1+1=1
Blev ikväll bjuden på middag hos Robin, vilket visade sig vara frukost för oss båda. Blev en snabb visit innan det bar av till IKSU för lite beachvolleyspelande. Efter det gick jag och Henke till Ica Ålidhem och handlade lite grillad kyckling, tortillabröd, grönsaker osv. Vi lånade Marcus ugn och gjorde nå smarrigt, och snacka om gott! Sen spelade vi lite Chicago. Thomas var med stundtals också, men han var ute ett tag med en vän. Fruktansvärt mysig och trevlig kväll! Varför gör man inte sånt där oftare?
Imorgon ska jag tydligen vakna tidigt för att fara på Iksu och spela beach igen. Gick med på det till slut, när de sa att vi kunde fara ner på stan efteråt. Då var Sofia nöjd! :)
Läste ett väldigt fint blogginlägg tidigare i Johans blogg. Han skrev om att släppa taget om den man älskar, att finna tilliten för människor och sänka sin sköld och om hur enkelt kärlek egentligen borde vara.
"Kärlek skulle kunna vara så fruktansvärt enkelt; man gillar kvinna, kvinna gillar man, 1+1=1.
Men av någon lustig anledning så gör många av oss allt så mycket svårare än vad det behöver vara."
Detta inlägg berörde mig, jag kände igen mig. Jag har tidigare fått liknelsen om en ros med taggar; så vacker att se på men med taggar utåt - ett försvar. Johan liknade i princip samma sak med en sköld som man skyddar sig med, tills man till slut sänker den för någon man känner tillit till. Förr var jag nog mer öppen än vad jag är nu, förr litade jag på människor på ett helt annat sätt. Visserligen misstror jag inte folk, "jag tror att det är sant tills motsatsen är bevisad" brukar jag säga. Men jag är mycket mer skeptisk, fast jag brukar kalla mig kräsen. Egentligen är det nog inte att jag är kräsen som är problemet, för det är jag egentligen inte. Problemet är att mina taggar är utåt, min sköld hålls uppe, så jag låter ingen komma riktigt nära. Visar det sig att någon är på väg för nära, att någon kanske skulle tycka om mig på riktigt, då backar jag. Ärligt talat vet jag inte om det är för att det inte känns rätt, eller om det i själva verket är för att jag inte vill släppa någon för nära inpå. Istället ser jag så kallade fel, fel som den gamla Sofia inte skulle tänkt på. Kanske det är undermedvetet, att jag söker en anledning att det inte skulle fungera.
Det är kanske lite både och; både lite bra och lite dåligt. Jag kommer inte att falla i samma fälla igen, men kommer jag att helt och hållet ge någon chansen?
Imorgon ska jag tydligen vakna tidigt för att fara på Iksu och spela beach igen. Gick med på det till slut, när de sa att vi kunde fara ner på stan efteråt. Då var Sofia nöjd! :)
Läste ett väldigt fint blogginlägg tidigare i Johans blogg. Han skrev om att släppa taget om den man älskar, att finna tilliten för människor och sänka sin sköld och om hur enkelt kärlek egentligen borde vara.
"Kärlek skulle kunna vara så fruktansvärt enkelt; man gillar kvinna, kvinna gillar man, 1+1=1.
Men av någon lustig anledning så gör många av oss allt så mycket svårare än vad det behöver vara."
Detta inlägg berörde mig, jag kände igen mig. Jag har tidigare fått liknelsen om en ros med taggar; så vacker att se på men med taggar utåt - ett försvar. Johan liknade i princip samma sak med en sköld som man skyddar sig med, tills man till slut sänker den för någon man känner tillit till. Förr var jag nog mer öppen än vad jag är nu, förr litade jag på människor på ett helt annat sätt. Visserligen misstror jag inte folk, "jag tror att det är sant tills motsatsen är bevisad" brukar jag säga. Men jag är mycket mer skeptisk, fast jag brukar kalla mig kräsen. Egentligen är det nog inte att jag är kräsen som är problemet, för det är jag egentligen inte. Problemet är att mina taggar är utåt, min sköld hålls uppe, så jag låter ingen komma riktigt nära. Visar det sig att någon är på väg för nära, att någon kanske skulle tycka om mig på riktigt, då backar jag. Ärligt talat vet jag inte om det är för att det inte känns rätt, eller om det i själva verket är för att jag inte vill släppa någon för nära inpå. Istället ser jag så kallade fel, fel som den gamla Sofia inte skulle tänkt på. Kanske det är undermedvetet, att jag söker en anledning att det inte skulle fungera.
Det är kanske lite både och; både lite bra och lite dåligt. Jag kommer inte att falla i samma fälla igen, men kommer jag att helt och hållet ge någon chansen?
Kommentarer
Postat av: mami
Hjärtat, du kommer att öppna dig, den dagen du känner att "denna" är värd ett "risktagande". Det viktiga är att den människa VET vad du tvingats igenom och ger dig tid. För TILLIT är grundnyckeln i alla förhållanden. Oavsett om det är mellan vänner, älskande, barn och föräldrar, arbetskamrater...
Tillit är nyckeln till allt!
Du måste bygga upp tilliten till dig själv igen att du kan lita på ditt eget omdöme!
Älskar dig min prinsessa!
Postat av: Johan
Vad fint att du faktiskt citerat mig i ditt inlägg, nu är det min tur att bli berörd!
Trackback
