ninasofiaeklund

Snart är denna arbetsdag också till ända. Som jag sagt tidigare, detta är verkligen mitt favoritarbetspass! Helt underbart =)

Någonting som däremot börjat spöka igen är mitt knä. Eller snarare "bulan" (ganglionen?) bredvid knäskålen.
Första gången den började spöka var i tvåan på gymnasiet när vi spelade baseball, jag var pitcher och någon fick in en dunderträff som träffade just mitt knä.
Andra gången lekte jag att mina knän var en släde nerför trapporna i skolan. Eller okej, jag föll, men då kan ju folk få för sig att jag är klantig om man säger det så!
Tredje gången råkade jag bara vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Var nå killar som blev lite irriterade på varandra på Corona. Slutade med att ena killen blev ivägskickad genom luften och råkade använda mig som landningsdyna.
Nu, fjärde gången, har jag verkligen inte gjort någonting för att förtjäna att smärtan ska återkomma. Det är inte lika hemskt som det varit andra gångerna, det känns ungefär som det gjorde två dagar efter Corona där sist. Det gör ont när man böjer knäleden, jag går lite mer rakt med benet än vad man måste, trycker man på den gör det väldigt ont och den ser mer uppsvälld ut än den gjort nu på ett tag. Har inte riktigt blivit bättre med dagen heller, man går rätt mycket på jobbet.
Man är ju för skröpplig, men man ska väl inte klaga egentligen :)

Jag har insett att jag är lite så - att allt är "ääh!"
Jag är aldrig sjuk. Är jag hes så att folk undrar om tomten arbetat hela dagen är jag inte sjuk. Har jag feber säger jag att jag leker element. Har jag huvudvärk tar jag en tablett och biter ihop.
Jag har aldrig för ont för att jobba/vara på skolan. Som när jag ramlat på Corona, dagen efter kunde jag i och för sig inte lämna lägenheten eftersom jag hade så sjukt ont. Två dagar efter var jag och jobbade lite.
Jag är heller aldrig för trött för att jobba/vara på skolan. Jag kan ha sovit i princip ingenting så att jag struntar i att äta lunch på lunchrasterna för att kunna sova, jag kan ändå jobba.
Osv osv.
Jag vet inte varför jag är så, men jag vet att jag är det.