Förälskelse
Hur vet man att man är förälskad? Finns det några självklara kännetecken?
- När kroppen pirrar och hjärnan rusar och det känns behagligt och omöjligt att sluta tänka på personen ifråga. Om det enda som gäller är att få vara nära den personen så mycket som det bara går, då är det stor risk att man är förälskad. Man blir inte bara beroende, utan även tvångsmässig i sitt tänkande och i sina upprepade försök att till varje pris få kontakt med personen. En energi skapas som gör att man knappt behöver äta, dricka eller sova.
Många av mina samtalsämnen i bloggen kommer från någon annan. Eller jag får en idé från någonting annat jag har hört/läst. Ikväll har jag fördrivet lite tid med att läsa andras bloggar, vilket gav mig inspiration att söka runt på lite artiklar om just förälskelse. För det är någonting jag ofta tänker på.
Jag läste en tidning under bussresan hemifrån och där var det en artikel om hur man faller för olika typer. Dock vet jag inte om jag riktigt kan hålla med om det. Visserligen kan man se att vissa människor dras till vissa typer. Det kan vara att deras nya partner liknar dennes ex antingen till utseende eller personlighet eller även både och. Jag däremot, jag tycker att alla mina killar varit väldigt olika varandra. Alltifrån dem som varit väldigt lik mig till dom som varit väldigt olik mig; gillat spel och varit sprallig, föredragit hemmakvällar istället för festkvällar, hiphopkille, musiker, jobbnarkoman osvosv. Känns iallafall inte som det är någon särskild typ jag dras till, eller så är det så enkelt att jag inte hittat "min" typ än?
"Men det är en för individen avgörande signal, såsom hur en person ser ut, går, pratar, luktar, tittar på en och mycket annat, som får ett extra kraftigt signalvärde för din känslohjärna."
Hur någon kollar på en, det tycker jag faktiskt gör stor skillnad. De som undviker ögonkontakt och de som håller kvar ens blick. Jag läste i min tidning att "När man känner sig sedd och bekräftad mår man bra och tycker om den människan." Jag försöker att kolla folk i ögonen, jag försöker att verkligen se alla människor.
Någonting annat jag tycker är viktigt, som får mig att falla, eller åtminstone snubbla litegrann, är engagemang! De här sms'en man får när man inte ses, dels de där det står vad man gör osv, men framför allt de här oväntade och spontana där det står någonting fint. Även engagemang när man är med varandra och framför allt hur personen ter sig runt sin familj och vänner när jag är med. Stryker ens kind, håller om en bredvid brasan, håller om en när man lagar mat.. Så lite kan göra så mycket.
På många sidor står det hur svårt det ibland kan vara att veta om det är riktig förälskelse eller inbillad. Inbillad förälskelse har man väl varit med om. När man egentligen bara vill att det ska vara på riktigt, fast egentligen är det inte det.
"Av hundra förälskade människor är det bara tre som fortfarande är förälskade efter ett år. I övriga fall har förälskelsen övergått i vänskap, likgiltighet eller hat."
Har för övrigt skaffa Feedjit här på bloggen (till höger), där man kan se var personer som kolla min blogg kommer från, vilket operativsystem de har, vilken webläsare, samt hur de hittade till min blogg. Visade sig faktiskt vara intressantare än jag hade trott. Folk från ställen jag inte ens visste att jag kände folk, Skelleftehamn? Mamma är som vanligt en aktiv kommenterare, men alla ni andra? Egentligen, man läser väldigt mycket bloggar, men varför kommenterar man inte oftare än man gör? Även om man inte kommenterar någonting "vettigt", man blir glad av att få de där kommentarerna!
Kom tillbaka till lägenheten i Umeå idag. (haha, jag har fortfarande svårt att skriva hem till någonting annat än Järvträsk). Katterna har varit hos en klasskompis mamma ihelgen. När de kom och lämnade tillbaka katterna berättade hon att gamlingarna snabbt hade anpassat sig, sovit med henne i sängen på samma sätt som de gör mot mig. Dexter däremot hade varit lite mer reserverad. Och de sa att raskatter ibland ter sig mer till en speciell person än bondkatter. Kanske är det så? Dexter har iallafall varit skitmysig nu sen de kom hem, legat bredvid datorn och kurrat, velat bli kliad. Nu ligger han en liten bit längre bort, upp och ner, och vilar :)
Har ännu inte ätit middag, är inte det minsta hungrig trots att jag bara ätit en macka idag. Min mage är så konstig, vissa dagar kan jag äta hur lite som helst och ändå inte vara hungrig och nästa dag kan jag äta typ 7 gånger utan problem. Det är iofs skönt att magen är så pass anpassningsbar! Fast, eftersom jag är en klok människa vet jag att äta bör man annars dör man. Därför ska jag nu ta och göra mig nå mat - grillbiff (hamburgare utan bröd, hehe) och pommes med nå beasås och sallad. Ska nog ta och se Grey's anatomy också (finns inte så mkt mer att se nu när allt annat verkar ha tagit ett litet uppehåll), sen borde jag sätta igång med en powerpoint jag ska göra till en redovisning vi ska ha. Jag känner mig på blogghumör ikväll, så bli inte förvånade om jag skriver igen ;)
Såhär ser det ut när man spelar heroes på en datorn och sitter på facebook på den andra.
Genvägar?
Nu är jag inne i en sån där tröttperiod igen, skulle behövt en dag när jag inte har några som helst måsten, få sova utan att ställa en väckarklocka, sova ut, så att jag inte somnar direkt efter skolan. Meeen, har inte riktigt tid med det, som det ser ut nu. Och imorgon ska vi stiga upp extra tidigt så vi hinner se nya avsnittet av vampire diaries innan vi far med bussen till Järvträsk. Ja, det är viktigt! ;p
Idag var jag på ännu ett möte som avslutades med orden "jag är rätt säker på att du behöver komma tillbaka hit ett tag till." Jag trodde att det var ganska bra nu, kanske för att jag inte riktigt har hunnit sätta mig ner och tänka efter. Att man kan bli så påverkad av någon på så relativt kort tid.
Idag var jag på ännu ett möte som avslutades med orden "jag är rätt säker på att du behöver komma tillbaka hit ett tag till." Jag trodde att det var ganska bra nu, kanske för att jag inte riktigt har hunnit sätta mig ner och tänka efter. Att man kan bli så påverkad av någon på så relativt kort tid.
Beteendet förändras, försvarsmekanismer blir allt vanligare, försiktighetsåtgärder ens vardag.
Jag har tänkt litegrann på hur mycket genvägar man tar i livet. Alla människor gör det någon gång, man väljer den väg som verkar enklast för stunden. Man sover tio minuter längre på morgonen för det är så skönt för stunden att få ligga kvar i sängen en liten stund extra, att det sen innebär att stressa iväg till skolan/jobbet det är ett senare bekymmer. Skjuter upp den där inlämmningsuppgiften till sista dagarna innan den ska vara inlämnad, för att allt känns ju så mycket viktigare än just den. För min del innebär en stor genväg - förnekelsen. Det har varit enklast att förneka, förneka allvaret för både andra och för mig själv. Det har varit enklast för stunden, men det fungerar inte i längden.
Jag tror det är bra att jag fortsätter gå dit. Fortsätter tvingas att prata. För att jag förstår inte själv varför jag ibland agerar eller reagerar som jag gör. Jag tänker inte ens på att det är något speciellt med det, inte förrän jag får det svart på vitt.
Idag skrev vi en skoluppgift, om några barncase. Då reflekterade jag över hur roligt det faktiskt är att leka med ord. En mening som egentligen kan vara rätt kort, kan man måla upp lång om man bara pyttsar dit lite ord här och där. Jag gillar att skriva, jag gillar att måla upp en bild av någonting med ord. Jag kanske inte är särskilt konstnärlig av mig på så sätt att jag kan måla en vacker tavla, eller sy en balklänning, men personligen tycker jag faktiskt att jag är rätt verbalt kompetent. Dock finns det så många ord som man ännu inte lärt sig, som skulle kunna göra ens språk ännu mer målande.
Idag har vi varit och solat igen, sista gången på ett tag. Brunare än så här behöver jag inte vara just nu. Förutom att man ligger på rygg i ett solarium så är det rätt skönt. Värme. Jag gillar värme, men fryser ofta, precis som min kära mor. Samtidigt är jag glad att det är fryser jag alltid gör istället för att svettas. Som man brukar säga "Det är lättare att klä på sig än av sig."
