på musik eller googlade information.

Innehållsförteckning:
* Omotiverad.
* Aldrig glömma dig
* Min älskling?
* Historierna
* Prolog
* Varningstecken:
* Födelsedagspresent
* Kloka ord
* Tycka om vs. gilla
* Brandi Carlile

Omotiverad
Det är så mycket lättare att må dåligt när man vet varför man mår som man gör. Även om det också är jobbigt. Nu är det inte bra, jag vet inte heller varför jag mår som jag gör. Känslorna som fyller mig just nu är bara: Tom, ensam och omotiverad. Omotiverad.. Visst har jag känt mig tom och ensam tidigare, men det var länge sen jag var så omotiverad som nu. Känslan har kommit smygande - måndag, tisdag och onsdag efter praktiken har jag bara farit hem och lagt mig i sängen och gjort ingenting, inte orkat göra någonting. Torsdag träffade jag Feffo och åkte sedan lastbil till Bureå. Igår kväll gjorde jag återigen ingenting. Jag vaknade tidigt imorse, eller tidigt för att vara mig - endast 7 timmars sömn. Kunde inte somna om. Har nu gjort ingenting i några timmar, lyssnat på musik. 

Aldrig glömma dig
Min älskling?
Jag har sagt att jag efter Luleå blivit bättre, blivit botad och fri. På många sätt är det nog så. Men innan Luleå ville jag inte riktigt ha en ny pojkvän, jag ville inte vara bunden till någon mer än vänskap. Förhållanden skrämde mig. Nu efteråt är det snarare tvärtom, jag saknar det. Jag vill kunna strunta i att göra några särskilda planer en helg för att jag vet att jag ändå har min älskling hemma som finns där.
"Har ingen att få krama, älska och pussa, men mamma säger att det går många fler bussar."

Historierna
Att skriva dessa små historier jag börjat med, det känns bra på något sätt. Dels kan de som vill veta få veta utan att jag måste berätta direkt till dem. Jag har fortfarande svårt att prata allvarligt om allt, jag säger som sagt allt på ett rätt skämtsamt sätt - bagitelliserar problemen. Jag vill inte klaga för direkt till någon annan, då känns det bättre att skriva här. Dessutom hoppas jag att jag genom min upplevelse kanske någon gång kan hjälpa andra. Självklart var det inte alltid dåligt, i början var det ofta rätt bra.

Som alla historier finns det en början, en prolog - vad som hänt innan första kapitlet skrivs.

Prolog
"Det var vår i luften när jag fick en vänförfrågan på facebook från en kille som jag visste vem det var men inte alls kände. På små ställen vet man ju som vem alla är - jag är från ett litet ställe. Han började snabbt skriva väldigt intensivt och ville ses. Jag minns att jag emellanåt gillade att skriva med honom för han var väldigt social och verbal, men jag kände inget behov av att träffa honom - jag hade ju kille. Visserligen hade jag andra killkompisar men jag hade nog någon konstig magkänsla ända från början att han ville inte bara vara min vän.
Tiden gick och det började närma sig student för min del, och festerna i Arvidsjaur blev allt vanligare att jag hamnade på. Vi höll till hos några killar i klassen som vi kallade för "sorsele". Det visade sig att deras lägenhet och hans hus var på samma gata, väldigt väldigt nära. Så en dag när det var lugnt hos "sorsele" träffade jag honom. Han sken som en sol, han var charmig, log hela tiden och visste precis vad han skulle säga. Han verkade så tjollrig och impulsiv, precis en sådan jag skulle vilja ha som vän!
Sommaren kom och jag började arbeta i Boliden, väldigt mycket. Jag tyckte att han blev lite för mycket och började dissa honom. Till slut gav han upp, slutade höra av sig. Under den sommaren sov jag ofta på soffan på jobbet eftersom att det var så långt att köra fram och tillbaka, så jag skrev mycket sms med kompisar under kvällarna där. Av någon anledning kom jag att tänka på honom igen, jag saknade att skriva med honom för att det var så roligt, han var så mycket socialare än alla andra! Så jag skrev ett sms "Du är ju inte helt verbalt inkompetent." Och då var det igång, han hade fått en inbjudan och denna gång gav han inte upp. Vi träffades och hade jätte trevligt, vi var vänner som spelade spel och hittade på tokigheter. Han skrev ofta saker som fick honom att tänka på mig, exempelivs: "Jag såg en bild på Eiffeltornet idag hos en kompis och då utbrast jag inför henne att Sofia har ju sovit under Eiffeltornet! Hon tycker att jag pratar om dig hela tiden."
Slutet av sommaren närmade sig och jag skulle snart flytta till Umeå för att plugga. Det tog slut med min dåvarande kille, då var distansen inget alternativ. Då fanns han där, han skulle hjälpa mig att flytta till Umeå, hjälpa mig att stå på egna ben. Han gjorde allt för mig, han satte mig främst. Han ville inte sova på nätterna, för han ville vara vaken och bara titta på mig, höra mig andas. Aldrig förr hade jag hört någon säga så, tänka så, runt mig. Han bekräftade mig, men jag var ändå fast besluten att bara vara vän med honom. 
Han skulle bara stanna tills nollningen började, hjälpa mig komma i ordning - att stå på egna ben. Sen skulle han bara stanna tills skolan började. Sen skulle han bara stanna och lära mig laga mat. Sen...."

Varningstecken:
Han säger att du är den enda kvinnan som har förstått honom och att du är den enda som har behandlat honom bra. Han sätter dig på en piedestal. Det kommer inte dröja länge förrän han säger att "du är precis som alla andra". Han kan även göra motsatsen: han kanske talar om sina tidigare partners på ett sätt som gör att du känner dig underlägsen och att du aldrig kan "nå måttet", vilket ger honom makt över dig.
Han attraheras av sårbarhet och väljer flickvänner som nyligen gått igenom en kris eller förlust av något slag. Han väljer kanske partners som är mycket yngre än honom. Han blir "räddaren". Han kan till och med "rädda" en kvinna som tidigare varit i ett våldsamt förhållande, bara för att göra samma sak som hennes tidigare partner gjorde.
Taget från varningstecken.n.nu

Födelsedagspresent
Jag har unnat mig själv en födelsedagspresent, sådant som jag inte skulle slösat så "mycket" pengar på till mig själv i vanliga fall. Men jag tänkte att jag fick ju en liten slant av Andreas och en uppmaning att unna mig själv någonting. Dessutom hade jag 30% födelsedagsrabatt på Guldfynd.


