ninasofiaeklund

Att finna konflikt mellan hjärna och hjärta händer nog oss alla. Hjärtat skriker att man ska slänga sig ut där, satsa allt - för det är just denna person, eller denna sak, som får oss att må bra. Hjärnan å andra sidan, kan säga till oss att det är korkat, att det inte är pålitligt. Även magkänslan tror jag spelar in med hjärnans roll.
För att ni ska förstå vad jag pratar om ska jag ge er ett konkret exempel.

Mitt ex, är även skurken i min berättelse. Men han var inte alltid den, han var inte bara dålig. Han fick mitt hjärta att slå ett extra slag, och ibland även hoppa över vissa slag - innan det ens var "vi". I början när jag träffade honom sa jag bestämt att det inte skulle bli någonting mellan oss. Mycket för att jag hade nyligen kommit ur ett nästan 3 år långt förhållande, och jag vill verkligen leva och göra whatever I felt for.
Trots detta tyckte jag om honom, jag trivdes fantastiskt bra i hans sällskap, han fick mig att skratta och känna mig betydelsefull. Han stannade kvar, gick ingenstans, trots att jag sa till honom att det inte fanns något hopp. 
Hans ihärdighet lönade sig till slut, även om resultatet i slutändan blev katastrofalt. Jag minns fortfarande hur min hjärna och mitt hjärta var i ständig konflikt. Hur hjärnan sa åt mig att vara singel, ta hand om mig själv, skaffat livet jag alltid velat ha nu när jag flyttat till en ny stad - omringat av vänner. 
Mitt hjärtat vann till slut denna konflikt, jag insåg att jag kan ändå ha det liv jag vill - bara jag tillåter det. Varför skulle han få stå i vägen för det?

Problemet i denna historia var att han var inte som andra, han stod faktiskt i vägen. Jag kunde inte träffa vänner så som jag önskade, jag kunde inte delta i alla aktiviteter. Och när jag gjorde det, fick jag dåligt samvete eftersom att han gjorde ingenting. Dels fick han mig väl även att känna dåligt samvete, med tanke på hur han var - but that's not the point.
Hans problem var att han inte hade något annat liv än mig, han hade inga vänner, ingen egen umgängeskrets - så det är klart det blev kvävande. Att han dessutom var kontrollerande, och att jag skulle få egentid fanns inte alls. När jag var med mina vänner skrev han ofta och gärna och ogillade skarpt att jag inte svarade. Innan jag skulle ut och träffa någon en längre stund var hans krav: "Du måste då skriva ett sms till mig åtminstone en gång i timmen." Att kolla min facebook utan att ha han hängande över nacken var svårt, att skriva ett sms utan hans vetskap var omöjligt då hans kontrollbegär fick honom att kolla min mobil så fort han fick chansen, speciellt när jag sov.

Jag minns en gång vaknade jag upp mitt i natten och han var flyförbannad.
"Vafan har du skrivit Sofia? Låtsas inte att du inte vet någonting, för jag vet att du vet!"
I början förstod jag inte vad han pratade om, nyvaken som jag var. Hans blick var galen, hans pupiller hade dragit ihop sig till nästan ingenting, och han skrek. Han visade mig sms'et som fick honom att bli så arg, och från den stunden passade jag mig noga för vad jag skrev och till vem. Det värsta var att även jag tyckte att jag hade gjort fel, för han fick mig att tro det.
Sms'et han hade sett var till en kär vän till mig, som jag inte träffat på väldigt länge.
"Heyuu sweetie. Jag saknar dig, hur lever livet?"
Än idag kan jag känna att använda ordet sweetie kanske inte var helt rätt, men samtidigt vet jag inte om det är för att han planterat den tanken i mitt huvud eller om det verkligen inte är okej. Jag och min kompis "sweetie" har alltid kallat varandra sådant, men det betyder inte mer än så.
Och att jag saknade honom det står jag för, och det tycker jag idag inte var fel att jag skrev. Det är okej att sakna sina vänner och undra hur de har det, trots att man har partner. Det är åtminstone min åsikt.

I ett sunt förhållande behöver man inte ge upp hela sitt liv bara för att kunna vara tillsammans med någon. Visserligen kan man inte bete sig som en singel till 100%, men jag anser att man ska fortfarande ha sina vänner, ha sin umgängeskrets, ha sin egentid. 
Hittar man bara rätt, tror jag att man kan få det bästa av två världar - vilket skulle vara en helt fantastisk känsla.

Trots att det gick så pass "fel" av att jag följde mitt hjärta så ångrar jag det inte. Dels hade jag inte lärt mig allt jag vet idag, och jag hade inte heller varit den person som jag nu är. Dessutom har hjärtat en väldigt stor makt, och det tycker jag att det ska få ha. Och hade jag kunnat gå vidare om jag inte hade följt mitt hjärta då, eller hade jag då alltid undrat what might have been?
Idag har jag fått svar, hur det var att vara med honom - och dit vill jag aldrig igen. Men jag fick ta reda på det på egen hand. Jag är över honom sedan länge tillbaka, det hade nog släppt stor del av vad jag kände för honom redan vid jul när vi gjorde slut. Det är sakerna han gjorde mot mig, tankarna han planterade i mitt huvud - det är det som har tagit tid att komma över.

"Hjärtat accepterar, hjärnan förkastar."
Ett citat jag nyss läste, som jag tyckte var väldigt passande - åtminstone i min situation. Jag tror att hjärnan förkastar mycket på grund av rädslan att bli sårad, och rädslan för det okända. Medan hjärtat - det accepterar. Oavsett vilken bakgrund man har, vad ens vänner tycker eller hur hjärnan säger att man vill leva sitt liv - så hjärtat, det accepterar.

Och oavsett hur sårad man blivit, så måste man våga igen. Våga hänga ut sig, och göra sig sårbar. Detta har jag haft väldigt stora problem med, kanske fortfarande har - att våga igen. But one day, I know I will.