Skrämd
Jag minns särskilt en gång väldigt väl. Som vanligt var han arg över någonting som jag tyckte var fullkomligt onödigt att ens måsta diskutera. Till slut blev jag så less, men visste att jag skulle behöva agera snabbt om jag skulle ta mig därifrån. Så jag sprang, ut genom lägenhetsdörren och hörde hur han följde efter. Jag sprang ut genom ytterdörren och in i trappuppgången bredvid. Jag fortsatte min färd ner till källaren och sprang så långt jag kunde komma. Därefter sprang jag uppför alla trappor och satt mig längst upp i det trapphuset. Tårarna rann och jag hyperventilerade. Satt länge och försökte samla mig, sluta "hulka mig". Efter ett tag hade jag lugnat ner mig så pass mycket att jag kunde ringa en vän. Han hörde att någonting var fel, men jag sa inte vad det var, bara att jag ville ha någon att prata med ett tag. Jag satt där någon timme innan jag vågade gå tillbaka. Under denna tid fick jag väldigt många oliksinnade sms, vissa där han var arg, vissa där han vädjade.. När jag kom tillbaka hade han lugnat ner sig, som vanligt. Då var det lugnt.
Jag minns även sista gången han blev arg väldigt väl. Det vara bara en vecka eller två innan det tog slut. Ännu en gång, någonting ovästentligt han blev arg över. Jag minns att jag satt i sängen och gjorde någon skoluppgift på datorn. Det började med att han bara skrek på mig, och jag blev tyst. Orkade inte argumentera varken för eller emot, eftersom att det spelade ingen roll var jag sa - det skulle ändå vara fel. Det nästa jag minns är att det började flyga saker genom luften, först kläder och dylikt. Han kastade på mig, för att jag skulle reagera - säga någonting, men jag var tyst. Sedan kom katterna flygande emot mig, min älskade små bäbisar. Det var inte första gången han tog ut ilskan på katterna, men det var första gången han kastade dem på mig. Det var ungefär det enda som fick mig att reagera, när han skadade dem. Så när de började kastas, då reagerade jag. Tårarna började rinna men jag fortsatte göra mitt yttersta för att inte säga någonting, jag visste ju att det inte skulle hjälpa. Det var då han tog några steg framemot mig, höjde knytnäven och jag kände att "nu slår han mig." Jag har aldrig skakat till så mycket i hela mitt liv, och jag kipade efter luft redan innan slaget inträffat. jag gömde ansiktet i händerna för att åtminstone skydda mig lite. Men slaget kom aldrig istället började han skratta och sade "Jag hoppas du är rädd för mig, för det borde du vara!" Han gick därifrån och lämnade mig gråtande i sängen, att försöka göra klart skoluppgiften var lönlöst. Efter ett tag kom han tillbaka med en tallrik glass och gav till mig. Hur kunde han ens tro att jag ville äta glass just då? När jag inte ville ha blev han arg igen, men det var inte mer med det. Dagen efter var allt "bra" igen."
Han skrämmer dig när han blir arg. Han kan putta dig, säga vagt hotfulla saker, knuffa dig eller närma sig dig på ett hotfullt sätt. Han kan sparka i väggen eller slå sönder saker när han blir arg, ofta är det föremål som du tycker om eller själv äger. Detta ger budskapet "Se vad jag kan göra. Nästa gång är det din tur". Om ni grälar i bilen kan han köra farligt fort för att skrämma dig. Han kastar saker omkring sig i vredesmod. Han skyller sina handlingar på dig och menar att det var du som provocerade honom att göra det; hade han inte blivit så arg på dig hade han aldrig behövt ta till detta beteende.
Källa: varningstecken.n.nu
"Men du var väl kär i honom där ett tag?"
"Nej, men jag ville bli.."
"Haha, varför ville du bli det om du inte var det?"
"Jag visste att han skulle vara snäll mot mig.."
"Du menar.. att du ville bli kär i honom för att du visste att han inte skulle göra dig illa?"
*Nickar*
"Men Sofia..!"
Den här låttexten tycker jag är ganska passande. Att inte säga någonting utåt, utan bara le. Att om väggarna kunde prata.. Eftersom allt sker inom hemmets fyra väggar.
Broken down like a mirror smashed to pieces You learned the hard way to shut your mouth and smile If these walls could talk they would have so much to say Cause everytime you fight the scars are gonna heal But they're never gonna go away...
Ja bli gråt färdig av dina inlägg!! Tur de e över å du kan gå vidare!
Det gör ont att veta att du haft det såhär. Det gör ont att veta att jag kanske satt på sågverket, var hemma och sov, eller var och roade mig när du hade det såhär... Men jag är så glad och lycklig att jag fick följa med dig till Luleå! Resan hemöver vara bara en lång utandning, en lång tanke på en framtid som kunde ta form! Äntligen...skakad med ändå levande ur striden vännen! Jag är så stolt över dig! Minnena väcker fortfarande starka känslor...Men nu låter vi dem vara minner och skapar nya fina minnen och ser till att detta aldrig händer dig eller någon annan i vår närhet! Ack vad jag saknar dig just nu... <3 kramar
Tacksam är det enda ord jag har min älskade dotter.
Tacksam att du kommit dig ur.
Tacksam över din klokhet.
Tacksam över att du har dina vänner.
Tacksam över att du lärde dig uttrycka känslor
annars kanske du varit kvar i förnedringen.
Tacksam över ditt stora hjärta.
Tacksam över att just DU är min dotter.
mami <3
Blir tårögd av att läsa! Är glad att du lyckats gå vidare och vågar leva igen!
Fortsätt vara stark! :)
Många kramar
Det tar ont i mig varje gång jag läser din blogg, och jag sitter varje gång med tårar i ögonen.
Men som jag sagt förut vännen, du är stark. Jag är glad att du tog dig ur det..
Och även om jag inte är hos dig så ofta, glöm inte att jag finns ändå. :)