En klocka! Enligt Feffo gav den mig karaktär ;)

Kloka ord
Läste några kloka ord, ord som berörde mig, ord som jag vill dela med mig av:
"För att växa måste du vara beredd att låta din nutid och framtid vara helt olik ditt förflutna.
Din tidigare historia är inte ditt öde."

Tycka om vs. Gilla.
Jag tycker att det är starkare att få höra att någon gillar mig än tycker om mig. För mig är gilla ett starkare ord. Jag vet inte riktigt varför, men gilla känns mer intimt - starkare helt enkelt. Vad tycker ni?

Brandi Carlile
Jag vill avsluta med en textsnutt från en låt jag hörde i Pretty Little Liars. Jag gillade denna textsnutt:

So this is how the story went
I met someone by accident
That blew me away
That blew me away

It was in the darkest of my days
When you took my sorrow and you took my pain
And buried them away, you buried them away

And I wish I could lay down beside you
When the day is done
And wake up to your face under the morning sun

Idag började, åtminstone jag, inse att det snart har varit 14 gånger. Idag var möte nr 10. Våran grupp drar dock alltid över på tiden, men ändå har vi inte hunnit gå igenom alla teman som är meningen att man ska gå igenom. "Ni är väldigt verbala i den här gruppen." Så ledarna sa idag att nästa gång ska vi ta upp om vi ska ta en förlängning, utöka och ses mer än 14 gånger. Det kändes bra. Även om jag känner mig rätt bra nu efter Luleå, det känns inte alls som jag har lika mycket problem som jag hade tidigare, så är det så skönt att få komma dit. På något sätt är det skönt att prata om det som varit, ta del av andras historier. Dessutom händer det så mycket i de andras liv, saker som man inte vill missa, saker som man vill vara med på ett hörn - finnas där och stötta. Även om jag är en av de yngsta där känns det som att de inte gör någonting att det är så stor åldersskillnad mellan oss. Imorgon hade vi tänkt ses och äta lunch tillsammans vartefter vi hade ett ärende att ta itu med. Ärendet blev inställt och så även lunchen. Jag hade faktiskt sett framemot denna lunch, att få träffas utanför de väggar vi alltid samlas inom. Jag hoppas faktiskt att vi framöver kommer att träffas utöver dessa möten, med eller utan "ärende". För dessa människor har kommit att betyda så fruktansvärt mycket för mig!

Dagens historia var en som jag också "sett framemot". Det känns lite fel att uttrycka sig så, men man vill ju som ändå veta fastän det är hemskt. Precis som nyheter, människor vill veta om vad som händer i Japan och Libyen trots att det är hemskt. Som sagt, dagens historia.. Vissa hade man ändå fått en bild av innan man fick höra historian, men den här hade jag ingen aning var den skulle ta vägen. Det var en historia som sträker sig under många år, och framför allt efter att det egentligen var slut mellan paret i fråga. Åren efter breakup'et kantades av så fruktansvärt mycket hot. Jag kan inte ens tänka mig att måsta leva med den skräcken, men måsta bita ihop mycket på grund av att det är barn med i bilden.
Själv slapp jag ju ha barn med i bilden, dock är ju Dexter som mitt barn. Jag tror jag har skrivit om detta tidigare men jag säger det igen. Under tiden han var kvar här var Dexter rätt konstig, jobbig emellanåt. Och uppfödaren trodde nästan att han hade någon typ av "damp" där ett tag. När man skulle klippa klorna på honom blev han tokig. Man fick känslan av att han inte ville ligga på rygg för att han var tvungen att vakta gentemot gamlingarna (framför allt tjockisen). Men i efterhand har man väl mer eller mindre insett att det var kanske inte därför. Visserligen gillar väl inte Dexter när man klipper hans klor än idag, men han blir inte tokig. Kvinnan som berättade idag hon berättade i alla fall att hennes barn inte åt bra under första tiden, under tiden han var kvar. Dexter kurrade inte under tiden han var kvar här. Vissa katter kurrar väl inte så mycket, så vi tänkte att han kanske bara inte var en kurrare eller att han helt enkelt var för liten. Dagen jag lyckades bli av med honom minns jag hur vi gick och lade oss (oss = jag och Dexter) i sängen. Och han började kurra, och han kurrade högt! Han låg upp och ner och tårarna bara rann från hans ögon, så trött var han. Och han kurrade..
Dagens historia fick mig att än en gång tänka hur det hade kunnat bli om jag inte haft så tur. Att jag verkligen blev tagen på allvar och allt gick så snabbt. Hoten gentemot henne tog flera år innan det blev någonting av. För mig var det på en gång.

Bagitellisering, förminskning och normalisering. Egentligen bara olika ord för samma sak. Någonting som vi alla där upplevt/upplever. Vi tycker att våran egen historia inte är så farlig, när vi berättar den kan vi även gör det på ett skämtsamt sätt - för att få bort allvaret. Däremot när vi får höra de andras historia så blir vi förskräckta, illamående och många även arga.
Vi pratade även om skuld och skam. Anledningen att man inte väljer att prata om det inför nära och kära är oftast inte för att man är rädd att man ska bli ledsen. För många tänker att "Nej jag frågar ingenting, hon vill nog inte prata om det, det är nog för jobbigt." Men det är inte därför man inte vill prata om det. Det är just för att man lägger skuld på sig själv. Det jag framför allt känt är att, "det kanske inte är en så stor grej ändå, jag kanske överdriver." Just den här känslan att man är rädd att man överdriver, eftersom att man gång på gång fått det inpräntat att det är just det man gör, den känslan är svår att komma över. Jag har fortfarande svårt att för nya människor berätta på ett allvarligt sätt, utan att skämta lite om det, bagatellisera och förminska problemet - som om det vore som vilken annan händelse i livet som helst.