Idag såg vi ännu en romantisk komedi "When In Rome". Faktiskt en rätt bra film, den var fin. Jag som säger att jag inte gillar film har nu i veckan sett fler än jag gjort på väldigt länge. Det är inte så farligt ändå, ibland kan det vara rätt skönt. Det kanske inte är så socialt, men ibland behöver det inte vara det.
Som jag skrev igår, det är skönt att systrarna är här, det kommer att bli tomt utan dom. Erika är nu 17år, och kommer inte ha hunnit fylla 18år i sommar. Det är inte det lättaste att hitta sommarjobb hemma när man inte har körkort, så vi har börjat prata om att hon kanske ska söka någonting här i Umeå och bo hos mig ett tag i sommar. Ärligt talat hoppas jag att det blir av. Det skulle vara skönt att ha henne här. Någon att vara med när man vill ha någon att vara med, men som ändå inte är ivägen när man vill vara ensam. Helt perfekt helt enkelt!
Nej nu ska jag kanske ta och lägga mig bredvid Thelma och sova, hon ligger och snarkar så sött så :')
Hur mycket tjänar vi egentligen på att ta genvägen? Det ser enklare ut, vägen är kortare. Men det är en stor vattenpöl i mitten som sänker farten, och underlaget är inte lika bra som den riktiga vägen. Ändå väljer vi genvägen. It seems easier.
Jag har tänkt litegrann på hur mycket genvägar man tar i livet. Alla människor gör det någon gång, man väljer den väg som verkar enklast för stunden. Man sover tio minuter längre på morgonen för det är så skönt för stunden att få ligga kvar i sängen en liten stund extra, att det sen innebär att stressa iväg till skolan/jobbet det är ett senare bekymmer. Skjuter upp den där inlämmningsuppgiften till sista dagarna innan den ska vara inlämnad, för att allt känns ju så mycket viktigare än just den. För min del innebär en stor genväg - förnekelsen. Det har varit enklast att förneka, förneka allvaret för både andra och för mig själv. Det har varit enklast för stunden, men det fungerar inte i längden.
Jag tror det är bra att jag fortsätter gå dit. Fortsätter tvingas att prata. För att jag förstår inte själv varför jag ibland agerar eller reagerar som jag gör. Jag tänker inte ens på att det är något speciellt med det, inte förrän jag får det svart på vitt.
Idag skrev vi en skoluppgift, om några barncase. Då reflekterade jag över hur roligt det faktiskt är att leka med ord. En mening som egentligen kan vara rätt kort, kan man måla upp lång om man bara pyttsar dit lite ord här och där. Jag gillar att skriva, jag gillar att måla upp en bild av någonting med ord. Jag kanske inte är särskilt konstnärlig av mig på så sätt att jag kan måla en vacker tavla, eller sy en balklänning, men personligen tycker jag faktiskt att jag är rätt verbalt kompetent. Dock finns det så många ord som man ännu inte lärt sig, som skulle kunna göra ens språk ännu mer målande.
Idag har vi varit och solat igen, sista gången på ett tag. Brunare än så här behöver jag inte vara just nu. Förutom att man ligger på rygg i ett solarium så är det rätt skönt. Värme. Jag gillar värme, men fryser ofta, precis som min kära mor. Samtidigt är jag glad att det är fryser jag alltid gör istället för att svettas. Som man brukar säga "Det är lättare att klä på sig än av sig."
Idag såg vi ännu en romantisk komedi "When In Rome". Faktiskt en rätt bra film, den var fin. Jag som säger att jag inte gillar film har nu i veckan sett fler än jag gjort på väldigt länge. Det är inte så farligt ändå, ibland kan det vara rätt skönt. Det kanske inte är så socialt, men ibland behöver det inte vara det.
Som jag skrev igår, det är skönt att systrarna är här, det kommer att bli tomt utan dom. Erika är nu 17år, och kommer inte ha hunnit fylla 18år i sommar. Det är inte det lättaste att hitta sommarjobb hemma när man inte har körkort, så vi har börjat prata om att hon kanske ska söka någonting här i Umeå och bo hos mig ett tag i sommar. Ärligt talat hoppas jag att det blir av. Det skulle vara skönt att ha henne här. Någon att vara med när man vill ha någon att vara med, men som ändå inte är ivägen när man vill vara ensam. Helt perfekt helt enkelt!
Nej nu ska jag kanske ta och lägga mig bredvid Thelma och sova, hon ligger och snarkar så sött så :')
Hur mycket tjänar vi egentligen på att ta genvägen? Det ser enklare ut, vägen är kortare. Men det är en stor vattenpöl i mitten som sänker farten, och underlaget är inte lika bra som den riktiga vägen. Ändå väljer vi genvägen. It seems easier.
Hur man uppfattas?
Städa städa städa.. Aaah, har städat lägenheten i typ 4 timmar nu :s Men då vare ju inte dammtorkat på några månader så det behövdes faktiskt. Det känns faktiskt bra nu, fast jag har sjukt ont i ryggen ;p
I natt sov jag nästan ingenting. Dels hade jag svårt att somna så somnade inte förrän typ kl3 inatt. Sen ringde det med skyddat imorse typ halv 7, jag orkade inte svara utan vände mig bara om. Men då ringde det ännu en gång med skyddat just efter. Jag trodde nästan att det var nå viktigt, men då vare bara Krille som ville ha sällskap medan han körde taxi. Det var inte tänkt att prata länge, men plötsligt hade vi pratat till klockan var 12.
Förut när folk sa vad de tyckte om mig tolkade jag mycket negativt. Jag kunde bli jätte ledsen över kommentarer folk fällde. Nu är jag inte likadan. Jag tycker det är väldigt intressant hur folk uppfattar mig, även om allt de säger kanske inte är bra. Men om man inte får veta hur andra uppfattar en kan man ju inte ändra på det som inte är bra, right? Fick idag kommentaren "Ja alltså Sofia, du är ju en förhållandetjej, men jag tror inte att du kommer att gifta dig." Det var en väldigt förvånande kommentar, som han sen försökte skämta bort. Men som min lillasyster Christina (född -97) sa: "Jag tror att Sofia är den av oss syskon som kommer att skaffa barn sist." Näe, jag tycker verkligen det är intressant att höra hur andra ser en.
Jag har blivit ganska bra på att skriva blogg, och jag skriver precis det som faller mig in. Det är roligt att det är så många som börjat läsa, och att det blivit bättre på att kommenteras. Man blir så glatt överraskad när folk man absolut inte trodde läste dessutom kommenterar. Visst, det är självklart jättekul med dom som man tror läser också :)
Många som blir singel brukar fara ut och ragga direkt. Ragga på krogen, hitta någon ny, få bekräftelse. Jag har nog varit lite så, eller inte raggat på krogen, men velat ha nå nytt direkt. Men inte den här gången. Nicklas hade en teori om det där: "När det är en själv som gör slut, och vet att den andra personen i fråga fortfarande skulle vilja ha tillbaka en om man bara sa det, då har man inte samma behov av bekräftelse - då har man det redan.Blir man däremot dumpad, sårad, då vill man ha bekräftelse. Att man faktiskt duger trots att man blivit dumpad!" Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag tror att det ligger mycket i det. Visst, jag behöver fortfarande bekräftelse, det behöver alla människor, men inte alls som förr. Jag har blivit mer självständig, jag har lärt mig att klara mig själv. Men nej mamma, jag har fortfarande ännu inte blivit stor! ;p
Ska nog börja göra mig i ordning för dagen nu. Ska ner på stan och äta middag (indisk mat?!) och se bio med några kompisar. Ska bli skönt att komma ut ur lägenheten lite, har varit här sen jag kom hem fredagnatt. Blir mycket popcorn på bion så att jag håller mig vaken hela filmen! ;p
I natt sov jag nästan ingenting. Dels hade jag svårt att somna så somnade inte förrän typ kl3 inatt. Sen ringde det med skyddat imorse typ halv 7, jag orkade inte svara utan vände mig bara om. Men då ringde det ännu en gång med skyddat just efter. Jag trodde nästan att det var nå viktigt, men då vare bara Krille som ville ha sällskap medan han körde taxi. Det var inte tänkt att prata länge, men plötsligt hade vi pratat till klockan var 12.
