Möte 16, the final countdown
"För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte alltid man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :)"
Slår nu igång låten "The Final Countdown" och tänkte berätta för er om det sista mötet som var i onsdags. Har inte haft tid att skriva förrän nu, haft så mycket för mig, as I told you.
Sista mötet var lite som en skolavslutning. Alla var lite småfnittriga samtidigt som man stundtals var nästan nedstämd eftersom det var sista gången. Vi fikade och hade det mysigt. Vi sa även att vi inte ska sluta träffas bara för att mötena är slut, och jag hoppas att vi kan hålla detta!
Vi fick frågan vad vi skulle ta med oss från dessa möten.
Det jag framför allt kommer att ta med mig är känslan av att inte vara ensam och att det inte är mig det är fel på. Efter att så länge fått inpräntat att det är fel på mig, var det skönt att få inse att det inte är mig det är fel på. Insikt.. När den röda tråden följde alla våra män, det fanns ett invävt mönster.
Att inte vara ensam. Att vi är 7 helt olika kvinnor som varit med om samma typ av män. Charmiga, manipulerande.. Vi har funnit stöd och tröst från varandra, jag vet åtminstone att jag har funnit det av de andra.
När vi började för ca 16 veckor sedan tror jag att vi var många som inte riktigt kunde säga att vi blivit misshandlade - varken psykisk eller fysiskt. Vi var nog många som tänkte tanken att "Jag passar inte in här, för jag har inte varit med om någonting." Det vi däremot visste var att vi mådde dåligt över hur det varit/är. Nu mot slutet har vi förstått att det inte är vi som gjort något fel - att det är han.
Med tiden kommer misshandlaren föra över sin negativa bild av partnern på henne och göra den till hennes egen. Han projicerar även sin egen osäkerhet, ångest, ilska och vanmakt på henne. Kvinnan förlorar kontakten med sitt rätta jag och därmed förlorar hon sin kraft och styrka. Hon kommer att börja tvivla på sina egna känslor och upplevelser. En alltmer tilltagande osäkerhet över hur hon uppfattas av andra kommer att prägla henne. Hon förlorar självförtroende och självkänsla, och den kritiska rösten inom henne blir allt högre. Hon kanske känner skam över det som händer inom förhållandet, och bär på skuldkänslor för det som händer. Hon bär på så sätt misshandlarens skuld och skam.
Den som blivit verbalt misshandlad under en längre tid är ofta osäker på om hon blir misshandlad eller ej. Detta kommer av att misshandlaren fått henne att tvivla på hennes egna känslor och upplevelser, och att hon kommit att känna att misshandeln är hennes eget fel. Misshandeln har också blivit en normal del av vardagen, i den så kallade normaliseringsprocessen.
Källa: http://www.varningstecken.n.nu/offret
Att inte gå tillbaka dit en gång i veckan känns tomt. Jag har tagit mig så fruktansvärt långt på dessa 16 veckor, men jag vet att jag ännu har en bit kvar. Jag är på god väg och mycket är tack vare dessa människor. Bara att de har lyssnat och funnits där. Jag har inte riktigt velat belasta mina vänner, jag har inte riktigt behövt heller för att jag har vetat att jag ändå får berätta det på onsdag.
Tack för den här tiden ni underbara människor, och hoppas att vi ses snart igen!
Jag har bloggat om alla möten, mer eller mindre. Alla finns under kategorin min resa, men för att ni enkelt ska kunna hitta åt dem länkar jag dem här:
Möte 1
Möte 2
Möte 3
Möte 4
Möte 5
Möte 6
Möte 7
Möte 8
Möte 9
Möte 10
Möte 11
Möte 12
Möte 13
Möte 14
Möte 15
Möte 16
