ninasofiaeklund

Det är lustigt hur mycket kan kännas så fruktansvärt jobbigt men man kommer alltid igenom det, man kommer alltid på fötter igen. Just nu syftade jag egentligen mest på den här jobbiga VFU-uppgiften som jag kämpat med i två dagar nu. När man började med den kändes det som att det aldrig skulle gå, men nu har man fått ihop några a4 med tjoller. Det är nog egentligen så med det mesta här i livet. Ibland kommer man till stunder när det känns som att "näe nu går det inte längre", men man kommer alltid på fötter igen. Det kan ta ett tag, men det går. Det kanske inte försvinner helt, det kan sitta kvar och gnaga i en, men man tar sig alltid på fötter igen.
I somras när det var som värst åt jag knappt på en vecka. Jag åt i genomsnitt en macka/dag. Jag sov knappt på nätterna utan sov på min 30minuters rast på jobbet. Jag insåg att om jag inte hade så sammanhängande sömn slapp jag drömmarna. Jag hade svårt att dricka, efter några klunkar höll jag på att spy. Jag träffade ingen jag kände på väldigt länge, jag orkade inte. När jag väl träffade Feffo sa han att jag såg ut som ett Auschwitz-barn. Ja, jag hade gått ner i vikt, men jag såg inte mig själv som såå smal. Jag spenderade tiden när jag inte jobbade i sängen, pratandes med olika jourer hit och dit. Grät. Visste inte vars jag skulle ta vägen. Men man tar sig tillbaka på benen, man återfinner livsglädjen. Det går!

Well, nu ska jag gå och hämta upp min tvätt, hänga in den och bädda sängen. Imorgon borde det städas här, ser för hemskt ut! Ska nog lägga mig och somna till någon serie, skööönt! =)


Jag tror tjockisen har tjuvläst min blogg. För sen jag skrev att jag funderade på om jag borde behålla dem så har hon varit jättemysig. Förlåt att jag ens skrev det bäbis! ;*