Förut när folk sa vad de tyckte om mig tolkade jag mycket negativt. Jag kunde bli jätte ledsen över kommentarer folk fällde. Nu är jag inte likadan. Jag tycker det är väldigt intressant hur folk uppfattar mig, även om allt de säger kanske inte är bra. Men om man inte får veta hur andra uppfattar en kan man ju inte ändra på det som inte är bra, right? Fick idag kommentaren "Ja alltså Sofia, du är ju en förhållandetjej, men jag tror inte att du kommer att gifta dig." Det var en väldigt förvånande kommentar, som han sen försökte skämta bort. Men som min lillasyster Christina (född -97) sa: "Jag tror att Sofia är den av oss syskon som kommer att skaffa barn sist." Näe, jag tycker verkligen det är intressant att höra hur andra ser en.
Jag har blivit ganska bra på att skriva blogg, och jag skriver precis det som faller mig in. Det är roligt att det är så många som börjat läsa, och att det blivit bättre på att kommenteras. Man blir så glatt överraskad när folk man absolut inte trodde läste dessutom kommenterar. Visst, det är självklart jättekul med dom som man tror läser också :)
Många som blir singel brukar fara ut och ragga direkt. Ragga på krogen, hitta någon ny, få bekräftelse. Jag har nog varit lite så, eller inte raggat på krogen, men velat ha nå nytt direkt. Men inte den här gången. Nicklas hade en teori om det där: "När det är en själv som gör slut, och vet att den andra personen i fråga fortfarande skulle vilja ha tillbaka en om man bara sa det, då har man inte samma behov av bekräftelse - då har man det redan.Blir man däremot dumpad, sårad, då vill man ha bekräftelse. Att man faktiskt duger trots att man blivit dumpad!" Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag tror att det ligger mycket i det. Visst, jag behöver fortfarande bekräftelse, det behöver alla människor, men inte alls som förr. Jag har blivit mer självständig, jag har lärt mig att klara mig själv. Men nej mamma, jag har fortfarande ännu inte blivit stor! ;p
Ska nog börja göra mig i ordning för dagen nu. Ska ner på stan och äta middag (indisk mat?!) och se bio med några kompisar. Ska bli skönt att komma ut ur lägenheten lite, har varit här sen jag kom hem fredagnatt. Blir mycket popcorn på bion så att jag håller mig vaken hela filmen! ;p
Bond
Bond, a.k.a. Sofie Larsson, men för mig kommer hon alltid att vara Bond. Hon har fattats mig, som Ronja Rövardotter skulle ha sagt. Sen i julas har kontakten varit som bortblåst, men tack vare facebook - it's back! Visst hon bor fortfarande i Karlstad, vilket är på tok för långt bort anyway. Men bara att veta att hon finns i mitt liv igen, it makes me happy!
Hur vi träffades.
Jag minns första gången jag träffade Bond, det var hemma hos en gemensam kompis - Maria. När vi var där fick hon ett samtal från sin mor - hon hade fått ett brev där det stod att hon tagit sig in på Natur på Sandbacka = samma linje som jag skulle gå! Redan då fann vi varandra, fanns bara ett problem - hennes namn var Sofie. Jag kände redan en Sofie, Sofie från Järvträsk, så det skulle bli så komplicerat. Men jag behövde inte ens fundera på ett smeknamn, det kom som av sig självt.
Hur Sofie Larsson blev Bond.
Jag, Bond och Maria var vid Nyborgsskolan i Arvidsjaur. Minns inte riktigt vem det var, men det var då någon som vi skulle gömma oss för. Vi gömde bakom husknuten och av någon anledning fick Bond för sig att hon skulle gömma sig bakom soptunnorna istället. Dock kunde hon ju inte riskera att någon såg henne, så vad gör hon? Hon lägger sig ner på backen och (försöker) rulla som Bond dit. Väldigt graciöst, och hennes smeknamn var fött.
Hur hon lyckades förvandla mig.
När vi träffades var jag ganska "pojkig" av mig. Jag Hade alltid skate-skor och munktröja. Ibland hade jag jeans men det var ofta mjukisbyxor. Jag hade faktiskt lite kajal runt ögonen, men inget annat. Jag hade finnar i ansiktet, och såg ut som någon dragit med ett rivjärn på kinderna eftersom att jag inte kunde hålla mig från att klösa. Och jag hade hårförlängning, men jag engagerade mig inte det minsta för att fixa håret utan lät det hänga som det ville. Finns inte många bilder av mig från den här tiden, men här är iaf en:
Hon började successivt förändra mig. När hårförlängningen åkte ut kände jag mig som en dränkt råtta, jag hade ju inget hår kvar! Hon hjälpte mig då att färga håret mörkt och hon lärde mig hur man tuperar hår (dock var jag ingen stjärna på det från början.) Hon hjälpte mig att hitta en foundation så att det inte längre såg ut som jag nyligt besökt en bikupa dygnet runt. Jag övergick från munktröja jämt till munkjacka/kofta!
Men som ni ser, fortfarande inte smink på det sättet jag har idag, och håret.. Näe, jag var ännu inte fulllärd.
Det blev med tiden lite mer smink, och till slut hade hon även lärt mig att ha lite mer feminina kläder. Jag började använda jeans jämt, till allt! Både till fest och till vardags. Dock med annan överdel än tidigare, munktröjor och koftor slutade jag helt använda efter en tid.
Hon lärde mig att platta håret och göra stort hår, större hår än vad jag faktiskt brukar ha nu för tiden. Hon lärde mig tycka att det var roligt med utseende och kläder. Ibland när jag hade tråkigt kunde jag sitta och leka med håret/sminket, bara för att. Någonting som jag aldrig trodde skulle hända.
Till slut fick hon mig att även att börja med högklackat, vilket idag är för mig en självklarhet. Hon fick mig att börja använda klänning/tunikor och leggings. Hon fick mig att börja använda nagellack. HAHA, jag minns fortfarande hur hon utbrast "Men herregud Sofia, har du aldrig petat ner nagelbanden?" första gången hon skulle måla naglarna på mig.
Under hela gymnasietiden var hon min förbild. Jag ville vara som henne, jag vill vara med henne.
Idag är min stil fortfarande väldigt präglad av henne. När vi träffades i julas märkte vi även att vi hade exakt likadan jeansleggings, trots att vi inte hade setts på ett halvår!
Än idag kan jag associera saker till henne, eftersom det är hon är en av dem som fått den till den jag är idag. Tuperade en kompis hår i fredags och fick då ett sms igår "Du är då verkligen drottning av alla tuperare Sofia, jag har duschat och tvättat håret ikväll men jag har ändå volym kvar till en till utekväll haha ;)" Visst har min tuperar teknik förändrats med tiden och jag har lärt mig lite egna knep, men att det ens började är tack vare Bond.
Alla människor man möter sätter fotspår, bra eller dåliga, väsentliga eller oväsentliga. Bond har satt många spår, bra spår tycker jag. Hon är min första riktiga tjejkompis, någon jag alltid gillade att vara med, någon som fanns där.
Mamma sa alltid förr att "Men ska du gifta dig i byxor?" Hon tyckte att jag var för pojkaktig, och kanske var jag det. När jag var liten var mitt liv spel, spelade både dataspel, tv-spel och vanliga spel. Jag umgicks mest med killar (gör jag väl kanske fortfarande men), så inte är det så konstigt att jag var som jag var. Att sedan få en riktig tjejkompis - gjorde mig till tjej. Men mammor är väl aldrig riktigt nöjda, haha ;) "Det är ju kul att du inte längre är pojkflicka men du behövde inte bli så tjejig tjej."
Hur vi träffades.
Jag minns första gången jag träffade Bond, det var hemma hos en gemensam kompis - Maria. När vi var där fick hon ett samtal från sin mor - hon hade fått ett brev där det stod att hon tagit sig in på Natur på Sandbacka = samma linje som jag skulle gå! Redan då fann vi varandra, fanns bara ett problem - hennes namn var Sofie. Jag kände redan en Sofie, Sofie från Järvträsk, så det skulle bli så komplicerat. Men jag behövde inte ens fundera på ett smeknamn, det kom som av sig självt.
Hur Sofie Larsson blev Bond.
Jag, Bond och Maria var vid Nyborgsskolan i Arvidsjaur. Minns inte riktigt vem det var, men det var då någon som vi skulle gömma oss för. Vi gömde bakom husknuten och av någon anledning fick Bond för sig att hon skulle gömma sig bakom soptunnorna istället. Dock kunde hon ju inte riskera att någon såg henne, så vad gör hon? Hon lägger sig ner på backen och (försöker) rulla som Bond dit. Väldigt graciöst, och hennes smeknamn var fött.
