ninasofiaeklund

Igår var det klassfest, som inte alls slutade som planerat för min del. Början av kvällen fann jag väldigt trevlig. Lite lekar, bland annat musikquiz där jag knappt kunde någonting men briljerade på disneylåtarna.


Sen helt plötsligt blev det väldigt jobbigt, jag vet inte alls varför. En obehagskänsla kom smygande över mig. Paniken spreds genom kroppen. Det var folk överallt, men ändå kändes det inte som att det var någon där. Jag behövde få komma bort från alla människor en liten stund, så låste in mig på toan. 30 sekunder senare började folk slita i handtaget, och ensamheten där inne var inte längre ett alternativ. Gick ut och tänkte försöka socialisera lite, men det fungerade inte - jag fungerade inte. Vartän jag vände mig var det människor, fanns ingenstans att fly.
Så jag bad Thomas om att få låna hans hemnyckel och gå hem till han en stund. Han frågade om han skulle följa med, men jag avböjde erbjudandet. När jag kommit hem till honom fick jag även ett sms av honom, återigen en förfrågan om han skulle komma dit, och återigen avböjde jag. Jag ville bara vara ensam.
Det tog inte särskilt lång tid innan han dök upp ändå, vilket till en början kändes jätte jobbigt. Ville inte att han skulle röra vid mig, inte att han skulle riktigt prata med mig heller. Då satt han sig och spelade piano och sjöng, vilket är så fantastiskt vackert. Jag satt fortfarande på avstånd, men förflyttade mig efter ett tag från toagolvet till en pall en bit ifrån honom.
Det var först kring kl 6 på morgonen som känslan försvann, och nu känner jag inte av den längre. Vi satt länge och bara pratade, om allt möjligt. I nästan 2 timmar satt han vid pianot.

Vad som egentligen hände har jag inget vettigt svar på. Men någonting slog helt klart fel. Nu är jag som vanligt igen, och tycker inte alls att det är jobbigt med folk längre =)