ninasofiaeklund

Vi pratade igenom hela uppsatsen och jag fick väldigt bra råd och tips. Vi fick även väldigt bra respons på det vi har skrivit. Uppsatspratet övergick dock mer och mer till personliga saker, och plötsligt hade vi lämnat uppsatsen helt. Jag var där i drygt 1,5 timme och så lång hade det absolut inte tagit att prata om bara uppsatsen. Vi pratade om livet som sådant, och det var inte bara jag som pratade utan han berättade även om sitt liv.
Jag mailade honom för ett tag sen om en fråga som dykt upp angående uppsatsen. Han svarade väldigt snabbt på frågan och skrev dessutom:

"Tack själv för pratstunden, det kändes gott att prata med dig! Det är sällan jag pratar  med studenter på detta sätt då mitt arbete med handledning, examination och forskning mest är läsande och skrivande och sällan ger tillfälle till pratstunder.  Jag är imponerad av dig som person och hur du sliter med flera jobb samtidigt. Du är nog ett forskarämne !! Hör gärna av dig igen eller kom förbi på 5tr, jag är nyfiken på vad examinatorn har att säga om uppsatsen också."

Det är ofta vuxna/äldre fattar tycke för mig. Patienter, lärare, föräldrar. Det känns som bra, väldigt bra faktiskt. Och jag är kanske som mamma alltid sagt: "Lite lill-gammal".