ninasofiaeklund

Igår gick jag och la mig ungefär halv sju och somnade direkt. Visserligen har jag vaknat ovanligt mycket inatt, men har ändå alltid kunnat somna om tills nu på morgonen runt tio-tiden. Jag hade väldigt gärna fortsatt sova några dagar till..

Det här är bland det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Eller, det säger man ju alltid, så kanske är det bara som det känns nu. Jag blir ledsen så fort jag är ensam för länge och tankarna börjar göra som de vill. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan behandla en människa så som jag blivit behandlad. Aaaah!!! Vill bara skrika, men med min röst skulle jag inte ens lyckas med det.

Och hur ska det kännas att komma tillbaka till Umeå ensam? Om det är jobbigt nu, vad kommer det då att vara då? Att bli påmind av allt man ser, och veta att allt var en lögn. Frågan är hur ska man kunna lita igen. Tack och lov att jag har min katter!!

Dock hoppas jag ändå att jag inte kommer behöva vara själv så mycket ändå, att de vänner jag har inte kommer lämna mig ensam i början. Haha, jaa det här är kanske ett litet rop på hjälp.

Men som man brukar säga:
Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen.