ninasofiaeklund

Att göra slut med någon är aldrig bara enkelt. Det är ändå en person man har lagt ner både känslor och tid på. När man ändå känner att det inte fungerar måste det ta slut. Sen finns det bra och dåliga breakups. Mitt senaste var det sistnämnda. När någon inte kan acceptera att det är slut utan att man måste "lura" bort denna personen..

Efter ett dåligt breakup följer ofta dramatik, så även i detta fall. Att ha tappat räkningen på så många myndigheter man varit i kontakt med känns som ett rätt tydligt tecken på att det varit på tok för mycket. En av dessa myndigheter har varit kronofogden. När ett skuldebrev är skrivit och pengarna ändå inte återbetalas, då måste man be om hjälp. Men att ge någon pengar fastän man egentligen är skyldig, det vill man oftast inte, så det skrevs en överklagan. Det är detta som till slut resulterat att jag även kom i kontakt med tingsrätten, där jag spenderat dagen. Tyvärr var det ända borta i Luleå, men det må så vara.

Jag var den så kallade yrkanden och den svaranden. Vi fick båda berätta våran sida av historian. Jag höll mig saklig och konkret, jag sa ingenting när det inte var min tur att prata. Ibland kunde jag inte ens hålla mig från att småle över saker som sades, men jag lämnade inga invändningar när det inte var min tur att tala. Ordföranden var en väldigt lättsam människa. Efter att ha hört bådas version lutade han sig tillbaka och sa att för att slippa att detta ska bli en riktig rättegång är det bästa förlikning, alltså att vi kommer överens om hur vi ska göra.

I slutändan bestämdes att innan 1 april ska han ha betalat halva summan av det som stod på skuldebrevet. Även om jag inte får tillbaka alla pengar, det är bara pengar. I och med att detta klubbades fick jag ett avslut, ett stopp. Nu kommer det inte att bli någonting mer, inga nya händelser utan jag kan fokusera på att bearbeta det som var, det som jag fortfarande inte riktigt har kunnat förstå. Även om jag fällde en tår när det var över och jag fick krama om mina älskade vän Thomas och min kära mor som var där och stöttade mig så kändes det bra. Jag tror nästan att jag grät av lättnad, för att jag släppte efter och kände att nu är det över. Det har varit en lång och hård väg hit kantad med saker som jag knappt visste fanns innan. Men jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa andra genom att dela med mig av min erfarenhet. Att jag har lärt mig att se i ett större perspektiv. Jag har växt otroligt mycket som människa sedan i somras, jag har blivit den jag vill vara.

På onsdag ska jag berätta för de andra i gruppen om hur jag har tagit mig förbi, att jag har blivit fri. Jag har hittills varit rätt stängd med vad som faktiskt har hänt eftersom att allt legat kvar i luften, jag har inte velat säga för mycket. Likaså till dem runtikring mig. Har någon frågat, visst svarar jag till viss del men kanske inte fullt ut. Egentligen tycker jag inte att det gör någonting att folk vet, men jag vill inte vara den som "wainar" - den man ska tycka synd om.

Jag får ut väldigt mycket av att kunna skriva av mig så här i bloggen. Det är personligt utan att vara alltför utelämnande. Jag mår bra av det. Kanske för att då kan jag "waina" lite, utan att riktigt waina inför någon speciell. För er som vill fortsätta följa min resa kommer jag att uppdatera efter onsdagsmöterna framöver också. Även om någonting annat händer eller att jag bara får för mig för att delge någonting. I övrigt kommer det att stå om mitt vanliga liv, för jag har ju faktiskt ett sådant också. Ni är några läsare som följer mig nu, och ni får gärna fortsätta följa med mig. Tack för att ni läser!

Sen vill jag avsluta med ett särskilt tack återigen till Thomas som körde mig dit och mamma som körde hemifrån och dit bara för att vara med mig. Jag hade inte klarat dig lika bra ensam. Även om jag gjorde allt själv, så kändes det att jag hade stöd av att de bara satt där. Det kändes även som jag hade stöd från andra håll, de som visste vad som väntade idag 13.30.

Men nu är det över, jag är äntligen fri!