Hur hon lyckades förvandla mig.
När vi träffades var jag ganska "pojkig" av mig. Jag Hade alltid skate-skor och munktröja. Ibland hade jag jeans men det var ofta mjukisbyxor. Jag hade faktiskt lite kajal runt ögonen, men inget annat. Jag hade finnar i ansiktet, och såg ut som någon dragit med ett rivjärn på kinderna eftersom att jag inte kunde hålla mig från att klösa. Och jag hade hårförlängning, men jag engagerade mig inte det minsta för att fixa håret utan lät det hänga som det ville. Finns inte många bilder av mig från den här tiden, men här är iaf en:
Hon började successivt förändra mig. När hårförlängningen åkte ut kände jag mig som en dränkt råtta, jag hade ju inget hår kvar! Hon hjälpte mig då att färga håret mörkt och hon lärde mig hur man tuperar hår (dock var jag ingen stjärna på det från början.) Hon hjälpte mig att hitta en foundation så att det inte längre såg ut som jag nyligt besökt en bikupa dygnet runt. Jag övergick från munktröja jämt till munkjacka/kofta!
Men som ni ser, fortfarande inte smink på det sättet jag har idag, och håret.. Näe, jag var ännu inte fulllärd.
Det blev med tiden lite mer smink, och till slut hade hon även lärt mig att ha lite mer feminina kläder. Jag började använda jeans jämt, till allt! Både till fest och till vardags. Dock med annan överdel än tidigare, munktröjor och koftor slutade jag helt använda efter en tid.
Hon lärde mig att platta håret och göra stort hår, större hår än vad jag faktiskt brukar ha nu för tiden. Hon lärde mig tycka att det var roligt med utseende och kläder. Ibland när jag hade tråkigt kunde jag sitta och leka med håret/sminket, bara för att. Någonting som jag aldrig trodde skulle hända.
Till slut fick hon mig att även att börja med högklackat, vilket idag är för mig en självklarhet. Hon fick mig att börja använda klänning/tunikor och leggings. Hon fick mig att börja använda nagellack. HAHA, jag minns fortfarande hur hon utbrast "Men herregud Sofia, har du aldrig petat ner nagelbanden?" första gången hon skulle måla naglarna på mig.
Under hela gymnasietiden var hon min förbild. Jag ville vara som henne, jag vill vara med henne.
Idag är min stil fortfarande väldigt präglad av henne. När vi träffades i julas märkte vi även att vi hade exakt likadan jeansleggings, trots att vi inte hade setts på ett halvår!
Än idag kan jag associera saker till henne, eftersom det är hon är en av dem som fått den till den jag är idag. Tuperade en kompis hår i fredags och fick då ett sms igår "Du är då verkligen drottning av alla tuperare Sofia, jag har duschat och tvättat håret ikväll men jag har ändå volym kvar till en till utekväll haha ;)" Visst har min tuperar teknik förändrats med tiden och jag har lärt mig lite egna knep, men att det ens började är tack vare Bond.
Alla människor man möter sätter fotspår, bra eller dåliga, väsentliga eller oväsentliga. Bond har satt många spår, bra spår tycker jag. Hon är min första riktiga tjejkompis, någon jag alltid gillade att vara med, någon som fanns där.
Mamma sa alltid förr att "Men ska du gifta dig i byxor?" Hon tyckte att jag var för pojkaktig, och kanske var jag det. När jag var liten var mitt liv spel, spelade både dataspel, tv-spel och vanliga spel. Jag umgicks mest med killar (gör jag väl kanske fortfarande men), så inte är det så konstigt att jag var som jag var. Att sedan få en riktig tjejkompis - gjorde mig till tjej. Men mammor är väl aldrig riktigt nöjda, haha ;) "Det är ju kul att du inte längre är pojkflicka men du behövde inte bli så tjejig tjej."
Sovspråk
Läste en artikel i en tidning om sömnspråk. Att man har olika personligheter beroende på hur man sover. Hur mycket det stämmer är en annan sak men lite kul tycker jag det var ;p
Magsovaren.
Tydligen gillar man att ha kontroll när man sover på magen, och man har även en stark vilja. Dessutom är man fokuserad och målorienterad "Att ta upp mer eller mindre hela sängen är ett sätt att kontrollera området där man sover."
Ryggsovaren.
Om man sover på rygg har man stort självförtroende, man blottar kroppens sårbara områden. "Ens öppna och oskyddade kroppsställning visar att man är trygg och optimistisk." Dock om man placerar händerna bakom huvudet i den så kallade kungaställningen så har man tendens att vara fåfäng. "Människor som sover på rygg är i allmänhet mycket utåtriktade och gillar att stå i centrum."
Rulla runt-sovaren.
Att man ständigt rör på sig tenderar att man är stressad. "När man är pressad frigör hjärnan hormoner som utlöser fäkta- eller flyinstinkten när man sover."
Sidsovaren.
Den vanligaste sovställningen, man är då avslappnad och inte rädd att kompromissa. Drar man upp knäna och sover i fosterställning söker man tröst. "Detta är den mest flexibla sovställningen. De som sover så här kan rulla åt båda hållen medan de andra sovställningarna tenderar att vara mer orubbliga."
Magsovaren.
Tydligen gillar man att ha kontroll när man sover på magen, och man har även en stark vilja. Dessutom är man fokuserad och målorienterad "Att ta upp mer eller mindre hela sängen är ett sätt att kontrollera området där man sover."
Ryggsovaren.
Om man sover på rygg har man stort självförtroende, man blottar kroppens sårbara områden. "Ens öppna och oskyddade kroppsställning visar att man är trygg och optimistisk." Dock om man placerar händerna bakom huvudet i den så kallade kungaställningen så har man tendens att vara fåfäng. "Människor som sover på rygg är i allmänhet mycket utåtriktade och gillar att stå i centrum."
Rulla runt-sovaren.
Att man ständigt rör på sig tenderar att man är stressad. "När man är pressad frigör hjärnan hormoner som utlöser fäkta- eller flyinstinkten när man sover."
Sidsovaren.
Den vanligaste sovställningen, man är då avslappnad och inte rädd att kompromissa. Drar man upp knäna och sover i fosterställning söker man tröst. "Detta är den mest flexibla sovställningen. De som sover så här kan rulla åt båda hållen medan de andra sovställningarna tenderar att vara mer orubbliga."
Dr Glas
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst
Kollar igenom massa gammalt grejs, och tycker bara det är ganska sant så ville skriva det innan jag fortsätter med mitt projekt!
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst
Kollar igenom massa gammalt grejs, och tycker bara det är ganska sant så ville skriva det innan jag fortsätter med mitt projekt!
...
Enda jobbiga med att leva utan att tänka efter så mycket är att det fungerar inte hur länge som helst..
Studenten 2010.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Okej visserligen är jag trött och ser ut som en annan zombie nu, men allt annat känns så bra! Och just nu känner jag mig lite nostalgisk, sitter vid våran (inte särskilt snabba) dator uppe, där jag alltid satt förut och inte har suttit på väldigt länge eftersom jag alltid haft med bärbara hem. Idag har jag sovit länge på morgonen, eller 8 timmar men jag låg kvar och drog mig och bara höll fast vid alla konstiga drömmar man har. T.o.m. i drömmarna saknar jag Järvträsk ;) Det var länge sen man bara kunde ligga kvar i sängen, blunda och bara vara. Jag har inte tänkt på det ett dugg, men nu när jag fick återuppleva det insåg jag hur skönt det faktiskt är. Jag hade ingen dator i mitt rum som jag annars så snabbt brukar ta fram när jag har vaknat, utan jag bara låg där, i min sköna säng! :)
Wellwell, igår. Alltså jag har saknat Arvidsjaur! Att "känna" så många människor så man känner sig aldrig helt övergiven. Dessutom var det så många som jag inte träffat på länge och verkligen har saknat som man fick träffa igen! Man minns ju sin egen student så väl, hur kul man hade, roligare än man någonsin kommer att ha igen. Enda tråkiga med studenten är att splittras, nu är det många som försvinner från Arvidsjaur, speciellt flygare som far tillbaka till sina hemtrakter. Och alltså, Max i all ära men Sibylla i Arvidsjaur är nästan bättre. De är åtminstone inte snåla med maten ;) Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om igår, är för mycket att säga så då blir det att inte säga någonting. Men tack för igår iaf!