Denna lilla dunboll får mig verkligen att bli så glad, jag blir rofylld av att bara titta på honom. Han sitter vid dörren när jag kommer hem, han hör väl när jag kommer och går i trappen eller nå - han är alltid där och välkomnar mig. Även om han inte alltid vill mysa med mig, utan ibland bara vill busa, eller sitta en liten bit ifrån så är han som oftast i närheten av mig. Han har aldrig fått tvätta gamlingarna, men däremot brukar han tvätta mig, särskilt mina händer eller mina fötter. Det kittlas och rivs lite ibland men ack vad det känns bra - som en kärleksförklaring. Min lilla bäbis!

Jag är helt slut när jag kommer hem från praktiken på kvällarna, orkar knappt göra någonting. Jag ligger i sängen, framför datorn. Därav blev det så många blogginlägg igår. Det känns som bra att skriva "historier" på nå sätt. Eller vad tycker ni om dem?

Tack för kommenterarna förresten, det värmer!

"Alla gånger han blev arg på mig har flytit ihop till en enda gröt. "Det är inte våld så länge man inte slår" ringde ständigt i mina öron, eftersom det var vad han alltid sa. Jag är inte den som ofta gråter, men under detta knappa år med honom grät jag flera flera gånger. I efterhand har jag insett att jag grät inte för att jag var ledsen, jag grät för att jag var rädd. 
Jag minns särskilt en gång väldigt väl. Som vanligt var han arg över någonting som jag tyckte var fullkomligt onödigt att ens måsta diskutera. Till slut blev jag så less, men visste att jag skulle behöva agera snabbt om jag skulle ta mig därifrån. Så jag sprang, ut genom lägenhetsdörren och hörde hur han följde efter. Jag sprang ut genom ytterdörren och in i trappuppgången bredvid. Jag fortsatte min färd ner till källaren och sprang så långt jag kunde komma. Därefter sprang jag uppför alla trappor och satt mig längst upp i det trapphuset. Tårarna rann och jag hyperventilerade. Satt länge och försökte samla mig, sluta "hulka mig". Efter ett tag hade jag lugnat ner mig så pass mycket att jag kunde ringa en vän. Han hörde att någonting var fel, men jag sa inte vad det var, bara att jag ville ha någon att prata med ett tag. Jag satt där någon timme innan jag vågade gå tillbaka. Under denna tid fick jag väldigt många oliksinnade sms, vissa där han var arg, vissa där han vädjade.. När jag kom tillbaka hade han lugnat ner sig, som vanligt. Då var det lugnt.
Jag minns även sista gången han blev arg väldigt väl. Det vara bara en vecka eller två innan det tog slut. Ännu en gång, någonting ovästentligt han blev arg över. Jag minns att jag satt i sängen och gjorde någon skoluppgift på datorn. Det började med att han bara skrek på mig, och jag blev tyst. Orkade inte argumentera varken för eller emot, eftersom att det spelade ingen roll var jag sa - det skulle ändå vara fel. Det nästa jag minns är att det började flyga saker genom luften, först kläder och dylikt. Han kastade på mig, för att jag skulle reagera - säga någonting, men jag var tyst. Sedan kom katterna flygande emot mig, min älskade små bäbisar. Det var inte första gången han tog ut ilskan på katterna, men det var första gången han kastade dem på mig. Det var ungefär det enda som fick mig att reagera, när han skadade dem. Så när de började kastas, då reagerade jag. Tårarna började rinna men jag fortsatte göra mitt yttersta för att inte säga någonting, jag visste ju att det inte skulle hjälpa. Det var då han tog några steg framemot mig, höjde knytnäven och jag kände att "nu slår han mig." Jag har aldrig skakat till så mycket i hela mitt liv, och jag kipade efter luft redan innan slaget inträffat. jag gömde ansiktet i händerna för att åtminstone skydda mig lite. Men slaget kom aldrig istället började han skratta och sade "Jag hoppas du är rädd för mig, för det borde du vara!" Han gick därifrån och lämnade mig gråtande i sängen, att försöka göra klart skoluppgiften var lönlöst. Efter ett tag kom han tillbaka med en tallrik glass och gav till mig. Hur kunde han ens tro att jag ville äta glass just då? När jag inte ville ha blev han arg igen, men det var inte mer med det. Dagen efter var allt "bra" igen."

Han skrämmer dig när han blir arg. Han kan putta dig, säga vagt hotfulla saker, knuffa dig eller närma sig dig på ett hotfullt sätt. Han kan sparka i väggen eller slå sönder saker när han blir arg, ofta är det föremål som du tycker om eller själv äger. Detta ger budskapet "Se vad jag kan göra. Nästa gång är det din tur". Om ni grälar i bilen kan han köra farligt fort för att skrämma dig. Han kastar saker omkring sig i vredesmod. Han skyller sina handlingar på dig och menar att det var du som provocerade honom att göra det; hade han inte blivit så arg på dig hade han aldrig behövt ta till detta beteende.
Källa: varningstecken.n.nu

"Men du var väl kär i honom där ett tag?"
"Nej, men jag ville bli.."
"Haha, varför ville du bli det om du inte var det?"
"Jag visste att han skulle vara snäll mot mig.."
"Du menar.. att du ville bli kär i honom för att du visste att han inte skulle göra dig illa?"
*Nickar*
"Men Sofia..!"

Den här låttexten tycker jag är ganska passande. Att inte säga någonting utåt, utan bara le. Att om väggarna kunde prata.. Eftersom allt sker inom hemmets fyra väggar.

"Min tidigare tjej var inte bra, jag var ofta rädd för henne. Hon slog mig rätt ofta där på slutet. När jag gjorde slut blev hon tokig. Hon kom hem till mig och  kastade en stekpanna genom fönsterrutan. Ett tag senare började jag träffa en av hennes kompisar, vi fattade tycke för varandra. Hon var och hälsade på mig en helg och vi for ut för att köra skoter. När vi var några mil hemifrån frågade hon om inte hon kunde få köra, det fick hon. Innan jag riktigt hann reagera vad som hände var hon försvunnen, hon hade kört ifrån mig. Jag trodde först att hon skämtade, att hon snart skulle komma tillbaka efter mig. Men hon kom aldrig, så jag fick gå hem. Ett tag senare fick jag ett sms att jag skulle komma och träffa dem. Det var kväll och jag lånade en kompis cykel. När jag kom dit slet några killar ner mig från cykeln och misshandlade mig, cykeln som jag hade lånat av min kompis blev även den misshandlad. Både mitt ex och tjejen jag började träffat kom fram till mig efteråt. Mitt ex sa "Jag hoppas du tänker dig för innan du jävlas med mig igen." Därefter lämnade de mig där på marken. Jag gjorde ingen anmälan för att jag vågade inte. Men hon var verkligen ett psyko."

Han talar illa om tidigare partners och kan inte se att han gjort något fel i relationen. Allt är den före detta flickvännens fel. Han talar om tidigare partners på ett nedlåtande sätt, och kanske även hävdar att han blivit utsatt för misshandel av den före detta flickvännen. Detta är ett varningstecken, likaså om han berättar att den före detta partnern har ljugit genom att anklaga honom för misshandel. Försök i så fall att ta reda på den före detta partnerns version av historien. Han kan förklara ett eventuellt respektlöst beteende gentemot dig med att han själv blivit utsatt för misshandel. En man som verkligen skulle blivit misshandlad av en tidigare partner skulle dock inte utsätta sin nya partner för det han själv blivit utsatt för.
Källa: varningstecken.n.nu

I dagsläget tycker jag att denna historia är helt absurd. Och jag vet även att det är många delar av historian som jag inte alls minns. Det är verkligen skrämmande hur blind man kan bli, hur blåögd man kan vara.

Igår kväll var första gången med canasta på väldigt länge, men lika roligt som vanligt. Robin Bureå (jag titelerar han så för att kunna skilja på alla Robin) kom hit igår. Sen fick vi sällskap av Idah och Sankie ett tag på kvällen. Utöver Canasta hann vi även spela ett spel som heter Ombytta Roller, lite samma princip som kampen mellan man och kvinna, men jag tycker nästan det där var lite roligare! Det var mer frågor och inte lika enformigt.

För ett tag sedan rekommenderade syster en serie till mig "Pretty little liars". Det är en typisk tjejserie, kärlek och dramatik. Jag gillar den ändå, och har nu sett ikapp mig så har inga fler avsnitt att se förrän nästa sänds i USA. Jag fick för inte alls länge sedan frågan "Men är du annars mot killar nu efter allt som har hänt?" I början var jag det, jag kanske fortfarande är litegrann men inte vad jag är medveten om. Det känns som att jag är tillbaka, jag lever igen. Ärren finns kvar, viss nojja även så - låser dörren direkt och kan kolla flera gånger så att den verkligen är låst. 

Jag har återigen börjat tänka på att skriva min bok. Tänk om man kunde ta semester från verkligheten ett tag och bara skriva, inte känna sig tvingad att göra allt som man faktiskt gör nu för tiden. Och att skriva, det känns som att det blir bättre i jag-form, mer effektfullt.

"Mobilen vibrerar och jag slänger mig över telefonen för att se om det är från just honom, det är det. Orden som lyser tillbaka mot mig får mig att känna mig just det, lycklig. "Att hälsa på dig var det bästa jag gjort på länge. Fan vad du gör mig lycklig." Jag ler för mig själv när jag sitter och tänker tillbaka på när vi sågs. Känslan av någon sorts "träningsvärk" i kinderna efter att ha lett så mycket. Att vad man gör med denna person görs med ett leende på läpparna. Jag log än en gång och hörde hur hans ord ringde i mina öron "Hur kan du göra mig så lycklig?" Mina tankar stördes av ett ännu ett sms från honom "Lycklig vad ordet ja.." Jag fick ännu en minnesbild av hur det var när han var här. När jag stod och plockade in disken sa han som taget ur luften "Hur kan du vara så söt?" När jag såg på honom och ifrågasatte vad detta uttalande kom ifrån blev han gernerad, tittade ner i mobilen och försökte slingra sig från att svara. Som att det inte varit meningen att säga det högt. Att man är söt har man fått höra förr, men det här var på ett annat sätt. Så genuint - äkta. När jag låg i hans famn på väg att somna in var de sista orden jag hörde från honom "Jag kommer nog inte sova så mycket inatt, jag vill åtminstone inte det. Jag vill att den här studen ska vara så länge som möjligt." Det var inte mer än så, en tjej som somnar i en killes famn. Ingen sexuell anspelning, inte ens en puss utbyttes. Vänskap är vad relationen skulle kallas, men ack vad fint det var."

Närhet, det är fint. Är det närhet från en kär vän eller från en kärlek - det är ändå närhet. Men visst känns det bra när man har den känslan, av att vara fullkomligt trygg och lycklig i en annan människas famn.
En annan historia, som är helt annorlunda tänkte jag nu dela med mig av.

