ninasofiaeklund

Sitter och läser vetenskapliga artiklar om mäns våld mot kvinnor nu. Känner igen många av tankarna, skräms över hur det är på vissa ställen, och fascineras över hur fantastiska vissa är.
Det jag tycker är skrämmande är dock att i flera studier påtalas att vårdpersonal tagit upp frågan om våld när partnern varit närvarande?! Det är väl självklart att man inte berättar någonting då? 

‘You want them [providers] to know the truth, but you’re too scared to tell them. So you want them to read your mind, but they can’t. . ..’’

Jag känner igen det där tänket, fast då var det inte från vårdpersonal utan från annat folk runtomkring mig. Jag ville att de skulle veta, men jag vågade inte berätta. Jag önskade att de kunde läsa mina tankar, men när någon var nära sanningen så förnekade jag i sten.
Jag hade ofta en tendens att skämta bort allvaret (det har jag väl fortfarande men..), så jag berättade för en kompis om någonting han hade gjort mot mig, det var en bagatell som jag egentligen inte såg som någonting allvarligt i sig. Hon var dock den första som sa till mig "Men Sofia, du vet väl att det är så här kvinnomisshandel börjar.." Dessa ord skrämde mig, men jag förnekade att det någonsin skulle hända, och sedan berättade jag aldrig mer någonting för henne. Men jag minns att varje gång vi träffades så önskade jag att hon skulle veta.

I artiklarna jag hittills läst har det även stått om hur viktigt det är att personalen inger en känsla av trygghet och tillit. Hur viktigt det är med kroppsspråk, leenden, ögonkontakt, användanden av namn etc. När jag läser detta tänker jag på min kontaktperson på kvinnorfridsmottagningen, hon är helt fantastisk. Varje gång jag kommer dit möter hon mig med ett leende, hon tar upp där vi slutade sist, hon får mig att känna som att hon verkligen bryr sig.
När jag är färdigutbildad och börjar jobba ska jag sträva efter att vara en sån person, som verkligen ser patienterna, och får dem att känna sig sedda.