Nu kom Alva uppför trappen och la sig i fotöljen :) Jag funderar på att bli människa snart - duscha ;)
Wellwell, igår. Alltså jag har saknat Arvidsjaur! Att "känna" så många människor så man känner sig aldrig helt övergiven. Dessutom var det så många som jag inte träffat på länge och verkligen har saknat som man fick träffa igen! Man minns ju sin egen student så väl, hur kul man hade, roligare än man någonsin kommer att ha igen. Enda tråkiga med studenten är att splittras, nu är det många som försvinner från Arvidsjaur, speciellt flygare som far tillbaka till sina hemtrakter. Och alltså, Max i all ära men Sibylla i Arvidsjaur är nästan bättre. De är åtminstone inte snåla med maten ;) Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om igår, är för mycket att säga så då blir det att inte säga någonting. Men tack för igår iaf!
Nu kom Alva uppför trappen och la sig i fotöljen :) Jag funderar på att bli människa snart - duscha ;)
Vrak.
Jag känner mig som ett vrak och vet inte riktigt vars jag ska ta vägen just nu.
Christina moments.
Ibland är det skönt att vara ensam. Åtminstone när ensamheten är vald. Dock inte i längden!
Idag hade vi en föreläsning om utvecklingspsykologi, och den var faktiskt inte så hemsk som jag trodde den skulle vara. Vissa tillfällen fann jag det t.o.m. riktigt intressant och det är ovanligt för att vara jag.
Det är så mycket från förr som jag saknar. Fast då när man var där så saknade det man hade då innan. Man längtar alltid tillbaka, eller efter någonting mer? Nej nu ska jag inte börja nå emo-inlägg. Men nu ska jag se till att börja leva igen, och då hoppas jag att allt ska börja ordna sig!
Kom att tänka på Christina, min lillasyster som är 12 år. Hon har verkligen sina moments, måste få berätta om tre av dem som jag minns särskilt väl.
Moment nr1: Var när Kim var hemma hos oss för snart ett år sen och vi spelade Alias. Tidigare hade han berättat att han inte riktigt varit så duktig i skolan. När vi spelade så var det vissa gånger som Christina fattade långt innan Kim förstod vad man pratade om och till slut utbrast hon "ååh, det märks att du skolkat mkt." Tillrättavisad av en som är 9år yngre? ;)
Moment nr2: Jag och Christina skulle städa Jens BMW, och när hon skulle tvätta invändigt på förar-sidan så hade hon lite svårt att rymmas och då säger hon. "Nu förstår jag varför Jens har sån liten bil, annars skulle han inte nå fram till pedalerna". Jens kanske inte är så lång men.
Moment nr3: Christina kollar på Ardi och mitt från ingenstans.
C- "Ardi, har du någon gång brutit din näsa?"
A- "Jaa?"
C- "Det syns!"
Haha, jag gillar hennes ärlighet, men det måste hon ju ha ärvt från mig för jag kan också vara bra på att vara lite överärlig ibland, åtminstone var det så förr. Nu tänker jag för lite för att veta om det ens är så fortfarande.
Jag saknar nog min lillasyster litegrann =) Eller saknar hela min familj! Men mami och papi kommer hit ihelgen och Erika och Christina hoppas jag kommer hit nån gång också ;D
Och den här bilden är ju för lovely! När Chrstina var liten hjälpte hon mamma klippa gräsmatten, hennes av plast var väl minst lika effektiv? Söööt!
Har köpt en ny platttång, I totally love it! Visserligen var den lite dyrare än de jag brukar köpa, men den är så himla bra så det var lätt värt det. Mitt hår har varit platt hela dagen, och fint platt!!
Idag hade vi en föreläsning om utvecklingspsykologi, och den var faktiskt inte så hemsk som jag trodde den skulle vara. Vissa tillfällen fann jag det t.o.m. riktigt intressant och det är ovanligt för att vara jag.
Det är så mycket från förr som jag saknar. Fast då när man var där så saknade det man hade då innan. Man längtar alltid tillbaka, eller efter någonting mer? Nej nu ska jag inte börja nå emo-inlägg. Men nu ska jag se till att börja leva igen, och då hoppas jag att allt ska börja ordna sig!
Kom att tänka på Christina, min lillasyster som är 12 år. Hon har verkligen sina moments, måste få berätta om tre av dem som jag minns särskilt väl.
Moment nr1: Var när Kim var hemma hos oss för snart ett år sen och vi spelade Alias. Tidigare hade han berättat att han inte riktigt varit så duktig i skolan. När vi spelade så var det vissa gånger som Christina fattade långt innan Kim förstod vad man pratade om och till slut utbrast hon "ååh, det märks att du skolkat mkt." Tillrättavisad av en som är 9år yngre? ;)
Moment nr2: Jag och Christina skulle städa Jens BMW, och när hon skulle tvätta invändigt på förar-sidan så hade hon lite svårt att rymmas och då säger hon. "Nu förstår jag varför Jens har sån liten bil, annars skulle han inte nå fram till pedalerna". Jens kanske inte är så lång men.
Moment nr3: Christina kollar på Ardi och mitt från ingenstans.
C- "Ardi, har du någon gång brutit din näsa?"
A- "Jaa?"
C- "Det syns!"
Haha, jag gillar hennes ärlighet, men det måste hon ju ha ärvt från mig för jag kan också vara bra på att vara lite överärlig ibland, åtminstone var det så förr. Nu tänker jag för lite för att veta om det ens är så fortfarande.
Jag saknar nog min lillasyster litegrann =) Eller saknar hela min familj! Men mami och papi kommer hit ihelgen och Erika och Christina hoppas jag kommer hit nån gång också ;D
Och den här bilden är ju för lovely! När Chrstina var liten hjälpte hon mamma klippa gräsmatten, hennes av plast var väl minst lika effektiv? Söööt!
Har köpt en ny platttång, I totally love it! Visserligen var den lite dyrare än de jag brukar köpa, men den är så himla bra så det var lätt värt det. Mitt hår har varit platt hela dagen, och fint platt!!
Nyår.
Det här kommer inte bli världens bästa nyårsfirande.
Det var inte såhär det var meningen det skulle vara.
Jag vill inte bråka.
Det var inte såhär det var meningen det skulle vara.
Jag vill inte bråka.
Saknar!
Jag saknar ändå min Bond :(
It's already over.
Nu har jag inte skrivit på ett väldigt långt tag (haha, bra svenska där!). Jag har hunnit med massor sen sist! Stockholm var väldigt trevligt, och jag träffade massor med trevliga människor där, Max och hans friends var ju awesome! Men det var länge sen, så det orkar jag inte berätta om :p Sen jag kom hem har jag faktiskt inte gjort så mycket annat än att varit med Ardi. Not so bad actually. Det är få personer som älskat spela spel lika mycket som jag gör, men voilà! Det finns faktiskt få personer som jag trivs så bra med. Och visst, många connectar med min familj eftersom vi är som ganska lättsamma. Men Ardi har ju som mer eller mindre flyttat hit, och han älskar både Järvträsk och familjen Eklund lika mycket, right?
Aja, det känns inte så jätte väsentligt just nu. Kind of the only thing that's on my mind right now är Jens. Min älskade Jens, som varit en underbar pojkvän i drygt 2,5 år. Att inte längre kunna säga att han är min asså.. Men tyvärr känner vi båda att det inte längre fungerar. Det har väl varit mer eller mindre dåligt sista halvåret ärligt talat. Under sommaren har vi knappt varit med varandra (ja, mest mitt fel för att jag jobbat så mycket eller haft andra planer.) Under Stockholms-resan var det inget fel, vi kom bra överens men vi var inte mycket mer än som kompisar egentligen. Så nu är det bestämt iaf, nu är det slut. Det känns hemskt, jag gråtar värre än en liten unge. Jag har redan krupit upp i mammas famn två gånger under dagen och gråtit mot hennes axel. Nu ligger jag ensam i sängen och klumpen i halsen får det att göra så fruktansvärt ont, och krokodiltårarna strömmar nerför kinderna med jämna mellanrum. Det som ändå känns bra är att vi är så överens. Det fungerar inte längre det här förhållandet, men ingen av oss vill förlora den andra. Så vi ska väl försöka vara kompisar, visserligen kommer det vara jobbigt i början men jag tror det kan fungera faktiskt. Jag vet att jag bara tjollrar på nu om samma sak som alla känner när det tar slut med någon man varit tillsammans med så länge, men det känns faktiskt väldigt skönt att få skriva av sig. Och nu blev det jättejobbigt igen och krokodiltårarna är tillbaka.. BLÄÄH!