"Jag kom hem som vilken annan dag som helst. Min kille vara hemma men det kändes som att det var någonting som låg i luften och pyrde. Jag låtsades inte om detta, intalade mig själv att jag inbillade mig. Jag gick in i sovrummet till min bärbara dator och han följde efter. På något sätt började en diskussion som sakta men säkert utvecklades till ett gräl. Det spelade ingen roll vad jag sa, det var ändå fel. Höll jag med honom och bad om ursäkt då blev han arg eftersom då hade han ju rätt i sina anklagelser. Sade jag emot blev han arg för att - just det, jag sa emot. Våra gräl var alltid på samma sätt, och jag att när han var så här spelade det ingen roll vad jag sa, så jag valde att bli tyst. Tyvärr innebar min tystnad ännu mer ilska från honom "varför svarar du inte när jag pratar med dig?!" Det var inte lönt att svara, det insåg jag. Så jag fortsatte att vara tyst. Efter ett tag orkade jag inte längre höra alla dessa pikar från honom och ställde mig upp för att gå ut ur lägenheten, bara så att vi fick vara ifrån varandra tills han hade lugnat ner sig. Jag gick med snabba kliv mot lägenhetsdörren och hann precis ta i handtaget när jag slungades bakåt i en väldig fart. Mitt huvud slog i golvet och jag jämrade mig. Jag blev förflyttad in i sovrummet där han stängde dörren och höll mig instängd. Jag var inte längre tyst vid denna tidpunkt, jag kunde inte hålla mig från att säga min åsikt, jag tyckte inte att det var okej att behandla någon så här. Han brydde sig inte. Jag hotade om att ringa polisen men det enda han sa var "gör det då!" Jag tog upp mobilen och slog 112, tryckte på grön lur, men innan det hann gå fram en signal la jag på. Vad skulle jag säga? Exakt samma tanke tänkte han. "Nej precis, vad skulle du säga till dem!" Det kändes som att man kan inte ringa till polisen för att man blir instängd i sitt eget sovrum. Så här i efterhand har jag insett att det kan man faktiskt göra, det heter så fint som olaga frihetsberövande. Jag minns att jag grät där jag satt hopkrupen på golvet. Tårarna rann och sen minns jag inte mer. Jag minns inte hur det slutade, hur jag till slut gjorde för att få komma ut. Men jag minns känslan när jag drogs bak på golvet - hur ont det gjorde i huvudet, och jag minns skräcken när jag var instäng i sovrummet - så rädd att jag ville ringa polisen."

Så var då detta sanna historier eller bara påhitt från min sida för att jag gillar att skriva? Om det är sanna historier, är det då mina eller är det någon annans som jag endast återberättar? Den som lever får se.


Varför ska man vara rädd för dammsugare bara för att man är katt?

Idag har varit en lite konstig dag för mig hela dagen, jag har haft en konstig känsla över mig. Kanske har jag bara varit trött? På lunchen pratades det om djur och att någon varit tvungen att avliva sin hund nyligt. De hade velat göra det hemma på gården där hunden var trygg. Hunden var gammal och nästan döv, hade tidigare i sitt liv "arbetat" med att valla får. Så de tog in honom till fåren och la honom så han fick titta på dem när de sköt honom. Jag som aldrig brukar gråta var väldigt nära gråt där faktiskt, och jag vet inte varför.

Dagens möte drog över på tiden väldigt mycket, men det är väl inget ovanligt heller. Det gör mig inte heller någonting, jag trivs bra där. Nästa vecka ska vi träffas utöver onsdagen, vi ska även träffas och äta lunch på stan osv.
Dagens berättelse var lång, och inte konstigt heller med tanke på under hur många år det pågått. Har ni någon gång känt er.. Jag vet inte vilket ord jag söker här ens, inte riktigt stolt, utan snarare priviligerad och rörd, att någon känner sådan tillit till en att de kan öppna sig. Att någon kan öppna sig för just dig/er, någonting som denna människa aldrig gjort förut. Så kände jag idag. Som vanligt så grät jag inte, men jag var nära. Egentligen inte för alla hemskheter som även hänt här, utan just för att jag var så rörd att få ta del av denna berättelse.
Jag fick idag höra om en man vars ledord alltid var antingen "Jag ångrar ingenting" eller "Gjort är gjort". Många av oss kan medge att det är mycket vi inte minns, att det är många saker som kommer eftersom, minnen som kommer tillbaka.

Tre ord "Projicering, förträngning och förnekelse."
Förträngning - Helt enkelt att man trängar bort det som är jobbigt så att det inte längre finns. För att orka fortsätta. Man förstår inte heller att det faktiskt har hänt det som har hänt. "En människa som får diagnosen cancer kan använda bortträngning för att orka fortsätta sitt liv. Personen vet alltså inte att den har cancer. Diagnosen kan behöva upprepas många gånger innan informationen tas emot och finns kvar i medvetande."
Projicering - "Att lägga över förbjudna känslor och egenskaper på andra. Denna försvarsmekanism är oftast i själviska syften för att kasta bort skulden från oss själva genom att beskylla någon annan för det vi själva egentligen är. Exempelvis - Lisa säger att Anna är så elak jämt, fast i själva fallet så är Lisa elak." I makt och kontroll förhållande för man ofta höra hur dålig man är, hur elak man är, fastän man egentligen aldrig gör någonting fel själv.
Förnekelse - "Individen kan förneka farorna från yttervärlden när de blir allt för påfrestande. Vid förnekelse är personen medveten om problematiken, men vill inte veta om det. Till skillnad från bortträngning där personen inte är medveten om den. Man låtsas helt enkelt som ingenting har hänt." Jag tänker lite på hur fulla människor alltid säger "Det man inte minns har inte hänt." Många gånger minns de faktiskt vad som hänt, men skyller på alkoholen för att slippa "veta" om det. På så sätt tänker jag mig förnekning, att man vet vad som har hänt men man vill inte veta vid det, då känns det enklare att helt förneka det.

En sak jag tänkte på idag när jag kom dit och möttes av dessa välbekanta ansikten var att, vad vi alla har ändrats. När jag kom dit var jag väldigt tyst och hade inte alls kommit över någonting som hänt. Vissa hade inte riktigt koll var deras känslor till deras "män" låg. I början var alla tysta, det var allvarligt och osäkert. Nu när jag kommer dit känner jag värme från dessa ansikten. När vi ser varandra skiner vi upp. Även om vissa brottas med depressioner eller utbrändhet, så känner jag ändå att det är någonting som har ändrats. Jag skulle vilja påstå att de flesta av oss går med lättare steg. Jag känner mig betydligt starkare, dels att jag varit i Luleå tror jag gör mycket, men även att jag fick tömma ur mig allt förra gången, berätta hela min historia i ett svep.

Förresten har jag börjat med en kategori här på bloggen som heter "Min resa" där jag ska försöka samla alla inlägg som har någonting med just "Min resa" att göra. Ska framöver fixa så att man lättare kan hitta dit också, men har inte tid nu.

