Fjärde gången & en ny familj

Varje onsdag efter ett möte vill jag skriva blogg, vilket alltid tenderar i långa blogginlägg också. Bara få skriva av mig lite tankar efter vad som hänt. Många andra beskrev att de skrev "brev" till andra, inte brev som de skickade utan bara för att skriva av sig. Och när de skrev som till en annan blev de lite avlastade bara i och med det. Jag däremot, jag skriver blogg, av egentligen samma princip. För att avlasta till andra. Däremot skriver jag ju lite indirekt här, skriver inte allt rätt ut, men det känns som jag får ut någonting av det ändå.

Jag berättade ju häromdagen att jag varit rädd mycket, inte i vaket tillstånd men när jag sover. Jag har även drömt mycket. Det var inte bara jag kan man ju säga. Alla andra hade haft liknande vecka. Och ledarna sa att efter några gånger så här brukar deltagarna börja beskriva att de börjar drömma konstigt. Jag ångrar absolut inte beslutet jag tog om att börja i grupp, det känns verkligen som att jag fått en ny familj. Den här gången var det inte  riktigt lika känsloladdat när vi skiljdes åt som förra gången, kanske för att vi drog ut på tiden nästan en timme och kände att vi fick ett avslut. Vi skrattade även mycket med varandra den här gången. Och framför allt, vi förstår varandra. Visserligen kan jag berätta för andra hur jag mår, hur jag reagerar på vissa saker, men det är inte riktigt samma sak.

Idag nämnde jag även det fysisk värsta jag var med om, mest i förbifarten för att berätta om en annan händelse, och ingen stannar ju så klart av och ifrågasätter. Som nog de flesta som läser min blogg redan vet, så är jag rätt tokig i Vampire Diaries - jag älskar den serien! Jag brukar suga in varje liten detalj, lägga märke till bra låtar osv. För någon dag sen frågade en kompis om senaste avsnittet varit bra, och jag sa att "Njaa, inte lika bra som vanligt." Sen insåg jag att, jag minns egentligen inte ens vad avsnittet hade handlat om. Jag såg inte avsnittet ensam, och någonting fick mig att helt stänga av då. Jag såg hela avsnittet, kollade på skärmen, men jag minns inte. Då berättade en annan som var där om ett program hon hade sett om stress. Kort sagt att inre stress kan göra att man får minnesluckor. Är jag verkligen så stressad av allt att jag börjar få minnesluckor? Jag som mår så bra? Men det är som att kroppen reagerar på vissa situationer, nästan som en traumatisk upplevelse?

Idag gick vi även igenom de två sista punkterna på vad våld är. Förra gången pratade vi om psykiskt, fysiskt, latent och materiellt. Idag pratade vi om ekonomiskt och sexuellt.
En kvinna där berättade att han har satt henne i stora skulder att hon är hos kronofogden, och jaa.. Hon vet inte ens alltmest. Hon öppnar inte breven, hon orkar inte.
En annan tjej, en i min ålder, hon berättade att hon hade haft pengar som hon skulle ha när hon flyttade hemifrån, köpa grejer till lägenheten och så. Allt borta!
Jag har väl också blivit av med rätt mycket pengar, som jag aldrig kommer få se igen. Men jag har åtminstone inga skulder. Jag jobbade mycket redan då för att ha pengar, och när det inte räckte hade jag min fond där vi "lånade" pengar.
Kvinnan som är hos kronfogden satt och funderade hur man kunde vara så urbota korkad att gå med på att ta alla lån, att köpa allt. Men att hon blev ju lovad guld och gröna skogar, han skulle ju snart få massa pengar och då skulle han betala tillbaka allt. Även om det tog slut skulle han betala tillbaka allt! Men pengar kom aldrig, utan det blev alltid hon som fick betala mer och mer. Och när det inte fanns pengar, var det henne fel, eftersom det vara bara hennes pengar de levde på. Behöver jag ens poängtera att jag kände igen mig?
Det var pratet om det sexuella våldet som gjorde att vi drog över på tiden. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det, det är för mycket.

Nästa gång ska vi prata om konsekvenser, vad det här har för konsekvenser på oss och våra liv. Hur vi reagerar i olika situationer. När kroppen reagerar innan vi ens förstår själv att vi reagerar. Dessutom ska en av oss berätta sin historia. Vi ska nämligen alla få tid att berätta hela våran historia, så mycket vi vill berätta. Det känns bra. Även om det man tar upp där är jobbigt, även om jag nu sover sämre, drömmer värre, vaknar rädd, så är det värt det. Det känns som att det är på väg åt rätt håll, som att efter de här 14 veckorna kommer man må så mycket bättre.

Jag säger ständigt att jag mår bra och är så nöjd med mitt liv, och det är jag verkligen. Dock kan jag ändå känna att det är någonting som saknas ibland. Eller om det bara är allt tumult som varit? När jag ligger ensam i min säng kan jag i alla fall känna denna tomhetskänsla.


Den här låten har jag länge lyssnat på, men nu medan jag satt och skrev detta inlägg spelades den upp och jag uppfattade vissa strofer som passade så bra in just nu. Dessutom är det en sjukt bra låt.



Plumb - Cut
I'm not a stranger
Nor I am yours
With crippled anger
And tears that still drip sore

A fragile frame aged
With misery
And when our eyes meet
I know you see

I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I'm tired of feeling so numb
Relief exists I find it when
I am cut

I may seem crazy
Or painfully shy
And these scars wouldn't be so hidden
If you would just look me in the eye
I feel alone here and cold here
Though I don't want to die
But the only anesthetic that makes me feel anything kills inside

I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I'm tired of feeling so numb
Relief exists I find it when
I am cut
Pain
I am not alone
I am not alone

I'm not a stranger
No I am yours
With crippled anger
And tears that still drip sore

But I do not want to be afraid
I do not want to die inside just to breathe in
I'm tired of feeling so numb
Relief exists I found it when
I was cut


Kommentarer
Postat av: mami

släpp fram och ta fram din krigar-ängel i drömmen och tillåt dig "se" ALLT.. utan rädsla för du har kontrollen, då kommer du att kunna minnas varenda detalj. Tänkt dig att du är denna person som bara betraktar, men ändå är stark och kan försvara!

Sen berättar du allt, varje detalj, det är den vägen till helandet. Kanske du skulle åka och göra din krigare nu så då fullt ut har den bokstavligen med dig!!! Ps. Tycker du ska ta med din vän och övertala honom för min skull att göra intitialerna. För din vän är en stor förtjänst att din krigare finns!

Kan naturligtvis inte tvinga någon, men jag tror inte det kommer att bli något som ångras :)

Skickar med min kärlek!

Puss <3

2011-02-02 @ 21:17:20
URL: http://annasdrom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0