ninasofiaeklund

När jag var liten, för jag var faktiskt liten på den tiden – ungefär 13 år, var första gången jag kom i kontakt med honom. Jag och en barndomskompis var på badet i Arvidsjaur och badade. Hon pratade på om någon kille som hon börjat skriva med, som dessutom var badvakt på badet i Arvidsjaur. Jag brydde mig så klart inte särskilt mycket.
Jag tror att hon var och pratade med honom en sväng, men även då var jag väldigt obrydd. Minns inte hur han såg ut då, vad han sa eller någonting. Jag var på badet i Arvidsjaur med en kompis, för liten för att bry mig särskilt mycket mer än så om killar.
Det var inte långt efter det, kanske till och med samma kväll, som någon ny hade lagt till mig på msn – han. Jag accepterade, som jag gjorde med alla som försökte lägga till mig på den tiden.
Det jag minns ur den konversationen var att han gav mig komplimang över mina stora bröst och att jag var så fin. Bröst?! Hur mycket bröst hade man på den tiden egentligen? Visst, någonting fanns väl där, men inte var det särskilt mycket för någon som var tre år äldre att titta på. Han berättade om sin sjukdom, en sjukdom som gör att hans penis bara växer och växer, han berättade hur stor den var men minns ingen särskild siffra. Han ville se mina bröst, sa att jag var feg som inte vågade visa dem. Han sa även att om jag visar dem för honom så kan han visa sin penis för mig. Jag skrev inte mycket mer med honom, kan även ha varit så att jag blockade honom för att jag tyckte att han var äcklig.

Det var först flera år senare som vi fick kontakt igen, när jag gick sista året på gymnasiet. Vet inte riktigt hur kontakten påbörjades, förutom att det var han som började skriva till mig på facebook. Jag minns inte om han la till mig och skrev sen eller om han först skrev. Han sa ingenting om sin penis, och jag hade inget som helst minne av att jag träffat och skrivit med honom flera år tidigare.
Han var smörig, lite äcklig. Han var i utlandet när han inledde vår kontakt. Han berättade han skulle komma till Sverige och hälsa på sina föräldrar och att han sedan skulle ut och resa igen. Fortfarande, jag tyckte att han var alldeles för smörig. Dessutom hade jag en pojkvän som jag trivdes väldigt bra med.
Tiden gick och vi skrev nog inte så mycket på några månader, tills han var åter i Sverige. Det närmade sig studenten och jag hade inte riktigt ändrat uppfattning om honom. Han berättade om hur två av mina klasskompisar åkt bil med honom, och hur gärna de båda ville ha honom. Jag undrade varför detta skulle intressera mig?
En dag skrev han att han hade sett mig under dagen när jag hade gått till busstationen. Jag undrade varför han inte hade stannat och hälsat, eftersom jag finner det trevligt att hälsa på människor. Han påstod att det var för svårt att stanna med bilen där han hade sett mig. Han skrev lite mer, kommenterade lite bilder och ärligt talat började jag nog gilla uppmärksamheten han gav mig lite grann. Samtidigt som jag fortfarande tyckte att han var lite väl smörig, nästan äcklig.
Jag hade fortfarande svårt att placera honom, vad jag skulle tycka om honom men jag fortsatte svara när han skrev. Han var trots en väldigt social människa, och jag gillar att samtala med sociala människor.
Studentveckan kom och vi var ofta på fest hos några killar i klassen. En eftermiddag när vi var där var det väldigt lugnt, och han råkade bo väldigt nära dessa killar. Jag tyckte att träffa honom kunde väl inte skada särskilt mycket. Sagt och gjort, vi träffades en sväng. Fortfarande fann jag honom inte särskilt intressant.
Dock tog det inte lång tid efter det mötet som han hade mig lindad runt lillfingret. Även om det var som vänner i början, han fick mig att vilja ändra mig för att bli ”perfekt” i hans ögon. Han vände och vred på min personlighet, försökte forma mig. Jag ville bara att vi skulle vara vänner, men han hade mer än så i åtanke. Hittade åt ett sms han skrev till mig inte långt efter studenten:

"Jag kan säga så här. Gillar dig som faan. Skulle vilja träffa dig skit mycket. Och även om du skulle flytta och vi hade nått speciellt så skulle jag följa dig vart än du for. Det kan jag lova dig. Men enda som är synd är att du tänker för mycket, du är för rädd. Du vågar inte ta chanser. Hade det varit lite mer spänning i dig hade du varit den perfekta tjejen för mig. Men nu är det ju tyvärr inte så. Oh det tycker jag är synd. Men gillar dig av nån konstigt anledning iaf. Även då du gillar att leka och jävlas."

Mitt ex innan honom ville inte flytta med mig till Umeå så han var duktig att trycka på att han skulle följa med mig – han var alltså bättre. Och jag ville inte inleda någonting med honom, alltså var jag för rädd och vågade inte ta chanser. Han manipulerade mig och fick som han ville till slut.
Det är dock skrämmande hur tidigt han började påpeka fel i min personlighet. Hur tidigt han hade åsikter om hur jag skulle vara. Hur tidigt jag blev påverkad av det han sa och försökte ändra på mig så som han ville att jag skulle vara. Med facit i handen fanns varningstecknen där ända från början, men jag såg dem inte. Jag var förblindad och visste inte vad jag skulle akta mig för.
Så träffar ni en kille som är på liknande sätt, var försiktig! Har ni redan träffa en sådan kille, var försiktig! Alla är inte misshandlare, alla är inte dåliga, men med dessa tecken redan från början bör en varningsklocka gå igång. Det börjar så lite, små pikar som sedan växer till större saker som sedan växer till misshandel i alla former om det går tillräckligt långt.