ninasofiaeklund

Som jag skrev tidigare så präglas man mycket av uppväxten, och en sak som verkligen präglade mig var min bästa vän, vars smärta jag bar på tillsammans med honom. Innan ni läser denna historia vill jag bara göra er uppmärksamma på att detta är min upplevelse av hur det var, vad jag observerade, vad jag gjorde, och vad jag kände.
Min vän, han var en glad kille, alltid trevlig och social, umgicks mycket med oss tjejer.
Jag tror det var i 6'an det hela började, och jag vet egentligen inte hur lång tid det hann gå innan vi ens började reagera. Det började med att han åt mindre och mindre på luncherna, till slut var det i princip ingenting. När man för honom påtalade detta åt honom litegrann, men man kunde ofta höra honom gå och spy på toan efteråt.
Jag minns särskilt två lunchsituationer.
Den ena gången var det den läraren som då åt lunch med oss, hon såg hur lite han åt, och jag minns inte riktigt hur man på något sätt sa/visade hon oss att hon visste vad som försiggick. Jag minns fortfarande den lättnad jag kände när jag visste att hon visste, att nu vet en vuxen och han kommer att få hjälp, men ännu mer minns jag min djupa besvikelse när jag insåg att hon låtsades blunda för problemet som ingenting hade hänt.
Den andra gången var när jag och ett gäng tjejer ur klassen (minns dock inte vilka, men vi var då några stycken), stod utanför toadörren och hörde hur han kraxade upp det lilla han ätit. De andra tjejerna såg ut ungefär som jag kände mig - vemodig, förtvivlad.
Men jag märkte inte att någon annan gjorde någonting, ingen vuxen och inte heller någon av hans andra vänner. Han sa att han mådde bra, att det inte var någonting att oroa sig över. Det var i samma veva som jag själv försöka göra en skillnad, göra någonting för honom. Jag minns hur jag var med honom nästan varje kväll och i princip tvingade honom att äta. Jag minns hur jag rostade bröd och han tog brödskivan från mig. Han påstod att han inte tyckte om kanterna och tog bort stor del av brödet. Smöret han sedan bredde på var nästintill obefintligt. Men han åt, även om det inte var mycket. Första gångerna gick han på toa och jag kände mig misslyckad då mina försök att få i honom mat slutade med att maten hamnade i toastolen.
Min vän älskade att vara ute och gå, eftersom han var så ”tjock” och ville då röra på sig för att förbränna ”allt fett” han hade på kroppen. Jag fortsatte att bjuda hem honom på fika och direkt vi fikat föreslog jag en promenad vilket han direkt nappade på. Då glömde han bort att gå på toan och vi gick ut istället, så att när vi kom tillbaka från promenaden intalade jag åtminstone mig själv att nu har viss del av det jag fick honom att äta hunnit tas upp av kroppen innan han hinner försöka spy upp det.
Han klädde sig alltid i stora kläder, men jag minns en gång när han gjorde en volt på studsmattan i Järvträsk blev och tröjan gled upp och hans skelett blottades mot mig. Jag blev helt förfärad, jag hade inte riktigt förstått hur smal han faktiskt var förrän jag såg han den gången. Det var verkligen bara skinn och ben.
Det började även hända att han svimmade, jag var dock aldrig med någon av dessa gånger, utan andra var det.

Låter detta som en hållbar situation?

Det kändes som att det var jag som var med om allt som han var med om, att det var jag som hade anorexia. Vi var så tajta, så hans smärta var min smärta, och det gjorde så ont i mig. Till sist orkade jag inte längre, jag gav upp och gick till kuratorn. Väl där kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag berättade allt och det slutade med att han blev tvångsinlagd.

Nu hoppar jag lite i historian till nästa händelse, med samma person. Detta tror jag var när vi gick i 8’an. Han hade då börjat äta igen, han var fortfarande smal, men det har han alltid varit och det var inte längre så där sjukligt.
I alla fall. Han blev då självdestruktiv, han skar sig framför allt på armarna. Ibland kunde han ringa mig på kvällarna och be mig komma över med bandage att linda hans armar med, han klarade inte av att röra på armarna innanför tröjan eftersom det gjorde så ont. Hans armar var fulla i sår, vissa sår var riktigt djupa. Det luktade illa, och jag lindade om honom.
Han berättade att det var lärare på skolan som ibland kom på honom när han var på toan och skar sig. Jag tycks även minnas att han talade om för mig att han en gång tuppat av på skol-toaletten för att han skurit sig för mycket och de hade låst upp dörren utifrån. Han hade kontakt med kuratorn, men han fortsatte ändå med sitt beteende.
En gång skrev han och berättade att han hade piercat sig. När jag frågade vars på kroppen han hade piercat sig svarade han:

”I armen.”
När jag ifrågasatte vad han menade med i armen sa han att jag skulle få se när jag träffade honom. Han hade då stuckit in säkerhetsnålar under huden i armen, det var hans piercningar. Jag fick honom att plocka ut dessa, men det var mycket motvilligt han gjorde detta.
Det gick en tid och sedan blev jag ombedd att gå till kuratorn. Jag trodde att det var ett rutinmöte som alla elever skulle gå på. Kuratorn frågade lite basala frågor och sedan ställde hon frågan som var orsaken till att jag var där:
”Vad vet du om honom?”
Hon frågade alltså om min kompis, vad jag visste om honom och om hans beteende, hur allvarligt det var. Jag sa att jag vill väldigt gärna svara på hennes frågor, eftersom att jag också ansåg att han har ett problem, men att jag inte ville göra detta bakom hans rygg. Jag ville att han skulle få vara med när jag berättade, så att han med egna öron fick höra vad jag sa.
Sagt och gjort, vi ordnade ett möte, och jag berättade allt jag visste. Min kompis som egentligen är världens snällaste människa, blev både arg och frustrerad. Jag fortsatte berätta, ville få ur mig allt, men ville fortfarande att han skulle höra vad jag sa.
Det slutade med att han återigen blev tvångsinlagd.

Jag tror att han många gånger var rätt irriterad på mig, att jag berättade allt, att jag inte höll tyst. Och själv hade jag väldigt mycket skuldkänslor båda gångerna han åkte in, jag hade fått min bästa kompis att bli inlåst, för han vantrivdes verkligen där!
Så här i efterhand har han tackat mig. Han har sagt att om det inte hade varit för mig hade han inte levt idag.
Idag har vi fortfarande bra kontakt, även om det inte är som förr. Nu när jag flyttat till Umeå träffas vi så klart inte lika ofta. Men vi har gått igenom så mycket tillsammans, och det bandet vi fått tror jag kommer vara svårt att bryta.

Varför vill jag då dela med mig av denna historia? Det är ju inte ens min historia, det är ju hans? Jag anser ändå att detta till stor del är min historia, att den till stor del präglat mig till den jag är idag. Det var detta som från början fick mig intresserad av sjukvård, att ta hand om människor. Jag tror att det är till stor del detta som har fått mig att välja den utbildning jag valt – sjuksköterska.
Denna tid var även väldigt psykiskt påfrestande för mig, och den berörde och påverkade mig väldigt mycket. Den formade mig till den jag är idag.

Min vän har även läst detta innan jag nu publicerar det och godkänt att jag lägger ut det. De som känner oss båda kommer att veta vem jag pratar om, och vet redan stor del av det som hände. Men nu får ni även ta del av min version av situationen, min upplevelse. Och ni som inte alls vet vem jag pratar om, ta till er ändå och begrunda.


Bild tagen från google.