Jag avslutar dagens inlägg på samma sätt som dagens berättelse avslutades:
Dum spiro, spero – "Så länge jag andas, hoppas jag"

Idag var första riktiga dagen på praktiken. Sjukdom härjar hos personalen där så det var stressigt för de som jobbade att hinna med allt. Jag var lite utöver i början, men fick sedan gå med undersköterskorna på avdelningen för att känna mig lite hemma där. Jag tycker att det är ett bra upplägg faktiskt, dels så blir man inte så främmande för personalen och dels får man träffa de boende lite, även om man inte hinner träffa alla.

Känns som ett bra ställe åtminstone. Och jag gillar klockan jag har på tröjan, som jag fick av "kusin" Andreas i julklapp. Det ser som fint ut, och man kan ha koll på tiden utan att ta fram mobilen.

Men okej, onsdag igen och det var ett givande möte för mig. Jag känner mig som en helt annan människa sen vi var i Luleå och det blev klart allting - jag blev fri. Jag kan nu prata öppet om det, jag börjar komma ihåg mer och mer saker som har hänt eftersom.
Det är som att jag äntligen har lyckats sno nyckeln av vakten (han) till en dörr som nu är öppen, som att jag lyckats ta mig in genom dörren och låst från insidan - omöjligt för vakten att komma dit. Och nu när vakten är utlåst kan jag äntligen gå igenom det som varit.

Idag var första gången på väldigt länge som vi var fulltaliga - alla var där. Det kändes verkligen som en bra dag att få berätta sin historia. Många andra där har beskrivit hur de har haft svårt att sova dagen innan, hur de har grubblat hur de ska berätta, hur de ska lägga upp det osv. Jag har inte alls funderat. Jag somnade snabbt igår kväll och sov gott inatt. När jag kom dit hade jag den föreställningen att jag inte hade varit med om så mycket, som att min historia skulle gå väldigt snabbt att berätta.

Tänk er att jag varit som en väldigt stor vätskefylld boll med ett yttepyttelitet hål i sig. Det har sakta droppat lite grann, men inte mycket. Idag var det som att skära hål på denna boll och allt innehåll rann bara ut, endast lite fukt kvar på väggarna nu. Jag pratade och pratade och pratade. Att berätta från början till slut fick även mig att inse att det har faktiskt varit mycket, mycket som inte alls är okej. Ibland har när man funderat har man undrat om man kan ha överdrivit vissa delar för sig själv, för att såå allvarligt kan det ju inte ha varit - han sa ju att det inte var så allvarligt? Men nu idag, jag berättade bara exakt som det varit, varken mer eller mindre - och det är inte okej! Att berätta på detta sätt helt från början till slut har jag inte tidigare gjort, utan det har fått komma lite pö om pö. Det kändes faktiskt väldigt bra att få göra det för en gångs skull!

När jag kom dit idag trodde jag att min historia skulle gå snabbt att berätta, men den tog tid. Och det var inte ens allt..

Jag mår verkligen bra av denna grupp! Jag trivs med dessa människor, jag har förtroende för dem. Jag är så glad att jag har börjat där, det är värdefullt för mig, DE är värdefulla för mig.

Som jag tidigare nämnt har jag verkligen börjat fundera på ett liv efter denna bergochdalbana som varit - ett nytt förhållande. Någon som får mig att må bra.


Någon att ta hand om, någon som tar hand om mig..?

I could be the one
Give you all my love
Forget what he has done to you
I'm here now
Open up to me
Love will set you free
If ever you believe it
Please believe in me

Jaa, jätte smart grej men... den ska väl passa också? Min toastol är felskapt, det är inte okej. Jag hade verkligen sett framemot att kunna lära Dexter att gå på människotoa. Så vad ska man göra med det nu, skicka tillbaka känns ju jätte tråkigt? Om någon skulle kunna "förstöra" den lite så att den skulle passa skulle jag bli glad!

Dagen har bestått av shopping på stan med syster och sen har vi ätit mat och sett "How Do You Know" med Billy. Det var faktiskt en inte alls särskilt bra film må jag säga. Ingen särskild handling. Den mest komiska eller tragiska kommentaren var:
- Hur vet man att man är kär?
- Well, jag vet det när jag börjar använda kondomer när jag är med andra.
- . . . OMG, jag är kär!

Imorgon börjar praktiken på riktigt så jag hoppas på en bra dag. Dock måste jag börja praktiken med att gå tidigare. Onsdag imorgon igen och dags för ett nytt möte. Imorgon är det min tur att berätta min historia, och jag har inte alls förberett mig. Tror inte jag ska göra det heller, det får komma som det kommer.
Råkade hitta ett kort jag fått av honom där orden "Tack att du står ut med mig." lyste längst upp mot mig. Det var många tankar som väcktes av bara dessa små ord. 
Som jag tidigare nämnt så är det mycket jag inte minns från denna tid, mycket som jag förträngt. I och med att läsa detta kort kom jag ihåg mer saker. Som att ibland var det nästan som att han var medveten om hur fel hans beteende var, men det var väldigt sällan. Eller så var det en väldigt bra fasad. När han skrev dessa ord kan han kanske ha haft den känslan?
"Misshandlaren växlar mellan våld och värme. Ingen misshandlare är misshandlare 24 timmar om dygnet. Eftersom förhållandet präglas av ömsom värme, ömsom våld hålls offret kvar i relationen. När misshandlaren beter sig snällt får kvinnan hopp om att allt ska förändras till det bättre, vilket får henne att stanna kvar. Själva misshandeln, som inträffar förr eller senare, bidrar till att sänka kvinnans självkänsla och självförtroende, vilket också gör att hon stannar kvar i relationen. Det känns med tiden alltmer omöjligt att bryta relationen, eftersom tanken på att klara sig själv och vara ensam känns omöjlig." Taget från www.varningstecken.n.nu.

Fredag var jag med Thomas och ett par som han känner. Vi åt middag på allstar, vilka mega portioner det var där! Sedan for vi hem till Thomas och såg svärdet i stenen, disney är verkligen bra filmer :p

Idag har det varit fullt upp. Beachvolley på morgonen och sen har vi snurrat runt på affärer. Jag har hunnit slösa pengar på kattmat från djurmagazinet, storhandling på Ica maxi och en morgonrock från jysk.