Det är ju vad jag vill, jag vet ju att det är rätt, ändå är det så sjukt jobbigt! När man delat sitt liv med någon så länge, och nästintill planerat hela sin framtid med någon så känns det så konstigt när allt bara kraschar samman. På så sätt tycker jag det känns väldigt skönt att jag snart ska flytta till Umeå. Då kan man få börja om på ruta ett igen. Hade man varit kvar här hade det nog varit mycket jobbigare, allt som påminner om det vi hade osv.
Imorn kommer vara riktigt jobbigt. Ska och packa ihop alla mina tusen saker som är hos Jens då, och han är så snäll han ska hjälpa mig. Det känns som att packa bort vårat liv.. Men förhoppningsvis kommer det kännas bättre efteråt, jag håller iaf tummarna för det. Jag brukar ju som vara bra på att ångra mig, men det här är nog vad som är nödvändigt.
Nog är han ju fin, jag hoppas bara att han aldrig försvinner från mig helt.
Det känns så sorgligt allt. Att inte längre kunna säga att han är min. Att någon annan kan få han. Han, - min Jens. Haha, oj vad ego jag lät där, men det är så det känns nu. Fast jag vet att det finns någon som kan göra honom lyckligare. Time to move on..
I know, it's already over.
Okej, ska jag försöka berätta om någonting annat då, jag har ju som skrivit av mig nu. Det är som sagt inte många dagar kvar nu tills jag flyttar till Umeå. Jag flyttar tisdag eller onsdag. Shit asså... Jag som haft det så bra hemma sista tiden. Jag älskar att vara hemma, det finns alltid någonting att göra om man vill. Jag har ju verkligen världens bästa familj. Och vad ska Erika och Christina göra utan mig? ;) haha. Nejmen ärligt talat, jag kommer verkligen sakna Järvträsk och familjen.
Men jag blev väldigt glad idag, än en gång var det Feffo som gjorde mig glad. Han berättade att tjejerna som spelar volleyboll i Vännäs hade berättat om mig för deras tränare (efter det att jag spelat lite beachvolley med dem). Så deras tränare hade bett Feffo att hälsa till mig att jag gärna fick börja träna med dem. Om det vore möjligt skulle det verkligen vara så grymt kul! Visst jag har varken kondition eller den fysiska hälsan för att riktigt hänga med de andra, men prova går ju? Kanske börjar jag om med volleyboll snart då?
Men jag blev väldigt glad idag, än en gång var det Feffo som gjorde mig glad. Han berättade att tjejerna som spelar volleyboll i Vännäs hade berättat om mig för deras tränare (efter det att jag spelat lite beachvolley med dem). Så deras tränare hade bett Feffo att hälsa till mig att jag gärna fick börja träna med dem. Om det vore möjligt skulle det verkligen vara så grymt kul! Visst jag har varken kondition eller den fysiska hälsan för att riktigt hänga med de andra, men prova går ju? Kanske börjar jag om med volleyboll snart då?
Vad har jag gjort idag då, förutom att grina sönder? Jo, jag och Fransson har varit i stan och shoppat. Jag som inte hade tänkt handla någonting, nog gjorde jag av med över tusen kronor. Och Fransson, han slösade nog närmare femtusen? ;) Men jag måste erkänna att det är grymt kul att hjälpa killar att shoppa. Iaf när det känns som det blir hjälpta av mina stackars försök till hjälp, som idag. Sen resten av dagen har jag väl tyvärr inte varit särskilt social och mer deprimerad än nå annat, så det har ju Fransson fått lida av tyvärr "/
Uääh, näe nu ska jag gruva mig för imorgon och försöka sova. Men just nu känner jag mig för snuskigt pigg för att sova. Nu har jag iaf lugnat mig litegrann och tårarna rinner inte längre (just nu, det kan snabbt slå om).
Nemas problemas!
Var till sjukan idag men det var inget fel med mig.
Skönt att höra det iaf, och nu kan mamma sluta oroa sig och tjata att jag ska fara och kolla upp det ;)
Alltså jag har verkligen ett ständigt behov av att träffa folk.
"Nya randoms" som jag så vackert kallar nya människor.
I don't know why?
Vet inte riktigt vad jag letar efter.
Och det är alltid lika kul när man träffar någon ny random och man känner bara YES!
Men det går snabbt utför, och jag börjar leta efter någon ny random.
Och det går bara snabbare och snabbare.
Jag vet inte om det är för att jag blir less eller för att de blir less mig ens?
Någonstans failar det iaf alltid.
Och jag vet verkligen inte vad jag letar efter.
Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.
Kvällarna är drygast.
Skönt att höra det iaf, och nu kan mamma sluta oroa sig och tjata att jag ska fara och kolla upp det ;)
Alltså jag har verkligen ett ständigt behov av att träffa folk.
"Nya randoms" som jag så vackert kallar nya människor.
I don't know why?
Vet inte riktigt vad jag letar efter.
Och det är alltid lika kul när man träffar någon ny random och man känner bara YES!
Men det går snabbt utför, och jag börjar leta efter någon ny random.
Och det går bara snabbare och snabbare.
Jag vet inte om det är för att jag blir less eller för att de blir less mig ens?
Någonstans failar det iaf alltid.
Och jag vet verkligen inte vad jag letar efter.
Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.
Kvällarna är drygast.
Min vändpunkt.
De som kände mig förr skulle nog inte känna igen den jag är idag.
Förut var jag liten, rädd och blyg.
Jag gick och kollade ner i golvet och hoppades att ingen skulle se mig.
Var endast när jag bara var med de jag kände som jag vågade titta upp.
Det var många dagar på skolan jag knappt pratade.
I högstadiet, efter att Ramona blev inlagd tillbringade jag de flesta raster på golvet framför ett element med min mp3, var inte happy music då asså!
I början av gymnasiet försökte jag ändra mig men det är lättare sagt än gjort.
Det var många dagar som jag knappt pratade, jag satt tyst på lunchen och på rasterna och lät dagarna bara fortgå.
Jag följde med på lektionerna but that's it.
Efter en tid började jag känna mig tryggare med de jag var med men fortfarande blev jag liten och rädd när det kom nya människor i närheten.
Skulle folk ha fått beskriva mig med ett ord då skulle de nog ha sagt emo.
Jag var aldrig med när det hände någonting, jag vågade inte.
Eftersom jag inte ville supa kändes det som jag inte skulle passa in, plus att jag vågade inte träffa nya människor.
Kan ni förstå att det var hur jag var?
Succesivt började allt bli bättre.
Jag blev mer trygg i mig själv men fortfarande kändes det inte som jag hade någon gemenskap med övriga människor.
När jag väl provade vara med på någon fest var jag den som satt där och log, men inte särskilt mycket mer.
Jag vet när min vändpunkt var, och det tror jag många kan hålla med om.
Juldagen var Jens med Klemet och Magnus.
De var i Missen och drack och sedan skulle de till Jörn på fest.
Jag låg i Jens sovrum och gjorde ingenting, jag bara låg där och hörde hur kul han hade med sina kompisar.
Om han kan varför kan inte jag?
När de for iväg så bestämde jag mig för att försöka göra någonting nytt.
Försöka ha roligt!
Jag skrev till Pär och bad han att vi skulle fara någonstans, varsomhelst, och att vi kunde ta bmw'n (jag frågade väl egentligen inte riktigt om lov men det var iaf helt okej sa han efteråt).
Eftersom att vi inte fick vara med de i Malå så bestämde vi oss för att fara till Sorsele och träffa Fransson, Tommie och Stoffe framförallt.
Vi körde över Malå och stannade till där, sa hej till våra kompisar där.
Självklart hade de då ångrat sig och ville vi skulle stanna där, men vi hade som bestämt oss för att fara till Sorsele.
Iväg bar det till Sorsele och väl där träffade vi dem vi skulle träffa.
De erbjöd sig så snällt att betala in mig, men eftersom att Pär inte ville betala in sig själv så bestämde jag mig för att stanna ute.
Vet egentligen inte riktigt vad vi gjorde, men jag hade kul och jag pratade med allt och alla och låtsades ha världens bästa självförtroende.
