Tillägg

Nu när jag vaknade på morgonen kände jag mig väldigt förvirrad. Jag visste egentligen inte ens var jag var, vad klockan var - om det var mitt i natten eller morgon, vad jag gjorde just innan jag somnade igårkväll osv. Efter att ha lokaliserat mig mindes jag att jag skrev ju ett blogginlägg igår som jag inte riktigt skrev klart allt jag hade tänkt skriva på, så här kommer ett tillägg + lite annat.

Igår på mötet pratade vi som sagt om trygga platser för oss - platser vi återvände till i fantasin eller platser vi faktiskt gick till när det var jobbigt. Många beskrev att de tittade upp på himlen och tänkte på någon där uppe. Då kom jag även på att det gör även jag ibland. Jag kan ofta tänka på min älskade mormor. Mormor, där jag hade ett andra hem med eget rum under min uppväxt. Jag kan även komma på mig själv med att sitta och kolla på hennes smycken och tänka tillbaka på henne, hur jag saknar henne.
Mamma skrev i sin blogg:
"Självklart är hon med dig. Hon om nån vet ju vilka känslor du genomgår som förlorade sin dotter till en man med samma egenskaper som den du levt med. Det är naturligt att hon är nära dig nu."
Detta hade jag glömt bort att mamma faktiskt sa till mig, som så mycket annat jag glömt från denna tid, men detta sa hon till mig i somras.

Jag kom att tänka på en sak ihelgen när jag var barnvakt som jag berättade för övriga igår. Att jag minns en plats som fått mig att känna mig så lugn och trygg. En plats jag kom på mig själv att sakna nu ihelgen. 

I höstas var jag med Thomas en lördagkväll. Vi (läs han) bakade sirapslimpa och gick en promenad bortemot tomtebo. Självklart ville jag gå till lekparken där. En likadan gunga som tjejerna på bilden gungar i finns där. Där satt vi och gungade, han höll om mig och jag tittade upp mot stjärnorna. Det var så rofyllt, så tryggt. Just i den stunden kändes allting så bra!

Många beskrev att de ringde en vän när det var jobbigt för dem. De krävs inte mycket respons från denna vän, utan bara de lyssnar. Ihelgen pratade jag för första gången mer än bara det ytliga med en person jag ändå umgåtts med i nästan 4 månader. Han berättade om sitt liv, och han sa att han ville veta om mitt liv. Jag är inte den som gärna bara börjar prata om sådant utan inbjudan - det känns bara som jag klagar, men när han sa att han vill veta "allt" - då berättade jag. Han sa inte särskilt mycket efteråt, men han kramade om mig på ett sätt som faktiskt visade att han brydde sig. Det var för mig mer värdefullt än vad jag innan hade kunnat tro.
Det finns en orsak till varför vi har 2 öron men endast en mun!

Kommentarer
Postat av: mami

Tänka sig så mycket "klokskap" som kommer ur ditt skrivande ;) Fniss...

Det var ju så i somras när det var som mest kaos och du grät och sa att du "pratade" med mormor och saknade henne. "Vem skulle inte vara dig närmare än hon?" Du hade verkligen ditt andra hem hos henne. Sov där i åk 2-3, minst 2 nätter i veckan. Vilket mormor också gillade. Tänk vad goda minnen kan bära en när det är som jobbigast!



Men du är på god väg till friheten bara genom att du berättar och låter skalet falla.

Man är lika mycket älskad om inte mer när man låter andra inse att man är lika mycket människa som alla andra.

Det finns en bön i gudstjänsten som är så här;



"Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl."



Så är det, det som verkar vara mest bräckligt och skadat innehåller de mest fantastiska skatter.

Vi ska aldrig döma efter skalet!



Puss min älskade skatt <3

2011-04-14 @ 12:36:02
URL: http://annasdrom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0