Hade fått en kommentar från en blogg som jag genast fann väldigt intressant: Min svarta låda. På denna blogg hittade jag en sida som jag haft svårt att sluta läsa på - http://www.varningstecken.n.nu

Visserligen kan ni läsa själva på denna sida, men jag känner att jag vill ta upp vissa saker, de saker som jag kan relatera till starkast.

"De flesta misshandlare är väldigt charmiga och uppvaktande i början av relationen. Men varningstecknen finns där, om man bara vet vad man ska fokusera på."
Som jag tidigare sagt är ett genomgående tema för alla oss på gruppen att han i början var så charmig. Man tyckte själv om honom och hela ens omgivning tyckte om honom. Ingenting var ju fel?

Sjunde gången och nu är det halvvägs. Idag kändes det bra. Jag fick berätta om i måndags och vi skrattade! Även om det har känts som en lättnad att berätta för vännerna kändes det faktiskt nästan bättre att få berätta där för de andra där. Det känns verkligen som en vinst, och känslan är så obeskrivlig.

Det är meningen att vi alla som är där ska få chans att berätta vår historia. Förra veckan berättade en som varit utsatt för sådant fruktansvärt fysiskt våld att man inte trodde det var sant. Hon som berättade idag var mer utsatt för det psykiska våldet. Googlade "psykiskt våld" och fick upp följande:

"PSYKISKT VÅLD

Precis som fysiskt våld kan psykisk misshandel se olika ut. Det kan handla om att bli hotad och skrämd med fysiskt våld eller att bli förnedrad och tvingad till kränkande handlingar.

Att ständigt bli kränkt med ord är också psykisk misshandel. Till exempel att bli kallad hora, ful, oduglig eller dum i huvudet om och om igen. Den typen av psykisk misshandel kan vara svår att se eller sätta ord på. Att jämt bli kritiserad och ifrågasatt av sin partner kan göra att man bryts ner och tappar självförtroendet.

Psykiskt våld kan vara att bli isolerad från omvärlden av sin partner. Att man inte får utöva sina intressen, röra sig fritt utanför hemmet eller umgås med släkt och vänner. Eller att man blir förlöjligad, blottad eller förtalad inför andra av sin partner.

Psykisk misshandel kan också vara hot – eller andra destruktiva handlingar – mot barn, husdjur, ägodelar och ekonomi. Det kan även innebära att man blir hindrad att göra saker som att äta, tvätta sig, sova eller att få den sjukvård man behöver."

Oj, det här är helt klart rekord. Idag har hittills 101 st besökt den!

Idag har jag gått runt i dvala, inte riktigt varit trött men ändå helt utmattad. Jag har inte varit mitt vanliga jag. Har fått förfrågningar varför jag är så tyst. Men det finns ingen anledning, jag är bara helt slut, jag måste få vila ikapp. Det har varit så mycket som legat och tryckt, som jag antar vissa delar fortarande ligger och trycker.

Även om det är skönt att inte ha några direkta band till honom längre så känns det på något sätt ändå konstigt. Att inte kunna ha kontakt med sitt ex överhuvudtaget, någon som man lagt ner så mycket kärlek och tid på. 

Men här avslutar vi detta kapitel och börjar på nästa. På tal om det, vad kul det skulle vara att fortsätta på min bok!

Natten kantades av mardrömmar. Jag vaknade och obehagskänslan var påtaglig. När jag lyckades somna om drömde jag i princip samma sak. Det fanns aldrig någonting jag kunde göra i drömmen, men jag var lugn och sansad hela tiden. Jag var inte riktigt rädd när jag vaknade som jag tidigare varit, utan det var mest obehagligt. Därför valde jag att ta sovmorgon. Sitter och samlar kraft att gå till skolan nu strax.


Som många vet har jag meste killkompisar, och trivs faktiskt bra med det. Men som jag skrev till Sofia B häromdagen: "Det är roligt att vara med dig och lätt att prata med, trots att du är tjej." ;)

Att göra slut med någon är aldrig bara enkelt. Det är ändå en person man har lagt ner både känslor och tid på. När man ändå känner att det inte fungerar måste det ta slut. Sen finns det bra och dåliga breakups. Mitt senaste var det sistnämnda. När någon inte kan acceptera att det är slut utan att man måste "lura" bort denna personen..

Efter ett dåligt breakup följer ofta dramatik, så även i detta fall. Att ha tappat räkningen på så många myndigheter man varit i kontakt med känns som ett rätt tydligt tecken på att det varit på tok för mycket. En av dessa myndigheter har varit kronofogden. När ett skuldebrev är skrivit och pengarna ändå inte återbetalas, då måste man be om hjälp. Men att ge någon pengar fastän man egentligen är skyldig, det vill man oftast inte, så det skrevs en överklagan. Det är detta som till slut resulterat att jag även kom i kontakt med tingsrätten, där jag spenderat dagen. Tyvärr var det ända borta i Luleå, men det må så vara.

Jag var den så kallade yrkanden och den svaranden. Vi fick båda berätta våran sida av historian. Jag höll mig saklig och konkret, jag sa ingenting när det inte var min tur att prata. Ibland kunde jag inte ens hålla mig från att småle över saker som sades, men jag lämnade inga invändningar när det inte var min tur att tala. Ordföranden var en väldigt lättsam människa. Efter att ha hört bådas version lutade han sig tillbaka och sa att för att slippa att detta ska bli en riktig rättegång är det bästa förlikning, alltså att vi kommer överens om hur vi ska göra.

I slutändan bestämdes att innan 1 april ska han ha betalat halva summan av det som stod på skuldebrevet. Även om jag inte får tillbaka alla pengar, det är bara pengar. I och med att detta klubbades fick jag ett avslut, ett stopp. Nu kommer det inte att bli någonting mer, inga nya händelser utan jag kan fokusera på att bearbeta det som var, det som jag fortfarande inte riktigt har kunnat förstå. Även om jag fällde en tår när det var över och jag fick krama om mina älskade vän Thomas och min kära mor som var där och stöttade mig så kändes det bra. Jag tror nästan att jag grät av lättnad, för att jag släppte efter och kände att nu är det över. Det har varit en lång och hård väg hit kantad med saker som jag knappt visste fanns innan. Men jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa andra genom att dela med mig av min erfarenhet. Att jag har lärt mig att se i ett större perspektiv. Jag har växt otroligt mycket som människa sedan i somras, jag har blivit den jag vill vara.