Att låtsas ha bra självförtroende är tydligen precis vad man ska ha.
Allt blev mycket lättare, jag hade roligt!
Vi träffade Johan där (första gången jag träffade Johan).
Han pratade med mig (och jag var mäkta förvånad) och sen hängde han med oss resten av kvällen, plus åkte med oss tillbaka till Malå sen.
Vad som riktigt hände på väg från Sorsele behöver vi inte prata om för det har inget med det här att göra.
När kvällen var slut upptäckte jag mig själv med att le.
Jag hade äntligen gjort någonting annat än att bara sitta hemma, och jag hade haft kul.
Kan livet vara såhär?
Det var då jag bestämde mig för att sluta bry mig om vad folk skulle tycka och tänka om mig utan vara med och bara ha kul.
Blev nog lite påverkad av filmen Yes man också, jag bestämde mig för att inte säga nej till något erbjudande som dök upp utan vara med på allt nu sista terminen!
Fortfarande fanns ju viss tvekan, kan jag ha kul ändå?
Vill folk ha med mig?
Måste faktiskt säga att mycket att jag är som jag är idag är tack vare Johan (även om han inte vet om det själv).
Efter juldagen så skrev vi ganska mycket sms och till slut hälsade jag på han i Arvidsjaur.
Kändes som direkt som, yes vilken schyst kille han vill jag umgås mer med.
Började vara med han även helger och då var det självklart fest, men jag var med! (Självklart nykter men whatever.)
Jag följde med ut på krogen vilket jag trodde jag inte skulle våga.
Han visade mig att jag faktiskt kan ha kul, att vara bland folk är kul!
Jag skulle vilja säga att mitt liv är som en låda chips som Johan fyllt på (lite internt där I know.)
Den här terminen har jag verkligen ändrats, till det bättre skulle jag vilja säga.
Jag mår inte längre dåligt när jag är bland randoms utan pratar med vemsomhelst.
Jag tror jag har varit med folk fler dagar än jag har varit hemmavid (vilket Jens kanske har fått lida litegrann för, sry for that).
Jag har t.o.m. varit i Arvidsjaur på veckodagar och varit med kompisar.
Har verkligen inte sagt nej till något erbjudande jag fått (och det tror jag folk har märkt), om jag inte har varit upptagen med annat.
För ett tag sedan for jag och Pär till Lycksele och hälsade på Kim.
Vi sa att det skulle bli en slapp hemmakväll hos Kim men det blev utgång och hotellet.
Förut hade jag mått dåligt över detta, jag hade gruvat mig hur jag skulle passa in om någon skulle prata med mig osv.
Men jag kände mig inte alls orolig, jag pratade med allt möjligt folk och jag hade kul hela kvällen.
Jag tror att alla som har känt mig under en längre tid har märkt denna drastiska förändring.
Men ja, jag mår mycket bättre i mig själv idag än vad jag någonsin har gjort!
Jag tar alla möjligheter jag får att göra någonting kul och, jag har kul!
Alkohol är det ofta prat om runt mig.
"Varför dricker du inte?"
"Har du inte tråkigt när alla andra dricker och du är nykter?"
"Jag tycker synd om dig som måste köra och inte kan dricka."
Osv.
Jag vet egentligen inte säkert varför jag inte dricker.
Dels är det nog för att jag inte känner något behov av det.
Jag menar jag pratar ändå, jag dansar ändå och jag vinglar ändå (min balans är inte den bästa, okej!)
Många har sagt att de tror jag skulle bli fjortis om jag var full, och det tror faktiskt jag också.
Och jag är så bra som jag är så varför förstöra det liksom? HAHA!
Det känns egentligen inte så hemskt om jag skulle prova någon gång, jag menar how bad could it be?
Men jag tycker att det är fränt att kunna säga jag har aldrig varit full!
Hur många i min ålder idag kan säga det?
Alla som hör det första gången blir så förvånade, tydligen ser jag ut som en som super all the time (av någon konstig anledning?)
Fast sen när alla har tänkt efter tycker de ändå att det är lite småcoolt.
Och det är det.
Stå emot alla grupptryck (för nog är det många som velat att jag ska supa), kunna känna sig så trygg i sig själv att man känner att man inte behöver alkohol.
Förut fick folk det intrycket av mig att jag hade någonting emot alkohol.
Men egentligen handlade det bara om mig själv.
Jag har inget emot alkohol, jag vill bara inte själv dricka.
Och anledningen att jag kanske blev tyst för när det var alkohol var med i bilden var det för att, det var nytt för mig och för att många ofta dolde att de skulle dricka för mig.
Pär skrev just och frågade vad jag gjorde och då sa jag att jag skrev blogg om min vändpunkt.
Då skrev han "Äre vändpunkten blyg - partyälskare."
Så ja, det har nog märkts skillnad!
Blev ett långt blogginlägg och jag gissar att de flesta bara ögnar igenom det.
Full förståeligt!
Kände bara för att berätta, för det här är kind of big deal to me liksom.
Nu längtar jag bara till nästa fest eller resa som ska göras, och hoppas att det blir snart! ;)
Ciao.
Förut var jag liten, rädd och blyg.
Jag gick och kollade ner i golvet och hoppades att ingen skulle se mig.
Var endast när jag bara var med de jag kände som jag vågade titta upp.
Det var många dagar på skolan jag knappt pratade.
I högstadiet, efter att Ramona blev inlagd tillbringade jag de flesta raster på golvet framför ett element med min mp3, var inte happy music då asså!
I början av gymnasiet försökte jag ändra mig men det är lättare sagt än gjort.
Det var många dagar som jag knappt pratade, jag satt tyst på lunchen och på rasterna och lät dagarna bara fortgå.
Jag följde med på lektionerna but that's it.
Efter en tid började jag känna mig tryggare med de jag var med men fortfarande blev jag liten och rädd när det kom nya människor i närheten.
Skulle folk ha fått beskriva mig med ett ord då skulle de nog ha sagt emo.
Jag var aldrig med när det hände någonting, jag vågade inte.
Eftersom jag inte ville supa kändes det som jag inte skulle passa in, plus att jag vågade inte träffa nya människor.
Kan ni förstå att det var hur jag var?
Succesivt började allt bli bättre.
Jag blev mer trygg i mig själv men fortfarande kändes det inte som jag hade någon gemenskap med övriga människor.
När jag väl provade vara med på någon fest var jag den som satt där och log, men inte särskilt mycket mer.
Jag vet när min vändpunkt var, och det tror jag många kan hålla med om.
Juldagen var Jens med Klemet och Magnus.
De var i Missen och drack och sedan skulle de till Jörn på fest.
Jag låg i Jens sovrum och gjorde ingenting, jag bara låg där och hörde hur kul han hade med sina kompisar.
Om han kan varför kan inte jag?
När de for iväg så bestämde jag mig för att försöka göra någonting nytt.
Försöka ha roligt!
Jag skrev till Pär och bad han att vi skulle fara någonstans, varsomhelst, och att vi kunde ta bmw'n (jag frågade väl egentligen inte riktigt om lov men det var iaf helt okej sa han efteråt).
Eftersom att vi inte fick vara med de i Malå så bestämde vi oss för att fara till Sorsele och träffa Fransson, Tommie och Stoffe framförallt.
Vi körde över Malå och stannade till där, sa hej till våra kompisar där.
Självklart hade de då ångrat sig och ville vi skulle stanna där, men vi hade som bestämt oss för att fara till Sorsele.
Iväg bar det till Sorsele och väl där träffade vi dem vi skulle träffa.
De erbjöd sig så snällt att betala in mig, men eftersom att Pär inte ville betala in sig själv så bestämde jag mig för att stanna ute.
Vet egentligen inte riktigt vad vi gjorde, men jag hade kul och jag pratade med allt och alla och låtsades ha världens bästa självförtroende.
Att låtsas ha bra självförtroende är tydligen precis vad man ska ha.
Allt blev mycket lättare, jag hade roligt!
Vi träffade Johan där (första gången jag träffade Johan).
Han pratade med mig (och jag var mäkta förvånad) och sen hängde han med oss resten av kvällen, plus åkte med oss tillbaka till Malå sen.
Vad som riktigt hände på väg från Sorsele behöver vi inte prata om för det har inget med det här att göra.
När kvällen var slut upptäckte jag mig själv med att le.
Jag hade äntligen gjort någonting annat än att bara sitta hemma, och jag hade haft kul.
