Recovery is not a team sport. It's a solitary distance run.
Detta var inledningen till det nyaste avsnittet av Grey's Anatomy (S07E19), och texten tilltalade mig fast jag tänkte den lite annorlunda.
Efter ett trauma är man som mest skör. Omgiven av människor... Polisen, psykologer, kuratorer, socionomer, soc, åklagare.. De alla samarbetar för att nå målet - "putting you back togehter". Hela grejen är ett trauma för sig själv, och när det är över börjar det riktiga läkandet - "we call it recovery." Återhämtningen är inte en lagsport - "It's a solitary distance run. It's long, it's exhausting... and it's lonely as hell." Det spelar ingen roll hur många människor man har runt sig, man är ändå själv i läkande processen. Jag har tagit emot den hjälp jag kunnat få, men det har ändå varit utmattande och ensamt.
Du har så rätt hjärtat! Vi kan alltid få stöd, råd och hjälp utifrån men det stora jobbet måste vi alltid göra själva. VALET... inifrån... DET är ingen annan som kan göra- Vi måste själva välja om vi vill helas, om vi vill vara offer eller inte... Oavsett vad vi går igenom i livet så får vi ärr. En del synliga, en del osynliga. Själv har jag bestämt att varje ärr, in eller utvändigt är mina "krigarärr" De är ett tecken på att jag valt att gå igenom striden, rakryggad. Jag har många gånger varit nedslagen, med tanken att; nu orkar jag inte mer... MEN då har jag haft bilden av 1-åringen som lär sig gå; De faller och faller, men reser sig upp i allafall. För ingen har hunnit lära dem att det finns någon som heter; uppgivenhet! I mästarnas mästare hade Billan och Maria en bra kommentar. Det var ungefär så här. Ja herregud; tänk att man vunnit VM en gång! Men tänk så många gånger man förlorat?! Det krävs otroligt många förluster för att få en vinst. Men skulle man tänkt så medan man var aktiv skulle man gett upp innan man ens börjat! Jag tyckte de orden var talande... Älskar prinsessa!
Puss <3