På onsdag ska jag berätta för de andra i gruppen om hur jag har tagit mig förbi, att jag har blivit fri. Jag har hittills varit rätt stängd med vad som faktiskt har hänt eftersom att allt legat kvar i luften, jag har inte velat säga för mycket. Likaså till dem runtikring mig. Har någon frågat, visst svarar jag till viss del men kanske inte fullt ut. Egentligen tycker jag inte att det gör någonting att folk vet, men jag vill inte vara den som "wainar" - den man ska tycka synd om.

Jag får ut väldigt mycket av att kunna skriva av mig så här i bloggen. Det är personligt utan att vara alltför utelämnande. Jag mår bra av det. Kanske för att då kan jag "waina" lite, utan att riktigt waina inför någon speciell. För er som vill fortsätta följa min resa kommer jag att uppdatera efter onsdagsmöterna framöver också. Även om någonting annat händer eller att jag bara får för mig för att delge någonting. I övrigt kommer det att stå om mitt vanliga liv, för jag har ju faktiskt ett sådant också. Ni är några läsare som följer mig nu, och ni får gärna fortsätta följa med mig. Tack för att ni läser!

Sen vill jag avsluta med ett särskilt tack återigen till Thomas som körde mig dit och mamma som körde hemifrån och dit bara för att vara med mig. Jag hade inte klarat dig lika bra ensam. Även om jag gjorde allt själv, så kändes det att jag hade stöd av att de bara satt där. Det kändes även som jag hade stöd från andra håll, de som visste vad som väntade idag 13.30.

Men nu är det över, jag är äntligen fri!

Dagens historia innehöll både psykiskt och fysiskt. Det psykiska är som ett genomgående tema hos alla; det är det som är svårast att förklara, det är det som finns kvar även när han är borta, det som är svårast att bevisa - även för sig själv. Man får så många gånger höra att man inbillar sig, att man överanalyserar och överdriver att man till slut börjar fundera om det kanske är så? Det fysiska, det försvinner när han försvinner, det är lättare att komma över även om man kan vara helt sönderslagen, det är lättare att bevisa.
Dagens historia innehöll så fruktansvärt mycket fysiskt. I början fick hon också höra orden "Det är inte våld så länge man inte slår." Att möbler flög runt i huset efter en det var inte våld. Detta eskalerar ofta till någonting värre, till nävar. När man två gånger blir inlagd på sjukhus på grund av misshandel av den som sägs älska en, då är det någonting som inte är rätt. När man ger sig på barnen, både psykiskt och fysiskt, då är det någonting som inte är rätt. När man ska ha sex i utbyte för att dammsuga lägenheten, för att låta någon gå ut och träffa någon, för att skjutsa barnen någonstans - då är det någonting som inte är rätt!!

Det sägs att sådana mäns beteende eskalerar mellan varje förhållande, att det bara blir värre och värre. Det kan börja med "bara" psykiskt våld, övergå till fasthållningar för att sedan sluta med slag. Jag fick tidigt höra att "Men Sofia, du vet väl att det är så där kvinnomisshandel börjar?"

Jag sa inte så mycket idag egentligen. Jag öste ur mig det jag ville säga redan i början. Vi skrattade åt att jag brutit ihop bara för att Dexter inte ville mysa med mig. Sen var jag egentligen ganska nöjd. De förstod min oro, och vi får se vad som händer. Jag satt mest och lyssnade idag. Det må vara hemska historier man får höra, sådant man inte tror kan hända, men det är ändå på något sätt intressant. Jag är en sån som ändå vill veta.
Det jag satt och grubblade över i slutet var hur hemskt det måste vara även för barnen. Jag kan inte ens tänka mig in i en sådan situation att bli misshandlad av sin far under sin uppväxt. Min pappa är så lugn och fin, det är få gånger han ens höjt rösten.

Just nu känner jag mig bara helt utmattad. Det var skönt att få vara där idag, det var det absolut. Men nu är jag helt knäckt. Det är som att någonting har lättat från mina axlar, trots att jag satt mest tyst. Så nu tror jag och hoppas att jag kommer kunna sova gott inatt.

Har även varit ner på stan en sväng, träffat Feffo, fixat inför min outfit på fredagens sittning, ätit på Black Country Kitchen (uppe på Åhléns). Om det är någon som inte ätit där så rekommenderar jag det varmt. Dels brukar han ha bra dagens lunch, men hans ceasarsallad är helt fantastisk. Dessutom har han så skön personlighet, och är verkligen mån om sin kunder. Så ska ni äta på stan, gå dit istället - det är värt det =)

Jag for hem från skolan, jag mådde konstigt. Känslan av att må illa utan att vara illmående, att känna ett tryck i huvudet utan att ha huvudvärk, att känna sig spyfärdig utan att vara nära att spy, att känslan av att svimma finns där men man svimmar inte. Att helt enkelt känna ett obeskriviligt obehag i kroppen, det händer mig ibland, det hände idag. Två gånger har det resluterat att jag har svimmat, oftast är det bara nära. Men när den där känslan har kommit, så försvinner den som inte.

Jag är en sån som inte tycker att det är alltför kul att ringa utan föredrar att skriva. Igår morse hade jag samlat kraft att äntligen ringa ett nödvändigt samtal, men då fick jag som svar att "återkommer imorgon." Dock ringde denna person upp på kvällen, så vissa saker har blivit klarare. Jag har nog inte riktigt tagit in det, har inte riktigt orkat. Jag tänkte att imorgon, då är det onsdag, då kan jag göra det. 

Det här inlägget lät rätt deprimernade men det var inte tanken. Jag mår bara fysiskt inte jätte bra