Kan livet vara såhär?
Det var då jag bestämde mig för att sluta bry mig om vad folk skulle tycka och tänka om mig utan vara med och bara ha kul.
Blev nog lite påverkad av filmen Yes man också, jag bestämde mig för att inte säga nej till något erbjudande som dök upp utan vara med på allt nu sista terminen!
Fortfarande fanns ju viss tvekan, kan jag ha kul ändå?
Vill folk ha med mig?
Måste faktiskt säga att mycket att jag är som jag är idag är tack vare Johan (även om han inte vet om det själv).
Efter juldagen så skrev vi ganska mycket sms och till slut hälsade jag på han i Arvidsjaur.
Kändes som direkt som, yes vilken schyst kille han vill jag umgås mer med.
Började vara med han även helger och då var det självklart fest, men jag var med! (Självklart nykter men whatever.)
Jag följde med ut på krogen vilket jag trodde jag inte skulle våga.
Han visade mig att jag faktiskt kan ha kul, att vara bland folk är kul!
Jag skulle vilja säga att mitt liv är som en låda chips som Johan fyllt på (lite internt där I know.)
Den här terminen har jag verkligen ändrats, till det bättre skulle jag vilja säga.
Jag mår inte längre dåligt när jag är bland randoms utan pratar med vemsomhelst.
Jag tror jag har varit med folk fler dagar än jag har varit hemmavid (vilket Jens kanske har fått lida litegrann för, sry for that).
Jag har t.o.m. varit i Arvidsjaur på veckodagar och varit med kompisar.
Har verkligen inte sagt nej till något erbjudande jag fått (och det tror jag folk har märkt), om jag inte har varit upptagen med annat.
För ett tag sedan for jag och Pär till Lycksele och hälsade på Kim.
Vi sa att det skulle bli en slapp hemmakväll hos Kim men det blev utgång och hotellet.
Förut hade jag mått dåligt över detta, jag hade gruvat mig hur jag skulle passa in om någon skulle prata med mig osv.
Men jag kände mig inte alls orolig, jag pratade med allt möjligt folk och jag hade kul hela kvällen.
Jag tror att alla som har känt mig under en längre tid har märkt denna drastiska förändring.
Men ja, jag mår mycket bättre i mig själv idag än vad jag någonsin har gjort!
Jag tar alla möjligheter jag får att göra någonting kul och, jag har kul!
Alkohol är det ofta prat om runt mig.
"Varför dricker du inte?"
"Har du inte tråkigt när alla andra dricker och du är nykter?"
"Jag tycker synd om dig som måste köra och inte kan dricka."
Osv.
Jag vet egentligen inte säkert varför jag inte dricker.
Dels är det nog för att jag inte känner något behov av det.
Jag menar jag pratar ändå, jag dansar ändå och jag vinglar ändå (min balans är inte den bästa, okej!)
Många har sagt att de tror jag skulle bli fjortis om jag var full, och det tror faktiskt jag också.
Och jag är så bra som jag är så varför förstöra det liksom? HAHA!
Det känns egentligen inte så hemskt om jag skulle prova någon gång, jag menar how bad could it be?
Men jag tycker att det är fränt att kunna säga jag har aldrig varit full!
Hur många i min ålder idag kan säga det?
Alla som hör det första gången blir så förvånade, tydligen ser jag ut som en som super all the time (av någon konstig anledning?)
Fast sen när alla har tänkt efter tycker de ändå att det är lite småcoolt.
Och det är det.
Stå emot alla grupptryck (för nog är det många som velat att jag ska supa), kunna känna sig så trygg i sig själv att man känner att man inte behöver alkohol.
Förut fick folk det intrycket av mig att jag hade någonting emot alkohol.
Men egentligen handlade det bara om mig själv.
Jag har inget emot alkohol, jag vill bara inte själv dricka.
Och anledningen att jag kanske blev tyst för när det var alkohol var med i bilden var det för att, det var nytt för mig och för att många ofta dolde att de skulle dricka för mig.
Pär skrev just och frågade vad jag gjorde och då sa jag att jag skrev blogg om min vändpunkt.
Då skrev han "Äre vändpunkten blyg - partyälskare."
Så ja, det har nog märkts skillnad!
Blev ett långt blogginlägg och jag gissar att de flesta bara ögnar igenom det.
Full förståeligt!
Kände bara för att berätta, för det här är kind of big deal to me liksom.
Nu längtar jag bara till nästa fest eller resa som ska göras, och hoppas att det blir snart! ;)
Ciao.
Associera fritt.
Ofta känns det som jag är engagerad i ganska mycket, och tar på mig att göra mycket.
Simpla saker, som att skicka ett sms och informera hela klassen om någonting.
Se till att det blir någon fikakassa (ja, jag gillar fika så det är väl bra).
Osv..
Men känns även som det ofta är jag som ser till att man träffes kompisar och så.
Eller njäe, inte alla men.
Visst, vill man ha någonting gjort får man göra det själv, heter det ju.
Men oj vad glad man blir när någon annan engagerar sig, vill vara med en osv.
Okej, så kanske det inte heller är men ibland känns det så.
Och ja, jag vet att jag är väldigt bra på att bara engagera mig vid en person.
Why?
I don't know..
Så, sry om någon känt sig bortglömd av mig, vet att vissa har gjort det.
Jag är oftast glad när jag är bland folk, jag försöker iaf.
Har då fått höra att jag alltid är glad och positiv.
Är jag?
Jag försöker att alltid vara glad och social, men ibland känns det som att det blir jobbigt för andra.
Jag ber om ursäkt för att jag är så jobbig ibland, jag vill bara vara social.
Okej, nu vet jag inte ens vad det här blev för emo-inlägg.
Det blev typ dubbelmoral och helt osammanhängande xD
Men, som jag fick lära mig en gång "associera fritt".
Då skulle man bara ta ett papper och penna och sätta sig ner och skriva vad som dök upp i skallen.
Samma sak gjorde jag nu, men med tangentbordet.
Snart går bussen.
Måste egentligen plugga hela bussresan, och typ ikväll?
Men, jag vet inte om jag orkar.
Är helt slut redan nu.
Somnade inte tidigt igår och inatt var en jobbig natt.
Visst jag vaknar varje natt och måste snurra på mig för att det gör ont, det är jag van vid.
Men vissa nätter känns det som det brinner invertes i hela kroppen.
VIlket håll man än vänder sig så gör det ont och man vet inte var man ska ta vägen.
Inatt var en sån natt.
Gaah, jag behöver sova >.<
Simpla saker, som att skicka ett sms och informera hela klassen om någonting.
Se till att det blir någon fikakassa (ja, jag gillar fika så det är väl bra).
Osv..
Men känns även som det ofta är jag som ser till att man träffes kompisar och så.
Eller njäe, inte alla men.
Visst, vill man ha någonting gjort får man göra det själv, heter det ju.
Men oj vad glad man blir när någon annan engagerar sig, vill vara med en osv.
Okej, så kanske det inte heller är men ibland känns det så.
Och ja, jag vet att jag är väldigt bra på att bara engagera mig vid en person.
Why?
I don't know..
Så, sry om någon känt sig bortglömd av mig, vet att vissa har gjort det.
Jag är oftast glad när jag är bland folk, jag försöker iaf.
Har då fått höra att jag alltid är glad och positiv.
Är jag?
Jag försöker att alltid vara glad och social, men ibland känns det som att det blir jobbigt för andra.
Jag ber om ursäkt för att jag är så jobbig ibland, jag vill bara vara social.
Okej, nu vet jag inte ens vad det här blev för emo-inlägg.
Det blev typ dubbelmoral och helt osammanhängande xD
Men, som jag fick lära mig en gång "associera fritt".
Då skulle man bara ta ett papper och penna och sätta sig ner och skriva vad som dök upp i skallen.
Samma sak gjorde jag nu, men med tangentbordet.
Snart går bussen.
Måste egentligen plugga hela bussresan, och typ ikväll?
Men, jag vet inte om jag orkar.
Är helt slut redan nu.
Somnade inte tidigt igår och inatt var en jobbig natt.
Visst jag vaknar varje natt och måste snurra på mig för att det gör ont, det är jag van vid.
Men vissa nätter känns det som det brinner invertes i hela kroppen.
VIlket håll man än vänder sig så gör det ont och man vet inte var man ska ta vägen.
Inatt var en sån natt.
Gaah, jag behöver sova >.<
