ninasofiaeklund

Idag har vi åkt buss igen. Men van bussåkare som man är så är det inte så farligt. Visserligen får man rätt ont av att sitta så länge, men i övrigt är det inte så farligt. Väl i Glommers gick vi till Eve, min syster som köpt hus med sin kille där. Vi beställde hela familjen pizza från Gulan (värdshuset och enda matstället i Glommers) och åt. De har under ett tag haft avstängt pizzaugnarna där, så ikväll var det premiär.. igen. "Pizza-frossa". När det händer någonting på ett litet ställe är alla där, det är så roligt att se. Det var mer folk som ville äta pizza än vad de hade pizza, så de fick göra mer deg.

När vi kom till Järvträsk gick jag direkt till farmor, tänkt egentligen mest bara fråga om jag fick låna hennes bil till Arvidsjaur imorgon, men 2 timmar tog det innan jag tog mig hem. Vi satt och pratade, kollade på bilder osv. Vi pratade mycket om farfar, hur det hade varit tiden innan han dog och så. Hon berättade hur hans sjukdomsförlopp varit. Det började med hosta, han som aldrig brukade hosta. De for upp till vårdcentralen i Arvidsjaur och gjorde en lungröntgen. Läkaren berättade för farmor att de misstänkte lungcancer, men att de inte skulle säga nå till farfar förrän de var säkra. Det tyckte jag lät jätte konstigt, får man göra så? Vi pratar ju mycket om autonomi och integritet på skolan - patientens rätt till självbestämmande osv. Att då helt undanhålla information för patienten, men berätta för dennes fru och säga att hon inte ska berätta för sin man? För mig lät det bara konstigt. Nåja, tillbaka till historian. Det visade sig iaf att han hade lungcancer och började behandlas med cellgifter. Ett tag senare märkte man att cancern spridit sig till skelettet och sen gick det fort utför. När läkaren ringde och berättade för farmor att det nog skulle gå fort utför nu hade läkaren frågat henne "Har du någon som är hos dig nu, så du slipper vara ensam?" Farmor berättade hur glad hon blev, att känna att han brydde sig om hennes sorg och smärta! Jag tänkte på det, vad viktigt det är som sjukvårdspersonal att på ett professionellt sätt visa omtanke, visa att man bryr sig. 
Jag minns sista gången jag träffade farfar vid livet. Det var på vårdcentralen i Arvidsjaur där han var inlagd, jag hade med mig en serietidning - Lilla Fridolf och en chokladask till honom. Farfar var inte den som visade känslor, eller riktigt visade uppskattning. Men den gången när jag kom förbi, då såg man att han faktiskt uppskattade det!
Jag gillar att sitta och prata med farmor, på samma sätt gillade jag att sitta och prata med mormor medan hon levde. Jag gillar att prata, jag gillar att visa människor att jag bryr mig om dem.
Så det jag kom fram till inför mitt framtida yrke efter att ha varit hos farmor var framför allt att man ska inte vara rädd för att visa medkänsla. Och att prata kan vara jättebra medicin för vissa. Att man visar att man verkligen ser patienterna.

Vad glad jag blir att mitt förra inlägg blev omtyckt! Man blir glad av att få lite feedback på det man skriver. 

Imorse såg vi vampire diaries, som var lika bra som vanligt. En av karaktärerna berättade för en tjej att han älskar henne, att han egentligen är en väldigt självisk person, men runt henne kan han inte vara självisk. Han älskar henne, men tycker sig inte förtjäna henne.
Jag tänkte på det. Det finns många bra människor, men man kan alltid bli bättre. När man hittar någon som gör att man blir en bättre människa, någon som gör att man känner sig mer motiverad och engagerad, någon som får en att helt blomma ut, då är det rätt. Fastän man i papperna kanske inte ser ut att vara rätt, man kanske tidigare varit den "onda". Jag menar inte att man ska ändras av någon annan, bara att det bra i en ska framhävas, för det finns gott i alla. Jag vänta fortfarande på att det ska bli dom två i serien, gnistorna som slår kring dem är nästan så starka att de studsar ut ur tv'n. 
When you find the one.

Imorgon bär det som sagt av till Arvidsjaur och utgång på Laponia. Tur man har Edlunds säger jag bara. Dels ska en kompis från Malå - Kim, få åka med dom till Arvidsjaur imorgon när de själva far från Malå, så han kan vara med oss under kvällen. Sen ska både jag, Kim och min syster Erika få middag där innan vi drar vidare. Min syster ska också på nå partajande imorgon med sin klass. Åååh, jag gillar verkligen Edlunds, att en familj som är så nära ens egen familj som det bara kan gå. Det känns så bra i hjärtat!