ninasofiaeklund

Bond, a.k.a. Sofie Larsson, men för mig kommer hon alltid att vara Bond. Hon har fattats mig, som Ronja Rövardotter skulle ha sagt. Sen i julas har kontakten varit som bortblåst, men tack vare facebook - it's back! Visst hon bor fortfarande i Karlstad, vilket är på tok för långt bort anyway. Men bara att veta att hon finns i mitt liv igen, it makes me happy!

Hur vi träffades.
Jag minns första gången jag träffade Bond, det var hemma hos en gemensam kompis - Maria. När vi var där fick hon ett samtal från sin mor - hon hade fått ett brev där det stod att hon tagit sig in på Natur på Sandbacka = samma linje som jag skulle gå! Redan då fann vi varandra, fanns bara ett problem - hennes namn var Sofie. Jag kände redan en Sofie, Sofie från Järvträsk, så det skulle bli så komplicerat. Men jag behövde inte ens fundera på ett smeknamn, det kom som av sig självt.

Hur Sofie Larsson blev Bond.
Jag, Bond och Maria var vid Nyborgsskolan i Arvidsjaur. Minns inte riktigt vem det var, men det var då någon som vi skulle gömma oss för. Vi gömde bakom husknuten och av någon anledning fick Bond för sig att hon skulle gömma sig bakom soptunnorna istället. Dock kunde hon ju inte riskera att någon såg henne, så vad gör hon? Hon lägger sig ner på backen och (försöker) rulla som Bond dit. Väldigt graciöst, och hennes smeknamn var fött.

Hur hon lyckades förvandla mig.
När vi träffades var jag ganska "pojkig" av mig. Jag Hade alltid skate-skor och munktröja. Ibland hade jag jeans men det var ofta mjukisbyxor. Jag hade faktiskt lite kajal runt ögonen, men inget annat. Jag hade finnar i ansiktet, och såg ut som någon dragit med ett rivjärn på kinderna eftersom att jag inte kunde hålla mig från att klösa. Och jag hade hårförlängning, men jag engagerade mig inte det minsta för att fixa håret utan lät det hänga som det ville. Finns inte många bilder av mig från den här tiden, men här är iaf en:

Hon började successivt förändra mig. När hårförlängningen åkte ut kände jag mig som en dränkt råtta, jag hade ju inget hår kvar! Hon hjälpte mig då att färga håret mörkt och hon lärde mig hur man tuperar hår (dock var jag ingen stjärna på det från början.) Hon hjälpte mig att hitta en foundation så att det inte längre såg ut som jag nyligt besökt en bikupa dygnet runt. Jag övergick från munktröja jämt till munkjacka/kofta! 

Men som ni ser, fortfarande inte smink på det sättet jag har idag, och håret.. Näe, jag var ännu inte fulllärd.
Det blev med tiden lite mer smink, och till slut hade hon även lärt mig att ha lite mer feminina kläder. Jag började använda jeans jämt, till allt! Både till fest och till vardags. Dock med annan överdel än tidigare, munktröjor och koftor slutade jag helt använda efter en tid.

Hon lärde mig att platta håret och göra stort hår, större hår än vad jag faktiskt brukar ha nu för tiden. Hon lärde mig tycka att det var roligt med utseende och kläder. Ibland när jag hade tråkigt kunde jag sitta och leka med håret/sminket, bara för att. Någonting som jag aldrig trodde skulle hända.

Till slut fick hon mig att även att börja med högklackat, vilket idag är för mig en självklarhet. Hon fick mig att börja använda klänning/tunikor och leggings. Hon fick mig att börja använda nagellack. HAHA, jag minns fortfarande hur hon utbrast "Men herregud Sofia, har du aldrig petat ner nagelbanden?" första gången hon skulle måla naglarna på mig.


Under hela gymnasietiden var hon min förbild. Jag ville vara som henne, jag vill vara med henne. 
Idag är min stil fortfarande väldigt präglad av henne. När vi träffades i julas märkte vi även att vi hade exakt likadan jeansleggings, trots att vi inte hade setts på ett halvår!


Än idag kan jag associera saker till henne, eftersom det är hon är en av dem som fått den till den jag är idag. Tuperade en kompis hår i fredags och fick då ett sms igår "Du är då verkligen drottning av alla tuperare Sofia, jag har duschat och tvättat håret ikväll men jag har ändå volym kvar till en till utekväll haha ;)" Visst har min tuperar teknik förändrats med tiden och jag har lärt mig lite egna knep, men att det ens började är tack vare Bond.

Alla människor man möter sätter fotspår, bra eller dåliga, väsentliga eller oväsentliga. Bond har satt många spår, bra spår tycker jag. Hon är min första riktiga tjejkompis, någon jag alltid gillade att vara med, någon som fanns där.

Mamma sa alltid förr att "Men ska du gifta dig i byxor?" Hon tyckte att jag var för pojkaktig, och kanske var jag det. När jag var liten var mitt liv spel, spelade både dataspel, tv-spel och vanliga spel. Jag umgicks mest med killar (gör jag väl kanske fortfarande men), så inte är det så konstigt att jag var som jag var. Att sedan få en riktig tjejkompis - gjorde mig till tjej. Men mammor är väl aldrig riktigt nöjda, haha ;) "Det är ju kul att du inte längre är pojkflicka men du behövde inte bli så tjejig tjej."